Arkiv

Posts Tagged ‘Solidaritetsdoktrinen’

Solidarisk, men med vad?

27 januari 2014 1 kommentar

Finska vpl

Hos Wiseman förs nu en debatt bland kommentarerna till flera trådar om värnplikten, dess för- och nackdelar och om det är en särskilt klok idé att återinföra den i någon form.

Vid sidan av alla militära, ekonomiska, praktiska, tekniska mm argument och teorier som snurrar runt kommer också rättvise- och moralfrågor med i svängen.

Ett ofta återkommande argument mot värnplikt i någon form är att i ett modernt samhälle ska vi inte tvångsrekrytera människor till något så potentiellt farligt som soldat/sjöman. Ett annat är att det dessutom är synnerligen orättvist gentemot dem som inte tas ut till tjänstgöring och som följaktligen kommer minst ett år före i det livslånga racet mot lycka, välstånd och pension. Sammantaget är, anser tydligen motståndarna, värnplikt inte värdigt ett modernt, demokratiskt samhälle. De som med enstaka rösters marginal i riksdagen röstade bort värnplikten använde bl.a. dessa argument.

Sveriges säkerhet byggs solidariskt tillsammans med andra. Hot mot fred och säkerhet avvärjs i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer.
– – – –
– – – –
Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför ha förmågan att kunna ge och ta emot militärt stöd.
Målet för det militära försvaret ska vara att enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet

Så formuleras grundbulten i svensk försvars- och säkerhetspolitik, den förkättrade s.k. solidaritetsdoktrinen. I dessa frågor förväntas solidaritet från andra stater och organisationer, utan några som helst avtal eller pakter. Av solidaritet med oss förväntas andra stater sända sina värnpliktiga soldater till vår hjälp samtidigt som värnplikten i Sverige fasats ut, bl.a. med argumenten att den inte är riktigt moraliskt/etiskt försvarbar och dessutom orättvis.

Det svenska samhället sägs vara uppbyggt på jämlikhetens och solidaritetens grund. Vi ska solidariskt betala våra skatter, stödja de svaga och efter bästa förmåga hjälpa till att upprätthålla en adekvat standard på exempelvis mantrafunktionerna vård skola och omsorg.
Samtidigt är det tydligen, enligt många, inte moraliskt försvarsbart att utkräva denna medborgerliga solidaritet vad gäller försvaret av det egna landet. Den solidaritetsgärningen överlåter vi åt värnpliktiga från andra länder.

Norge, Norge, det är ett ruttet land……

24 februari 2013 8 kommentarer

Norge

Först klarar NATOS:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen i Sälen ut att någon automatisk hjälp från NATO var inte att räkna med om Sverige med sitt enveckasförsvar skulle utsättas för några militära hot eller rent av angrepp.
Enligt det flesta föll därmed den svenska solidaritetsdoktrinen platt till marken och vi stod där med ändan bar, hänvisade till våra egna magra resurser som dessutom ska räcka till solidaritet med andra…
Fallet blev än plattare då flera insatta debattörer klarade ut att även om hjälp, mot all förmodan skulle erbjudas, vi inte har någon realistisk förmåga att ta emot den.

Från politiskt håll, dvs försvarsminister Enström (M), kom ändå lungnande signaler. ”NATO i all ära, men vi kan lungt falla tillbaka på vårt goda samarbete inom Norden. Det inte NATO kan utlova förutsätter vi att Norge, Danmark och Finland ställer upp med. Ja menar, vi ska ju ställa upp för dem, (om vi kan….?)”

Nu har så ytterligare en av dem Enström och hennes regeringskollegor räknat in i solidaritetskalkylen fallit i från, nämligen Norge.
Vi har inte i Norge något försvar som kan bistå andra områden än vårt eget territorium och i samarbete med andra Nato-länder och det måste vi vara tydliga med, säger Norges försvarsminister Anne-Grete Strøm-Erichsen.

