Archive

Posts Tagged ‘NATO’

Se till förmåga i stället för förmodad avsikt

Efter Georgienkriget och nu senare Krimannekteringen, interventionerna i Ukraina och Syrien och diverse provokativa ageranden världen runt med kraftsamling till Östersjöområdet spekuleras och analyseras det om mycket.

En ofta återkommande fråga är: Efter vilka modeller tänker och planerar de och vilka prioriteringar har de i Kreml?

Svaret är att det vet vi inte! Av historien och av olika doktrinära uttalanden kan vi anta (med viss osäkerhet) vilka de lång- och kortsiktiga målen är och eventuellt också i vilken ordning man söker nå dem.

Vilken tidslinjal man har, vilka medel man avser använda, vilka risker man är benägen att ta, vilka mål man kortsiktigt kan tänka sig att uppge och då i utbyte mot vad; det vet vi inte.

Vi vet inte heller vilka analysmodeller de använder, vad de anser vara oacceptabla konsekvenser eller vilka uppoffringar de anser vara rimligt att avkräva det ryska folket.

Vad vi däremot vet är att Ryssland sedan flera år rustar sig, politiskt, tekniskt, ekonomiskt och militärt för att skapa handlingsfrihet vid val av medel om eller när de väljer att aktivt försöka nå ett prioriterat mål. Vi vet också att Ryssland, åtminstone regionalt och/eller inom vissa sektorer, nått denna handlingsfrihet.

Kontentan av detta är att vi, dvs Sverige, EU, NATO och den svårdefinierade västvärlden i övrigt, kanske inte ska låsa oss så mycket i djuplodande analyser för att försöka klura ut vad Ryssland tänker göra utan mera lägga energi på att förbereda oss för vad de kan göra; vilka förmågor landet har att göra något, vad och var det än blir.

Då vi klarat av det är nästa logiska steg att fastställa vilket ryskt agerande som skulle resultera i oacceptabla konsekvenser för oss, inte de största fördelarna för Ryssland.

Tillbaka till Gotland

Ön

I accelererande tempo har en väldig massa människor det senaste året intresserat sig för Gotlands försvar. Med påstått nygamla insikter om behovet och med lämpliga beklaganden av tidigare misstag duggar nu förslag på satsningar av varierande styrka och smak. Den ende, verkar det som, som inte vill är ÖB, men han har nog sina randiga skäl och rutiga orsaker. Tyvärr verkar de föreslagna satsningarna göras med armbågen, komma försent och ger intrycket att bakom finns förhoppningen att då det är dags att genomföra det hela ska behovet vara överspelat.

Den föreslagna stridsgruppen verkar dessutom mera vara resultatet av politisk kohandel än sunt militärt tänkande. Med ett mekskyttekompani och ett initialt obemannat stridsvagnskompani utan vare sig luftvärn eller understöd kommer man inte långt i aktuell hotmiljö, särskilt inte som logistikfrågorna inte ens verkar påtänkta.

Om det är som jag tror, att vissa styrande inte insett att vi lever i en annan storstrategisk situation idag jämfört med vad som gällde under det kalla kriget, är detta ambivalenta intresse för Gotlands försvar och säkerhetspolitiska betydelse förståeligt. Om man, trots baltisk NATO-anslutning, rysk revanschism, kriget i Ukraina, annekteringen av Krim och diverse provocerande uttalanden och flygövningar, i tanken lever kvar i ett gammalt mind set är mycket förklarat.

Under det kalla kriget och i händelse av en konventionell militär konfrontation mellan NATO och WP var Gotland förhållandevis ointressant för de två huvudmotståndarna. Kontroll av Gotland hade ingen avgörande betydelse för utgången av kampen mellan WP och NATO. Om någon av parterna eventuellt skulle ha ett intresse var det i så fall WP snarare än NATO. Gotland var däremot av största intresse för Sverige och kunde bli av intresse för WP om, och jag skriver om, WP ansåg att kontroll av svenskt fastlandsterritorium skulle krävas för framgång i kriget mot huvudmotståndaren.
För Sverige innebar Gotland möjligheten till framskjuten basering av flyg- och sjöstridskrafter och ön gav fördelaktiga möjligheter för olika typer av sensorer. Vid ett WP-angrepp på Sverige (Mälardalen, Sydsverige) innebar naturligtvis kontroll av Gotland motsvarande fördelar för WP. Givet dåtidens räckvidder skulle baseringsmöjligheterna för flyg och framför allt helikoptrar kunna bli avgörande.

