Parklek m/60

Tänk er själva. Tre kaserner med fyra våningar och, vad jag kan komma ihåg, tre bostadslägenheter per våning och ”yttre”kaserngavel. Ovanpå detta de två Bläckhornen med tre lägenheter och slutligen Förvaltarbostaden med tre.
Detta summerar fyrtiofem familjebostäder i och omkring regementsparken.

Det var till detta som vår familjen flyttade i mitten av 50-talet. Från ”I 21:s bostadsrättsförening” på Bellevue till V:a Officersvillan, översta våningen. Lägenheterna i Bläckhornen var eftersökta tjänstebostäder trots att standarden kanske inte var den bästa. Kalla vinterdagar, och –nätter, krävde centralvärmen hjälp av kakelugnsbrasor och då det behövdes varmvatten för bad och tvätt var det bara att elda under den stora varmvattenberedaren av koppar som stod i köket. För mindre varmvattenbehov sattes en stor kastrull på den platta som fanns intill kopparkitteln, vedeldad naturligtvis.

Alla de fyrtiofem lägenheterna runt parken var naturligtvis inte befolkade av barnfamiljer men i mina minnen kryllade det av barn och ungdomar i varierande åldrar.

Jag ska inte sticka under stol med att området var socialt skiktat. I Bläckhornen, dvs. Officersvillorna, bodde just officerare medan kaserngavlarna befolkades av underofficersfamiljer och några enstaka underbefäl. I Förvaltarbostaden bodde ”på min tid”
bl. a. kassaförvaltaren och mot slutet faktisk en civilanställd, maskinförmannen.

Om föräldrarna var uppdelade efter kårtillhörighet var vi barn det inte. Vi blandade oss hej vilt, både åldersmässigt och pojkar och flickor, i den fantastiska och spännande miljö som regementsparken och kasernerna skapade. I parken fanns (100 m V minnesstenen) en fullrustad lekpark med allt man kunde önska sig av gungor, rutschkanor och karuseller där det sommartid ofta var full fart, utom på lördag förmiddagar. Då kommenderades tystnad på barnen under det korum som varje sommarlördag avslutade arbetsveckan för befäl och värnpliktiga.
Att vi i mångt och mycket levde i en idyll bevisades av att Gustaf Sjöbergs hästar betades i parken kring där tennisbanan senare anlades och hans kor hade sina hagar där matsalen och den stora värnpliktsparkeringen senare byggdes. Själva Sjöbergsgården låg ungefär vid vad som kom att bli förrådsinfarten till kasernområdet.

Mest spännande var dock att utnyttja de, förmodligen förbjudna, kasernvindarna och
 – källarna. Innan kasernerna renoverades i början på 60-talet och innan källare och vindar inreddes med vapenförvaringar, vårdlokaler och lektionssalar, fanns här underbara tegelgrottor och mörka krypin i underjorden och längst upp fanns kyrksalsstora kallvindar där murstockarna och de grovtimrade takkonstruktionerna utgjorde oemotståndliga klättringsutmaningar upp mot svalbona.

Jag själv hade stort utbyte av att som ung spoling följa den utbildning som sommartid bedrevs i parken. Att sitta i gräset utanför Sjukvårdsbaracken (som sen blev vakt- och arrestlokal innan den blev lokal för Hv/Friv) och lyssna till rustm Strömbergs och öfu Sehlins utläggningar i anatomi eller se praktiska övningar i konstgjord andning enligt Scheffers metod var allmänbildande. Mest spännande var dock då det övades att ge atropininjektioner. Detta var före autoinjektorernas tid och soldaten förväntades själv, efter att ha brutit bort glasröret som skyddade nålen, hugga in hästkanylen i lårmuskeln. Detta övades verkligen, med koksaltlösning i stället för atropin, och många var de soldater som var synnerligen bleka i ansiktet och tvekade inför uppgiften. Själv avböjde jag artigt då jag fick erbjudandet att prova.

