Arkiv

Posts Tagged ‘försvarspolitik’

Om kriget kommer 1952:2

Här kommer sista delen av Om kriget kommer, 1952 års upplaga.
I dessa dagar av snabba krigsförlopp och accelererande händelseutvecklingar är intressant att notera att 1952 var brevinkallelse normalförfarandet vid mobilisering…OKK 11 OKK 12 OKK 13 OKK 14 OKK 15 OKK 17 OKK 18 OKK 16

Annonser

En politiskt styrd organisation….

04 februari 2014 1 kommentar

 

Ratt

Ibland ser man annonser där kommuner eller landsting söker nya medarbetare med frasen vana vid arbete i en politiskt styrd organisation meriterande.
Det låter inte särskilt svårt vid ett första påseende, men kamrater som av olika anledningar lämnat FM för en ny karriär i den kommunala byråkratin hävdar ofta motsatsen.

En politiskt styrd organisation är för många av dem en klåfingrigt styrd organisation. Målstyrning, självständighet och handlingsfrihet visar sig i realiteten ofta vara detaljstyrning, partiintriger, bypolitik, röstfiske och pampfasoner.

Om man flyttar upp detta till riksplanet tror jag att det är här vi hittar några av orsakerna till misstänksamheten och det alltmer gnisslande samarbetet mellan FM och regeringskansliet, mellan HKV och försvarsdepartementet men även den djupa misstro mot våra försvarspolitiker som finns bland försvarsanställda.
Av historiska orsaker lever man helt enkelt i olika världar med olika värderingar och helt olika syn på sina respektive roller där det är FM som haft svårast att anpassa sig till en ny verklighet.

På den riktigt gamla goda tiden hade vi sedan urminnes tider en i grunden försvarsvänlig S-regering och en försvarsbudget som aldrig var tillräckligt stor enligt somliga men som ändå räckte till det nödvändiga och lite till. Försvarsmakten och den politiska sidan hade väl inarbetade samarbetsformer och FM hade till stora delar kunnat sköta sig själv inom de ganska vida ramar som fanns innanför det ekonomiska staketet. FM var dessutom stor, komplex, mångfacetterad och svår för en utomstående att få grepp om.

Det organistoriska, kollektiva, minnet är stort och långt, mycket större och längre än vad någon befattningshavare egentligen kan överblicka. FM institutionella reaktioner och inbyggda reflexer bygger fortfarande i mångt och mycket på läget med en stabil enpartiregering och en hanterbar ekonomi; en situation som tog slut för mer än tio år sedan men som innan dess varat i nästan ett halvsekel och som satt djupa spår. De som idag sitter i FM ledning formades under denna tid och de backas, kanske omedvetet för dem, upp av organisationens inneboende tröghet.

Den situation FM nu har att hantera skiljer sig diametralt från den som under nästan 50 år format den. En radikalt krympt organisation som blivit så liten att till och med en lekman kan överblicka den och som därför inbjuder till detaljstyrning. En helt ny försvarsdoktrin som ingen är riktigt säker på vad den innebär och detta i ett alltmer osäkert omvärldsläge. En ekonomi som aldrig vill räcka till och en fyrpartiregering som spretar vad gäller försvars- och säkerhetspolitiken och där det genuina försvarsintresset från förra generationens S-politiker bytts mot ointresserade och, enligt många, okunniga och naiva karriärpolitiker.
Oavsett vilket har resultatet blivit vad som beskrivits som klåfingrighet, politiska beslut i frågor som tidigare hanterats inom myndigheten, ifrågasättanden, beslut utan konsekvensanalys vad gäller operativ förmåga och rent allmänt en hantering som av många inom och utom FM har beskrivits som opportunistiskt amatörmässig.

Detta summeras i misstro mellan myndigheten och politikerna och en FM som inte riktigt förstår hur man ska agera eller reagera.
Det kanske är så enkelt att FM ännu inte insett eller i varje fall inte helt accepterat att hon är det hon egentligen alltid har varit, en politiskt styrd organisation; mera nu än någonsin tidigare.

