Hem > Okategoriserade > Lever debatten utanför #föpol och #säkpol och i så fall, var?

Lever debatten utanför #föpol och #säkpol och i så fall, var?

Har den levande försvars- och säkerhetspolitiska debatt som fördes bland ett antal sk. försvarsbloggare och kanske framför allt i deras kommenytarsfält, helt dött?
Går vi tillbaka några år fanns Wiseman’s Wisdoms, Skipper, Chefsingenjören, Sinuhes samtal, Jägarchefen, Försvar och säkerhet, Cynismer, jag själv, Reservofficeren, Morgonsur, Miljöpartist i grönt, Observationsplatsen och ytterligare många till där det fördes en livlig och livaktig debatt, kunskapsspridning och opinionsbildning. Kommentarsfälten var fyllda av åsikter åt alla tänkbara håll och kort sagt levde debatten.

Nu har Wiseman, Skipper och Försvar och säkerhet trätt fram, institutionaliserats och skriver kolumner i gammelmedia. Andra bloggare har försvunnit helt, några skriver pliktskyldigast ett inlägg var sjätte månad, ett fåtal kämpar vidare med regelbundna inlägg och en lysande stjärna, Karlis Neretnieks, har tillkommit.
Nya och gamla stjärnskott hjälper dock inte. Totalen av inlägg, åsikter, kommentarer, knutna nävar och insideravslöjanden har nedgått och om kvantitet är en kvalitet i sig, (en av Chefsingenjörens käpphästar) lider debatten av ett stort underskott.

Detta underskott är djupt olyckligt nu då det politiska och publicistiska intresset nedgått efter försvarsuppgörelsen och då migrationsproblematiken helt tagit över medierna som som vanligt bara kan hantera en fråga i taget.
Det säkerhetspolitiska läget har inte förbättrats och det är nu då de etablerade medierna (Wiseman och Skipper får ursäkta) inte hänger med som den bloggande och bloggkommenterande debatten och opinionsbildningen så väl hade behövts.

Ja men Twitter då, undrar vän av ordning. Där finns de ju, alla de gamla och många nya. Det är ju där debatten förs.
Vadå debatt? 140 tecken ger utrymme för klatschiga one-liners, hänvisningar till mediaartiklar och, kanske viktigast, retweetar och klappar på axeln.

Vem är då jag att klaga, jag är ju en av dem som mer eller mindre lagt ner pennan utanför Twitter. Varför?
För min del är svaret enkelt. Ju längre man kommit, både geografiskt och tidsmässigt från händelsernas centrum, desto svårare är det att formulera sig, hänga med och faktiskt, engagera sig. Då man dessutom kommit till insikt om att det man vill säga har andra oftast redan sagt blir resultatet att man faller tillbaka på vad en engelsk officer sade vid en internationell stabsövning: If you have nothing to add, don’t.
Det är kanske där många av oss hamnat, vi har inget att vare sig avslöja eller tillägga.

  1. 26 oktober 2015 kl. 0:41

    Håller med dig, och jag har länge reflekterat över samma sak. Men som av en händelse har jag tagit upp taljan igen, och hoppas hinna fortsätta igen.
    http://navyskipper.blogspot.se/2015/10/arte-740-en-toppmodern-sensors-uppgang.html

  2. 26 oktober 2015 kl. 0:54

    Man skall dock inte underskatta den oerhört mycket större genomslagskraft publiceringar i riksmedia har jmf med att de redan övertygade läser försvarsbloggar. Jag tror att behovet finns för båda delarna.

  3. Peter Jansson
    26 oktober 2015 kl. 20:06

    Hejsan,
    I sak håller jag med dig men jag tror att många sitter still i båten och väntar in vad vår nya ÖB skall visa sin agenda och engagemang. De första 4-5åren brukar nyhetens behag vara som ny chef sedan minskar drivkraften och denne behöver ny stimulans iform av nya utmaningar och/eller nya medarbetare som livar upp tillvaron igen.

    Jag hoppas inte ÖB faller för trycket och vill spara för att ge tillbaka pengar i budgeten. Det finns massor som kan göras för att minska slöserierna inom försvaret. Skipper påvisar ett sådant exempel i sin blogg.
    Skall försvaret spara pengar så måste det till tvärfunktionella grupper med ekonomer, logistiker, tekniker och förrådspersonal mm. Om alla dessa och några till driver åt samma håll så kommer det nog att hittas en massa olika effektiva åtgärder som både höjer försvarets kapacitet samtidigt som pengar sparas.

    Mvh
    Peter Jansson/Borlänge

  4. 26 oktober 2015 kl. 21:17

    Kungliga Krigsvetenskapsakademiens blogg kan man inte kommentera på längre. Nu senast hade de en artikel av Lars Wedin vars kärninnehåll gick ut på ungefär följande:

    ”Kärnvapnens huvuduppgift är avskräckning.”

    Författaren vill ha besvarat vad vi skall göra åt kärnvapenhotet, ska vi gå med i Nato eller ska vi rusta upp och stå själva eller ska vi göra inget av det. Svaret blir han inte skyldig oss, vi bör gå med i Nato, enligt Lars Wedin.

    Men han utelämnar våra övriga alternativ. Varför diskuterar vi inte om vi ska utveckla biologiska eller kemiska vapen eller kanske till och med egna taktiska kärnvapen? Ska vi utveckla cyberattacksförmåga? Jag tror att vi kan glömma alternativet med kärnvapen. Ända sedan Kennedy har USA sett på utvecklingen av svenska kärnvapen som ett hot mot USA. Jag har läst Kennedys korta bok, ”Fredens strategi” tror jag den hette, från slutet av 1950-talet innan han blev president. Vi vet ju också att USA har varit mycket noggranna med att kontrollera Sveriges kärnbränsle och kärnavfall.

    Så här skriver Lars Wedin i ett stycke i sin artikel:

    ”Detta är en högst asymmetrisk konflikt. Kärnvapenstaten kan använda ett brett register av påtryckningar och styrkedemonstrationer som dess motståndare inte kan svara på. Att faktiskt sätta in kärnvapen mot en icke-kärnvapenstat skulle naturligtvis betraktas som oerhört av större delen av världen och är därför inte troligt men inte omöjligt. Frågan är om den kärnvapenfria staten har mod att syna bluffen – som kanske inte är en bluff?”

    Där av sluter jag mig till att han inte ser på biologiska vapen och kemiska vapen som ett alternativ för oss. Förmodligen för att vi har skrivit på konventioner. Är det då bara stora stater som får bryta mot konventioner och låta bli att ratificera dem?

    Det hade för övrigt behövts en ny Johan Wiktorin på Kungliga Krigsvetenskapsakademiens blogg. Någon som ser att ”man tager vad man haver” och gör det till ett karriärssteg att ta sig tiden att moderera kommentarer. Johan Wiktorin gjorde sig ett namn genom den policyn, som säkerligen har hjälpt honom i karriären. Samtidigt har det hjälpt Sverige. Men det fattar inte de andra, de tycker bara att det är ett jävla jobb.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s