Arkiv

Posts Tagged ‘Ryssland’

Se till förmåga i stället för förmodad avsikt

Efter Georgienkriget och nu senare Krimannekteringen, interventionerna i Ukraina och Syrien och diverse provokativa ageranden världen runt med kraftsamling till Östersjöområdet spekuleras och analyseras det om mycket.

En ofta återkommande fråga är: Efter vilka modeller tänker och planerar de och vilka prioriteringar har de i Kreml?

Svaret är att det vet vi inte! Av historien och av olika doktrinära uttalanden kan vi anta (med viss osäkerhet) vilka de lång- och kortsiktiga målen är och eventuellt också i vilken ordning man söker nå dem.

Vilken tidslinjal man har, vilka medel man avser använda, vilka risker man är benägen att ta, vilka mål man kortsiktigt kan tänka sig att uppge och då i utbyte mot vad; det vet vi inte.

Vi vet inte heller vilka analysmodeller de använder, vad de anser vara oacceptabla konsekvenser eller vilka uppoffringar de anser vara rimligt att avkräva det ryska folket.

Vad vi däremot vet är att Ryssland sedan flera år rustar sig, politiskt, tekniskt, ekonomiskt och militärt för att skapa handlingsfrihet vid val av medel om eller när de väljer att aktivt försöka nå ett prioriterat mål. Vi vet också att Ryssland, åtminstone regionalt och/eller inom vissa sektorer, nått denna handlingsfrihet.

Kontentan av detta är att vi, dvs Sverige, EU, NATO och den svårdefinierade västvärlden i övrigt, kanske inte ska låsa oss så mycket i djuplodande analyser för att försöka klura ut vad Ryssland tänker göra utan mera lägga energi på att förbereda oss för vad de kan göra; vilka förmågor landet har att göra något, vad och var det än blir.

Då vi klarat av det är nästa logiska steg att fastställa vilket ryskt agerande som skulle resultera i oacceptabla konsekvenser för oss, inte de största fördelarna för Ryssland.

Tillbaka till Gotland

Ön

I accelererande tempo har en väldig massa människor det senaste året intresserat sig för Gotlands försvar. Med påstått nygamla insikter om behovet och med lämpliga beklaganden av tidigare misstag duggar nu förslag på satsningar av varierande styrka och smak. Den ende, verkar det som, som inte vill är ÖB, men han har nog sina randiga skäl och rutiga orsaker. Tyvärr verkar de föreslagna satsningarna göras med armbågen, komma försent och ger intrycket att bakom finns förhoppningen att då det är dags att genomföra det hela ska behovet vara överspelat.

Den föreslagna stridsgruppen verkar dessutom mera vara resultatet av politisk kohandel än sunt militärt tänkande. Med ett mekskyttekompani och ett initialt obemannat stridsvagnskompani utan vare sig luftvärn eller understöd kommer man inte långt i aktuell hotmiljö, särskilt inte som logistikfrågorna inte ens verkar påtänkta.

Om det är som jag tror, att vissa styrande inte insett att vi lever i en annan storstrategisk situation idag jämfört med vad som gällde under det kalla kriget, är detta ambivalenta intresse för Gotlands försvar och säkerhetspolitiska betydelse förståeligt. Om man, trots baltisk NATO-anslutning, rysk revanschism, kriget i Ukraina, annekteringen av Krim och diverse provocerande uttalanden och flygövningar, i tanken lever kvar i ett gammalt mind set är mycket förklarat.