Man skulle kunna tro att ett uttalande som detta, kombinerat med vad Fogh Rasmussen sagt, skulle resultera i åtminstone en gnutta ödmjukhet från kn Enström, en antydan om att det kunde vara dags att tänka om, att anpassa kartan till terrängen. Men nej.
Jag har väldigt svårt att se att alla andra skulle stå passiva om vi skulle drabbas, precis som om Finland skulle drabbas eller Norge eller Danmark skulle drabbas, säger försvarsminister  Enström som ett svar på det norska uttalandet.
Om nu synen är så dålig, tycker jag det är dags för ministern att uppsöka en optiker.
Hur djupt och bra ett fredstida samarbete än är, är det bra naivt att tro på någon mera substansiell hjälp i en kris med militära förtecken, särskilt som de presumtiva hjälparna redan klarat ut att någon hjälp inte är aktuell.

Men OK ministern. Än har inte Danmark eller Finland backat ur (officiellt…).  Bäva månde moskoviterna!

SR Ekot

Till alla norrmän som tar/tagit illa upp av rubriken till detta inlägg.
Den hänvisar till en sångtext från 1968, en humoristisk nidvisa om Norge med anledning av Norges stora framgångar vis OS i Grenoble….
http://sv.wikipedia.org/wiki/Norgevisan

Tänk först, tala sen men Gotland, ja! Uppdat 111915

11 februari 2013 2 kommentarer

FP går återigen ut och profilerar sig som det försvarsvänliga alternativet i motsats till allianskollegorna C  och M. KD hoppar på och håller med. Är man cyniskt lagd kan man naturligtvis se det som ett försök från små partier till röstfiske i grumligt moderatvatten, men det ligger nog en hel del genuin oro för den svenska försvars- och säkerhetspolitiken bakom.

Jan Björklund gör dock den något ologiska tankeloopen att skapa en FP-arbetsgrupp som ska komma med ett förslag 2014, kanske som ett motargument mot den förväntade, M-styrda, försvarsberedningens utlåtanden, samtidigt som han redan nu talar sig varm för återinförandet av mobiliserade brigader. Han vet dessutom  hur många de ska vara och att en, om man får tro vad FP sa redan för några år sedan,  ska finnas på Gotland. Hade det inte varit bättre att invänta analysen och svaren på de grundläggande frågorna om  ”till vad” och ”varför” innan man börjar tala om brigader, fjärrluftvärn, Patriot och mobiliseringsförband?

Efter år av låsning på Långtbortistan och internationella insatser har nu försvaret av Riket åter kommit i ropet och fokus har äntligen flyttats från Afghanistan. Alla talar om en omprioritering men väldigt få om konkret mot vad. Att resurserna i dagsläget kanske räcker bara till Arlanda är en sak men även i det långa perspektivet saknas en klar nationell säkerhetspolitisk doktrin. Solidaritetstanken må var god men är i detta sammanhang naiv och inget att hänga upp en realistisk planering på och så länge NATO-medlemskap är en ickefråga för alla utom FP måste vi nog finna oss i att bestämma oss för vad vi vill och vad vi är beredda att betala för detta.

Ska vi ha ett försvar som är dimensionerat enbart för att bevaka vår territoriella integritet och våra gränser?
Ska det dessutom kunna agera vid incidenter med militära förtecken i vårt närområde?
Ska det vara så starkt och så utformat att det bidrar till den tidigare så omhuldade ”Nordiska balansen” som sen blev ”Den nordiska stabiliteten”?
Hur stark måste det vara och hur ska det vara organiserat för att det ska ge regeringen handlingsfrihet eller i vart fall råg i ryggen vid förhandlingar under press med starka grannar?

Dessa och flera andra frågor bör vara besvarade innan vi börjar tala om brigader här och där! Herr Björklund får ursäkta men jag tycker att hans utkast luktar gammalt invasionsförsvar i miniformat framsprunget ur ryggmärgen eller kanske den nostalgiska ryggsäcken. Analyser, spel och beredningar kanske visar att han har rätt, men tillåt mig tvivla och detta kanske främst med tanke på den ekonomi vi kan räkna med, eller snarare inte räkna, med i framtiden. Då är det kanske annat än brigader som ger bäst säkerhetspolitisk effekt.

Vad vi kan ha råd med och som kanske bäst gynnar oss relativt möjliga hotbilder längs en varierande hotskala, är förmodligen någorlunda starka flyg- och sjöstridskrafter och en allsidig och förhållandevis stark arménärvaro på Gotland. En välförsvarad ö med en mix av långräckviddiga vapensystem är förmodligen, givet ekonomin, det starkaste säkerhetspoltiska kortet vi kan skaffa oss i närområdet.
För fastlandsarmén torde nog pengarna inte räcka till mer än hemvärn, högvakt och en expeditionskår av bataljonsstorlek för försvar av Arlanda och för internationella insatser.

