Arkiv

Posts Tagged ‘försvarsdebatt’

Se till förmåga i stället för förmodad avsikt

Efter Georgienkriget och nu senare Krimannekteringen, interventionerna i Ukraina och Syrien och diverse provokativa ageranden världen runt med kraftsamling till Östersjöområdet spekuleras och analyseras det om mycket.

En ofta återkommande fråga är: Efter vilka modeller tänker och planerar de och vilka prioriteringar har de i Kreml?

Svaret är att det vet vi inte! Av historien och av olika doktrinära uttalanden kan vi anta (med viss osäkerhet) vilka de lång- och kortsiktiga målen är och eventuellt också i vilken ordning man söker nå dem.

Vilken tidslinjal man har, vilka medel man avser använda, vilka risker man är benägen att ta, vilka mål man kortsiktigt kan tänka sig att uppge och då i utbyte mot vad; det vet vi inte.

Vi vet inte heller vilka analysmodeller de använder, vad de anser vara oacceptabla konsekvenser eller vilka uppoffringar de anser vara rimligt att avkräva det ryska folket.

Vad vi däremot vet är att Ryssland sedan flera år rustar sig, politiskt, tekniskt, ekonomiskt och militärt för att skapa handlingsfrihet vid val av medel om eller när de väljer att aktivt försöka nå ett prioriterat mål. Vi vet också att Ryssland, åtminstone regionalt och/eller inom vissa sektorer, nått denna handlingsfrihet.

Kontentan av detta är att vi, dvs Sverige, EU, NATO och den svårdefinierade västvärlden i övrigt, kanske inte ska låsa oss så mycket i djuplodande analyser för att försöka klura ut vad Ryssland tänker göra utan mera lägga energi på att förbereda oss för vad de kan göra; vilka förmågor landet har att göra något, vad och var det än blir.

Då vi klarat av det är nästa logiska steg att fastställa vilket ryskt agerande som skulle resultera i oacceptabla konsekvenser för oss, inte de största fördelarna för Ryssland.

Annonser

Lever debatten utanför #föpol och #säkpol och i så fall, var?

Har den levande försvars- och säkerhetspolitiska debatt som fördes bland ett antal sk. försvarsbloggare och kanske framför allt i deras kommenytarsfält, helt dött?
Går vi tillbaka några år fanns Wiseman’s Wisdoms, Skipper, Chefsingenjören, Sinuhes samtal, Jägarchefen, Försvar och säkerhet, Cynismer, jag själv, Reservofficeren, Morgonsur, Miljöpartist i grönt, Observationsplatsen och ytterligare många till där det fördes en livlig och livaktig debatt, kunskapsspridning och opinionsbildning. Kommentarsfälten var fyllda av åsikter åt alla tänkbara håll och kort sagt levde debatten.

Nu har Wiseman, Skipper och Försvar och säkerhet trätt fram, institutionaliserats och skriver kolumner i gammelmedia. Andra bloggare har försvunnit helt, några skriver pliktskyldigast ett inlägg var sjätte månad, ett fåtal kämpar vidare med regelbundna inlägg och en lysande stjärna, Karlis Neretnieks, har tillkommit.
Nya och gamla stjärnskott hjälper dock inte. Totalen av inlägg, åsikter, kommentarer, knutna nävar och insideravslöjanden har nedgått och om kvantitet är en kvalitet i sig, (en av Chefsingenjörens käpphästar) lider debatten av ett stort underskott.

Detta underskott är djupt olyckligt nu då det politiska och publicistiska intresset nedgått efter försvarsuppgörelsen och då migrationsproblematiken helt tagit över medierna som som vanligt bara kan hantera en fråga i taget.
Det säkerhetspolitiska läget har inte förbättrats och det är nu då de etablerade medierna (Wiseman och Skipper får ursäkta) inte hänger med som den bloggande och bloggkommenterande debatten och opinionsbildningen så väl hade behövts.

Ja men Twitter då, undrar vän av ordning. Där finns de ju, alla de gamla och många nya. Det är ju där debatten förs.
Vadå debatt? 140 tecken ger utrymme för klatschiga one-liners, hänvisningar till mediaartiklar och, kanske viktigast, retweetar och klappar på axeln.