En annan barackliknande byggnad var den som efter diverse om- och tillbyggnader kom att bli Musikgården. Här fanns i min barndom ett proviantmagasin som var nog så viktigt för familjerna kring regementsparken. Befälslönerna var då inte på något sätt de högsta men det kompenserades med möjligheten att från kronans förråd till självkostnadspris köpa torra basvaror och konserver i storpack. Jag kommer särskilt ihåg de stora burkarna med saltgurka jag var med om att släpa hem och de som försökt gnaga av den riktigt gamla pansarchokladen vet precis vad jag menar.

Efterhand som vi blev äldre vidgades vyerna ut till övningsfältet och upp mot både Tomashälla och Torplinje. Där fanns goda möjligheter till härmande krigiska lekar och föräldrarna ska vara glada att de inte visste vad som kunde göras med upphittade knallskott eller krevadbollar. Att vi dessutom undgick att drunkna i Bruksån i vårfloden eller då vi åkte vattenkana i timmerrännorna är ett under i sig eller att vi inte lyckades sätta eld på regementets stora halmlada som fanns mellan Garnis och Bulgarien. De enda skador jag kommer ihåg var ett benbrott i samband med skidåkning utför Ö-banans blindering och då jag själv bröt armen efter fall från en av de stenpelare som flankerade grindarna på ömse sidor Kanslihuset. Ingenting varar för evigt och barndomen tar snabbt slut. Något som också tog slut var den stora barnrikedomen som var förutsättningen för allt jag beskrivit. Då kasernerna byggdes om försvann bostäderna och med dessa barnen. Kasernfamiljerna byggde eget och flyttade till Sabbatsbrottet och vi som blev kvar blev äldre och flyttade till slut själva.
Då jag kom tillbaka som ung officer i mitten av 70-talet var det bara att konstatera att inte bara Sjöbergsgården med hästar och kor var borta. Hela den miljö som formade stora delar av min barndom var borta.

Vi spreds för vinden men ibland träffar jag av en slump någon från den tiden och om vi har tid att prata om det är vi alla överens. Vi hade alldeles otroligt roligt i en miljö som det varit få förunnat att få växa upp i.

Se till förmåga i stället för förmodad avsikt

Efter Georgienkriget och nu senare Krimannekteringen, interventionerna i Ukraina och Syrien och diverse provokativa ageranden världen runt med kraftsamling till Östersjöområdet spekuleras och analyseras det om mycket.

En ofta återkommande fråga är: Efter vilka modeller tänker och planerar de och vilka prioriteringar har de i Kreml?

Svaret är att det vet vi inte! Av historien och av olika doktrinära uttalanden kan vi anta (med viss osäkerhet) vilka de lång- och kortsiktiga målen är och eventuellt också i vilken ordning man söker nå dem.

Vilken tidslinjal man har, vilka medel man avser använda, vilka risker man är benägen att ta, vilka mål man kortsiktigt kan tänka sig att uppge och då i utbyte mot vad; det vet vi inte.

Vi vet inte heller vilka analysmodeller de använder, vad de anser vara oacceptabla konsekvenser eller vilka uppoffringar de anser vara rimligt att avkräva det ryska folket.

Vad vi däremot vet är att Ryssland sedan flera år rustar sig, politiskt, tekniskt, ekonomiskt och militärt för att skapa handlingsfrihet vid val av medel om eller när de väljer att aktivt försöka nå ett prioriterat mål. Vi vet också att Ryssland, åtminstone regionalt och/eller inom vissa sektorer, nått denna handlingsfrihet.

Kontentan av detta är att vi, dvs Sverige, EU, NATO och den svårdefinierade västvärlden i övrigt, kanske inte ska låsa oss så mycket i djuplodande analyser för att försöka klura ut vad Ryssland tänker göra utan mera lägga energi på att förbereda oss för vad de kan göra; vilka förmågor landet har att göra något, vad och var det än blir.

Då vi klarat av det är nästa logiska steg att fastställa vilket ryskt agerande som skulle resultera i oacceptabla konsekvenser för oss, inte de största fördelarna för Ryssland.

Lever debatten utanför #föpol och #säkpol och i så fall, var?

