Archive

Posts Tagged ‘säkerhetspolitik’

Se till förmåga i stället för förmodad avsikt

Efter Georgienkriget och nu senare Krimannekteringen, interventionerna i Ukraina och Syrien och diverse provokativa ageranden världen runt med kraftsamling till Östersjöområdet spekuleras och analyseras det om mycket.

En ofta återkommande fråga är: Efter vilka modeller tänker och planerar de och vilka prioriteringar har de i Kreml?

Svaret är att det vet vi inte! Av historien och av olika doktrinära uttalanden kan vi anta (med viss osäkerhet) vilka de lång- och kortsiktiga målen är och eventuellt också i vilken ordning man söker nå dem.

Vilken tidslinjal man har, vilka medel man avser använda, vilka risker man är benägen att ta, vilka mål man kortsiktigt kan tänka sig att uppge och då i utbyte mot vad; det vet vi inte.

Vi vet inte heller vilka analysmodeller de använder, vad de anser vara oacceptabla konsekvenser eller vilka uppoffringar de anser vara rimligt att avkräva det ryska folket.

Vad vi däremot vet är att Ryssland sedan flera år rustar sig, politiskt, tekniskt, ekonomiskt och militärt för att skapa handlingsfrihet vid val av medel om eller när de väljer att aktivt försöka nå ett prioriterat mål. Vi vet också att Ryssland, åtminstone regionalt och/eller inom vissa sektorer, nått denna handlingsfrihet.

Kontentan av detta är att vi, dvs Sverige, EU, NATO och den svårdefinierade västvärlden i övrigt, kanske inte ska låsa oss så mycket i djuplodande analyser för att försöka klura ut vad Ryssland tänker göra utan mera lägga energi på att förbereda oss för vad de kan göra; vilka förmågor landet har att göra något, vad och var det än blir.

Då vi klarat av det är nästa logiska steg att fastställa vilket ryskt agerande som skulle resultera i oacceptabla konsekvenser för oss, inte de största fördelarna för Ryssland.

Om kriget kommer 1952:2

Här kommer sista delen av Om kriget kommer, 1952 års upplaga.
I dessa dagar av snabba krigsförlopp och accelererande händelseutvecklingar är intressant att notera att 1952 var brevinkallelse normalförfarandet vid mobilisering…OKK 11 OKK 12 OKK 13 OKK 14 OKK 15 OKK 17 OKK 18 OKK 16

Om Kriget Kommer 1952:1

Jag har i min ägo ett friskt exemplar av broschyren ”Om kriget kommer”, 1952 års utgåva.
För alla försvarsintresserade torde den utgöra om inte annat så ett kulturhistoriskt intressant dokument.
Mycket av tänket då går igen och har blivit högaktuellt idag.
Jag scannar nu i skriften och lägger ut den efterhand jag har tid och orkar. Här kommer de 10 första uppslagen.

OKK 2OKK 1 OKK 3 OKK 4 OKK 5 OKK 6 OKK 7 OKK 8 OKK 9 OKK 10

RMA, åtminstone på ordfronten

01 december 2014 1 kommentar

Det har skett en Revolution in Military Affairs i Sverige, åtminstone vad gäller försvarsdebatten.
Försvarsbloggare som tidigare behandlades med lätt överseende som MÖP:ar och som representanter för ett särintresse med rysskräck, citeras nu av både ÖB och politiker, några har fått vara med i TV och minst en har befordrats till kvällstidningskrönikör.
Wiseman och Skipper har numera inga problem att publicera sig på det stora drakarnas debattsidor och rent generellt har försvarsdebattörer som varit förpassade till bloggosfärens bakgårdar börjat tas på allvar samtidigt som tidningarnas ledarsidor tar upp försvars- och säkerhetspolitik på ett sätt och i en omfattning som inte förekommit sedan det kalla krigets kallaste vintrar.
Till detta ska läggas en försvarsminister som deltar i debatten, säger de rätta sakerna och som får med sig självaste statsministern att tillsammans med ÖB tala allvarsord om hot och om de hemskheter som kan drabba dem som besöker oss oanmälda. I sanning en RMA alltså, och allt borde följaktligen vara frid och fröjd.

Men tyvärr. Inget konkret händer. Minister Hultqvist kan inte prata upp vår försvarsförmåga och statsministerns hårda ord balanserar inte på något sätt utrikesministerns uttalanden om det rädda Sverige och den irrationella Putin.
Hur mycket det än pratas, skrivs och debatteras hänger allt till syvende och sist på pengar; pengar som inte finns eller om de finns, inte kommer Försvaret till del. De politiska låsningarna i landet är så hårda och oupplösliga att om allt ska finansieras krona för krona genom omfördelningar är det kört för FM.
De sociala transföreringssystemen är heliga för mer än ett parti så där finns inga slantar att hämta, utlandsbiståndet med sitt 1%-mål är nästan lika heligt och skulle ändå bara ge nålpengar, osv, osv. Det är bara att fortsätta, politikområde efter politikområde. Låsningar och blockpolitik blockerar varje försök att stärka FM på bekostnad av något annat.
Att eventuellt kunna ta lite från vad invandrings- och flyktingpolitiken kostar går inte ens att diskutera eftersom alla partier här har målat in sig i ett hörn de inte kan ta sig bort från även om de skulle vilja. Rasistkortet skulle genast dras, inte bara på AB Kultur och om vi förr haft rubriker om Viggen och dagisplatser var de bara en västanfläkt mot vad som skulle komma att ställas mot Super-Gripen.

