Arkiv

Posts Tagged ‘JAS 39’

Alternativet till ”Gilla läget”, finns det?

En av de svåraste sakerna med att vara politiker är att argumentera för något man inte själv tror på  skriver Wiseman med anledning av försvarsministerns senaste försök att försvara/förklara regeringens försvarspolitik i allmänhet och finansieringen av nya JAS Gripen-äventyr i synnerhet.
Situationen torde inte på något sätt vara unik för politiker och även vi militärer borde känna igen oss; åtminstone de av oss som jobbat i staber på olika nivåer.

I all utbildning i stabsarbetsmetodik, i stabsmoral och -etik, men även i den praktiska tillämpningen, åtminstone på ”min tid”, betonades det höga taket och kravet på att du skulle argumentera och jobba för vad du trodde på och ville se genomfört.
Sen, då beslut väl var fattat, gällde det att lojalt anpassa sig och följa vad chefen kommit fram till.

Vilken officer har inte, det må vara i den fredstida stabslunken, under övningar eller skarp krigsplanläggning tvingats att argumentera för något man inte själv tror på? Inte bara argumentera föresten, nej att med en trosviss och positiv uppsyn sälja och verkligen jobba för något man själv ansåg vara synnerligen tvivelaktigt? Hur många har inte i Kongo, Bosnien eller Afghanistan lojalt gått i strid efter en plan de själva inte skulle ha skrivit under på?
Hur många värnpliktsutbildare lyckades inte att med entusiasm och god skådespelarkonst, mot bättre vetande, övertyga utbildningsomgång efter utbildningsomgång om cykelinfanteriets fantastiska förmågor i strid mot en pansrad motståndare understödd av otaliga artilleribataljoner…. bara för att ta ett exempel.

Den minister som inte klarar av att spela teater, inte är beredd att offra sin själ för partiet, för makten eller för något odefinierat högre syfte har nog bara att göra som Mikael Odenberg och ta sin Mats ur skolan.

Frågan blir då vad som gäller för herrar/damer officerare? Ska dessa kliva av så fort något gått dem emot, så fort systemet kräver att de spelar med i beslutsteatern? Gilla läget har alltid varit ett gångbart argument och vad gränsen går för gillandet är nog till syvende og sist upp till den enskilde i ett system där det i slutändan ändå bara är chefen som kan ta ansvaret.

Att kapten Enström ännu inte nått den gränsen är uppenbart!

JAS 39, industrins driftvärn?

 

Beslutet är nödvändigt för vår försvarsförmåga, men också positivt för svenska jobb, svensk export och svensk forskning och utveckling. Försvarsindustrin, inklusive underleverantörer, sysselsätter dessutom i dag upp emot 100 000 personer i Sverige. Produktion sker på ett 70-tal orter i Sverige, bland annat i Linköping, Karlskrona, Karlskoga och Örnsköldsvik.

Sveriges välfärdsambitioner är beroende av att vi har en stark och konkurrenskraftig industri, som erbjuder avancerade produkter och tjänster till omvärlden. Vår ställning som en liten, öppen och exportberoende ekonomi på en allt mer globaliserad och konkurrensutsatt världsmarknad ställer krav på svenska företag att ständigt hitta nya innovationer och marknader. (Regeringens Brännpunktsinlägg, SvD)

Där har vi det alltså, i svart på vitt. Vår försvarsförmåga, omvärldsutvecklingen, närområdet, Gotland, Barentsregionen och Subartik, Östersjön, Putinismen mm, mm reduceras till ren och skär industri- och sysselsättningspolitik. Efter en kort och till intet förpliktigande inledande referens till att  Det säkerhetspolitiska läget i vår omvärld kräver att Sverige har ett försvar, övergår man till en argumentation som får en att tro att vi har ett försvar rent allmänt och vad gäller JAS 39 i synnerhet, bara för att hålla 70 svenska orter med 100 000 anställda vid liv och för att säkerställa forskning och utveckling inom tekniktunga sektorer.
Inte ett ord om omvärldsanalys, krav på förmågor, avvägningar mellan försvarsgrenar, uthållighet eller NATO. I stället ges vi intrycket att vi utvecklar nästa Gripengeneration bara för att vi får chansen att dela kostnaderna och för att det gynnar svensk industri. Om vi behöver planen eller inte verkar i sammanhanget ointressant!

