Arkiv

Posts Tagged ‘yrkessoldater’

Rekrytera mera, men till vad?

För några år sedan var det tuffa actionscener med sydafrikanska skådespelare; det som nu gäller är, åtminstone i den senaste annonskampanjen, dimhöljd svensk skog där ingen bryr sig men där den som låter sig rekryteras till den nya Försvarsmakten verkligen kan göra skillnad på riktigt.

Reklammakarna verkar ha svårt att veta vad de ska fokusera på, vad de ska marknadsföra som FM verkliga uppgift och vad som kan få presumtiva soldatämnen att flockas under fanorna. Vad är det i soldatlivet som gör att du vill satsa kanske åtta år av ditt liv för en ganska mager sold och med ett i nuläget tveksamt civilt meritvärde?
Är det möjligheten till tuffa insatser i fjärran land eller är det chansen att få leta efter senila moster Agda i de dimmiga skogarna som ska fylla kadrarna?

Det är klart, det vardagliga harvandet på övningsfält och kaserngårdar, för att nu ta det hela ur ett arméperspektiv, är väl inte särskilt glamouröst, spännande eller rekryteringsfrämjande. Eldexceris i november i strilande regn, snålblåst och nollgradigt är kanske svårt att utnyttja i rekryteringsarbetet…
Lika lite verkar soldatyrkets yttersta syfte, väpnad strid till Rikets försvar, vara något som lockar fram någon större kreativitet hos PR-folket.

Tror man inte att det skulle vara tillräckligt lockande? Är det därför som utlandsaction och vilsegångna tanter tros dra rekryter bättre än vad Försvaret verkligen, i slutändan, går ut på? Är det stöd till samhället som återigen ska bli FM nya raison d’etre nu när Långtbortistan i framtiden kanske inte blir lika aktuellt?

Den Vita Ridderskan

Johanne Hildebrandt rider i dagens SvD åter ut på sin vita springare till skydd för våra soldater undan den elaka och okunniga allmänhetens angrepp och hån.
I flera avseenden har hon rätt, soldater ska inte behöva stå till svars för politiska beslut eller förklara och undervisa om sådant som andra borde ha gjort. Hon har också rätt i att våra politiker i alltför hög grad drar sig undan skyldigheten att öppet och utåt förklara och försvara sina beslut och att de ofta överlåter åt verkställarna att svara för det som åligger dem själva.

I ett annat avseende gör dock Johanne det lite väl lätt både för sig själv och för våra soldater, nämligen vad gäller det personliga ansvaret, det personliga ställningstagandet; både för yrkesvalet som sådant och för deltagandet i en speciell mission.
Det är ett högst personligt val och ställningstagande att bli soldat och oavsett vad vi själva kanske tycker är yrket inget yrke vilket som helst. Undersköterskan eller svetsaren kanske på krogen i ett samtal berättar varför de valde just det yrket, men de behöver knappast försvara sitt yrkesval.
Soldaten i samma situation måste nog finna sig i att göra just detta; att motivera och försvara sitt val av utkomst. Man må tycka vad man vill om detta men så är det och så har det varit. Att tro något annat är, tyvärr, bara naivt.
Precis som officeren i alla tider i umgängeslivet utanför kamratkretsen, eller i tågkupén, måstat motivera och ibland försvara sitt yrkesval, måste dagens soldater inse att det är vad som gäller även för dem, like it or not.

Lika lite som soldaten ska behöva försvara och förklara politiska beslut, lika mycket måste soldaten vara beredd att förklara och försvara sitt beslut att delta i verkställandet! Tyvärr Johanne, men du ligger i detta avseende på gränsen till I just followed orders eller Zu Befehl, med allt vad det innebär av historiska konotationer. Soldaten har inget ansvar för det politiska beslutet med han har definintivt ett personligt ansvar för sitt deltagande i genomförandet.

Även om vi förutsätter att Sverige aldrig skulle delta i en folkrättsstridig mission och även om en mission är mandaterad och beslutad enligt konstens alla regler och även om vi har ett utlandsobligatorium i anställningskontraktet, får soldatyrket aldrig reduceras till ett have gun, will travel-jobb. Oavsett alla formella gröna ljus för en insats måste det finnas ett högst personligt moraliskt, filosofiskt och ibland kanske politiskt regelverk som även det ska tas med i beslutsprocessen. Går det inte ihop måste jag vara beredd att ta konsekvenserna och går det ihop måste jag vara beredd att försvara mitt högst personliga ställningstagande; eller hur Johanne?

Erk du, Maja du; var ska vi ta´t?

25 september 2010 1 kommentar

Även Ryssland, som påstår sig vilja öka försvarsanslagen med 60 % de närmaste tre åren, drabbas av neddragningar pga. höga kostnader.
Från planerade 210 000 kontrakterade yrkessoldater tvingas man nu gå ned till 100 000 och kompensera för bortfallet med ett ökat uttag av värnpliktiga.

