Arkiv

Posts Tagged ‘FM’

En politiskt styrd organisation….

04 februari 2014 1 kommentar

 

Ratt

Ibland ser man annonser där kommuner eller landsting söker nya medarbetare med frasen vana vid arbete i en politiskt styrd organisation meriterande.
Det låter inte särskilt svårt vid ett första påseende, men kamrater som av olika anledningar lämnat FM för en ny karriär i den kommunala byråkratin hävdar ofta motsatsen.

En politiskt styrd organisation är för många av dem en klåfingrigt styrd organisation. Målstyrning, självständighet och handlingsfrihet visar sig i realiteten ofta vara detaljstyrning, partiintriger, bypolitik, röstfiske och pampfasoner.

Om man flyttar upp detta till riksplanet tror jag att det är här vi hittar några av orsakerna till misstänksamheten och det alltmer gnisslande samarbetet mellan FM och regeringskansliet, mellan HKV och försvarsdepartementet men även den djupa misstro mot våra försvarspolitiker som finns bland försvarsanställda.
Av historiska orsaker lever man helt enkelt i olika världar med olika värderingar och helt olika syn på sina respektive roller där det är FM som haft svårast att anpassa sig till en ny verklighet.

På den riktigt gamla goda tiden hade vi sedan urminnes tider en i grunden försvarsvänlig S-regering och en försvarsbudget som aldrig var tillräckligt stor enligt somliga men som ändå räckte till det nödvändiga och lite till. Försvarsmakten och den politiska sidan hade väl inarbetade samarbetsformer och FM hade till stora delar kunnat sköta sig själv inom de ganska vida ramar som fanns innanför det ekonomiska staketet. FM var dessutom stor, komplex, mångfacetterad och svår för en utomstående att få grepp om.

Det organistoriska, kollektiva, minnet är stort och långt, mycket större och längre än vad någon befattningshavare egentligen kan överblicka. FM institutionella reaktioner och inbyggda reflexer bygger fortfarande i mångt och mycket på läget med en stabil enpartiregering och en hanterbar ekonomi; en situation som tog slut för mer än tio år sedan men som innan dess varat i nästan ett halvsekel och som satt djupa spår. De som idag sitter i FM ledning formades under denna tid och de backas, kanske omedvetet för dem, upp av organisationens inneboende tröghet.

Den situation FM nu har att hantera skiljer sig diametralt från den som under nästan 50 år format den. En radikalt krympt organisation som blivit så liten att till och med en lekman kan överblicka den och som därför inbjuder till detaljstyrning. En helt ny försvarsdoktrin som ingen är riktigt säker på vad den innebär och detta i ett alltmer osäkert omvärldsläge. En ekonomi som aldrig vill räcka till och en fyrpartiregering som spretar vad gäller försvars- och säkerhetspolitiken och där det genuina försvarsintresset från förra generationens S-politiker bytts mot ointresserade och, enligt många, okunniga och naiva karriärpolitiker.
Oavsett vilket har resultatet blivit vad som beskrivits som klåfingrighet, politiska beslut i frågor som tidigare hanterats inom myndigheten, ifrågasättanden, beslut utan konsekvensanalys vad gäller operativ förmåga och rent allmänt en hantering som av många inom och utom FM har beskrivits som opportunistiskt amatörmässig.

Detta summeras i misstro mellan myndigheten och politikerna och en FM som inte riktigt förstår hur man ska agera eller reagera.
Det kanske är så enkelt att FM ännu inte insett eller i varje fall inte helt accepterat att hon är det hon egentligen alltid har varit, en politiskt styrd organisation; mera nu än någonsin tidigare.

I en demokrati är detta egentligen ganska självklart; det är politikerna som styr och statsledningens ska kunna kräva lojalitet och följsamhet av sina myndigheter oavsett vilka som för tillfället sitter på taburetterna.
Vad de styrda i gengäld kan kräva är att de som sitter vid ratten har kunskap om fordonet, vägen och väglaget och att man vet vart man är på väg.  Då målet måste ligga väl bortom nästa valdag kan man också kräva en sådan förtänksamhet att tanken (i många betydelser) räcker hela vägen fram.

Annonser

Konspirationer?? Knappast!