WP-kontroll av Gotland var alltså något som var oacceptabelt för Sverige med tanke på våra möjligheter att försvara nyckelområden på fastlandet och den insikten låg bakom det dåtida starka försvaret av ön.

Men nu lever vi inte i den storstrategiska situation som gällde då. Gotlands militära betydelse är inte längre en fråga för bara Sverige och WP och då i händelse av ett WP-angrepp på det svenska fastlandet. Nu är det baltiska staterna medlemmar av NATO, Ryssland har byggt Nord Stream och är dessutom i en avsevärt högre grad än tidigare beroende av Östersjön för sin utrikeshandel.
Och kanske viktigast, den hetaste militära konfrontationslinjen i den militärs spänning som återuppstått i Europa hittar vi inte längs den gamla centralfronten utan i Östersjön med Gotland i centrum.

Nu har vi en situation där Gotland vid en konflikt i området är av största intresse, inte bara för Sverige utan, i kanske ännu större utsträckning, även för NATO och Ryssland. Kontroll över ön skulle vara avgörande för att genomföra respektive förhindra ett NATO-ingripande mot rysk aggression riktad mot de baltiska staterna. Gotland har helt plötsligt hamnat mitt i spänningscentrum och kan vara nyckeln till framgång för både NATO och Ryssland. Detta är en helt annan situation än den under det kalla kriget då ön kan sägas varit något som endast berörde Sverige och WP och då vid ett WP-angrepp mot S och mellersta Sverige.

Om man inte insett, eller av skilda skäl inte vill inse, realiteterna utan lever kvar i kalla kriget-tänket vad gäller Gotland är, som jag skrev inledningsvis, mycket förklarat. Då var ju Gotland aktuellt endast vid en konflikt Sverige – WP. Tror man då på det av alltför många upprepade mantrat att det inte finns någon omedelbar risk för ett militärt angrepp på Sverige finns ju heller inget hot mot ön. Alla kan andas ut och det räcker med symboliska satsningar och munväder.

ÖB då, har inte han och hans stab insett de nya förutsättningarna? Det har han säkert. Han är nog fullt på det klara med att enda sättet att förhindra att ön vid en konflikt blir föremål för kapplöpning mellan NATO och Ryssland är en allsidig och väl avvägd svensk militär närvaro på ön. Han vet nog också, trots vad han sagt om motsatsen, att man måste vara på plats från början med tillräckligt starka stridskrafter. Kommer man tvåa kommer man inte dit. Men ÖB vet också att han har vad han har av stridskrafter, att han måste prioritera och att, krasst uttryckt, svensk överlevnad i dagens strategiska situation inte står och faller med Gotland.

Dessutom ägnar sig nog ÖB åt kvalificerad utpressning och gamesman ship.

Ett av flera tidigare inlägg om Gotland

Sänk blicken, titta söderut!

14 december 2014 5 kommentarer

Gulfkarta

Försvarsdebatten och lägesuppföljningen har gått varm de senaste veckorna och fokus har flyttats från Krim och Ukraina till det omedelbara närområdet, till Östersjön på, ovan och under ytan. Underrättelseoperationer i Stockholms skärgård och mer eller mindre spektakulära flygövningar  har gjort detta förhållandevis lilla innanhav till en hot spot med direkta konfrontationsytor mellan Ryssland och NATO.

Om man ska tala film- och teaterspråk gäller alltså för den svenska debatten och för många andra, kommandot ”allt ljus på Östersjön” och det är kanske precis det som herrarna i Kreml vill. Allt ljus på Östersjön så att vi blir för bländade för att titta åt något annat håll. Reservofficeren tog upp detta i det mycket intressanta inlägget om Putin som Den store illusionisten. RO pekar ut riktningen mot stan-länderna, mot Iran och rent allmänt öster-söderut där Krim, Ukraina och Östersjön kanske bara är en side show längs den för Ryssland historiskt långsiktiga vägen mot ett nytt Great Game.