Beror det möjligen på att man tvingas prioritera och väga materiell förnyelse och utökad övningsverksamhet mot yrkessoldater och kommit fram till att materiel och övningar är viktigare och att välövade värnpliktiga duger för annat än de högst prioriterade förbanden?

De ryska erfarenheterna ligger farligt nära de farhågor som framförts i Sverige mot det nya personalförsörjningssystemet.
Skillnaden är att i Sverige kan vi inte kompensera brister i ekonomin med att ersätta yrkessoldater med värnpliktiga. Dem vi anställt kommer att kräva sina, visserligen magra men dock, löner och enda sättet att hämta hem pengarna är att ta från materiel, övningar och infrastruktur, för några nya, fräscha pengar lär det inte bli; åtminstone inte om vi får tro våra ledande politiker. Vare sig FP eller SD lär kunna pressa fram några ökade anslag oavsett den parlamentariska situationen.

Ett annat sätt vore naturligtvis att minska antalet soldater och nöja oss med världens mest välutrustade och välövade högvaktsstyrka…..

RIA

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:,

Rekrytera mera!

Flashiga reklamfilmer i fejkade situationer ska locka aspiranter till den nya Försvarsmakten och debatten är nu igång både om kampanjen som sådan och den verklighet man försöker rekrytera till.
Viktigt i sammanhanget är då inte bara hur rekryteringskampanjerna ska utformas eller anställningsformerna och lönerna; lika viktigt är att fråga sig vad det är som får unga människor att söka sig till Försvarsmakten och det gäller inte bara anställda och kontrakterade soldater och sjömän utan även officerarna.

Eftersom vi vet väldigt lite, dvs ingenting, om bevekelsegrunderna för att bli soldat kan vi ju istället titta på varför dagens officerare blev det och försöka dra slutsatser av detta.

Vilka i dagens officerskår tog anställning pga framtida löneutveckling, idealistiska tankar om försvar av fosterland och demokratiska ideal eller viljan att i internationella insatser göra gott för mänskligheten? Väldigt få om ens några! Vilka klev på pga smarta rekryteringskampanjer? Ännu färre!
Herrar och damer officerare rekryterades därför att de fått en positiv inställning till Försvaret som organisation under värnpliktstjänstgöringen, efter påverkan från sina befäl, för att de såg en möjlighet att få stanna kvar i sin lilla garnisonsstad, för att de fick en betald utbildning med anställningstrygghet, för att det fanns utvecklingsmöjligheter efter eget val, ambition och förmåga, för att de gick i pappas fotspår och för väldigt många för att de mer eller mindre halkade in på ett bananskal och blev kvar.
För de blå kan vi sedan kanske lägga till specialintressen för sjöliv respektive flygetyg.
Helt andra faktorer än lön och tuffa situationer i Långtbortistan alltså.

I dagens situation med ett slopat värnpliktsförsvar och med avvecklade garnisonsstäder och en avsevärt minskad trygghet och kontinuitet för dem som prioriterar det, finns det bara en rekryteringsfaktor kvar, förutom den ideella, som vi vet fungerar, nämligen Försvarsmakten som som organisation och institution. Försvarsmakten som den goda arbetsgivaren som tar hand om sin personal, utbildar den, ger den utvecklingsmöjligheter och som skapar individuella mervärden; Försvarsmakten som den arbetsplats där man trivs och med glädje går till jobbet även då det regnar och där man har förtroende för sina kollegor och för sina chefer; där man vet och får reda på att man gör en insats som räknas och som är viktig för landet.

Det är här och mot detta rekryteringsfilmerna bör satsas. Det är här man har möjlighet att rekrytera den rätta personalen. Detta kräver dock att man först skapar ett försvarsmaktsklimat som inte finns längre, om det någonsin funnits, att man bygger en ny verklighet; men det gör man ju å andra sidan redan i de flashiga Sydafrikafilmerna så varför skulle filmer på föreslaget tema inte kunna vara lika förljugna….

Wiseman’s wisdoms
SvD
DN

Har Ryssland något att lära oss??

Ryssland är mitt inne i en process för omstrukturering av sina stridskrafter, kanske främst armén. Ledningsstrukturen har gjorts om, mobiliseringsförband som mest bara funnits på papper har avvecklats och ett ambitiöst program för att förnya och modernisera materielen är igång.
Förutom det motstånd som funnits inom organisationen uppelever man stora problem vad gäller materielförnyelsen. Förutom svårigheter med finansieringen, svårigheter som accentuerats under finanskrisen, har det visat sig att den ryska försvarsindustrin inte klarar av att leverera. Man saknar kapacitet, utbildad arbetskraft och konstruktörer samtidigt som man lider under korruption och avvägningssvårigheter mellan valutagenererande export och kraven på inhemska leveranser. Ryssland har för första gången tvingats ut på den internationella marknaden för att fylla brister och för att skaffa nödvändig know how. Mistral-köpet och anskaffandet av UAV från Israel är tydliga exempel på detta.
Allt detta har varit känt och rapporterats i både ryska och internationella media.