Vem är då jag att klaga, jag är ju en av dem som mer eller mindre lagt ner pennan utanför Twitter. Varför?
För min del är svaret enkelt. Ju längre man kommit, både geografiskt och tidsmässigt från händelsernas centrum, desto svårare är det att formulera sig, hänga med och faktiskt, engagera sig. Då man dessutom kommit till insikt om att det man vill säga har andra oftast redan sagt blir resultatet att man faller tillbaka på vad en engelsk officer sade vid en internationell stabsövning: If you have nothing to add, don’t.
Det är kanske där många av oss hamnat, vi har inget att vare sig avslöja eller tillägga.

Tänk på pocenten Helge!

30 september 2012 2 kommentarer

2%. Det är där vi ska slå oss in, vi som tycker att medierna är alldeles för njugga med att rapportera och skriva om försvars- och  säkerhetspolitik, om omvärldsutveckling, om upprustning, övningar och annat militärt i vårt närområde, om Putin- eller Medvedevdoktriner och dessas möjliga innebörd, om solidaritetsförklaringens eventuella konsekvenser, om det synnerligen tröga föret i portgången för den nya Försvarsmakten och om allt annat som ligger oss om hjärtat.

2% är vad som publiceras av allt det material som kommer in till en nyhetsredaktion. (Åtminstone var det så förr, enligt redaktionschefen på AB någon gång på 1980-talet, innan nättidningarna fanns). Om sedan material väljs ut eller väljs bort är egentligen ointressant; det är bland de 2% vi vill in, in i en värld där det är trångt och utrymmeskonkurrensen stenhård och frågan automatiskt blir vad det är som ska slås ut på ”vår” bekostnad.
På ledar- och seriösa debattsidor är läget kanske lite annorlunda. Där styrs publiceringen av tidningens politiska hemvist, om det är en morgon- eller kvällsdrake, av skribentens förmenta attraktionskraft, av politikerns möjlighet att sälja in en artikel i utbyte mot lite skvaller från maktens korridorer. För dem som i slutändan avgör, dvs väljarkåren, är dock detta ointressant. Väldigt få, om ens några, artiklar på DN Debatt eller SvD Brännpunkt har startat några folkstormar. Här är det precis som bland oss försvarsbloggare. Man skriver för varandra, läser varandra, kommenterar varandra och suckar djupt tillsammans och sen dör ringarna ut på vattnet tills dess någon släpper en ny sten i ankdammen.
Utan att vara nedlåtande är det tyvärr bara att konstatera att det stora flertalet svenskar inte badar i denna damm och följaktligen inte  märker av vågskvalpet eller blir blöta ens om tårna och det man inte vet om berör en inte!

Vill man få ut ett budskap, skapa verklig folklig debatt, påverka opinionen, starta diskussioner vid frukostbord och fikahörnor och få upprörd allmänhet att ställa ansvariga mot väggen i Uppdrag granskning eller SvT Debatt och dessutom underhålla detta över tid, krävs smaskiga reportage på nyhetsplats, säljande löpsedlar, dokumentärer med drag på TV och hårdvinklade drev mot befattningshavare som inte gjort sitt jobb eller politiker som sålt ut vår nationella säkerhet.

Allt detta är självklarheter men löser fortfarande inte frågan om ”Hur få plats bland de 2%-en?” ”Hur skapa ett intresse hos allmänheten som inte finns för utan intresse ingen plats…..”.
Det är dramatik, spänning, fara, sex, plånbok och skandaler som säljer och det är här försvarsfrågan måste slå sig in. Inte med kortsiktiga reportage om stupade eller skadade i Långbortistan eller med skadeglada artiklar om PRIO i specialpressen utan med sådant som Svensson upplever kan beröra honom personligen, enkelt presenterat i kvällsblaskan eller i Rapport.
Allt från en upplevd reell personlig risk; fysisk, ekonomisk eller politisk till en sårad nationell stolthet och nostalgiska minnen från vad man klarade av vid den sista KFÖ:n.