Det må vara på det viset men jag är övertygad om att ett mera kortsiktigt mål är betydligt mera näraliggande i tiden och geografisk synnerligen konkret och preciserat.
Oavsett Putins och Rysslands långsiktiga geopolitiska mål, måste notan betalas för den massiva upprustningen och för den senaste tidens globala show of force och det med reda pengar. Pengar som Ryssland snart inte har. Den ryska statsbudgeten bedöms vara beräknad för att balansera kring ett oljepris på 100 USD per fat men där vi det senaste året sett ett ras från 113 USD i dec 2013 till dagens drygt 60 och det finns inga tecken på att priset ska stiga, tvärt om.
Även om Rysslands valuta- och guldreserv är stor klarar man inte dagens eller ett ytterligare fallande oljepris särskilt länge, även om man radikalt sänker sina ambitioner.
Det låga oljepriset är en följd av kampen om marknadsandelar. Gulfstaterna, saudierna m fl gör allt för att konkurrera ut den USamerikanska och kanadeniska skiffer- och oljesandsoljan som har en brake even runt 80 USD per fat. Arabisk överproduktion kombinerad med global minskad efterfrågan har skapat dagens situation som fått Putins latinamerikanska allierade Venezuela på gränsen till statsbankrutt och som kommer att få den ryska ekonomin att rasa samman om något eller några år om inte priset stiger. (Inom parentes kan sägas att det vara samma mekanismer och motiv som fick Northland Resources i Pajala att kasta in handduken…).

Putin måste därför till varje pris få upp oljepriset, för att behålla initiativet, för att betala rustningsnotan, för att fullfölja sina planer vilka de nu är och för att hålla generaler och befolkning på gott humör.
Den naturliga slutsatsen blir då att det är mot Hormuzsundet, Gulfstaterna och Saudiarabien vi ska rikta våra blickar.  Det torde inte vara något problem för Ryssland att med Irans öppna eller dolda stöd, med egna dolda resurser eller köpta proxies skapa en verklig eller av marknaden uppfattad situation där produktion och distribution av Gulfområdets olja är störd. Även med mindre spektakulära åtgärder torde man under lång tid kunna upprätthålla den osäkerhet som resulterar i marknadsnervositet och höjda priser.
Detta skulle ge den dubbla effekten av pengar till den ryska statskassan och ett USA som måste splittra sig mellan NATO:s behov i Europa och egna och andra allierades behov kring Gulfen.

Alltså, sänk blicken nedåt på kartan och follow the money!

Norge, Norge, det är ett ruttet land……

24 februari 2013 8 kommentarer

Norge

Först klarar NATOS:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen i Sälen ut att någon automatisk hjälp från NATO var inte att räkna med om Sverige med sitt enveckasförsvar skulle utsättas för några militära hot eller rent av angrepp.
Enligt det flesta föll därmed den svenska solidaritetsdoktrinen platt till marken och vi stod där med ändan bar, hänvisade till våra egna magra resurser som dessutom ska räcka till solidaritet med andra…
Fallet blev än plattare då flera insatta debattörer klarade ut att även om hjälp, mot all förmodan skulle erbjudas, vi inte har någon realistisk förmåga att ta emot den.

Från politiskt håll, dvs försvarsminister Enström (M), kom ändå lungnande signaler. ”NATO i all ära, men vi kan lungt falla tillbaka på vårt goda samarbete inom Norden. Det inte NATO kan utlova förutsätter vi att Norge, Danmark och Finland ställer upp med. Ja menar, vi ska ju ställa upp för dem, (om vi kan….?)”

Nu har så ytterligare en av dem Enström och hennes regeringskollegor räknat in i solidaritetskalkylen fallit i från, nämligen Norge.
Vi har inte i Norge något försvar som kan bistå andra områden än vårt eget territorium och i samarbete med andra Nato-länder och det måste vi vara tydliga med, säger Norges försvarsminister Anne-Grete Strøm-Erichsen.