Kvar är alltså bara skattehöjningar för att finansiera den nödvändiga upprustningen men även där torde det vara kört. Låsningarna är här minst lika hårda och den politiska rädslan för ett väljaruppror som störst.
Tyvärr, det krävs något större än vad som hänt det senaste året i närområdet för att insikten om behoven ska resultera i annat än vackra ord och nålpengar. Det bara det att då är det för sent.

(Sverige började återrusta 1936 med forcerade satsningar från 1940 och nådde vad som bedömdes vara tillräcklig nivå 1948….)

En politiskt styrd organisation….

04 februari 2014 1 kommentar

 

Ratt

Ibland ser man annonser där kommuner eller landsting söker nya medarbetare med frasen vana vid arbete i en politiskt styrd organisation meriterande.
Det låter inte särskilt svårt vid ett första påseende, men kamrater som av olika anledningar lämnat FM för en ny karriär i den kommunala byråkratin hävdar ofta motsatsen.

En politiskt styrd organisation är för många av dem en klåfingrigt styrd organisation. Målstyrning, självständighet och handlingsfrihet visar sig i realiteten ofta vara detaljstyrning, partiintriger, bypolitik, röstfiske och pampfasoner.

Om man flyttar upp detta till riksplanet tror jag att det är här vi hittar några av orsakerna till misstänksamheten och det alltmer gnisslande samarbetet mellan FM och regeringskansliet, mellan HKV och försvarsdepartementet men även den djupa misstro mot våra försvarspolitiker som finns bland försvarsanställda.
Av historiska orsaker lever man helt enkelt i olika världar med olika värderingar och helt olika syn på sina respektive roller där det är FM som haft svårast att anpassa sig till en ny verklighet.

På den riktigt gamla goda tiden hade vi sedan urminnes tider en i grunden försvarsvänlig S-regering och en försvarsbudget som aldrig var tillräckligt stor enligt somliga men som ändå räckte till det nödvändiga och lite till. Försvarsmakten och den politiska sidan hade väl inarbetade samarbetsformer och FM hade till stora delar kunnat sköta sig själv inom de ganska vida ramar som fanns innanför det ekonomiska staketet. FM var dessutom stor, komplex, mångfacetterad och svår för en utomstående att få grepp om.

Det organistoriska, kollektiva, minnet är stort och långt, mycket större och längre än vad någon befattningshavare egentligen kan överblicka. FM institutionella reaktioner och inbyggda reflexer bygger fortfarande i mångt och mycket på läget med en stabil enpartiregering och en hanterbar ekonomi; en situation som tog slut för mer än tio år sedan men som innan dess varat i nästan ett halvsekel och som satt djupa spår. De som idag sitter i FM ledning formades under denna tid och de backas, kanske omedvetet för dem, upp av organisationens inneboende tröghet.

Den situation FM nu har att hantera skiljer sig diametralt från den som under nästan 50 år format den. En radikalt krympt organisation som blivit så liten att till och med en lekman kan överblicka den och som därför inbjuder till detaljstyrning. En helt ny försvarsdoktrin som ingen är riktigt säker på vad den innebär och detta i ett alltmer osäkert omvärldsläge. En ekonomi som aldrig vill räcka till och en fyrpartiregering som spretar vad gäller försvars- och säkerhetspolitiken och där det genuina försvarsintresset från förra generationens S-politiker bytts mot ointresserade och, enligt många, okunniga och naiva karriärpolitiker.
Oavsett vilket har resultatet blivit vad som beskrivits som klåfingrighet, politiska beslut i frågor som tidigare hanterats inom myndigheten, ifrågasättanden, beslut utan konsekvensanalys vad gäller operativ förmåga och rent allmänt en hantering som av många inom och utom FM har beskrivits som opportunistiskt amatörmässig.

Detta summeras i misstro mellan myndigheten och politikerna och en FM som inte riktigt förstår hur man ska agera eller reagera.
Det kanske är så enkelt att FM ännu inte insett eller i varje fall inte helt accepterat att hon är det hon egentligen alltid har varit, en politiskt styrd organisation; mera nu än någonsin tidigare.

I en demokrati är detta egentligen ganska självklart; det är politikerna som styr och statsledningens ska kunna kräva lojalitet och följsamhet av sina myndigheter oavsett vilka som för tillfället sitter på taburetterna.
Vad de styrda i gengäld kan kräva är att de som sitter vid ratten har kunskap om fordonet, vägen och väglaget och att man vet vart man är på väg.  Då målet måste ligga väl bortom nästa valdag kan man också kräva en sådan förtänksamhet att tanken (i många betydelser) räcker hela vägen fram.