För att uppnå detta måste FM och andra försvarsmyndigheter ut på banan på ett helt annat sätt än hittills. Jobba och påverka, det tar tid att tränga sig in pland procenten. MUST och FOI måste lära sig att popularisera sitt budskap, det går utan att tubba på sekretessen och rätt sammanställda och med kvällstidningsgrafik presenterade OSI kan skrämma livet ur vem som helst.
Lyft de egentligen obegripliga och ibland löjliga hemligstämplarna från olika incidentinsatser! Använd istället dessa för att göra reklam för verksamheten och i spännande reportage vissa skattebetalarna vad de får för pengarna och kanske viktigast, vad de inte fick för pengar som inte fanns!

Medierna skriver och tar upp det som intresserar allmänheten. Inget intresse, inga skriverier, inga reportage. Debattsidor och ledare är för de redan frälsta och påverkar ingenting på sikt utan debatten och kunskapen måste ut till folket och initialt är det FM och andra försvarsmyndigheter som bäst kan klara detta!
Otillbörlig myndighetspåverkan skriker nu det korrekta etablissemanget och redaktörer och debattörer som själva vill sätta agendan. Det är nu som det gäller att inte huka sig, att inte fegt backa undan stormen utan ta strid för det som tidigare var stort och viktigt, som till och med var obligatoriskt i skolorna, nämligen

FÖRSVARSUPPLYSNING

om verkligheten här, nu och om några år.

Svårare borde det inte vara…….

Six feet under

12 september 2010 1 kommentar

På Brännpunkt i söndagens SvD skriver Jesus Alcala om Valfrågan som snabbt begravdes. Innan jag såg vem som skrivit och innan jag sett bilden, fick jag en hoppfull association om att det rörde FP utspel om Försvaret och att man så här i sista minuten åter försöker väcka liv i frågan.
Naturligtvis hade jag fel.
En i och för sig viktig fråga om djurens rätt och hur vi behandlar dem aktualiseras medan medier, politiker och debattörer fortsätter att hålla försvars- och säkerhetspolitiken utanför valrörelsen.
Det enda som kommit upp är det vanliga, dvs eventuella förbandsnedläggningar och dessas påverkan på den lokala arbetsmarknaden.
Frågor om Försvarets uppgifter nationellt kontra Långtbortistan, uppgifter kontra ekonomi, förmågeglapp och pengarullning, hot och risker, avvägningar och prioriteringar, allianser eller bara solidaritet, helikoptrar nu eller om tio år, etc, etc lyser med sin frånvaro. Efter att någon enskild dagsfråga i ämnet snabbt diskas av i morgonsofforna eller i utfrågningar förpassas hela den övergripande och principiella frågeställningen till den ointressanta skräphögen.

FP försökte för några månader sedan med några utspel få igång debatten, men tyvärr. Ingen hakade på och FP insåg väl det lönlösa i att försöka vinna annat en enstaka marginalröster på en fråga som uppenbarligen är fullständigt ointressant för de flesta; väljare som politiker.
Man kan ju undra vad som ska krävas för att något som kostar skattebetalarna knappt 40 Mdr kr om året och som ju faktiskt i slutändan kan vara avgörande för vår nationella säkerhet ska lyckas tränga igenom procentdimmorna och de kortsiktiga plånboksfrågorna.

Är de av oss som anser att principerna och grunderna för vår säkerhetspolitik och hur de utformas praktiskt och konkret, är minst lika viktiga som några procent hit eller dit i vilken annan fråga som helst verkligen så få och så ointressanta att vi och frågorna kan negligeras helt?
Tydligen, för här kan man verkligen tala om en ”Valfråga som snabbt blivit begraven”.

SvD
DN

Samverkan kring en kuliss?

30 augusti 2010 1 kommentar

Johan Wiktorin och Karlis Neretnieks beskriver i en lång och läsvärd artikel i Krigsvetenskapsakademiens debattforum olika åtgärder för att Sverige ska kunna upprätthålla ett nationellt försvar med bibehållen förmåga till internationella insatser samtidigt som vi skapar reella möjligheter att leva upp till vår ”solidaritetsförklaring”; och då åt bägge hållen, dvs. att både ge och ta emot solidariskt stöd.