Man skulle kunna tro att ett uttalande som detta, kombinerat med vad Fogh Rasmussen sagt, skulle resultera i åtminstone en gnutta ödmjukhet från kn Enström, en antydan om att det kunde vara dags att tänka om, att anpassa kartan till terrängen. Men nej.
Jag har väldigt svårt att se att alla andra skulle stå passiva om vi skulle drabbas, precis som om Finland skulle drabbas eller Norge eller Danmark skulle drabbas, säger försvarsminister  Enström som ett svar på det norska uttalandet.
Om nu synen är så dålig, tycker jag det är dags för ministern att uppsöka en optiker.
Hur djupt och bra ett fredstida samarbete än är, är det bra naivt att tro på någon mera substansiell hjälp i en kris med militära förtecken, särskilt som de presumtiva hjälparna redan klarat ut att någon hjälp inte är aktuell.

Men OK ministern. Än har inte Danmark eller Finland backat ur (officiellt…).  Bäva månde moskoviterna!

SR Ekot

Till alla norrmän som tar/tagit illa upp av rubriken till detta inlägg.
Den hänvisar till en sångtext från 1968, en humoristisk nidvisa om Norge med anledning av Norges stora framgångar vis OS i Grenoble….
http://sv.wikipedia.org/wiki/Norgevisan

Tänk först, tala sen men Gotland, ja! Uppdat 111915

11 februari 2013 2 kommentarer

FP går återigen ut och profilerar sig som det försvarsvänliga alternativet i motsats till allianskollegorna C  och M. KD hoppar på och håller med. Är man cyniskt lagd kan man naturligtvis se det som ett försök från små partier till röstfiske i grumligt moderatvatten, men det ligger nog en hel del genuin oro för den svenska försvars- och säkerhetspolitiken bakom.

Jan Björklund gör dock den något ologiska tankeloopen att skapa en FP-arbetsgrupp som ska komma med ett förslag 2014, kanske som ett motargument mot den förväntade, M-styrda, försvarsberedningens utlåtanden, samtidigt som han redan nu talar sig varm för återinförandet av mobiliserade brigader. Han vet dessutom  hur många de ska vara och att en, om man får tro vad FP sa redan för några år sedan,  ska finnas på Gotland. Hade det inte varit bättre att invänta analysen och svaren på de grundläggande frågorna om  ”till vad” och ”varför” innan man börjar tala om brigader, fjärrluftvärn, Patriot och mobiliseringsförband?

Efter år av låsning på Långtbortistan och internationella insatser har nu försvaret av Riket åter kommit i ropet och fokus har äntligen flyttats från Afghanistan. Alla talar om en omprioritering men väldigt få om konkret mot vad. Att resurserna i dagsläget kanske räcker bara till Arlanda är en sak men även i det långa perspektivet saknas en klar nationell säkerhetspolitisk doktrin. Solidaritetstanken må var god men är i detta sammanhang naiv och inget att hänga upp en realistisk planering på och så länge NATO-medlemskap är en ickefråga för alla utom FP måste vi nog finna oss i att bestämma oss för vad vi vill och vad vi är beredda att betala för detta.

Ska vi ha ett försvar som är dimensionerat enbart för att bevaka vår territoriella integritet och våra gränser?
Ska det dessutom kunna agera vid incidenter med militära förtecken i vårt närområde?
Ska det vara så starkt och så utformat att det bidrar till den tidigare så omhuldade ”Nordiska balansen” som sen blev ”Den nordiska stabiliteten”?
Hur stark måste det vara och hur ska det vara organiserat för att det ska ge regeringen handlingsfrihet eller i vart fall råg i ryggen vid förhandlingar under press med starka grannar?

Dessa och flera andra frågor bör vara besvarade innan vi börjar tala om brigader här och där! Herr Björklund får ursäkta men jag tycker att hans utkast luktar gammalt invasionsförsvar i miniformat framsprunget ur ryggmärgen eller kanske den nostalgiska ryggsäcken. Analyser, spel och beredningar kanske visar att han har rätt, men tillåt mig tvivla och detta kanske främst med tanke på den ekonomi vi kan räkna med, eller snarare inte räkna, med i framtiden. Då är det kanske annat än brigader som ger bäst säkerhetspolitisk effekt.