För att klara denna, uppenbarligen industripolitiska satsning, skjuter man till nålpengar till försvarsbudgeten och kallar det ett långsiktigt ansvarstagande för vår försvarsförmåga.
Sanningen är väl snarare att man inför valet skapar arbetstillfällen i svensk industri samtidigt som de positiva effekterna för forskning, utveckling och innovation, inte minst inom civila områden, är betydande.
Vår nationella försvarsförmåga verkar ha lite med saken att göra annat än som grädde på moset….

Någon Annan, en bror till Kofi??

DN skriver om hur den svenska flygstyrkan över Libyen vid ett flertal tillfällen blivit vittne till vad som måste betraktas som folkrättsbrott men hur man, pga de socialdemokratiska inskränkningarna i de nationella ROE, inte kunnat ingripa.
Den i grunden positiva och fruktbärande folkhemstanken om att det ständigt ska finnas någon som hjälper oss med problem vi inte klarar själva, har slagit över och givit oss en ”någon-annan-ism” som tydligen inte bara gäller det goda samhället. Den gäller nu generellt, från det personliga till utrikes- och säkerhetspolitik. Någon annan ska lösa problemet, framförallt om jag på minsta sätt riskerar att utsättas för ifrågasättande eller kritik.

I en grannby observeras några lokala slynglar då de lever rövare på den samfällt ägda och skötta badplatsen. De svinar ned och bär med sig livräddningsutrustning därifrån. Vad händer? Annons i lokalbladet där de uppmanas att städa efter sig, att bära tillbaks grejorna och som avslutas med att ”Ni var observerade och är igenkända!” En bekant till mig med viss insyn har frågat direkt berörda att ”om ni nu vet vilka de är, varför kontaktar ni inte ungarna eller deras föräldrar direkt istället för att annonsera?” ”Vadå, så kan man väl inte göra heller. Då kan ju jag få skit för det. Det får någon annan göra! Vad har vi annars polisen till?”

I Libyen annonserar man inte i lokalbladet. Där går det ut över sambandsmedel att ”vi har observerat och kännt igen”. Och eftersom socialdemokraterna och Håkan Juholt lika lite som byborna vid badplatsen vill riskera att på något sätt ”få skit för det” ställer vi oss vid sidan och tittar på. ”Vad har vi annars Någon Annan till?”

Se även
Wiseman
Väpnaren
SvD

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, , , ,

Juholt, barnens beskyddare…bara de inte är civila

Av uppenbar rädsla för intern kritik inom respektive partier och för mediala anstormningar om en svensk insats eventuellt skulle komma att drabba civila, tvingar S och V fram en kompromiss som resulterat i ramaskrin i både ny- och gammelmedia.
Jag tänker inte upprepa alla argument och åsikter som redan framförts, andra har redan sagt det minst lika bra som jag skulle gjort; jag nöjer mig att hålla med.

Två saker vill jag dock få med. Det första är ett exempel från skarp svensk krigsplanläggning m/tidigt 90-tal:
Underställes: 2. fristående nskbat Fo 66 i innehavd gruppering
Utgår: 2. fristående nskbat till Fo 66 i då innehavd gruppering senast tolv timmar efter order och med lägst stridsvärde 3.

Här kan man verkligen snacka om handlingsfrihet …..
Samma frustration som staben kände på 90-talet måste NATO-planerarna känna nu. Man får sig tilldelad en kvalificerad resurs som i praktiken bara kan användas till enklare bevakningsuppdrag….

Det andra är Juholts uttalande i SVT Aktuellt 2100 tisdag. Det är en variant på vad han och Urban Ahlin matat media med redan tidigare under dagen men är i denna version ett så tydligt tecken på argumenttorka och brist på djup i analysen att det skriker om det.
Håkan Juholt med svar på frågan varför Sverige inte ska skydda civila: Markmål är en annan sorts bekämpning. Vi kan inte med säkerhet veta hur de libyska förbanden är sammansatta med personer. Vi kan inte utesluta att det är barnsoldater, drogade barn, barnsoldater. Vi har ingen aning om vad som väntar på marken. Därför är det alldeles för riskabelt att utsätta sig för detta….
Man baxnar. Inte bara har Ghadaffi tydligen hunnit utbilda drogade barn till stridsvagnsbesättningar och artillerister. Att skydda sig för risken att Sverige eventuellt skulle vara ansvarig för en felskjutning är uppenbarligen viktigare för S än att skydda civila i Libyen undan urskillningslös bekämpning. Den risken överlåter S åt andra länder att ta.