Förslagen är i sig inte särskilt revolutionerande, gamla sanningar om eldkraft, rörlighet, utbildningsnivå och ledningsförmåga lyfts fram tillsammans med militärgeografins betydelse.
Vikten av samövningar, internationellt utbyte och regional samverkan och samarbete i utbildning och materielanskaffning understryks för att ge solidaritetsförklaringen en bas av trovärdighet och med långtgående förslag på hur officersutbildningen kan delas upp mellan länderna i närområdet.
Om man ska tala om brister i artikeln är det frånvaron av en diskussion om försvarsekonomin och den politiska viljan till att göra de satsningar som krävs för att skapa trovärdighet i den hittillsvarande solidaritetsretoriken. Likaså vore en diskussion kring ett NATO-medlemskap av intresse eftersom mycket av det samarbete och den samverkan som beskrivs ligger på den absoluta gränsen till vad som skulle kräva ett formellt medlemskap för att kunna genomföras. Artikeln är dock bara den första av två, varför dessa frågor förhoppningsvis kommer att bli belysta senare.

Av frågorna om ekonomi, NATO-medlemskap och politisk vilja är det naturligtvis den sistnämnda som är avgörande! Finns viljan finns också lösningar på de två första och det är här jag ser den största svårigheten.
Enda sedan VK 2 och under nästan hela det Kalla kriget fanns en i huvudsak politisk enighet i Sverige om huvudinriktningen av vår försvars- och säkerhetspolitik.
Nu har dessa frågor reducerats till rena utgiftsposter bland andra och diskussioner om konsekvenser, risker, uppoffringar och prioriteringar för att nå en rimlig nivå av nationell säkerhet saknas helt. För dagens politikergeneration verkar tanken på konflikter med militära förtecken, eller rent av ett öppet krig, i vårt närområde så avlägsen och så otänkbar att det är något som inte behöver tas med i kalkylerna.
Med denna politiska inställning har Försvaret reducerats till att producera förband för internationella insatser, oftast väl motiverade sådana men ibland med rent politiska förtecken, till att understödja exportsatsningar och därmed svensk industri och arbetsmarknad och i till synes sista hand, upprätthålla en Potemkinkuliss av den nationella militära beredskap och förmåga som krävs och förväntas av en självständig stat.

Här ligger den stora utmaningen för dem som önskar en realistisk reformering av våra stridskrafter och en nationell förmåga i vidaste bemärkelse som kan leva upp till Solidaritetsdoktrinens förhoppningar och utfästelser. Om inte den politiska viljan och den politiska insikten om behoven finns, är alla diskussioner om kostnadsdrivande eller allianskrävande satsningar fruktlösa. Här ligger den stora pedagogiska utmaningen!

SvD 1
SvD 2

Hoppas på det bästa, var beredd på något värre….

Ryssland verkar fn. vara ute på den verkliga charmoffensiven. SALT-avtal med USA och en gemensam presidentdeklaration om att det Kalla kriget nu är officiellt avslutat, konstruktiva samtal med EU om utvidgat och förbättrat samarbete, förhållandevis tystlåtna kommentarer om grupperingen av Patriotrobotar i Polen, örlogsbesök i USamerikanska hamnar och deltagande med marinstridskrafter i Pfp-övningar i Östersjön är bara några exempel.
Den ryska björnen verkar verkligen ha dragit in klorna i sitt internationella umgänge, åtminstone västerut, och strävan mot vänskapliga och för alla parter givande förhållanden är tydlig.

Jag tillhör inte dem som skriker ”vargen kommer” så fort det blir tal om Ryssland i samband med försvars- och säkerhetspolitik. Jag har hävdat och hävdar fortfarande att något hot med militära förtecken från Ryssland inte finns i dagsläget. Jag har samtidigt hävdat att detta inte får vara allena styrande för utformning och dimensionering av det svenska försvaret och på den ensidiga satsningen på internationella insatser. Styrande måste vara vilka förmågor och resurser Ryssland har eller bygger upp, förmågor som finns direkt gripbara i en ny situation, i ett nytt läge.
Trots den mjuka attityden och den utsträckta handen måste vi vara medvetna om och förbereda oss för den knutna handen bakom ryggen; handen man tränar för fullt och där man håller på att fylla boxhandsken med nytt och modernt bly.