Men som sagt herrar och damer politiker, analysera först innan förslagsgrodorna hoppar för långt och g(l)öm för all del inte NATO…

Uppdatering 111915: Det är väl säkrast att påpeka att då jag skriver om ”någorlunda starka flyg- och sjöstridskrafter” förutsätter jag tillgången till robusta basorganisationer med adekvat skydd och uthållighet. Men pengarna har väl som vanligt tagit slut långt innan dess…

SvD 1
SvD 2

PUFF, där sprack den…

07 november 2012 2 kommentarer

Det kommer åtminstone ett litet PUFF då någon sticker hål på en ballong. Det normala är dock inte en PUFF utan ett rejält PANG, och så slits ballongen sönder i gummitrasor av varierande storlek som faller till marken och lägger sig platta.

Då NATOS:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen häromdagen stack hål på den svenska solidaritetsdoktrinsballongen, denna ensidiga grundbult i svensk försvars- och säkerhetspolitik, hördes vare sig ett PUFF eller ett PANG.
Från de regeringspolitiker som slitit ut mantrat om den ömsesidiga solidariteten och om våra internationella insatsers betydelse för eventuella framtida egna behov, hördes bara den totala tystnaden.
Från våra medier, förutom AB, kom inte ett enda litet PYS, åtminstone inte som jag kunnat känna pusten av.
Detta trots att det som eventuellt fortfarande funnits kvar av doktrinens trovärdighet äntligen fick falla platt till marken.

OK, allt kom i bakvattnet av det medialt överexploaterade USamerikanska presidentvalet men nog har man väl kunnat begära ett  lite större intresse för mera näraliggande saker, även om det bara var den svenska säkerhetspolitiska doktrinen som kläddes av till att vara det alla i realiteten redan visste, nämligen en pysande varmluftsballong uppblåst av naivt önsketänkande.

Men det är klart, vad ska de säga. Solidaritetsdoktrinen var ju det sista de hade kvar som förklaringsmodell och försvar för den förda politiken så det återstår väl bara att låtsas som det regnar, sopa ihop trasorna, lappa ballongen, ta ett djupt solidariskt andetag och fylla den med ny politisk varmluft.

Den starke tar vad man vill ha

 

Makten sitter i spjutstångs ände var ett vanligt uttryck hos den tidigare så frekvente kommenteraren Spanaren.
I Ola Wongs rapportering i SvD om det allt hårdare medieklimatet i Kina formulerar en Pekingkvinna det hela lite mera rakt på sak med anledning av Kinas och Filippinernas dispyt rörande några klippöar i havet. Det spelar ingen roll vem som har rätt eller vilka lagar som gäller. Medierna säger att vi är en stark nation nu, och en stark nation tar bara vad den vill ha!
Efter att tacksamt ha konstaterat avståndet till Kina, men med den mentala Brasklappen om ekonomins långräckviddiga makt, kunde jag inte låta bli att flytta över uttalandet på lite mera näraliggande förhållanden.

Med ett Ryssland med en allt tydligare maktfullkomlig Vladimir Putin och med en accelererande återuppbyggnad av landets militära förmågor, kommer vi allt närmare läget med en stark nation i vårt närområde, om vi inte redan är där; och för att uttrycka sig med den kinesiska kvinnans ord: En stark nation tar vad den vill ha! Att Ryssland kan göra det visade man med önskvärd tydlighet under Georgienkriget. Man tog vad man ville ha och agerade i övrigt helt efter sina egna önskemål och man gjorde det utifrån en regional militär styrkeposition och en medvetenhet om västs politiska begränsningar.

Det är inte utan att man frågar sig vad det kan vara som Ryssland kan tänkas vilja ha i vårt eget närområde och då speciellt runt vår egen lilla ankdamm Östersjön; detta Fredens Hav i Norr? Man vill inte ha NATO/USA:s antirobotsköld in på knutarna, man vill inte ha någon permanent NATO-närvaro i de baltiska staterna och man vill definitivt inte ha ett Finland som på något sätt kan kopplas till NATO och detta uttrycker man på ett sätt som för tankarna till det kalla kriget och VSB-avtalets tidevarv.