Har den levande försvars- och säkerhetspolitiska debatt som fördes bland ett antal sk. försvarsbloggare och kanske framför allt i deras kommenytarsfält, helt dött?
Går vi tillbaka några år fanns Wiseman’s Wisdoms, Skipper, Chefsingenjören, Sinuhes samtal, Jägarchefen, Försvar och säkerhet, Cynismer, jag själv, Reservofficeren, Morgonsur, Miljöpartist i grönt, Observationsplatsen och ytterligare många till där det fördes en livlig och livaktig debatt, kunskapsspridning och opinionsbildning. Kommentarsfälten var fyllda av åsikter åt alla tänkbara håll och kort sagt levde debatten.

Nu har Wiseman, Skipper och Försvar och säkerhet trätt fram, institutionaliserats och skriver kolumner i gammelmedia. Andra bloggare har försvunnit helt, några skriver pliktskyldigast ett inlägg var sjätte månad, ett fåtal kämpar vidare med regelbundna inlägg och en lysande stjärna, Karlis Neretnieks, har tillkommit.
Nya och gamla stjärnskott hjälper dock inte. Totalen av inlägg, åsikter, kommentarer, knutna nävar och insideravslöjanden har nedgått och om kvantitet är en kvalitet i sig, (en av Chefsingenjörens käpphästar) lider debatten av ett stort underskott.

Detta underskott är djupt olyckligt nu då det politiska och publicistiska intresset nedgått efter försvarsuppgörelsen och då migrationsproblematiken helt tagit över medierna som som vanligt bara kan hantera en fråga i taget.
Det säkerhetspolitiska läget har inte förbättrats och det är nu då de etablerade medierna (Wiseman och Skipper får ursäkta) inte hänger med som den bloggande och bloggkommenterande debatten och opinionsbildningen så väl hade behövts.

Ja men Twitter då, undrar vän av ordning. Där finns de ju, alla de gamla och många nya. Det är ju där debatten förs.
Vadå debatt? 140 tecken ger utrymme för klatschiga one-liners, hänvisningar till mediaartiklar och, kanske viktigast, retweetar och klappar på axeln.

Vem är då jag att klaga, jag är ju en av dem som mer eller mindre lagt ner pennan utanför Twitter. Varför?
För min del är svaret enkelt. Ju längre man kommit, både geografiskt och tidsmässigt från händelsernas centrum, desto svårare är det att formulera sig, hänga med och faktiskt, engagera sig. Då man dessutom kommit till insikt om att det man vill säga har andra oftast redan sagt blir resultatet att man faller tillbaka på vad en engelsk officer sade vid en internationell stabsövning: If you have nothing to add, don’t.
Det är kanske där många av oss hamnat, vi har inget att vare sig avslöja eller tillägga.

Tillbaka till Gotland

I accelererande tempo har en väldig massa människor det senaste året intresserat sig för Gotlands försvar. Med påstått nygamla insikter om behovet och med lämpliga beklaganden av tidigare misstag duggar nu förslag på satsningar av varierande styrka och smak. Den ende, verkar det som, som inte vill är ÖB, men han har nog sina randiga skäl och rutiga orsaker. Tyvärr verkar de föreslagna satsningarna göras med armbågen, komma försent och ger intrycket att bakom finns förhoppningen att då det är dags att genomföra det hela ska behovet vara överspelat.

Den föreslagna stridsgruppen verkar dessutom mera vara resultatet av politisk kohandel än sunt militärt tänkande. Med ett mekskyttekompani och ett initialt obemannat stridsvagnskompani utan vare sig luftvärn eller understöd kommer man inte långt i aktuell hotmiljö, särskilt inte som logistikfrågorna inte ens verkar påtänkta.

Om det är som jag tror, att vissa styrande inte insett att vi lever i en annan storstrategisk situation idag jämfört med vad som gällde under det kalla kriget, är detta ambivalenta intresse för Gotlands försvar och säkerhetspolitiska betydelse förståeligt. Om man, trots baltisk NATO-anslutning, rysk revanschism, kriget i Ukraina, annekteringen av Krim och diverse provocerande uttalanden och flygövningar, i tanken lever kvar i ett gammalt mind set är mycket förklarat.