Under det kalla kriget och i händelse av en konventionell militär konfrontation mellan NATO och WP var Gotland förhållandevis ointressant för de två huvudmotståndarna. Kontroll av Gotland hade ingen avgörande betydelse för utgången av kampen mellan WP och NATO. Om någon av parterna eventuellt skulle ha ett intresse var det i så fall WP snarare än NATO. Gotland var däremot av största intresse för Sverige och kunde bli av intresse för WP om, och jag skriver om, WP ansåg att kontroll av svenskt fastlandsterritorium skulle krävas för framgång i kriget mot huvudmotståndaren.
För Sverige innebar Gotland möjligheten till framskjuten basering av flyg- och sjöstridskrafter och ön gav fördelaktiga möjligheter för olika typer av sensorer. Vid ett WP-angrepp på Sverige (Mälardalen, Sydsverige) innebar naturligtvis kontroll av Gotland motsvarande fördelar för WP. Givet dåtidens räckvidder skulle baseringsmöjligheterna för flyg och framför allt helikoptrar kunna bli avgörande.

WP-kontroll av Gotland var alltså något som var oacceptabelt för Sverige med tanke på våra möjligheter att försvara nyckelområden på fastlandet och den insikten låg bakom det dåtida starka försvaret av ön.

Men nu lever vi inte i den storstrategiska situation som gällde då. Gotlands militära betydelse är inte längre en fråga för bara Sverige och WP och då i händelse av ett WP-angrepp på det svenska fastlandet. Nu är det baltiska staterna medlemmar av NATO, Ryssland har byggt Nord Stream och är dessutom i en avsevärt högre grad än tidigare beroende av Östersjön för sin utrikeshandel.
Och kanske viktigast, den hetaste militära konfrontationslinjen i den militärs spänning som återuppstått i Europa hittar vi inte längs den gamla centralfronten utan i Östersjön med Gotland i centrum.

Nu har vi en situation där Gotland vid en konflikt i området är av största intresse, inte bara för Sverige utan, i kanske ännu större utsträckning, även för NATO och Ryssland. Kontroll över ön skulle vara avgörande för att genomföra respektive förhindra ett NATO-ingripande mot rysk aggression riktad mot de baltiska staterna. Gotland har helt plötsligt hamnat mitt i spänningscentrum och kan vara nyckeln till framgång för både NATO och Ryssland. Detta är en helt annan situation än den under det kalla kriget då ön kan sägas varit något som endast berörde Sverige och WP och då vid ett WP-angrepp mot S och mellersta Sverige.

Om man inte insett, eller av skilda skäl inte vill inse, realiteterna utan lever kvar i kalla kriget-tänket vad gäller Gotland är, som jag skrev inledningsvis, mycket förklarat. Då var ju Gotland aktuellt endast vid en konflikt Sverige – WP. Tror man då på det av alltför många upprepade mantrat att det inte finns någon omedelbar risk för ett militärt angrepp på Sverige finns ju heller inget hot mot ön. Alla kan andas ut och det räcker med symboliska satsningar och munväder.

ÖB då, har inte han och hans stab insett de nya förutsättningarna? Det har han säkert. Han är nog fullt på det klara med att enda sättet att förhindra att ön vid en konflikt blir föremål för kapplöpning mellan NATO och Ryssland är en allsidig och väl avvägd svensk militär närvaro på ön. Han vet nog också, trots vad han sagt om motsatsen, att man måste vara på plats från början med tillräckligt starka stridskrafter. Kommer man tvåa kommer man inte dit. Men ÖB vet också att han har vad han har av stridskrafter, att han måste prioritera och att, krasst uttryckt, svensk överlevnad i dagens strategiska situation inte står och faller med Gotland.

Dessutom ägnar sig nog ÖB åt kvalificerad utpressning och gamesman ship.

Ett av flera tidigare inlägg om Gotland

Sänk blicken, titta söderut!

14 december 2014 5 kommentarer

Gulfkarta

Försvarsdebatten och lägesuppföljningen har gått varm de senaste veckorna och fokus har flyttats från Krim och Ukraina till det omedelbara närområdet, till Östersjön på, ovan och under ytan. Underrättelseoperationer i Stockholms skärgård och mer eller mindre spektakulära flygövningar  har gjort detta förhållandevis lilla innanhav till en hot spot med direkta konfrontationsytor mellan Ryssland och NATO.