Som sagt, jag skriker inte ”vargen kommer”, jag tror inte på någon rysk aggression i morgon eller ens i övermorgon och jag tror inte jag lider av någon särskilt utpräglad rysskräck. Däremot har jag den största respekt för Ryssland, i alla avseenden, både positiv och negativ.
Hur gärna vi i Sverige än vill kan vi heller inte bortse från att både Ryssland och Sverige ligger där de ligger och att vår del av världen med Östersjön och Barentsområdet fått en allt större betydelse, både ekonomiskt, geopolitiskt och militärt.
Hur gärna vi än vill tro och hoppas på en fortsatt positiv utveckling i vårt närområde måste vi ändå kunna hantera de resurser som finns omkring oss om den politiska situationen skulle förändras, något som kan ske över en natt. Allt annat är att stoppa huvudet i sanden.
Att satsa då vi tror oss ha säkert underlag, något vi aldrig kommer att få, är att börja tio år försent.

Jan Björklund sade nyligen att ”den som vill vinna val i Sverige inte ska satsa på försvarspolitik”. Tyvärr har han förmodligen rätt men jag hoppas ändå att FP utspel inte bara blir one night stands, att man fortsätter att föra fram försvars- och säkerhetspolitiken som en del av valrörelsen och att man inte låter SD monopolisera frågan med den uppenbara risken att den då tigs ihjäl fullständigt av de övriga partierna.
”Vi har den försvarsdebatt vi förtjänar” har jag sagt vid ett flertal tillfällen men vi förtjänar bättre än att inte ha någon debatt alls.

Det blir inte bättre än vad vi gör det till

Svensk säkerhetspolitisk debatt valåret 2010 är minst sagt förvirrande.
FP vill satsa nationellt med bibehållen internationell förmåga men får smäll på fingrarna av M som höjer det nya insatsförsvaret, om inte till skyarna, så i alla fall till trädtopparna.
S säger en sak i februari och tvärt om i maj, allt beroende på vem som uttalar sig.
S+V+MP säger sig kräva att USA lämnar alla sina baser utanför CONUS medan S ensamt säger att det var väl inte så allvarligt menat.

Alla säger sig förvänta solidariskt stöd från andra i händelse av akuta behov medan V vill att vår egen solidaritet med Afghanistan upphör omedelbart medan MP vill fortsätta att vara solidariska ytterligare något år.
Hur långt och hur länge de övrigas Afghanistansolidaritet sträcker sig är svårare att veta för det verkar de inte riktigt veta själva, något som kanske inte är så svårförståeligt eftersom ingen verkar veta fullt ut varför vi är där.

S+V+MP, eller i vart fall S säger sig vilja skapa ett bättre svenskt försvar samtidigt som man vill minska försvarsanslagen med flera miljarder per år under den kommande mandatperioden. M+C+FP+KD säger sig, då uttalar sig som kollektiv att de också vill skapa ett bättre försvar men med bibehållet anslag, något som pengamässigt innebär samma sak fast utslaget över en lite längre tid.
Då FP lämnar kollektivet och talar för sig själva är det däremot, som sagts ovan, annat ljud i skällan.

Någon verkligt övergripande och samtidigt djuplodande debatt om svenskt försvar, målsättning relativt möjliga hotbilder, hotbildsförändringar eller kort- och långsiktiga säkerhetspolitiska trender förekommer inte. Allt är koncentrerat kring pengapåsen och partipolitiska låsningar och idealistiska omvärldsuppfattningar.
Inte ens bloggosfären verkar vara särskilt intresserad av dessa grundläggande, principiella frågor. Där verkar teknikaliteter kring helikoptrar, upphandling, specifika förmågor, eller brister på sådana, ledarskapsproblem eller odugliga IT-system vara mera intressanta än de övergripande, principiella frågorna om till vad och varför. (Ja, jag vet. Jag är medskyldig till detta…).

Enkelt uttryckt, vi har helt enkelt den försvarsdebatt vi förtjänar!

Kategorier:Okategoriserade Taggar: