Härskna inte över spilld mjölk!

Det gråts väldigt mycket över spilld mjölk just nu på sina ställen. Det är förståeligt mtp hur försvarsdebatten rent generellt tagit fart och med de nya beslut som väntar i närtid. En försvarsminister som väcker, kanske orealistiska, förväntningar gör kanske också sitt till då det nu flaggas här och där om hur det kunde ha varit om inte….

Jag tycker att vi ska sansa oss lite grann! Det är alltid lätt att kommentera historien och döma beslutsfattare med facit i hand och idiotiska beslut är alltid idiotiska när de än tas. Men har vi så kort minne att vi inte kommer ihåg att det inte var särskilt länge sedan som den ryska armén var på gränsen till upplösning, Österslöflottan låg och rostade längs kajerna, det ryska flygvapnet stod på marken och Östersjön verkligen såg ut att bli ett fredens hav?

Inledningsvis var utvecklingen i Ryssland positiv även politisk och den allmänna euforin kändes välmotiverad. Det var i den miljön som nästan alla i ledande befattningar, militära som politiska, var rörande överens om att framtiden för Försvarsmaten låg i Långtbortistan.
Motiven var kanske lite olika. Militära chefer sökte alla möjliga utgångar för att rädda vad som räddas kunde av militär förmåga och infrastruktur medan politikerna sökte möjligheter till att både spara pengar och att ta en plats i världspolitiken. Motiven var skilda men man var överens om att Långtbortistan gällde på bekostnad av hemma och här.

Nu vet vi hur det gick. Det som upplevdes som rätt då visar sig vara åt h-vete fel  nu och pendeln fick svänga alldeles för långt.
Nu gäller att den inte får svänga för långt åt andra hållet utan att vi inser att vi måste ha en FM som flexibelt kan anpassa sig till omvärldsläget och att denna anpassningsförmåga måste bygga på en hotbilds- och omvärldsoberoende grundförmåga och baskapacitet som ska vidmakthållas över tid.

Denna bottenplatta ska bygga på en långsiktig doktrin över vad vi vill och ska försvara, FM och det civila försvarets (som måste återskapas) raison d’être; grundbulten för beredskap, prioriteringar, materielanskaffning och förbandsutveckling. Det är här tyngdpunkten i debatten borde ligga. Till vad och varför och då detta klarlagts, med vad.

Torka upp mjölken och lägg kraften på framtiden!

Räddning får kosta, men inte….

Kund i det stora och helgfulla  varuhuset känner röklukt och ringer 112. Larmmottagaren tvekar inför de något diffusa uppgifterna men inser de potentiella riskerna och drar stora larmet.
Räddningstjänstens insatsledaren känner, då hon kommer i täten för tre larmade stationer, även hon röklukten och beordrar direkt utrymning av hela den stora varuskrapan.

Brand- och polisbilar, ambulanser och avspärrningar, utrymda kunder och personal lockar åskådare och lokala medier som flugor till en sockerbit. Nättidningar fylls med insända läsarbilder och intervjuer med drabbade kunder. ”Det var hemskt, jag blev så rädd. Det var kränkande att tvinga ut oss innan vi hunnit handla färdigt….”
Insatsen drar ut på tiden för alla känner röklukten men ingen hittar någon brand. Tidningar och lokala medier börjar koka soppa, kör reportage om gamla brandkatastrofer, om heroiska räddningsinsatser, om räddningstjänstens splitter nya supersläckbil med supertryck i de hittills okända specialslangarna.

Efter nästan en hel dags intensiv sökande hittas till slut rökkällan. Längst ned i de slingrande källarkorridorerna, i toalettstädarnas pentry, hade en grötkastrull kokat torr och röken spritt sig genom hela varuhuset via ventilationssystemet.
Räddningsinsatsen kunde avslutas och insatsledaren meddela media och allmänhet. ”Uppgiften löst!”

I uppföljande reportage tackade varuhuschefen räddningstjänsten och sa att han ”kände sig trygg i vetskapen om att samhället hade resurser att snabbt kunna komma till undsättning.” På frågan hur mycket man förlorat i omsättning pga. det utdragna handelsstoppet svarade han: ”Dum fråga, vid såna här tillfällen får det kosta, vi kan inte ta några risker!”

Kommunalrådet som också intervjuades uttryckte sitt absoluta och fullständiga förtroende för räddningstjänstens förmåga. Påståendet att det skulle vara ett misslyckande att det tog sån tid att hitta rökkällan sa han var rent ut oförskämd. ”Att det tog tid är ganska förklarligt med tanke på hur varuhuset ser ut. Gammalt och om- och tillbyggt i många omgångar med ett otal skrymslen, gångar och prång som brandkåren måste söka igenom innan de kunde vara riktigt säkra.” Kommunalrådet avslutade med att den senaste insatsen klart visat att den termisk/kemiska rökgasdetektorn som i missriktad spariver strukits då man beställde den nya supersläckbilen verkligen behövdes och att räddningstjänsten omedelbart skulle få ett tilläggsanslag för direktanskaffning.

OBS. Sagan ovan har ingen som helst koppling till den nyss avslutade underrättelseoperationen i Stockholms skärgård. Det  inser envar att en sådan operation inte på något sätt kan jämställas med räddningsinsatser för att skydda shoppare och kommersiella värden. Att ifrågasätta om en räddningsinsats ”var värt det” eller överhuvudtaget misstänkliggöra att den överhuvudtaget genomförts finns bara inte och skulle resultera i många höjda ögonbryn.

Det är skillnad på räddningstjänst och räddningstjänst….

Alternativet till ”Gilla läget”, finns det?

En av de svåraste sakerna med att vara politiker är att argumentera för något man inte själv tror på  skriver Wiseman med anledning av försvarsministerns senaste försök att försvara/förklara regeringens försvarspolitik i allmänhet och finansieringen av nya JAS Gripen-äventyr i synnerhet.
Situationen torde inte på något sätt vara unik för politiker och även vi militärer borde känna igen oss; åtminstone de av oss som jobbat i staber på olika nivåer.

I all utbildning i stabsarbetsmetodik, i stabsmoral och -etik, men även i den praktiska tillämpningen, åtminstone på ”min tid”, betonades det höga taket och kravet på att du skulle argumentera och jobba för vad du trodde på och ville se genomfört.
Sen, då beslut väl var fattat, gällde det att lojalt anpassa sig och följa vad chefen kommit fram till.

Vilken officer har inte, det må vara i den fredstida stabslunken, under övningar eller skarp krigsplanläggning tvingats att argumentera för något man inte själv tror på? Inte bara argumentera föresten, nej att med en trosviss och positiv uppsyn sälja och verkligen jobba för något man själv ansåg vara synnerligen tvivelaktigt? Hur många har inte i Kongo, Bosnien eller Afghanistan lojalt gått i strid efter en plan de själva inte skulle ha skrivit under på?
Hur många värnpliktsutbildare lyckades inte att med entusiasm och god skådespelarkonst, mot bättre vetande, övertyga utbildningsomgång efter utbildningsomgång om cykelinfanteriets fantastiska förmågor i strid mot en pansrad motståndare understödd av otaliga artilleribataljoner…. bara för att ta ett exempel.

Den minister som inte klarar av att spela teater, inte är beredd att offra sin själ för partiet, för makten eller för något odefinierat högre syfte har nog bara att göra som Mikael Odenberg och ta sin Mats ur skolan.

Frågan blir då vad som gäller för herrar/damer officerare? Ska dessa kliva av så fort något gått dem emot, så fort systemet kräver att de spelar med i beslutsteatern? Gilla läget har alltid varit ett gångbart argument och vad gränsen går för gillandet är nog till syvende og sist upp till den enskilde i ett system där det i slutändan ändå bara är chefen som kan ta ansvaret.