Var vår verklighet

Med grunden i trettiotalets socialdemokrati har svensk politik och svenska partier skytt juridisk kontroll av politiken som pesten. Allt tal om en författningsdomstol som skulle kunna pröva lagligheten av politiskt fattade beslut faller platt.
I Sverige, på riksnivå, är det politiska majoritetsbeslut (eller åtminstone en majoritet av avlagda röster i riksdagen) som gäller. I och med att riksdagen fattat sitt beslut är det (grund)lag(s)enligt, oavsett vad jurister eller andra experter tycker.

De senare årens utveckling runt försvars- och säkerhetspolitiken visar att man nu vidgat begreppen. Nu är det inte bara en riksdagsmajoritet som kan köra över juridiken. I dessa frågor räcker det numera med en regerings(M)ajoritet för att köra över, inte bara jurister, experter, statliga tillsynsmyndigheter och fackorgan, utan även verkligheten.
Det som är uppenbart för både inhemska och internationella experter, finns inte, är missuppfattat eller vantolkat eller gäller i vart fall inte Sverige.
Det som av regeringsrepresentanter från grannländerna runt Östersjön uppfattas som illavarslande och hotbildsförändrande klassas, i den (M)ån man överhuvudtaget kommenterar, som internpolitisk retorik och som något som inte rör den svenska bubblan. Iskander eller SA 400 förändrar ingenting.

Nedgörande kritik från riksdagens eget kontrollorgan rörande Försvarets status och förmåga säger (M)an bero på feltolkningar, missuppfattningar och brist på kunskap.

”Ni och alla andra må tycka, säga och skriva vad ni vill och världen och verkligheten må vara hur den vill. Ni måste dock lära er och acceptera att i Sverige gäller vad som beslutats politiskt. 2 +2 = 4 men om regerings(M)ajoriteten beslutar så är svaret lika gärna 5, åtminstone vad gäller försvaret. Packen och rätten er därefter!”

AB, Expr, SvD, SVT

G m/96, det var en låg nivå…

Trängsoldat

”Här skulle tio berusade trängsoldater med gevär m/96 och några stridsvagnsminor kunna fördröja ett mekaniserat regemente i en vecka….”. (Sagt av en infanteristisk reservofficer vid en fältövning i ÖN någon gång i mitten av 80-talet.)
Via en av dessa fullkomligt oförklarliga och ologiska tankeloopar som förekommer ibland, dök detta yttrande upp ur minnets arkiv efter att jag läst Brezjnevs inlägg Iskander, Iskander, Iskander.
Även om takten i och omfattningen av införandet av Iskandersystemet i och för sig var intressant och oroväckande, var det nog snarare hans resonemang om den svenska officiella synen på den låga ryska startnivån som på något förunderligt sätt fick mig att hamna i en kanaliserande hålvägsravin i trakten av NYTORP.

Egentligen är ju den ryska förmågenivån, vare sig den är hög eller låg, ganska ointressant om man inte ställer den i relation till något; styrkeförhållanden och styrkejämförelser har alltid varit grundläggande parametrar i alla bedömanden. Det är möjligt att ryssen startade sin återtagning från en mycket låg nivå och att stora delar av de satsade miljarderna försvunnit i korruption, misshushållning och felsatsningar. Det är förmodligen så att han har en bra bit kvar till dess han nått SSSR nivå då den var som högst, om det nu är dit han siktar.
Detta är dock fullständigt ointressant. Intressant är den ryska förmågan i förhållande till omvärlden, lokalt, regionalt och globalt, och för vår del i förhållande till vår egen, svenska förmåga. Det är rysk förmåga och uthållighet regionalt, här och nu ställd i relation till motsvarande svenska, här och nu, som är intressant.
Vaddå??? säger då vän av ordning. Den ska väl ställas i relation till det regionala läget totalt, dvs i praktiken NATO:s och kanske EU:s kapacitet och förmåga. Javisst, om vi hade varit med i NATO och/eller om vår solidaritetsdoktrin hade haft någon som helst bäring på annat än vårt eget själbedrägeri. Naturligtvis kan NATO ha en balanserande effekt vid en konflikt om exempelvis vattnen runt GOTLAND men i den sämsta av världar finns en uppenbar risk att we are on our own i ett förhandlingsspel där militär förmåga kan läggas som en (o)uttalad argumentsförstärkare. Och med dagens svenska förmåga behöver i en sådan situation den ryska inte vara särskilt hög för att upplevas som, milt uttryckt, synnerligen irriterande.

Efter detta resonemang kommer så den ofrånkomliga frågan: Vad har detta med berusade trängsoldater vid en hålväg mellan KORPILOMBOLO och TÄRENDÖ att göra? Jag sa ju att det var en ologisk tankeloop men kanske den dök upp som ett resultat av insikten att det inte är kvalitén, standarden eller förmågan som är avgörande utan hur den utnyttjas.