Under det kalla kriget och i händelse av en konventionell militär konfrontation mellan NATO och WP var Gotland förhållandevis ointressant för de två huvudmotståndarna. Kontroll av Gotland hade ingen avgörande betydelse för utgången av kampen mellan WP och NATO. Om någon av parterna eventuellt skulle ha ett intresse var det i så fall WP snarare än NATO. Gotland var däremot av största intresse för Sverige och kunde bli av intresse för WP om, och jag skriver om, WP ansåg att kontroll av svenskt fastlandsterritorium skulle krävas för framgång i kriget mot huvudmotståndaren.
För Sverige innebar Gotland möjligheten till framskjuten basering av flyg- och sjöstridskrafter och ön gav fördelaktiga möjligheter för olika typer av sensorer. Vid ett WP-angrepp på Sverige (Mälardalen, Sydsverige) innebar naturligtvis kontroll av Gotland motsvarande fördelar för WP. Givet dåtidens räckvidder skulle baseringsmöjligheterna för flyg och framför allt helikoptrar kunna bli avgörande.

WP-kontroll av Gotland var alltså något som var oacceptabelt för Sverige med tanke på våra möjligheter att försvara nyckelområden på fastlandet och den insikten låg bakom det dåtida starka försvaret av ön.

Men nu lever vi inte i den storstrategiska situation som gällde då. Gotlands militära betydelse är inte längre en fråga för bara Sverige och WP och då i händelse av ett WP-angrepp på det svenska fastlandet. Nu är det baltiska staterna medlemmar av NATO, Ryssland har byggt Nord Stream och är dessutom i en avsevärt högre grad än tidigare beroende av Östersjön för sin utrikeshandel.
Och kanske viktigast, den hetaste militära konfrontationslinjen i den militärs spänning som återuppstått i Europa hittar vi inte längs den gamla centralfronten utan i Östersjön med Gotland i centrum.

Nu har vi en situation där Gotland vid en konflikt i området är av största intresse, inte bara för Sverige utan, i kanske ännu större utsträckning, även för NATO och Ryssland. Kontroll över ön skulle vara avgörande för att genomföra respektive förhindra ett NATO-ingripande mot rysk aggression riktad mot de baltiska staterna. Gotland har helt plötsligt hamnat mitt i spänningscentrum och kan vara nyckeln till framgång för både NATO och Ryssland. Detta är en helt annan situation än den under det kalla kriget då ön kan sägas varit något som endast berörde Sverige och WP och då vid ett WP-angrepp mot S och mellersta Sverige.

Om man inte insett, eller av skilda skäl inte vill inse, realiteterna utan lever kvar i kalla kriget-tänket vad gäller Gotland är, som jag skrev inledningsvis, mycket förklarat. Då var ju Gotland aktuellt endast vid en konflikt Sverige – WP. Tror man då på det av alltför många upprepade mantrat att det inte finns någon omedelbar risk för ett militärt angrepp på Sverige finns ju heller inget hot mot ön. Alla kan andas ut och det räcker med symboliska satsningar och munväder.

ÖB då, har inte han och hans stab insett de nya förutsättningarna? Det har han säkert. Han är nog fullt på det klara med att enda sättet att förhindra att ön vid en konflikt blir föremål för kapplöpning mellan NATO och Ryssland är en allsidig och väl avvägd svensk militär närvaro på ön. Han vet nog också, trots vad han sagt om motsatsen, att man måste vara på plats från början med tillräckligt starka stridskrafter. Kommer man tvåa kommer man inte dit. Men ÖB vet också att han har vad han har av stridskrafter, att han måste prioritera och att, krasst uttryckt, svensk överlevnad i dagens strategiska situation inte står och faller med Gotland.

Dessutom ägnar sig nog ÖB åt kvalificerad utpressning och gamesman ship.

Ett av flera tidigare inlägg om Gotland

Uniform eller inte

Uniform eller inte uniform, på allmän plats, enskilt eller på fritid? Farligt, provocerande, riskbenäget uppträdande, kräver analys av dig själv eller annan; råd eller anvisningar av arbetsgivare eller säkerhetsföreträdare. Sunt förnuft eller rigoröst regelföljande?

Frågor och påstående likt dessa har nu aktualiserats både i diverse Twitterdebatter och i bloggar och åsikterna pendlar mellan total civilism så snart man lämnat kaserngården till att uniform ska kunna bäras överallt, alltid och av alla som kan.
Personlig säkerhet ställs mot signaleffekt, nederlagsdoktrinen mot att stå upp för det man tror på och vad Sverige och Försvarsmakten (bör) stå(r) för.
För somliga är inte det egna omdömet tillräckligt utan krav ställs på entydiga regler och anvisningar medan andra hävdar att allt inte går att reglera och att inget läge är det andra likt.