Att kapten Enström ännu inte nått den gränsen är uppenbart!

Tuta och kör

En rapport från verkligheten kom mig till del nyligen där en som jobbar  mitt i smeten med  GSS/K-klientelet lakoniskt konstaterar att ” så fort de fått sina behörigheter på tunga fordon slutar de. Ingångslönen skiljer sig ju bara 8 000 spänn….”.

Det är väl så att det ska till en verklig MÖP, en sann idealist eller en kicksökande äventyrare för att stanna efter att vederbörande gratis och avlönad (nåja, bidragen snarare) givits en civilt eftersökt utbildning med möjlighet till ett rejält och omedelbart lönelyft och en helt annan arbetsmiljö.

Rekryteringen går bra påstår ministern och så är det kanske…..men som så många hävdat tidigare är det kanske viktigare att räkna dem som stannar än dem som kommer in.
Det kanske är dags att inse att man existerar på en konkurrensutsatt marknad och justera villkoren därefter.

Var det inte i Norge man förlängde värnplikten??? Var det inte i Ryssland man med viss framgång kombinerat värnplikt med anställda soldater??? Var det inte i USA som de soldater som hoppat av i förtid fick betala för sin civilt gångbara utbildning???

Det ska till en ekonom…..

Den brett upplagda artikeln i dagens SvD om den verklighet som FOI, MSB och FM presenterat och hur denna verklighet kanske borde påverka politiken i Sverige är intressant men innehåller egentligen inget nytt. Den reella verkligheten är en sak, den i politiken gällande en annan. Så har det alltid varit, så är det och så kommer det att vara. Den enda verklighet som gäller i politiken är, till syvende og sist, hur man ska behållla makten. Ingen regering är beredd att sälja ut maktinnehavet för att anpassa sig till en verklighet man valt att välja bort!

Även om Mikael Holmströms artikel var intressant och utgjorde en god sammanfattning av den verkliga verkligheten, var det något annat i dagens SvD som fick mig att höja på ögonbrynen, nämligen ett stick i näringslivsbilagan.
I ett uppslag om den kommande budgetpropositionen (”Nådiga luntan”) fick sju ledande ekonomer från bank-, fack-, företags- och universitetsvärlden redovisa sina önskningar inför luntan. Sex av dem svarade vad man kunde förvänta sig men den sjunde stack verkligen ut med ett i sammanhanget fullständigt oväntat svar.
Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi vid Stockholms universitet och dessutom ordförande i regeringens eget finanspolitiska råd svarar:
På sikt vore det bra om Sverige hade ett försvar. Jag ser det som att man långsiktigt tar en oerhörd risk om inte har ett försvar som fungerar, och det har vi inte idag. Vi såg inför andra världskriget hur fort förhållandena i omvärlden kan förändras. Det kan hända igen.
Det krävdes att en liten okunnig gosse skulle ropa ”Kejsaren är naken” innan någon annan såg det uppenbara. Kanske det hjälper om en ekonomiprofessor ropar samma sak i försvarsfrågan….

Med en ÖB som går ut och deltar i diskussion och svarar en anonym försvarsbloggare, med ett officersfack som talar om strejk, med tunga institutioner som beskriver ett alltmer oroande omvärldsläge och nu med en ekonomiprofessor som uppenbarligen är så oroad att han uttalar sig helt utanför vad frågan egentligen gällde, kanske det är dags att kejsaren ställer sig framför spegeln och inser det uppenbara….

SvD 1
SvD 2

Är ”shit” detsamma som ”skit”? Uppdaterad 271640

I nr 2/2012 av Försvarets Forum  har David Bergman/LedR skrivit en synnerligen både läs- och tänkvärd krönika, Are we förstöring the språk?

Jag har själv tagit upp frågan tidigare, bl a här och här, och jag kan bara konstatera att Bergmans krönika stärker mig i min övertygelse om språkblandningens styggelse.
I ett helt annat sammanhang ställdes frågan om vad som var att föredra, tvåspråkighet eller dubbel halvspråkighet och den frågan gäller även här.
Ska vi säkerställa vår förmåga till en stringent ”militärsvenska” och samtidigt lära oss att så bra som möjligt samverka på exempelvis engelska, dvs tvåspråkighet eller ska vi, som det nu verkar vara på väg, blanda och ge och inte bli bra på något, dvs dubbel halvspråkighet?

Blev vi en bättre Försvarsmakt i Sverige då ADAM och BERTIL pensionerades och då redogörelsen för läget blev till SITREP?

Uppdatering 271640.
Jag plockar här in några centrala citat ur Bergmans krönika. Läs och begrunda!

Språklagen anger uttryckligen att svensk terminologi ska används inom myndigheters respektive fackområde. Högkvarterets juridiska stab har även förtydligat att ickesvensk terminologi ska undvikas och inte får användas slentrianmässigt nationellt.

Sammanfattningsvis är det ganska enkelt. I Sverige, inom svenska förband och mellan svenskar används svenska. I kontakten med utländska förband, eller där annat arbetsspråk fastställts, används andra språk. Så här långt stämmer både lagen och logiken.

– – – – –

Elementärt sa Bill, självklar sa Bull

 

Rekrytera mera, men till vad?

För några år sedan var det tuffa actionscener med sydafrikanska skådespelare; det som nu gäller är, åtminstone i den senaste annonskampanjen, dimhöljd svensk skog där ingen bryr sig men där den som låter sig rekryteras till den nya Försvarsmakten verkligen kan göra skillnad på riktigt.

Reklammakarna verkar ha svårt att veta vad de ska fokusera på, vad de ska marknadsföra som FM verkliga uppgift och vad som kan få presumtiva soldatämnen att flockas under fanorna. Vad är det i soldatlivet som gör att du vill satsa kanske åtta år av ditt liv för en ganska mager sold och med ett i nuläget tveksamt civilt meritvärde?
Är det möjligheten till tuffa insatser i fjärran land eller är det chansen att få leta efter senila moster Agda i de dimmiga skogarna som ska fylla kadrarna?

Det är klart, det vardagliga harvandet på övningsfält och kaserngårdar, för att nu ta det hela ur ett arméperspektiv, är väl inte särskilt glamouröst, spännande eller rekryteringsfrämjande. Eldexceris i november i strilande regn, snålblåst och nollgradigt är kanske svårt att utnyttja i rekryteringsarbetet…
Lika lite verkar soldatyrkets yttersta syfte, väpnad strid till Rikets försvar, vara något som lockar fram någon större kreativitet hos PR-folket.

Tror man inte att det skulle vara tillräckligt lockande? Är det därför som utlandsaction och vilsegångna tanter tros dra rekryter bättre än vad Försvaret verkligen, i slutändan, går ut på? Är det stöd till samhället som återigen ska bli FM nya raison d’etre nu när Långtbortistan i framtiden kanske inte blir lika aktuellt?

Ljuva ungdomstid

Då jag läste Observationsplatsens rapport om de ryska militära ungdomsklubbarna blev det oundvikligt så att tankarna snabbt gled över i minnen från min egen ungdomstid. Utbildningen vid regementets (ja egentligen lokala FBU:s) ungdomsavdelning; veckorna i Ånn, Köpingsvik, Hemavan, Stagården och allt vad de olika FBU-lägren hette. Tänk vad man som tonåring fick resa och uppleva i olika delar av landet och tänk vad man där kunde hitta på på fritiden då man kommit upp i 17-18-årsåldern….

De olika frivilligorganisationernas ungdomsverksamheter hade stor betydelse som försvarsupplysare, som allmän ungdomsverksamhet och inte minst som rekryteringskälla för Försvarsmakten. Bortsett från allt annat hade de i detta avseende stora likheter med sina ryska/sovjetiska motsvarigheter.
Jag är inte ensam om dessa erfarenheter, Chefsingenjören återkommer ofta till sin tid i Flygvapenpojkarna och vilken betydelse den haft för hans uppväxt och yrkesval och vi är nog många som börjat våra respektive karriärer i FBU-U, Sjövärnskåren, Hemvärnsungdomen, Flygvapenpojkarna och allt vad de nu hette.

Då allting som snuddar vid folklig förankring numera verkar vara tabu inom försvarsdebatt och konkret försvarsverksamhet, trodde jag att denna ungdomsverksamhet var förklarad obsolet, onödig, politiskt tvivelaktig och att den därför var saligen avsomnad. En snabb google-runda visade dock hur fel jag hade.
Åtminstone lokalt och regionalt, där det finns ett militärt förband i någorlunda närhet, lever ungdomsverksamheten vidare i högönsklig välmåga.
Det är bara att hoppas att den får det stöd den behöver för den är kanske det sista, vid sidan av hemvärnet, vi har kvar av kopplingen till det folk som ska försvaras.

Sen kan man väl hoppas att dagens ungdomsverksamhet inte bara håller deltagarna borta från diverse olämpligheter utan att den även, som förr, skapar tillfällen till lite givande synd och nyttiga erfarenheter….

Vaddå truppservice? Terrängen och Blocket gäller….

Hos Wiseman pågår för närvarande en animerad debatt om var gränserna går för den enskilde soldatens rätt till egenanskaffning av mtrl och om rätten att själv välja personlig utrustning efter personliga preferenser och erfarenheter.
Debatten är stundom synnerligen vildvuxen och ibland får man intrycket att den som inte gjort minst tre vändor i Afghanistan saknar rätt att yttra sig och ska hålla käften; därför är det kanske säkrast att skriva på sin egen sida snarare än i kommentarsfältet hos Wiseman.

För oss som började vår militära bana då bajonett, vattenflaska och magasin hade sina reglementerade (AR I) platser på och i stridsselen, oavsett du var vänster- eller högerhänt och inga avvikelser accepterades under formellt uppträdande, visar dagens debatt på en helt fantastisk frihet, även med den M-nummersatta mtrl. Verkan går före likformighet och prydlighet och personlig bekvämlighet på stridsfältet får i mångt och mycket vara styrande.

Frågan är då var man ska dra gränsen. Vad är tillåtet, vad är att gå för långt, när ska man sätta ned foten? Jag är inte bara lite kluven och min ryggsäck (eller snarare ryggväska…) från forna tider är tung, men jag tror nog faktiskt att en ganska stor frihet är att förorda. Mina krav är bara att avvikelser i färg, form och funktion inte får vara för stora och att alla ansatser till personlig ballhetsanskaffning ska stävjas med kraft.

Frågan är bara, när och var ska man tillåta denna vildvuxenhet? Ska den Palestinaschal som onekligen är bekväm och praktisk (jag vet, den fanns i Sinai redan på 70-talet….) i sin rätta miljö vara tillåten under vinterövning i Boden bara för att ta ett exempel?

Debatten är inte ny. Även då jag gjorde lumpen ville vi ”förbättra” viss mtrl eller ersätta den med egna persedlar. Min plutonchef sade då något klokt och som kanske, med anpassning till dagens förhållanden, borde gälla än: ”Om det blir krig och örlog skiter jag i vad ni har under snödräkten…huvudsaken ni trivs….men under GU ska ni lära er att handha och fungera med Kungens mtrl. Det är den som finns i underhållskedjan och det är den ni får fortsätta kriget med då ni skitit ned era Helly Hansen….”