Sinuhe sammanfattar på ett alldeles utmärkt sätt hur det hela förmodligen kommer att uppfattas i världen utanför den svenska politiska sandlådan: ”Sorry we cannot help you guys – we are Swedish”.

SVT Aktuellt
Wiseman
DN
SvD

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, , ,

Solidarisk ja, men mot vem, vad eller vilka??

Det finns en hel mängd både kloka och verklighetsanpassade argument för att Sverige inte ska delta i Libyenoperationen med stridsflygplan. Även om ledningsfrågorna nu verkar utklarade kvarstår fortfarande ett antal tunga frågetecken:
– Vilket endstate eftersträvas och vilka är framgångskriterierna för att avgöra om och när detta nåtts?
– Vilka är tidsförhållandena?
– Säkerhetsrådets resolution har skydd av civilbefolkningen som en av sina grundsatser. Vilka ROE gäller om det är oppositionstyrkorna som hotar civilister?
– Hur skyddas civilbefolkningen om konflikten övergår från strid mellan upproriska och regeringsstyrkor till ett allmänt inbördeskrig?
Dessa och förmodligen en hel del andra frågor borde absolut vara utklarade innan Sverige ens överväger att delta; om det inte vore för en enda sak, nämligen Solidaritetsförklaringen.

Denna, redan från början orealistiska doktrin, skulle falla platt och även i realiteten förvandlas till den naiva politikerkonstruktion den är om Sverige skulle neka att delta då de som vi förutsätter solidariskt skulle komma till vår hjälp kallar.

Det är kanske därför doktrinens mest hängivne förespråkare och kanske rentav upphovsman, försvarsminister Tolgfors, är så skrämmande tyst i ärendet.
Här har han och regeringen haft chansen att visa solidaritet, inte med Libyens folk, det finns det tillräckligt många som gör redan, utan med dem som enligt doktrinen är en förutsättning för Sveriges försvar.
Tolgfors är uppenbarligen mera lojal med tvehågsna ministerkollegor än med sin egen doktrin och absolut inte mot Sveriges säkerhetspolitiska läge.

SvD
DN
Wiseman

Räck inte upp handen förrän frågan är klar!

Spelet kring Sveriges eventuella deltagande med flygstridskrafter i Libyen-operationen har klara likheter med valet av ny partiledare för (S).
Alla ville men ingen räckte upp handen och sa ”välj mig”, alla sa att ”får jag frågan så är det kutym inom rörelsen att ställa upp då den kallar” men eftersom ingen frågade rent ut spelade alla oskyldigt och klädsamt ointresserade.

För Gripeninsatsen gäller sammalunda. Ointresse eller inte aktuellt förrän rörelsen (FN) beslutat, därefter allmänt positiva till insats ”om rörelsen kallar” men inga, åtminstone öppna, signaler om att vi vill.
I stället gäller väntan på en formell inbjudan innan beslut kan tas och reella förberedelser vidtas.
Man kan lätt få intrycket att regeringen försöker vänta ut händelseförloppet och komma undan med ett ”javisst skulle vi deltagit men förfrågan kom så sent att det hela var överspelat då det blev aktuellt…..”

En kanske mera intressant fråga är vem det är som ska komma med en begäran om svenskt deltagande. Operationen är mandaterad av UNSC men FN leder inga operationer och lär därför inte fråga.
Hittills verkar det hela ha letts av USA, en roll man försöker bli av med så fort som det överhuvudtaget är möjligt och istället lägga ledarrollen i knät på NATO. Här ställer sig Tyskland utanför och Turkiet obstruerar, så NATO är i dagsläget inget omedelbart eller självklart kort.
EU har inga ledningsresurser och ingen enighet så vad blir då kvar? Frankrike eller GB eller dessa i kombination? Knappast. Tipset blir nog ändå NATO efter några dagars interna uppgörelser och amerikanskt klarspråk.