I en demokrati är detta egentligen ganska självklart; det är politikerna som styr och statsledningens ska kunna kräva lojalitet och följsamhet av sina myndigheter oavsett vilka som för tillfället sitter på taburetterna.
Vad de styrda i gengäld kan kräva är att de som sitter vid ratten har kunskap om fordonet, vägen och väglaget och att man vet vart man är på väg.  Då målet måste ligga väl bortom nästa valdag kan man också kräva en sådan förtänksamhet att tanken (i många betydelser) räcker hela vägen fram.

The Blame Game

svarte petter

 

För inte allt för länge sedan var allt frid och fröjd vad gäller det svenska försvaret; åtminstone om man fick tro ansvariga politiker och diverse lyhörda, moderata, bloggmegafoner. Sverige var ”bäst i NATO-test”, rekryteringen gick som tåget, ekonomin var minsann i balans och hela Sverige både skulle och kunde försvaras.
Våra insatser i Afghanistan, utanför Libanons kust, i Adenviken och över Libyen gav oss kred hos de stora pojkarna och backade indirekt men ändå avgörande upp vår solidaritetsdoktrin; fortfarande enligt ansvariga moderater och bloggmegafoner.
Att vi dessutom bor i den bästa av världar, vid den eviga fredens hav där Ryssland visserligen rustar men från en så outsägligt bottenlös nivå att de förmodligen aldrig kommer att komma upp i nivåer som ens kan hota Gotland, stärker naturligtvis också våra förutsättningar att forsatt tala vitt och brett men göra desto mindre.

Så, för några månader sedan, började det så smått hända saker. Den debatt som i flera år förts i bloggosfären, bland dem som inledningsvis uppfattats som MÖPAR, rysskräckare, systemkramare, värnpliktsnostalgiker och egensakare, började så smått sippra ut i gammelmedierna.
Tidningar började skriva om Försvaret, på både nyhets- och ledarplats och det var inte alltid för politikerna särskilt positiva förhållanden som kom fram.
Slussarna öppnades slutligen i och med at ÖB kom ut med enveckasförsvaret, på en plats och om en massa förutsättningar var uppfyllda. När sedan NATO:s generalsekretetare Fogh Rasmusen och den norska försvarsministern Strøm-Erichsen slutligt sköt solidaritetsskutan i sank var det under en tid fritt fram i alla typer av medier att ifrågasätta den moderatledda försvarspolitiken, realismen i hävdade doktriner, stoppahuvudetisandenstrategierna. Statsministerns uttalande om särintressen eldade ytterligare på under brasan. Ministrar upptäckte nu att de blev ifrågasatta, inte bara av bloggare utan av tunga mediakanoner och det var nu som skiftet i attityd kom och the blame game startade!

Regeringsföreträdarna började nu inse att det håller inte att ständig påstå att allt är OK, att solen skiner och att allt kommer att bli ännu bättre 2014, eller 2019, eller 2023….eller när det nu påstås skola bli. Allt fler började kräva svar på frågan här och nu??! Försök att skylla på S dög inte längre då den uppenbara frågan om vad man gjort under sex års regeringsinnehav blev alltmer påträngande och pinsamt svår att svara på.
Och det är nu, den senaste veckan som den moderata propagandastrategin blivit allt mer uppenbar, då spinndoktorernas tankearbete slagit igenom: Om vi inte kan få bort försvaret och säkerhetspolitiken från agendan, om SvD fortsätter att dunka på, om ÖB blir en martyr och försvarsfrågan riskerar att ligga kvar till valet: SKYLL PÅ FÖRSVARSMAKTEN! Till varje pris, se till att vi inte sitter med Svarte Petter!
Sossarna OK, men framförallt, det är FM som sabbat våra reformer med felaktiga och vinklade underlag, med total ekonomisk oförmåga och en institutionaliserad ovilja att acceptera politiska styrningar.
Försvarsministerns senaste uttalanden om behovet av en striktare och starkare styrning av FM och hennes ifrågasättande av det inlämnade budgetunderlaget kopplat till ifrågasättandet av FM rekryteringsarbete ligger helt i linje med detta.