Vad det handlar om är väl inte att någon ska känna sig tvingad att bära uniform på sin fritid; ej heller att någon vill gå på söndagspromenad med familjen i m/90. Vad det gäller är om jag, om jag så vill eller finner praktiskt, ska kunna färdas till och från jobbet i uniform, oavsett tid på dygnet, veckodag, plats i riket eller val av färdmedel.

För mig är svaret enkelt: Självklart. Men så tog jag av mig uniformen för tio år sedan och världen kanske är en annan idag än då. Men ett yrkesliv i den lilla, den något större och den stora garnisonsstaden avslutat i Kungl. Hufvudstaden innebar aldrig några problem. Uniform till och från jobbet var det naturliga; ingen antastade, ingen skrek glåpord eller tittade menande. Inte ens på tunnelbanan en sen onsdagskväll. (OK, jag bodde aldrig i någon ghettofierad förort, Söder var så långt bort jag kom…)
Likadant vid resor i tjänsten med tåg eller flyg. Vad man eventuellt kunde drabbas av var den som prompt skulle tala lumparminnen (”Då jag gjorde lumpen hade vi en furir som….. Fick han det???”) I övrigt oftast intresserade frågor om försvaret men allra oftast ingenting!

Självklart! var mitt svar ovan, men lika självklar måste förmågan till riskanalys och situationsanpassning vara. Hade jag bott i den ghettofierade förorten hade jag förmodligen inte gått över torget i uniform en sen onsdagskväll och om jag under framryckning i staden råkat komma förbi en våldsam demonstration mot Sveriges engagemang på Balkan hade jag inte stannat för att intresserat titta på. Läget måste, som överallt annars få styra, och för det ska det inte behövas några centrala direktiv.

Någon på Twitter gjorde jämförelsen med polisen och hävdade att en polis aldrig går i uniform på fritiden; inte ens för att äta lunch på det lokala fiket. Sant, men så är situationen lite annorlunda för en polis. Händer något efter gatan och allmänheten ser en uniformerad polis, kräver den att polisen ska ingripa. Ett rättmätigt krav av en som inte vet att polisen är ledig och obeväpnad och att en ledig polis har mycket begränsade rättigheter att göra spontaningripanden.

Slutligen. Om jag nu väljer att bära uniform utom tjänsten då det så passar, ska jag vara medveten om och acceptera att omgivningen har rätt att ställa vissa krav: Uniformen ska vara hel och ren och den ska bäras med stil och stolthet. Inte ens m/90 är en slafsig arbetsklädsel som kan bäras hur som helst.

 

Om kriget kommer 1952:2

Här kommer sista delen av Om kriget kommer, 1952 års upplaga.
I dessa dagar av snabba krigsförlopp och accelererande händelseutvecklingar är intressant att notera att 1952 var brevinkallelse normalförfarandet vid mobilisering…

Om Kriget Kommer 1952:1

Jag har i min ägo ett friskt exemplar av broschyren ”Om kriget kommer”, 1952 års utgåva.
För alla försvarsintresserade torde den utgöra om inte annat så ett kulturhistoriskt intressant dokument.
Mycket av tänket då går igen och har blivit högaktuellt idag.
Jag scannar nu i skriften och lägger ut den efterhand jag har tid och orkar. Här kommer de 10 första uppslagen.

 

Härskna inte över spilld mjölk!

Det gråts väldigt mycket över spilld mjölk just nu på sina ställen. Det är förståeligt mtp hur försvarsdebatten rent generellt tagit fart och med de nya beslut som väntar i närtid. En försvarsminister som väcker, kanske orealistiska, förväntningar gör kanske också sitt till då det nu flaggas här och där om hur det kunde ha varit om inte….

Jag tycker att vi ska sansa oss lite grann! Det är alltid lätt att kommentera historien och döma beslutsfattare med facit i hand och idiotiska beslut är alltid idiotiska när de än tas. Men har vi så kort minne att vi inte kommer ihåg att det inte var särskilt länge sedan som den ryska armén var på gränsen till upplösning, Österslöflottan låg och rostade längs kajerna, det ryska flygvapnet stod på marken och Östersjön verkligen såg ut att bli ett fredens hav?

Inledningsvis var utvecklingen i Ryssland positiv även politisk och den allmänna euforin kändes välmotiverad. Det var i den miljön som nästan alla i ledande befattningar, militära som politiska, var rörande överens om att framtiden för Försvarsmaten låg i Långtbortistan.
Motiven var kanske lite olika. Militära chefer sökte alla möjliga utgångar för att rädda vad som räddas kunde av militär förmåga och infrastruktur medan politikerna sökte möjligheter till att både spara pengar och att ta en plats i världspolitiken. Motiven var skilda men man var överens om att Långtbortistan gällde på bekostnad av hemma och här.

Nu vet vi hur det gick. Det som upplevdes som rätt då visar sig vara åt h-vete fel  nu och pendeln fick svänga alldeles för långt.
Nu gäller att den inte får svänga för långt åt andra hållet utan att vi inser att vi måste ha en FM som flexibelt kan anpassa sig till omvärldsläget och att denna anpassningsförmåga måste bygga på en hotbilds- och omvärldsoberoende grundförmåga och baskapacitet som ska vidmakthållas över tid.

Denna bottenplatta ska bygga på en långsiktig doktrin över vad vi vill och ska försvara, FM och det civila försvarets (som måste återskapas) raison d’être; grundbulten för beredskap, prioriteringar, materielanskaffning och förbandsutveckling. Det är här tyngdpunkten i debatten borde ligga. Till vad och varför och då detta klarlagts, med vad.

Torka upp mjölken och lägg kraften på framtiden!

Sänk blicken, titta söderut!

Försvarsdebatten och lägesuppföljningen har gått varm de senaste veckorna och fokus har flyttats från Krim och Ukraina till det omedelbara närområdet, till Östersjön på, ovan och under ytan. Underrättelseoperationer i Stockholms skärgård och mer eller mindre spektakulära flygövningar  har gjort detta förhållandevis lilla innanhav till en hot spot med direkta konfrontationsytor mellan Ryssland och NATO.

Om man ska tala film- och teaterspråk gäller alltså för den svenska debatten och för många andra, kommandot ”allt ljus på Östersjön” och det är kanske precis det som herrarna i Kreml vill. Allt ljus på Östersjön så att vi blir för bländade för att titta åt något annat håll. Reservofficeren tog upp detta i det mycket intressanta inlägget om Putin som Den store illusionisten. RO pekar ut riktningen mot stan-länderna, mot Iran och rent allmänt öster-söderut där Krim, Ukraina och Östersjön kanske bara är en side show längs den för Ryssland historiskt långsiktiga vägen mot ett nytt Great Game.

Det må vara på det viset men jag är övertygad om att ett mera kortsiktigt mål är betydligt mera näraliggande i tiden och geografisk synnerligen konkret och preciserat.
Oavsett Putins och Rysslands långsiktiga geopolitiska mål, måste notan betalas för den massiva upprustningen och för den senaste tidens globala show of force och det med reda pengar. Pengar som Ryssland snart inte har. Den ryska statsbudgeten bedöms vara beräknad för att balansera kring ett oljepris på 100 USD per fat men där vi det senaste året sett ett ras från 113 USD i dec 2013 till dagens drygt 60 och det finns inga tecken på att priset ska stiga, tvärt om.
Även om Rysslands valuta- och guldreserv är stor klarar man inte dagens eller ett ytterligare fallande oljepris särskilt länge, även om man radikalt sänker sina ambitioner.
Det låga oljepriset är en följd av kampen om marknadsandelar. Gulfstaterna, saudierna m fl gör allt för att konkurrera ut den USamerikanska och kanadeniska skiffer- och oljesandsoljan som har en brake even runt 80 USD per fat. Arabisk överproduktion kombinerad med global minskad efterfrågan har skapat dagens situation som fått Putins latinamerikanska allierade Venezuela på gränsen till statsbankrutt och som kommer att få den ryska ekonomin att rasa samman om något eller några år om inte priset stiger. (Inom parentes kan sägas att det vara samma mekanismer och motiv som fick Northland Resources i Pajala att kasta in handduken…).