Vad vi kan ha råd med och som kanske bäst gynnar oss relativt möjliga hotbilder längs en varierande hotskala, är förmodligen någorlunda starka flyg- och sjöstridskrafter och en allsidig och förhållandevis stark arménärvaro på Gotland. En välförsvarad ö med en mix av långräckviddiga vapensystem är förmodligen, givet ekonomin, det starkaste säkerhetspoltiska kortet vi kan skaffa oss i närområdet.
För fastlandsarmén torde nog pengarna inte räcka till mer än hemvärn, högvakt och en expeditionskår av bataljonsstorlek för försvar av Arlanda och för internationella insatser.

Men som sagt herrar och damer politiker, analysera först innan förslagsgrodorna hoppar för långt och g(l)öm för all del inte NATO…

Uppdatering 111915: Det är väl säkrast att påpeka att då jag skriver om ”någorlunda starka flyg- och sjöstridskrafter” förutsätter jag tillgången till robusta basorganisationer med adekvat skydd och uthållighet. Men pengarna har väl som vanligt tagit slut långt innan dess…

SvD 1
SvD 2

KS bibringade viss lärdom…

01 februari 2013 1 kommentar

Statsministern talar om särintressen, ÖB är förlängt sjukskriven efter bandkrängning vid inbrytningspunkten, åklagare vet inte riktigt vad som gäller och frågar SÄPO och JK, försvarsmininstern svamlar i riksdagen och ledarsidorna i rikets tidningar har helt plötsligt upptäckt att vi (inte) har ett försvar och att det för(t)s en levande försvardebatt i bloggosfären. Allt detta samtidigt som rapporterna om fortsatt rysk upprustning och ökad övningsverksamhet ramlar in, att NATO bara tänker försvara sina medlemmar och att F 35 inte håller måttet…..

Allt detta borde ha genererat hur många inlägg som helst, men så icke…..åtminstone icke från mig som kanske märkts.
Även om det dåliga samvetet slår till då och då är det bara att konstatera att det inte är någon större glädje i att kommentera ett allmänt förfall; vare sig det rör FM eller vår politiker eller att undra vad i h-vete det är som pågår.
Dessutom och kanske viktigast: Något lärde jag mig av min inte alltid helt lysande  avdelningschef på Karlberg:
Om du inte har något att säga som inte redan är sagt av någon annan, gör inte det!

Kategorier:Okategoriserade Taggar:, ,

PUFF, där sprack den…

07 november 2012 2 kommentarer

Det kommer åtminstone ett litet PUFF då någon sticker hål på en ballong. Det normala är dock inte en PUFF utan ett rejält PANG, och så slits ballongen sönder i gummitrasor av varierande storlek som faller till marken och lägger sig platta.

Då NATOS:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen häromdagen stack hål på den svenska solidaritetsdoktrinsballongen, denna ensidiga grundbult i svensk försvars- och säkerhetspolitik, hördes vare sig ett PUFF eller ett PANG.
Från de regeringspolitiker som slitit ut mantrat om den ömsesidiga solidariteten och om våra internationella insatsers betydelse för eventuella framtida egna behov, hördes bara den totala tystnaden.
Från våra medier, förutom AB, kom inte ett enda litet PYS, åtminstone inte som jag kunnat känna pusten av.
Detta trots att det som eventuellt fortfarande funnits kvar av doktrinens trovärdighet äntligen fick falla platt till marken.

OK, allt kom i bakvattnet av det medialt överexploaterade USamerikanska presidentvalet men nog har man väl kunnat begära ett  lite större intresse för mera näraliggande saker, även om det bara var den svenska säkerhetspolitiska doktrinen som kläddes av till att vara det alla i realiteten redan visste, nämligen en pysande varmluftsballong uppblåst av naivt önsketänkande.

Men det är klart, vad ska de säga. Solidaritetsdoktrinen var ju det sista de hade kvar som förklaringsmodell och försvar för den förda politiken så det återstår väl bara att låtsas som det regnar, sopa ihop trasorna, lappa ballongen, ta ett djupt solidariskt andetag och fylla den med ny politisk varmluft.