16 september 2013 3 kommentarer

Varför skriver inte gammelpressen eller main stream media? Är det inte nyhetsvärdigt, fattar man inte eller vad är det?
Kommentarer likt dessa blir allt vanligare i olika bloggforum. Det må vara hos invandringsmotståndare, naturkramare eller, för att ta något näraliggande, försvarsbloggare med kommentarer.
Ibland är det bara en uppgiven suck men (alltför) ofta antyds något slags konspiration, en tyst överenskommelse inom journalistkåren och bland redaktörer, om att ”om detta skriver vi inte”. Vem eller vilka som skulle ligga bakom en sådan konspiration  redovisas sällan.

Vilka de konspiratoriska överenskommelserna skulle vara som gör att rapporteringen kring rysk upprustning och övningsverksamhet är begränsad eller obefintlig kan man ju fråga sig eller för den delen varför läget inom den svenska Försvarsmakten och dess förmåga upphör att vara en nyhet efter det att brisadmolnet efter enveckasbomben lagts sig och påskupproret flugit vidare.

Tyvärr, alla suckare och konspirationsteoretiker. Sanningen är den att medierna, gamla som nya, tar upp det som intresserar konsumenten. Ett bra exempel på detta är nischen försvarsbloggare och -twittrare. Här finns en (tyvärr alltför) liten intresserad och engagerad läsekrets som får sina behov tillfredställda i bloggosfären och där man i kommentarsfälten kan oja sig, klappa varandra på ryggen och allmänt förfasa sig över sakernas tillstånd. Utanför denna bubbla? Väldigt lite!

Varför? Svaret är enkelt. De stora drakarna, inklusive radio och TV, tar upp sådant som intresserar den breda allmänheten och, like it or not, dit hör i dagsläget inte försvars- och säkerhetspolitik. För att slå sig in bland vård, skola, omsorg, Big Brother, Sofia på Slottet eller skjutningar i Göteborg, krävs något sensationellt och kittlande. ÖB lyckades med enveckasförsvaret men frågan är om det berodde på vad han konkret sa eller på att den högsta företrädaren för en statlig myndighet sade något som kanske inte var politiskt korrekt. Oavsett vilket, då dammet lagt sig gick allt åter till det normala, dvs. totalt ointresse.

Se sanningen i vitögat! Det finns ingen konspiration. Försvaret är, ur journalisters och redaktörers synvinkel, ett särintresse bland andra som måste slåss om utrymmet. De ger läsarna/lyssnarna/tittarna vad de med stor säkerhet vet att de vill ha. Dit hör inte läget inom FM eller rop om att vargen kanske kan komma eller i vart fall har möjlighet att göra det.

Vi andra får nöja oss med att blogga och kommentera vidare och hoppas på droppens långsiktiga kraft.

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, ,

Söndagsnisse håller än, och kanske Garbo….

Idag skärpte jag till mig och gick igenom ett antal flyttkartonger som efter senaste (sista?) flytten oöppnade hamnat ute i en boda.
De innehöll böcker, böcker och åter böcker samt ett antal pärmar från olika tjänsteställen och befattningar med ett innehåll av varierande sekretessgrad. I en pärm hittade jag nedanstående bild som visade att Göran Persson uttalande om att budgeten alltid kan balanseras via försvarsanslagen inte på något sätt är en nyhet. Man kunde även förr!!

Fotografi (2)

 

I samma kartong hittade jag vad jag letat efter länge, hela serien GARBO I-III och efterföljarna NARVA och POLTAVA. Det ska bli mycket intressant att se om de håller fortfarande och att jämföra dem med deras nutida efterföljare.
På tal om nutida efterföljare, är det fler än jag som kört fast i Lars Wilderängs MIDSOMMARGRYNING? Med stora förhoppningar efter MIDVINTERMÖRKER kastade jag mig över den då den kom för att, ganska precis halvläst, lägga den i från mig då natten blev för sen och ögonen för tunga. Detta var för drygt en månad sedan och jag har inte haft någon som helst trängtan att återuppta läsandet. Det var något som inte stämde och inget som drar!
Det som drar nu är GARBO. Det ska bli mycket intressant att se om de fortfarande lever. Om inte annat får det bli en nostalgitripp till den tid och till den Försvarsmakt då man var som mest aktiv.

 

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, ,

Sagor från förr, men vilka läser man idag?

19 december 2012 3 kommentarer

Jag skrev för ett tag sen om att inte bara politiker ibland måste tala och agera tvärt emot den egna övertygelsen. Även herrar och damer officerare var ofta tvungna att försöka övertyga värnpliktiga om sådant som de själva ibland kanske ansåg vara rena vansinnet.

Jag minns t.ex. tydligt hur jag med diverse räkneexempel försökte övertyga allt annat än lättlurade KB-elever om det svenska cykel- och skidinfanteriets stora möjligheter att stå emot och rentav slå de mekaniserade sovjetförbanden, åtminstone om vi fick välja terrängen….

Häng nu med på lite organisationskunskap för infanteriskyttebataljon 66 och norrlandsskyttebataljon 69:
Per skyttekompani x 4:
Pansarskott 68                           72
8,4 spårljuspansarspräng        80
9,0 spårljuspansarspräng        20
Stridsvagnsminor                     60
Summa                                        232 x 4 = 928

Tänk, nästan tusen pansarbrytande vapen (tusen + faktiskt om man räknar med vad som fanns på olika specialkompanier) per skyttebataljon. Om hälften kom till skott (500) och av dessa hälften träffade (250) och av träffarna hälften (125) resulterade i utslag eller funktionsnedsättande skada innebar detta att skyttebataljonen kunde bekämpa alla stridsfordon i ett mekaniserat regemente och detta vid lägsta tänkbara sannolikheter för att komma till verkan och träffa.
Tanken svindlade och det var nästan så att man frälstes av sina egna ord och blev troende då man förde upp matematiken en nivå: Då fyra NB och 23 IB gav 27 x 3 x 125 = 10125 bekämpade stridsfordon av olika slag och då var pansarbrigadernas och diverse andra löskeförbands insatser inte medräknade.  Hej och hå, moskoviter, Ni göre er ej besvär!

Efter en sådan genomgång var intet öga torrt förrän någon besserwisser bland KB-eleverna började yra om lufthotbild.
Då kom nästa sifferexercis.
Brigadluftvärnkompanierna hade 108 robot 69 x 32 brigader = 3 456 robotar.
Hälften kommer till skott och hälften träffar och, voila, halva frontflyget bortskjutet utan att övrigt lv eller egen jakt skjutit ett skott eller en robot.
Så här kunde man hålla på om det mesta….

Vi lurade de vpl och kanske också oss själva. De enda som inte gick att lura var läkarna då de kom igång med sina medlogdatorer. Ganska snart kunde de visa på att vi inte skulle ha några soldater att hantera alla dessa pansarbrytande vapen. Så länge vi envisades med att bara ha uniformen som skydd och att åka om kring i skynkabilar och plastbandvagnar skulle våra soldater efter första striden vara antingen döda, sårade eller fullt upptagna med att ta hand om sina kamrater.

Trots allt ovan låg det ändå ett visst (stort?) mått av sanning i sagorna. Vi hade verkligen en stor mängd pvvapen, vi hade möjligheter att komma till stor verkan givet rätt terräng och nödvändiga förberedelser, vi hade en stor mängd förband med möjlighet att täcka upp ytan och att kanalisera fienden till för oss gynnsamma lägen. Det fanns en realistisk möjlighet, visserligen med stora förluster,  att skapa den tid som behövdes för andra lösningar, dessa må sen ha varit diplomatiska, främmande hjälp eller att ryssen fick stryk på annat håll.

Dagens försvar åker inte skynkabil eller plast såvida man inte tillhör det allt viktigare hemvärnet, men de enstaka bataljoner vi kan ställa på fötter idag täcker definitivt inga ytor, kanaliserar inga fiender och skapar ingen tid. Något luftvärn att räkna med har vi inte och flyget saknar vapen och baser.

Frågan är då vilka sagor eller räkneexempel cheferna använder idag för att motivera soldaterna  och sig själva?

Ovanpå detta kan jag bara önska TREVLIGA HELGER…

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, , ,

Solidaritet? Javisst, men inte med småfolket.

10 december 2012 2 kommentarer

Jag tycker att det skulle vara helt orimligt om en person som varit anställd av svenska staten fick en förmånligare behandling än en person som inte varit det säger ansvarige ministern Tobias Billström (M) om de afghanska tolkar som möjliggjort den svenska ISAF-styrkans arbete och som, förutom att de riskerat sina egna och sina familjers liv även indirekt räddat livet på otaliga svenska soldater. Allt enligt Johanne Hildebrandt i dagens SvD.
Egentligen är detta inget att förvånas över; det ligger ju helt i linje med svensk tradition. Ingen ska särbehandlas, ingen ska ha några särsilda förmåner (om man inte är politiker) och alla ska leva efter den självklara regeln att ställa sig sist i kön som alla andra.
Dessutom rör det sig ju bara om lokalanställda som fått bra betalt för sina tjänster, avsevärt bättre än vad flertalet afghaner ens kan drömma om, så varför klaga??? och tar vi dem till Sverige kanske talibanerna följer efter och alla vet ju vad det kan innebära i förlängningen, eller….?