Putin måste därför till varje pris få upp oljepriset, för att behålla initiativet, för att betala rustningsnotan, för att fullfölja sina planer vilka de nu är och för att hålla generaler och befolkning på gott humör.
Den naturliga slutsatsen blir då att det är mot Hormuzsundet, Gulfstaterna och Saudiarabien vi ska rikta våra blickar.  Det torde inte vara något problem för Ryssland att med Irans öppna eller dolda stöd, med egna dolda resurser eller köpta proxies skapa en verklig eller av marknaden uppfattad situation där produktion och distribution av Gulfområdets olja är störd. Även med mindre spektakulära åtgärder torde man under lång tid kunna upprätthålla den osäkerhet som resulterar i marknadsnervositet och höjda priser.
Detta skulle ge den dubbla effekten av pengar till den ryska statskassan och ett USA som måste splittra sig mellan NATO:s behov i Europa och egna och andra allierades behov kring Gulfen.

Alltså, sänk blicken nedåt på kartan och follow the money!

RMA, åtminstone på ordfronten

Det har skett en Revolution in Military Affairs i Sverige, åtminstone vad gäller försvarsdebatten.
Försvarsbloggare som tidigare behandlades med lätt överseende som MÖP:ar och som representanter för ett särintresse med rysskräck, citeras nu av både ÖB och politiker, några har fått vara med i TV och minst en har befordrats till kvällstidningskrönikör.
Wiseman och Skipper har numera inga problem att publicera sig på det stora drakarnas debattsidor och rent generellt har försvarsdebattörer som varit förpassade till bloggosfärens bakgårdar börjat tas på allvar samtidigt som tidningarnas ledarsidor tar upp försvars- och säkerhetspolitik på ett sätt och i en omfattning som inte förekommit sedan det kalla krigets kallaste vintrar.
Till detta ska läggas en försvarsminister som deltar i debatten, säger de rätta sakerna och som får med sig självaste statsministern att tillsammans med ÖB tala allvarsord om hot och om de hemskheter som kan drabba dem som besöker oss oanmälda. I sanning en RMA alltså, och allt borde följaktligen vara frid och fröjd.

Men tyvärr. Inget konkret händer. Minister Hultqvist kan inte prata upp vår försvarsförmåga och statsministerns hårda ord balanserar inte på något sätt utrikesministerns uttalanden om det rädda Sverige och den irrationella Putin.
Hur mycket det än pratas, skrivs och debatteras hänger allt till syvende och sist på pengar; pengar som inte finns eller om de finns, inte kommer Försvaret till del. De politiska låsningarna i landet är så hårda och oupplösliga att om allt ska finansieras krona för krona genom omfördelningar är det kört för FM.
De sociala transföreringssystemen är heliga för mer än ett parti så där finns inga slantar att hämta, utlandsbiståndet med sitt 1%-mål är nästan lika heligt och skulle ändå bara ge nålpengar, osv, osv. Det är bara att fortsätta, politikområde efter politikområde. Låsningar och blockpolitik blockerar varje försök att stärka FM på bekostnad av något annat.
Att eventuellt kunna ta lite från vad invandrings- och flyktingpolitiken kostar går inte ens att diskutera eftersom alla partier här har målat in sig i ett hörn de inte kan ta sig bort från även om de skulle vilja. Rasistkortet skulle genast dras, inte bara på AB Kultur och om vi förr haft rubriker om Viggen och dagisplatser var de bara en västanfläkt mot vad som skulle komma att ställas mot Super-Gripen.

Kvar är alltså bara skattehöjningar för att finansiera den nödvändiga upprustningen men även där torde det vara kört. Låsningarna är här minst lika hårda och den politiska rädslan för ett väljaruppror som störst.
Tyvärr, det krävs något större än vad som hänt det senaste året i närområdet för att insikten om behoven ska resultera i annat än vackra ord och nålpengar. Det bara det att då är det för sent.

(Sverige började återrusta 1936 med forcerade satsningar från 1940 och nådde vad som bedömdes vara tillräcklig nivå 1948….)