Tankar om det otänkbara

I SF-filmer förekommer det ofta parallella världar. I en till synes gemensam omgivning med allting lika, finns ändå flera verkligheter parallellt, tillsammans och samtidigt. De olika världarna kan mötas, interagera och vara helt lika i vissa avseenden för att i andra dra åt helt olika håll där den gemensamma verkligheten ändå tillhör olika världar med helt olika betydelser.
Den nordeuropeiska säkerhetspolitiken är som tagen ur en SF-film. Vi lever och bor i samma område med samma konkreta verklighet omkring oss och ändå verkar politiken bedrivas i parallella världar, man tolkar den gemensamma verkligheten helt olika och slutsatserna tänjer verkligheten åt helt olika håll.

Ryssland ökar sina försvarsanslag med för oss fullkomligt obegripliga summor och använder pengarna till att återskapa offensiva förmågor som varit mer eller mindre försvunna sedan SSSR fall. Till vad och varför är oklart och även om både västliga analyser och ryska uttalanden pekar åt många olika håll är själva förmågeuppbyggnaden ovedersäglig.
Finland och Norge drar slutsatsen att den ryska återrustningen och osäkerheterna kring denna, kopplat till Arktis- och Barentsregionernas, men även Östersjöområdets, ökande betydelse i många viktiga avseenden, är skäl nog att öka försvarsanslagen, att fokusera på nationell förmåga och då med trovärdiga numerär. NATO/USA ökar sin närvaro i Östersjöregionen, genomför övningar med flyg- och markstridskrafter i Baltikum samtidigt som NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen talar om att NATO nu åter måste inrikta sig på sitt ursprungliga syfte; nämligen att vara en försvarsallians med fokus på Europa och Nordatlanten.

Samtidigt i en parallellvärld nära dig, dvs. i Sverige, gör våra politiker ingenting, lite eller tvärt om.
Gömda bakom en egenproklamerad solidaritetsdoktrin ingen verkar ta på allvar, nöjer man sig med att avvakta med kraft, att prata om flygets och marinens inriktning mot nationella behov utan att de har eller får de resurser som krävs för detta. Armén, som ska kunna försvara hela landet är istället reducerad till en utbildnings- och bemanningsorganisation för Långtbortistaninsatser och Hemvärnet, som är den sista kvarvarande kopplingen till det folk som ska försvaras, reduceras.
De tjänstemän som ska genomföra politikernas beslut, dvs MIL med sitt HKV, verkar i flera avseenden ha sin egen agenda, ibland till synes stick i stäv med politiken; en agenda mera styrd av kraven på fredsrationalitet och dunkla kopplingar till det svenska MIK än av det bortglömda ”krigets krav”.
Frågan blir då naturligtvis varför? Varför är slutsatserna i Stockholm i många avseenden så väsensskilda dem i Helsingfors eller Oslo? Vad vet man i Sverige som man inte vet i Riga eller Köpenhamn.

Svaret är väl att slutsatserna förmodligen är desamma och grundade på i huvudsak likartat underlag. Skillnaden kommer då man ska dra konsekvenserna av slutsatserna, att låta dem resultera i konkreta beslut och åtgärder. Denna skillnad beror på historiska erfarenheter. Våra grannar har alla drabbats av krig och ockupation i modern tid. Det finns fortfarande veteraner i livet och det finns en aktiv politikergeneration med personliga erfarenheter från en barndom präglad av krigets fasor.
För dem är krig en realitet som visserligen är osannolik idag men som man ändå inte kan bortse ifrån och som med sina oacceptabla konsekvenser därför kräver trovärdiga åtgärder.
I Sverige saknas den erfarenheten. Kriget är här något abstrakt, något långt borta och som drabbar andra. Det som nu sker omkring oss är därför bara en av många delar i ett politiskt maktspel. Att detta spel skulle kunna leda till ett krig är något så osannolikt och verklighetsfrämmande för civiliserade européer att det räcker med symboliska satsningar på något som ändå aldrig kommer att behöva användas.