I den svenska debatten, om den överhuvudtaget finns, framförs alltid från officiellt håll att länderna i vårt närområde antingen minskar sina militära förmågor och resurser, eller vad gäller Ryssland, att den eventuella upprustningen sker från en så låg utgångsnivå att den ännu inte är avgörande. (Den rullande tioåriga time-outen ska tydligen vara för evigt…)
Frågan om den relativa styrkan och den ryska regionala relativa styrkeöverlägsenheten, den som möjliggjorde agerandet i Georgienkriget, verkar helt ointressant. Allt bygger på föreställningen om den globala styrkebalansen, om USA:s efter det kalla krigets slut hegemoni och tron på den ensidiga svenska naivitetsförklaringen, förlåt solidaritets…
Att USA mer och mer drar sig undan Europa till förmån för sina nationella intressen i Asien och att Europas NATO-länder i framtiden knappast kommer att ha kapacitet att vara solidariska ens med sina alliansbröder verkar vara ointressanta faktorer för svenskt officiellt vidkommande.

En stark nation tar vad den vill ha är en realitet vi måste räkna med. Styrkan kan vara politisk, ekonomisk eller militär men vad gäller Östersjöregionen, och för den delen även i ökande grad Barents-regionen och Arktis, är det Rysslands militära uppbyggnad och politiska utveckling som oroar.

För vår egen del är det mest oroande kanske att man verkar totalt ointresserad av att ens diskutera det hela, eventuella konsekvenser och vad som kan behöva göras. Mest skrämmande och på gränsen till löjeväckande är den totala beröringsskräcken inför till och med bara en diskussion om svenskt NATO-medlemskap.

Solidarisk ja, men mot vem, vad eller vilka??

Det finns en hel mängd både kloka och verklighetsanpassade argument för att Sverige inte ska delta i Libyenoperationen med stridsflygplan. Även om ledningsfrågorna nu verkar utklarade kvarstår fortfarande ett antal tunga frågetecken:
– Vilket endstate eftersträvas och vilka är framgångskriterierna för att avgöra om och när detta nåtts?
– Vilka är tidsförhållandena?
– Säkerhetsrådets resolution har skydd av civilbefolkningen som en av sina grundsatser. Vilka ROE gäller om det är oppositionstyrkorna som hotar civilister?
– Hur skyddas civilbefolkningen om konflikten övergår från strid mellan upproriska och regeringsstyrkor till ett allmänt inbördeskrig?
Dessa och förmodligen en hel del andra frågor borde absolut vara utklarade innan Sverige ens överväger att delta; om det inte vore för en enda sak, nämligen Solidaritetsförklaringen.

Denna, redan från början orealistiska doktrin, skulle falla platt och även i realiteten förvandlas till den naiva politikerkonstruktion den är om Sverige skulle neka att delta då de som vi förutsätter solidariskt skulle komma till vår hjälp kallar.

Det är kanske därför doktrinens mest hängivne förespråkare och kanske rentav upphovsman, försvarsminister Tolgfors, är så skrämmande tyst i ärendet.
Här har han och regeringen haft chansen att visa solidaritet, inte med Libyens folk, det finns det tillräckligt många som gör redan, utan med dem som enligt doktrinen är en förutsättning för Sveriges försvar.
Tolgfors är uppenbarligen mera lojal med tvehågsna ministerkollegor än med sin egen doktrin och absolut inte mot Sveriges säkerhetspolitiska läge.

SvD
DN
Wiseman

Gamla sanningar verkar aldrig dö

10 november 2010 3 kommentarer

”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” var det mantra som svenska folket matades med under hela det kalla kriget. Formuleringen blev till en helig dogm och den oomkullrunkeliga sanning som fortfarande lever kvar hos alltför stora delar av befolkningen.
I en insändare i dagens FK, upphöjs dessutom denna numera, även officiellt, obsoleta formulering till grundlag!
I ett inlägg om Afghanistan hävdar signaturen G.F. att I vår grundlag står det att Sverige ska iaktta ”alliansfrihet i fredstid syftande till neutralitet i krig”.

Missuppfatta kan alla tillåtas göra, men i det här fallet rör det sig nog inte om någon sådan. Så effektiv var denna säkerhetspolitiska indoktrinering att, trots att den upphörde för mer än tjugo år sedan, det finns människor som tror att mantrat fortfarande gäller, ja till och med att den är grundlag.