Spela bort Svarte Petter och skapa rena och liljevita försvarshänder inför valet. En i sanning skrämmande variant av någonannanismen!

Tankar om det otänkbara

16 november 2010 1 kommentar

I SF-filmer förekommer det ofta parallella världar. I en till synes gemensam omgivning med allting lika, finns ändå flera verkligheter parallellt, tillsammans och samtidigt. De olika världarna kan mötas, interagera och vara helt lika i vissa avseenden för att i andra dra åt helt olika håll där den gemensamma verkligheten ändå tillhör olika världar med helt olika betydelser.
Den nordeuropeiska säkerhetspolitiken är som tagen ur en SF-film. Vi lever och bor i samma område med samma konkreta verklighet omkring oss och ändå verkar politiken bedrivas i parallella världar, man tolkar den gemensamma verkligheten helt olika och slutsatserna tänjer verkligheten åt helt olika håll.

Ryssland ökar sina försvarsanslag med för oss fullkomligt obegripliga summor och använder pengarna till att återskapa offensiva förmågor som varit mer eller mindre försvunna sedan SSSR fall. Till vad och varför är oklart och även om både västliga analyser och ryska uttalanden pekar åt många olika håll är själva förmågeuppbyggnaden ovedersäglig.
Finland och Norge drar slutsatsen att den ryska återrustningen och osäkerheterna kring denna, kopplat till Arktis- och Barentsregionernas, men även Östersjöområdets, ökande betydelse i många viktiga avseenden, är skäl nog att öka försvarsanslagen, att fokusera på nationell förmåga och då med trovärdiga numerär. NATO/USA ökar sin närvaro i Östersjöregionen, genomför övningar med flyg- och markstridskrafter i Baltikum samtidigt som NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen talar om att NATO nu åter måste inrikta sig på sitt ursprungliga syfte; nämligen att vara en försvarsallians med fokus på Europa och Nordatlanten.

Samtidigt i en parallellvärld nära dig, dvs. i Sverige, gör våra politiker ingenting, lite eller tvärt om.
Gömda bakom en egenproklamerad solidaritetsdoktrin ingen verkar ta på allvar, nöjer man sig med att avvakta med kraft, att prata om flygets och marinens inriktning mot nationella behov utan att de har eller får de resurser som krävs för detta. Armén, som ska kunna försvara hela landet är istället reducerad till en utbildnings- och bemanningsorganisation för Långtbortistaninsatser och Hemvärnet, som är den sista kvarvarande kopplingen till det folk som ska försvaras, reduceras.
De tjänstemän som ska genomföra politikernas beslut, dvs MIL med sitt HKV, verkar i flera avseenden ha sin egen agenda, ibland till synes stick i stäv med politiken; en agenda mera styrd av kraven på fredsrationalitet och dunkla kopplingar till det svenska MIK än av det bortglömda ”krigets krav”.
Frågan blir då naturligtvis varför? Varför är slutsatserna i Stockholm i många avseenden så väsensskilda dem i Helsingfors eller Oslo? Vad vet man i Sverige som man inte vet i Riga eller Köpenhamn.

Svaret är väl att slutsatserna förmodligen är desamma och grundade på i huvudsak likartat underlag. Skillnaden kommer då man ska dra konsekvenserna av slutsatserna, att låta dem resultera i konkreta beslut och åtgärder. Denna skillnad beror på historiska erfarenheter. Våra grannar har alla drabbats av krig och ockupation i modern tid. Det finns fortfarande veteraner i livet och det finns en aktiv politikergeneration med personliga erfarenheter från en barndom präglad av krigets fasor.
För dem är krig en realitet som visserligen är osannolik idag men som man ändå inte kan bortse ifrån och som med sina oacceptabla konsekvenser därför kräver trovärdiga åtgärder.
I Sverige saknas den erfarenheten. Kriget är här något abstrakt, något långt borta och som drabbar andra. Det som nu sker omkring oss är därför bara en av många delar i ett politiskt maktspel. Att detta spel skulle kunna leda till ett krig är något så osannolikt och verklighetsfrämmande för civiliserade européer att det räcker med symboliska satsningar på något som ändå aldrig kommer att behöva användas.