Vad som varit mindre kommenterat och som kanske kan ha bäring på vad vi är på väg att göra i Sverige är den tidigare målsättningen att i den ”nya ryska försvaret” gå ifrån värnpliktiga och i en allt större, om än inte total, utsträckning använda sig av kontraktsanställd personal; allt i det uttalade syftet att öka kompetens, förmåga och beredskap.
Ekonomiska realiteter har dock tvingat Ryssland att sänka sina ambitioner vad gäller kontraktssoldater och i en avsevärt större utsträckning än planerat förlita sig till värnpliktiga. Landets demografiska problem och svårigheterna att finna värnpliktiga av tillräcklig kvalité, kan dessutom tvinga landet att återinföra den tvååriga värnplikten för att verkligen kunna tillgodogöra sig de soldater som fyller kraven och för att fylla kadrarna.

Sverige befinner sig faktiskt i ett läge som till delar liknar Rysslands. Vi har gjort oss av med vår mobiliseringsarmé, vi har stora problem med vår materiella förnyelse, vår försvarsindustri drabbas hårt av minskade eller uteblivna inhemska beställningar, vi har lagt ett moratorium på värnplikten och är nu med raska kliv på väg in i ett kontraktssystem.
Vi skulle kanske för en gångs skull skulle skicka våra studiedelegationer österut för att se vilka minor de sprungit på, vilka oväntade problem de tvingats hantera och vilka aha-upplevelser de drabbats av.
En av dem verkar i varje fall vara att man inte i tillräcklig omfattning lyckats fylla kadrarna med kontraktspersonal av tillräcklig kvalité eller i tillräckligt antal.

RIA

Anställningstrygghet???

De flesta har väl sett filmen, eller i varje fall den senare TV-serien, Härifrån till evigheten. Filmen var utmärkt, serien utslätad men bäst är boken av James Jones.
Att jag kommer att tänka på dessa nu är naturligtvis Sveriges övergång till ett försvar baserat på yrkessoldater och kontraktsanställda och det är särskilt en replik av soldaten Prewitt, i filmen gestaltad av Montgomery Clift, som på frågan vad han ska göra efter sin soldatrunda svarar ”I am a thirty-year man…” som får mig att tänka till.
Han såg alltså sin framtid som en yrkeslivsanställning som soldat i den amerikanska armén. En anställning som trots alla nackdelar, trots den dåtida omöjligheten till ett familjeliv, trots trakasserier, penalism och översitteri, ändå gav en trygghet, en hemvist, en möjlighet till befordran och ett skydd mot den krävande världen utanför. Enda hotet var ett eventuellt krig; det krig som också drabbade honom.

I den kommande svenska modellen finns inte denna möjlighet, möjligheten för ”other ranks” att rekapitulera och stanna kvar i tjänst. Våra yrkessoldater har absolut tidsbegränsade anställningar och sedan är det ut i kylan med de eventuella meriter de skaffat sig och som ska ge dem en chans på arbetsmarknaden.
I vårt gamla volontärsystem fanns åtminstone något som hette Statens anställningskommision som hjälpte avdankade underbefäl till nya anställningar inom statliga verk och företag och även inom den då kommunala polisen. De hade t.o.m. förtur till vissa av dessa tjänster.
Volontären hade även under sin tjänstgöring fått civil skolutbildning för att dels förbättra hans användbarhet i tjänsten, dels ge honom en bättre grund att stå på efter tiden i försvaret.
Det var då, nu verkar det som att det bara blir ett ”Hej då och lycka till” efter kanske ett antal rundor i Långtbortistan med risk för liv och lem.
Det var inte alltid bättre förr men i alla fall klart annorlunda….

Armén är mitt hem…

12 januari 2010 1 kommentar

Nu då vi ska gå över till ett yrkesförsvar med anställda soldater kan jag inte låta bli att undra över en sådan i sammanhanget kanske prosaisk sak som förläggning och boende.
Alla kan ju knappast vara eller förbli ensamstående i 20-årsåldern som inte vill annat än att bo på logement och leva stärkande kamratliv.
Efterfrågan på bostäder av varierande storlek och kvalité måste bli stor på de framtida garnisonsorterna och billigt måste det vara också med den sold som förutskickats…
Visserligen påstås att kaserner ska byggas om till olika former av smålägenheter men alla vill förmodligen inte bo på jobbet, särskilt inte de som har familjer.

Vi hamnar kanske i den situation som råder i Ryssland där en officer med jobb inom bostadsförmedlingen på försvarsdepartementet nu gripits för tagande av muta där någon försökte köpa sig förbi kön till en enrummare i Moskva.

Skämt, eller allvar, åsido; hur har man tänkt egentligen? Är våra framtida soldater hänvisade till logement eller till att själva slå sig fram på den öppna bostadsmarknaden? Att investera i eget boende, villa eller bostadsrätt, lär väl inte vara aktuellt, vare sig med tanke på lönen eller på de osäkra förhållandena och täta bytena av tjänstgöringsort.

Övnings- och insatsfrekvensen kanske kommer att bli så stor att de inte behöver något eget…..