Att de breda folklagren kanske inte hängt med i svängarna, signaturen G.F. är absolut inte ensam i sin villfarelse, må vara förlåtligt. Värre är att genomslaget varit så kraftigt att, trots alla nya doktriner och uttalanden om gemensam säkerhet, solidaritet och vad det nu kan vara, detta gamla mantra fortfarande ligger och skvalpar i bakhuvudet hos alltför många politiker och omöjliggör en bred och förutsättningslös säkerhetspolitisk debatt i detta land.

Varför skulle det annars vara fullkomligt omöjligt att ens diskutera frågan om ett eventuellt svenskt NATO-medlemskap?

Länkuppdatering 11-19:
SvD

Solidariska helikoptrar

Försvarsmaktens helikoptrar är en evig källa till diskussioner, problem och frågor om hur de ska prioriteras och användas. Allt grundar sig i slutändan på bristen på tillräckligt antal operativa hkp av rätt sort, en brist som efterhand som kraven på mer eller mindre skarpa insatser av olika slag ökar, visar sig allt tydligare.
Är det inte (det politiska) behovet av MEDEVAC-hkp i Afghanistan eller hkp för flygträning av våra besättningar är det de operativa behoven här hemma eller våra möjligheter att ställa de förband vi lovat för olika beredskapsåtaganden på fötter som spökar. Allt beroende på att vi har för få hkp, att många av dem vi har är av fel sort eller att de står på backen av skilda skäl.

Nu senast är det alltså våra två hkp 15 som varit baserade på HMS Carlskrona under den pågående operation Atalanta i Adenviken som kommit på tal. I och med att Sverige överlämnar ledartröjan för operationen till Frankrike tas helikoptrarna hem och HMS Carlskrona reduceras från att ha varit ett chefsfartyg som aktivt deltagit i jakten till att bli eskort för mattransporter.

Enligt FM insatschef, Anders Lindström, tas de hem för att Sverige ska kunna uppfylla sina åtaganden vad avser Nordic Battle Group (NBG) och att helikoptersituationen i det svenska försvaret är sådan att vi inte har resurser att göra eller förbereda två saker samtidigt. Att endast två flygetyg kan vara så avgörande visar verkligen på hur trång denna resurs är.

Frågan är dock om inte FM i den rådande situationen gjort rätt prioriteringar. I Adenviken är två svenska hkp inte avgörande för operationen som sådan, även om tillbakadragandet kanske svider i det svenska självkänsleskinnet. Att vi kan svara upp mot våra åtaganden rörande NBG är däremot avgörande för vår trovärdighet i det europeiska säkerhetssamarbetet; en trovärdighet som i sin tur är avgörande för att den svenska solidaritetsdoktrinen ska ha någon som helst relevans.
Att inga av EU stridsgrupper någonsin satts in och att den politiska enighet inom EU som krävs för ett insättande kommer att bli svår att uppnå även i framtiden, är i sammanhanget ointressant. Ur svensk synvinkel är det viktigaste att vi kan visa vår vilja och förmåga att solidariskt ställa upp i den fromma förhoppningen att vi ska kunna få något tillbaka vid behov; och då inte bara berömmande klappar på axeln.

Att som den röd-gröna oppositionen förutskickat vid en eventuell valseger, nämligen att i sista minuten backa ur NBG, vore katastrofalt för Sveriges trovärdighet som säkerhetspolitisk partner. Det vore även katastrofalt för vår solidaritetsdoktrin som är en katastrof i sig.

SvD
DN

Afghanistan, ett nytt Vietnam?

USA och NATO håller uppenbarligen på att förlora kontrollen över situationen i Afghanistan och kommer förmodligen att tvingas lämna landet i en nära framtid. Om detta händer verkar det mest troliga scenariot vara Talibanrörelsens återkomst till makten. Den radikala islamismens återkomst till Afghanistan kommer oundvikligen att utlösa motsättningar i de redan konfliktdrabbade f.d. sovjetrepublikerna i regionen. De svaga auktoritära regimerna i Tadjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan, för att inte tala om Kirgizistan som nästan kommit att bli ett ”förlorat land”, kan komma att falla offer för talibanerna. Ryssland står följaktligen inför risken av en omfattande asiatisk oroshärd och kan komma att tvingas förhindra en sådan utveckling.
Misslyckas Ryssland med detta kommer landet att tvingas att slå ned denna för att bevara den egna inre stabiliteten. Förhoppningsvis har denna reform
/reformeringen av stridskrafterna/ givit resultat innan denna situation blivit verklighet.
Detta är ett utdrag ur en artikel i RIA som egentligen handlar om övningen Vostok och genomförandet av den ryska försvarsreformen men som samtidigt speglar ett antal företeelser som även är av intresse för Sverige. Artikeln är skriven av Konstantin Makiyenko från Center for Analysis of Strategies and Technologies (CAST), och som vanligt då det gäller denna typ av analyser i RIA får man förutsätta att de varit i säck innan de kommit i påse.