Det gäller att Kihla in sig…

26 september 2010 5 kommentarer

”Sent ska syndarn vakna” är en av de tidigaste kommentarerna till Johan Kihls m fl inlägg på SvD ledarblogg. Jag kan inte annat än hålla med!
Är det någon som har del i att det nu ser ut som det gör i FM är det väl Johan Kihl.

Den strategiska time out han var med om att föreslå resulterade i dagens kaos eftersom vare sig han eller någon annan i FML riktigt begrep vad man avsåg eller hade kraft och förmåga att utnyttja den om man nu hade gjort det.
Han var, som den medialt omhuldade ”framtidsgeneralen”, en av de drivande bakom gökungen NätverksBaserat Försvar (NBF), denna hydra som med nya namn och nya förkortningar fortsätter att sluka resurser och förmågor och som det, trots politiska beslut, verkar vara omöjligt att ta död på.
Indirekt, mera pga. oförstånd än medvetet agerande, fanns han med i och påverkade det skeende som resulterade i att vi idag nästan helt är utan operativa helikoptrar till det antal och av den typ vi behöver.
Som chef HKV lade han, enligt mångas uppfattning, inklusive min, mera tid och kraft på att lansera sig själv som ÖB-kandidat efter Johan Hederstedt, än åt att reformera och leda HKV.

Nu ska jag inte frånta någon rätten att efterhand komma till insikt, att ändra sig och att komma med kloka förslag. Det Kihl och hans medskribenter från det näringsliv han redan under sin aktiva tid hade goda förhållanden till, är vettigt och bra, om än lika generellt luddigt och löst i kanten som hans ”Försvarsmaktsidé 2020”.
Jag håller med dem om det mesta, men lite ödmjukhet rörande orsakerna till att det nu är som det är hade varit på sin plats.

SvD 1
SvD 2

Vad vill ni egentligen???

En gammal sanning vid all planering har alltid varit att i situationer av en genuin osäkerhet, då man har ett oklart eller tvetydigt underrättelseunderlag eller då man inte riktigt vet vilken uppgift det i slutändan blir som ska lösas och när, ska man avdela starka reserver med tillräcklig beredskap och med flera beredduppgifter.

Detta gällde alltså militär planläggning; på den politiska sidan gäller uppenbarligen andra regler, åtminstone om man får tro de svar som partierna lämnat på bloggkollegan Wisemans säkerhetspolitiska frågor inför valet.

En övergripande fråga, som egentligen styr svaren på nästan alla de andra var:
Vilka är de dimensionerande hoten mot Sverige för ditt partis försvars- och säkerhetspolitik? Vilken säkerhetspolitisk situation och vilken typ av angrepp ska utgöra dimensionerande hot och styrande krigsfall för den svenska försvarspolitiken?

Svaren, utom från KD som enligt deras svar uppenbarligen inte vet varför och till vad vi ska ha ett försvar, är förvånansvärt samstämmiga. Inget påtagligt krigshot inom överskådlig tid. Utvecklingen i Ryssland oroande och måste följas noga. Incidenter med militära förtecken kan inte uteslutas ens i närtid. Östersjön och Barentsregionen får en allt större säkerhetspolitisk betydelse. Solidaritetsförklaringen kan komma att ställa särskilda krav. Risken för ett angrepp mot Sverige kan inte uteslutas helt men ska då ses som en del av en större konflikt. Etc, etc. T.o.m. Vänsterpartiet verkar ha accepterat att vi inte lever i den bästa av världar vid den Eviga Fredens Hav.