Om och när NATO frågar och Sverige ska ta det slutliga beslutet om deltagande kommer nästa fråga. Vilken är den reella uppgiften? Vilket ”end state” skall uppnås?
Resolutionen talar om skydd för civilbefolkningen. Den säger inget om stöd till upprorsrörelsen eller om ”regim change”. Var går gränsen mellan skydd av civilbefolkningen mot regeringsarméns beskjutning och stöd, direkt eller indirekt, till upprortsrörelsens styrkor?
Hur ska FN-koallitionen agera om upprorsstyrkor (som ju i grunden är irreguljära civila) kommer i strid med och nedkämpas av reguljära förband utan att ”civilcivila” hotas?
Om alla storskaliga hot mot civilbefolkningen eliminerats men Gaddafi sitter kvar och fortfarande kontrollerar statsapparaten, vad gäller då…
Vad gäller om Gaddafi avgår eller nedkämpas och allmänt inbördes-/klankrig utbryter?

En luddig resolution, i nuläget oklara lednings- och ansvarsförhållanden, oklara slutmål och stor osäkerhet om tidsförhållandena. Stora risker att trampa i medialt galen tunna eller att bli delansvariga i oönskade civila förluster. Jag kan förstå att regeringen inte direkt räcker upp handen….

Samtidigt är det väl så att Sverige, med sin ömsesidiga men ensidigt proklamerade solidaritetsförklaring, målat in sig i ett hörn.
Om vi, oavsett eventuella oklarheter och osäkerheter, inte ställer upp då NATO, EU eller någon annan relevant potentat kallar förlorar Solidarietsdoktrinen all trovärdighet och Sverige är långtidsrökt på den internationella säkerhetspolitiska marknaden.

SvD 1
SvD 2
SvD 3
DN 1
DN 2
Carl Bildt

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, , , ,

Welcome to the real world… Uppdaterad

03 december 2010 2 kommentarer

Norge myglade, Norge ljög, Norge mörkade, Norge gjorde en massa under upphandlingen av ersättaren för sina åldrande F 16.
USA tryckte på, USA hotade, USA gav skambud, USA bromsade Gripen-svar och USA sänkte Finlandsaffären! Allt enligt lätt vinklade presskommentarer till Wikiläckan.

Är någon förvånad? Så här går det till och alla vet om det. Håll god min och fortsätt till en affärsmöjlighet som ligger utanför USA:s intressesfär eller till en regim som vill knäppa Washington på näsan.

Att stater med en stor och viktig vapenindustri använder politiska och ekonomiska påtryckningar för att ro en affär i hamn har pågått i hundra år. Att man använder sina nationella underrättelsetjänster för att luska fram konkurrenters offerter, för rent industrispionage för att kapa kostnader för egen FOU och i vissa extremfall för mera påtagliga påtryckningar på beslutsfattare är heller inget nytt. Återigen, så här går det till i stora vida världen, alla vet om det, alla anpassar sig till det och alla spelar med inom ramen för sina resurser och sina moraliskt/etiska gränser.
Eventuella oegentligheter vid JAS-försäljningen till Sydafrika eller Tjeckien torde vara pea nuts i detta sammanhang likaväl som den plötsliga österrikiska helomvändningen till förmån för Eurofighter är ett gott exempel på hur det kan gå till.

Mot nationell säkerhet, politiska allianser, på- och handtryckningar tillsammans med lite hot och ibland en rejäl dos korruption väger den lilla aktören lätt, oavsett kvalitén på produkten. Det konstaterade bl a jag redan för mer än ett år sedan då Norge-affären var aktuell.
Nu ska detta inte tas som ett godkännande eller att detta skulle vara ett bra sätt att göra affärer på; nej det är bara en verklighetsbeskrivning där Wikileak nu dragit fram i ljuset det alla ”i branschen” redan vetat om.
Kommer detta att förändra något? Kommer stora vapenaffärer med prestigeprodukter som stridsflygplan att förändras, öppnas och göras mera transparenta? Knappast, den råa verkligheten vinner tyvärr oftast över etik och moral. Politiskt mygel och ”nationell säkerhet” slår det mesta.

Uppdatering 031135:
Kolumnisten Eirik Mosveen i Verldens Gang sammanfattar på ett bra sätt vad det i grunden rör sig om:
Sverige er en god og kjær nabo, men de er ikke allierte i militær forstand. Det er ikke Sverige som kommer Norge til unnsetning hvis vi blir utsatt for et fiendtlig angrep. Sverige er offisielt nøytrale og alliansefrie, og har en militær kapasitet så begrenset at landet ikke kunne hjulpet Norge om vi ble angrepet av Orknøyene.
Det er USA som har vært, og fortsatt er, garantisten for norsk sikkerhet.

PH
AB 1
AB 2
SvD 1
SvD 2
Verdens Gang