Troligaste ”krigsfall” enligt artikelförfattaren är alltså regionala konflikter i Rysslands gränsområden i S och SO; konflikter präglade av kampen mot radikal och fundamental islamism som kan komma att hota stabiliteten, både bland ”Stan-staterna” i regionen men också i Rysslands S och SO delar.
Ryssland vill uppenbarligen till varje pris undvika ett nytt Tjetjenien och det är kanske därför man indirekt stöder USA:s och NATO:s insatser i Afghanistan.
Detta ”troliga krigsfall” rimmar dock illa med vad som, om man utgår från den senaste tidens övningsverksamhet och genomförd och planerad materielanskaffning, verkar vara ”styrande krigsfall”. Här är det fortfarande det storskaliga kriget mot en mekaniserad motståndare som gäller. På materielsidan ges stort utrymme åt exempelvis nya stridsfordon, högmoderna luftvärnssystem och fartyg för insatser på andra sidan haven medan övningarna genomförts i stora sammanhållna enheter och där den amfibiska förmågan givits stor tyngd. Knappast förmågor som efterfrågas i samband med COIN-insatser i det kontinentala Centralasien. Språkbruket skorrade lika illa i samband med de senaste storövningarna i vårt närområde, LADOGA och ZAPAD, där man hävdade att man med stora luftlandsättningsoperationer, landstigningsövningar och manöverstrid med mekaniserade förband avsåg att öva terroristbekämpning….

Av kanske ännu större intresse är den ryska bedömningen att Afghanistaninsatsen är förlorad och kommer att uppges i en nära framtid. Åsikten är väl i sig inte särskilt sensationell, historien flera hundra år bakåt i tiden talar sitt tydliga språk. Intressant är kanske att den kommer från Ryssland som, bortsett från de nu engagerade staterna, är det land som har de färskaste erfarenheterna därifrån.
Visserligen hade den sovjetiska invasionen av Afghanistan andra syften och genomfördes med delvis andra metoder än dagens ISAF- och EF-insatser, men reaktionerna och motståndet har mer och mer resulterat i det som SSSR till slut inte kunde klara, nämligen ökade förluster, krav på större resurser, osäkerheter om mål medel och metoder och en alltmer sviktande hemmaopinion.

De långsiktiga följderna av en eventuellt aborterad Afghanistaninsats kan bli stora, svåröverskådliga och kan komma att påverka Sverige och svensk säkerhetspolitik.
Om, och jag betonar om, USA skulle tvingas att dra sig ur utan att man, ens i den politiska retoriken, på ett trovärdigt sätt kan hävda framgång, kommer risken för internationell terrorism att öka. Allvarligare är kanske dock att vi kan hamna i ett nytt Vietnamsyndrom där USA backar undan och i det längsta drar sig för att engagera sig militärt, hur motiverat det än kan vara.
Efter Vietnamkriget dröjde det mer än 25 år innan USA agerade utanför det omedelbara närområdet annat än för begränsade insatser med direkt koppling till amerikanska medborgare eller avgörande amerikanska intressen.

Oavsett olika åsikter om USA och amerikansk politik är det ett faktum att det är USA som utgör både motor och drivmedel i NATO och den amerikanska militära kapaciteten och viljan att använda den är indirekt en förutsättning för att den svenska solidaritetsdoktrinen för Norden och Östersjöregionen ska kunna ges den minsta trovärdighet.
Risken för ett USA som drar sig tillbaka för att slicka såren, militärt, politiskt och (hemma)opinionsmässigt efter ett misslyckande i Afghanistan är något som definitivt måste beaktas i den fortsatta svenska säkerhetspolitiska debatten!