Så långt är kanske allt väl eller i varje fall inte katastrofalt. Det är då våra politiker ska dra slutsatserna av vad de säger som det hela inte hänger ihop.
Vad partierna beskrivit i sina svar på frågan ovan är väl inte annat än en situation av genuin osäkerhet, ett oklart eller tvetydigt underrättelseunderlag och att man inte riktigt vet vilken uppgift det i slutändan blir man ska lösa.

Inget parti utom FP talar i konkreta termer om vad vi behöver eller vilka verkliga prioriteringar som ska gälla utan vi matas med den vanliga politikerretoriken; dvs den retorik politikerna tar fram då de vill framstå som ansvarstagande och seriösa medan de i själva verket är ganska ointresserade och framförallt inte vill satsa en enda krona för att få den konkreta politiken att stämma med retoriken.

Enkelt uttryckt kan man sammanfatta svaren med att man ”avvaktar med kraft” i väntan på att se åt vilket håll det lutar och på ett säkert beslutsunderlag. Under väntetiden gör man så lite och så billigt som möjligt, ja vissa tycker t.o.m. att det går att spara ett antal miljarder.
Att det lutande planet snabbt kan tippa över ända och att då det säkra beslutsunderlaget kommer (om någonsin), det är tio år för sent att göra något, är något man väljer att blunda för och döljer i en flod av ord. I den floden verkar verkligheten ha drunknat!

Tankar om det otänkbara

Jag träffade och talade med en politiker igår. En man med tunga kommunala uppdrag, plats i landstingsfullmäktige och mångårig delegat på partikongressen; alltså en av dessa nationellt okända män och kvinnor som i mångt och mycket formar våra politiska partier och den politik de för. Naturligtvis kom vi att tala om försvaret och om försvarspolitik och, tyvärr, fick jag bekräftat det jag konstaterat vid många tidigare tillfällen då jag talat med politiker på olika nivåer och från flera partier.
Alltså, en allmänt ganska välorienterad person men i grunden ganska ointresserad av försvars- och säkerhetsfrågor. Just detta exemplar såg Försvaret ur två aspekter: 1). En stat måste ha någon form av försvar för att uppfylla vissa grundläggande krav på vad en stat är, bl.a. för att hjälpligt kunna hävda territoriell integritet och för att markera ”var gränserna går”. 2). Försvaret ska kunna vara ett (säkerhets)politiskt instrument där olika utlandsmissioner ska kunna visa på solidaritet med både utsatta folk och andra stater vi vill hålla oss väl med.
För just den här politikerindividen låg också, om än outtalat, Försvaret som en regional arbetsmarknadsfaktor varmt om hjärtat.

Nu till kärnfrågan. Då jag frågade honom om hur hans parti och han själv såg på dagens svenska försvar (och beslutade kommande förändringar/reformer) och dess förmåga att genomföra strid för nationens överlevnad eller för skydd av en utsatt landsdel, exempelvis Gotland, slog det stopp. Stoppet var lika totalt då jag modererade frågan till att gälla ”hot med militära förtecken mot vitala svenska intressen”.
Kanske ville han inte svara eller ta ställning men jag tror snarare att han inte förstod frågan.
Just detta, att Sverige skulle kunna utsättas för militära hot som hotar oss som nation eller att en del av landet skulle kunna hotas av ockupation, låg utanför hans föreställningsvärld. Där låg också tanken på att någon med militära hot eller handlingar skulle försöka påverka svensk politik, svenskt agerande eller ställningstaganden. Det var för honom något så främmande och otänkbart att frågan saknade all relevans och följaktligen heller inte behövde ägnas några djupare tankar eller överväganden.
Nu var alltså detta en lokalpolitiker och kommunalpamp och inte någon som frekventerar DN debatt, SvD Brännpunkt eller TV:s morgonsoffor, men ändå. Det var en tung politisk gräsrot, basen i vårt politiska system. Den som tillsammans med sina många kollegor ute i landet i mångt och mycket kontrollerar våra partier.
Om han var representativ för den politiska verklighetsuppfattningen har vi förklaringen till mycket vad gäller vårt nuvarande försvar, för naturligtvis ska vi inte ta hänsyn till och förbereda oss för något som inte finns.