Om man ska tala film- och teaterspråk gäller alltså för den svenska debatten och för många andra, kommandot ”allt ljus på Östersjön” och det är kanske precis det som herrarna i Kreml vill. Allt ljus på Östersjön så att vi blir för bländade för att titta åt något annat håll. Reservofficeren tog upp detta i det mycket intressanta inlägget om Putin som Den store illusionisten. RO pekar ut riktningen mot stan-länderna, mot Iran och rent allmänt öster-söderut där Krim, Ukraina och Östersjön kanske bara är en side show längs den för Ryssland historiskt långsiktiga vägen mot ett nytt Great Game.

Det må vara på det viset men jag är övertygad om att ett mera kortsiktigt mål är betydligt mera näraliggande i tiden och geografisk synnerligen konkret och preciserat.
Oavsett Putins och Rysslands långsiktiga geopolitiska mål, måste notan betalas för den massiva upprustningen och för den senaste tidens globala show of force och det med reda pengar. Pengar som Ryssland snart inte har. Den ryska statsbudgeten bedöms vara beräknad för att balansera kring ett oljepris på 100 USD per fat men där vi det senaste året sett ett ras från 113 USD i dec 2013 till dagens drygt 60 och det finns inga tecken på att priset ska stiga, tvärt om.
Även om Rysslands valuta- och guldreserv är stor klarar man inte dagens eller ett ytterligare fallande oljepris särskilt länge, även om man radikalt sänker sina ambitioner.
Det låga oljepriset är en följd av kampen om marknadsandelar. Gulfstaterna, saudierna m fl gör allt för att konkurrera ut den USamerikanska och kanadeniska skiffer- och oljesandsoljan som har en brake even runt 80 USD per fat. Arabisk överproduktion kombinerad med global minskad efterfrågan har skapat dagens situation som fått Putins latinamerikanska allierade Venezuela på gränsen till statsbankrutt och som kommer att få den ryska ekonomin att rasa samman om något eller några år om inte priset stiger. (Inom parentes kan sägas att det vara samma mekanismer och motiv som fick Northland Resources i Pajala att kasta in handduken…).

Putin måste därför till varje pris få upp oljepriset, för att behålla initiativet, för att betala rustningsnotan, för att fullfölja sina planer vilka de nu är och för att hålla generaler och befolkning på gott humör.
Den naturliga slutsatsen blir då att det är mot Hormuzsundet, Gulfstaterna och Saudiarabien vi ska rikta våra blickar.  Det torde inte vara något problem för Ryssland att med Irans öppna eller dolda stöd, med egna dolda resurser eller köpta proxies skapa en verklig eller av marknaden uppfattad situation där produktion och distribution av Gulfområdets olja är störd. Även med mindre spektakulära åtgärder torde man under lång tid kunna upprätthålla den osäkerhet som resulterar i marknadsnervositet och höjda priser.
Detta skulle ge den dubbla effekten av pengar till den ryska statskassan och ett USA som måste splittra sig mellan NATO:s behov i Europa och egna och andra allierades behov kring Gulfen.

Alltså, sänk blicken nedåt på kartan och follow the money!

G m/96, det var en låg nivå…

Trängsoldat

”Här skulle tio berusade trängsoldater med gevär m/96 och några stridsvagnsminor kunna fördröja ett mekaniserat regemente i en vecka….”. (Sagt av en infanteristisk reservofficer vid en fältövning i ÖN någon gång i mitten av 80-talet.)
Via en av dessa fullkomligt oförklarliga och ologiska tankeloopar som förekommer ibland, dök detta yttrande upp ur minnets arkiv efter att jag läst Brezjnevs inlägg Iskander, Iskander, Iskander.
Även om takten i och omfattningen av införandet av Iskandersystemet i och för sig var intressant och oroväckande, var det nog snarare hans resonemang om den svenska officiella synen på den låga ryska startnivån som på något förunderligt sätt fick mig att hamna i en kanaliserande hålvägsravin i trakten av NYTORP.