Även om jag misstänker att allt detta snurrat genom Billströms huvud tror jag att det avgörande skälet till en annars fullständigt obegriplig svensk njugghet är rent politisk.
En gräddfil för tolkarna till Sverige skulle vara att medge ett misslyckande. Den svenska insatsen i Afghanistan skulle ju innebära att vi gjorde och gör skillnad, där, då och nu. Att vi drar oss ur efter ett, om inte mission accomplished så näst intill.
Att skillnaden inte blev större än att lokalanställda skulle behöva särskilt skydd kan inte politiskt accepteras.

Att vi satsat miljarder och människoliv för att få vara med och leka och visa principiell solidaritet och lyhördhet innebär tydligen inte, enligt Billström, att vi måste göra detta konkret för den lilla människan.
Solidaritet med den enskilde anställde med familj som riskerat och framgent riskerar livet ger inga storpolitiska poäng som kan inkasseras då vi behöver lösa ut vår egen solidaritetsdoktrin. Det hindrar inte att agerandet är en skam för Sverige och något som knappast kommer att underlätta rekryteringen av tolkar i kommande missioner!

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, , ,

Tänk på pocenten Helge!

30 september 2012 2 kommentarer

2%. Det är där vi ska slå oss in, vi som tycker att medierna är alldeles för njugga med att rapportera och skriva om försvars- och  säkerhetspolitik, om omvärldsutveckling, om upprustning, övningar och annat militärt i vårt närområde, om Putin- eller Medvedevdoktriner och dessas möjliga innebörd, om solidaritetsförklaringens eventuella konsekvenser, om det synnerligen tröga föret i portgången för den nya Försvarsmakten och om allt annat som ligger oss om hjärtat.

2% är vad som publiceras av allt det material som kommer in till en nyhetsredaktion. (Åtminstone var det så förr, enligt redaktionschefen på AB någon gång på 1980-talet, innan nättidningarna fanns). Om sedan material väljs ut eller väljs bort är egentligen ointressant; det är bland de 2% vi vill in, in i en värld där det är trångt och utrymmeskonkurrensen stenhård och frågan automatiskt blir vad det är som ska slås ut på ”vår” bekostnad.
På ledar- och seriösa debattsidor är läget kanske lite annorlunda. Där styrs publiceringen av tidningens politiska hemvist, om det är en morgon- eller kvällsdrake, av skribentens förmenta attraktionskraft, av politikerns möjlighet att sälja in en artikel i utbyte mot lite skvaller från maktens korridorer. För dem som i slutändan avgör, dvs väljarkåren, är dock detta ointressant. Väldigt få, om ens några, artiklar på DN Debatt eller SvD Brännpunkt har startat några folkstormar. Här är det precis som bland oss försvarsbloggare. Man skriver för varandra, läser varandra, kommenterar varandra och suckar djupt tillsammans och sen dör ringarna ut på vattnet tills dess någon släpper en ny sten i ankdammen.
Utan att vara nedlåtande är det tyvärr bara att konstatera att det stora flertalet svenskar inte badar i denna damm och följaktligen inte  märker av vågskvalpet eller blir blöta ens om tårna och det man inte vet om berör en inte!

Vill man få ut ett budskap, skapa verklig folklig debatt, påverka opinionen, starta diskussioner vid frukostbord och fikahörnor och få upprörd allmänhet att ställa ansvariga mot väggen i Uppdrag granskning eller SvT Debatt och dessutom underhålla detta över tid, krävs smaskiga reportage på nyhetsplats, säljande löpsedlar, dokumentärer med drag på TV och hårdvinklade drev mot befattningshavare som inte gjort sitt jobb eller politiker som sålt ut vår nationella säkerhet.