Egentligen är ju den ryska förmågenivån, vare sig den är hög eller låg, ganska ointressant om man inte ställer den i relation till något; styrkeförhållanden och styrkejämförelser har alltid varit grundläggande parametrar i alla bedömanden. Det är möjligt att ryssen startade sin återtagning från en mycket låg nivå och att stora delar av de satsade miljarderna försvunnit i korruption, misshushållning och felsatsningar. Det är förmodligen så att han har en bra bit kvar till dess han nått SSSR nivå då den var som högst, om det nu är dit han siktar.
Detta är dock fullständigt ointressant. Intressant är den ryska förmågan i förhållande till omvärlden, lokalt, regionalt och globalt, och för vår del i förhållande till vår egen, svenska förmåga. Det är rysk förmåga och uthållighet regionalt, här och nu ställd i relation till motsvarande svenska, här och nu, som är intressant.
Vaddå??? säger då vän av ordning. Den ska väl ställas i relation till det regionala läget totalt, dvs i praktiken NATO:s och kanske EU:s kapacitet och förmåga. Javisst, om vi hade varit med i NATO och/eller om vår solidaritetsdoktrin hade haft någon som helst bäring på annat än vårt eget själbedrägeri. Naturligtvis kan NATO ha en balanserande effekt vid en konflikt om exempelvis vattnen runt GOTLAND men i den sämsta av världar finns en uppenbar risk att we are on our own i ett förhandlingsspel där militär förmåga kan läggas som en (o)uttalad argumentsförstärkare. Och med dagens svenska förmåga behöver i en sådan situation den ryska inte vara särskilt hög för att upplevas som, milt uttryckt, synnerligen irriterande.

Efter detta resonemang kommer så den ofrånkomliga frågan: Vad har detta med berusade trängsoldater vid en hålväg mellan KORPILOMBOLO och TÄRENDÖ att göra? Jag sa ju att det var en ologisk tankeloop men kanske den dök upp som ett resultat av insikten att det inte är kvalitén, standarden eller förmågan som är avgörande utan hur den utnyttjas.

Ljuva 80-tal revisited

Äntligen har jag fått förklaringen …
Regeringen och alliansen är inte ute och cyklar, de spelar inte något högt spel med vår säkerhet och med vår försvarsförmåga. De gör helt rätt då de hela tiden förlänger den strategiska time outen och använder Försvarsmakten som ett sparobjekt och som ett marknadsföringsinstitut för försvarsindustrin istället för ett instrument för nationell säkerhet.

MUST har fel, FOI har fel, diverse utländska tjänster har fel, Oplatsen vet inte vad han talar om och alla vi andra är charlataner som med vår medfödda rysskräck bara talar i egen sak.
Regeringen vet uppenbarligen att sanningen i själva verket är att Putin är en inåtvänd (inåt Ryssland alltså…) kontrollfreak och den våldsamma ryska satsningen på försvar och krigsmateriel inte har någon som helst betydelse eller effekt. Dagsläget är, förutom på några enstaka show-förband, fortfarande rostigt 80-tal och huvuddelen av medlen kommer dessutom att försvinna i korruption och in på privata konton.
Allt detta enligt vad som måste vara regeringens sanna och enda underrättelsekälla att lita på, professor Stefan Hedlund.Visserligen är han ekonom med ett synnerligen tvivelaktigt rykte efter sina insatser i samband med Sovjetunionens upplösning men han anser sig tydligen ha full kompetens att uttala sig om allt och alla med bäring på Ryssland.

Eftersom hans uttalanden stämmer så otroligt väl överens med vad som kommit från regeringskansliet då det viftat bort allt som antyder motsatsen är det inte utan att man börjar undra vad som är säck och vad som är påse….