Allt detta är självklarheter men löser fortfarande inte frågan om ”Hur få plats bland de 2%-en?” ”Hur skapa ett intresse hos allmänheten som inte finns för utan intresse ingen plats…..”.
Det är dramatik, spänning, fara, sex, plånbok och skandaler som säljer och det är här försvarsfrågan måste slå sig in. Inte med kortsiktiga reportage om stupade eller skadade i Långbortistan eller med skadeglada artiklar om PRIO i specialpressen utan med sådant som Svensson upplever kan beröra honom personligen, enkelt presenterat i kvällsblaskan eller i Rapport.
Allt från en upplevd reell personlig risk; fysisk, ekonomisk eller politisk till en sårad nationell stolthet och nostalgiska minnen från vad man klarade av vid den sista KFÖ:n.

För att uppnå detta måste FM och andra försvarsmyndigheter ut på banan på ett helt annat sätt än hittills. Jobba och påverka, det tar tid att tränga sig in pland procenten. MUST och FOI måste lära sig att popularisera sitt budskap, det går utan att tubba på sekretessen och rätt sammanställda och med kvällstidningsgrafik presenterade OSI kan skrämma livet ur vem som helst.
Lyft de egentligen obegripliga och ibland löjliga hemligstämplarna från olika incidentinsatser! Använd istället dessa för att göra reklam för verksamheten och i spännande reportage vissa skattebetalarna vad de får för pengarna och kanske viktigast, vad de inte fick för pengar som inte fanns!

Medierna skriver och tar upp det som intresserar allmänheten. Inget intresse, inga skriverier, inga reportage. Debattsidor och ledare är för de redan frälsta och påverkar ingenting på sikt utan debatten och kunskapen måste ut till folket och initialt är det FM och andra försvarsmyndigheter som bäst kan klara detta!
Otillbörlig myndighetspåverkan skriker nu det korrekta etablissemanget och redaktörer och debattörer som själva vill sätta agendan. Det är nu som det gäller att inte huka sig, att inte fegt backa undan stormen utan ta strid för det som tidigare var stort och viktigt, som till och med var obligatoriskt i skolorna, nämligen

FÖRSVARSUPPLYSNING

om verkligheten här, nu och om några år.

Svårare borde det inte vara…….

Det ska till en ekonom…..

17 september 2012 1 kommentar

Den brett upplagda artikeln i dagens SvD om den verklighet som FOI, MSB och FM presenterat och hur denna verklighet kanske borde påverka politiken i Sverige är intressant men innehåller egentligen inget nytt. Den reella verkligheten är en sak, den i politiken gällande en annan. Så har det alltid varit, så är det och så kommer det att vara. Den enda verklighet som gäller i politiken är, till syvende og sist, hur man ska behållla makten. Ingen regering är beredd att sälja ut maktinnehavet för att anpassa sig till en verklighet man valt att välja bort!

Även om Mikael Holmströms artikel var intressant och utgjorde en god sammanfattning av den verkliga verkligheten, var det något annat i dagens SvD som fick mig att höja på ögonbrynen, nämligen ett stick i näringslivsbilagan.
I ett uppslag om den kommande budgetpropositionen (”Nådiga luntan”) fick sju ledande ekonomer från bank-, fack-, företags- och universitetsvärlden redovisa sina önskningar inför luntan. Sex av dem svarade vad man kunde förvänta sig men den sjunde stack verkligen ut med ett i sammanhanget fullständigt oväntat svar.
Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi vid Stockholms universitet och dessutom ordförande i regeringens eget finanspolitiska råd svarar:
På sikt vore det bra om Sverige hade ett försvar. Jag ser det som att man långsiktigt tar en oerhörd risk om inte har ett försvar som fungerar, och det har vi inte idag. Vi såg inför andra världskriget hur fort förhållandena i omvärlden kan förändras. Det kan hända igen.
Det krävdes att en liten okunnig gosse skulle ropa ”Kejsaren är naken” innan någon annan såg det uppenbara. Kanske det hjälper om en ekonomiprofessor ropar samma sak i försvarsfrågan….

Med en ÖB som går ut och deltar i diskussion och svarar en anonym försvarsbloggare, med ett officersfack som talar om strejk, med tunga institutioner som beskriver ett alltmer oroande omvärldsläge och nu med en ekonomiprofessor som uppenbarligen är så oroad att han uttalar sig helt utanför vad frågan egentligen gällde, kanske det är dags att kejsaren ställer sig framför spegeln och inser det uppenbara….

SvD 1
SvD 2