Putin är beroende av yttre fiender, påstår Hedlund. Det är kanske det som är regeringens geniala strategi; att ta bort varje uns av risk att Sverige skulle kunna uppfattas som fiende….

Komplettering 101720
Professor Hedlund får svar på tal av Jan Leijonhielm, fd projektledare för Rysslandsstudier vid FOI.

SvD Brännpunkt 1 Hedlund

SvD Brännpunkt 2 Leijonhielm

Den starke tar vad man vill ha

 

Makten sitter i spjutstångs ände var ett vanligt uttryck hos den tidigare så frekvente kommenteraren Spanaren.
I Ola Wongs rapportering i SvD om det allt hårdare medieklimatet i Kina formulerar en Pekingkvinna det hela lite mera rakt på sak med anledning av Kinas och Filippinernas dispyt rörande några klippöar i havet. Det spelar ingen roll vem som har rätt eller vilka lagar som gäller. Medierna säger att vi är en stark nation nu, och en stark nation tar bara vad den vill ha!
Efter att tacksamt ha konstaterat avståndet till Kina, men med den mentala Brasklappen om ekonomins långräckviddiga makt, kunde jag inte låta bli att flytta över uttalandet på lite mera näraliggande förhållanden.

Med ett Ryssland med en allt tydligare maktfullkomlig Vladimir Putin och med en accelererande återuppbyggnad av landets militära förmågor, kommer vi allt närmare läget med en stark nation i vårt närområde, om vi inte redan är där; och för att uttrycka sig med den kinesiska kvinnans ord: En stark nation tar vad den vill ha! Att Ryssland kan göra det visade man med önskvärd tydlighet under Georgienkriget. Man tog vad man ville ha och agerade i övrigt helt efter sina egna önskemål och man gjorde det utifrån en regional militär styrkeposition och en medvetenhet om västs politiska begränsningar.

Det är inte utan att man frågar sig vad det kan vara som Ryssland kan tänkas vilja ha i vårt eget närområde och då speciellt runt vår egen lilla ankdamm Östersjön; detta Fredens Hav i Norr? Man vill inte ha NATO/USA:s antirobotsköld in på knutarna, man vill inte ha någon permanent NATO-närvaro i de baltiska staterna och man vill definitivt inte ha ett Finland som på något sätt kan kopplas till NATO och detta uttrycker man på ett sätt som för tankarna till det kalla kriget och VSB-avtalets tidevarv.

I den svenska debatten, om den överhuvudtaget finns, framförs alltid från officiellt håll att länderna i vårt närområde antingen minskar sina militära förmågor och resurser, eller vad gäller Ryssland, att den eventuella upprustningen sker från en så låg utgångsnivå att den ännu inte är avgörande. (Den rullande tioåriga time-outen ska tydligen vara för evigt…)
Frågan om den relativa styrkan och den ryska regionala relativa styrkeöverlägsenheten, den som möjliggjorde agerandet i Georgienkriget, verkar helt ointressant. Allt bygger på föreställningen om den globala styrkebalansen, om USA:s efter det kalla krigets slut hegemoni och tron på den ensidiga svenska naivitetsförklaringen, förlåt solidaritets…
Att USA mer och mer drar sig undan Europa till förmån för sina nationella intressen i Asien och att Europas NATO-länder i framtiden knappast kommer att ha kapacitet att vara solidariska ens med sina alliansbröder verkar vara ointressanta faktorer för svenskt officiellt vidkommande.

En stark nation tar vad den vill ha är en realitet vi måste räkna med. Styrkan kan vara politisk, ekonomisk eller militär men vad gäller Östersjöregionen, och för den delen även i ökande grad Barents-regionen och Arktis, är det Rysslands militära uppbyggnad och politiska utveckling som oroar.

För vår egen del är det mest oroande kanske att man verkar totalt ointresserad av att ens diskutera det hela, eventuella konsekvenser och vad som kan behöva göras. Mest skrämmande och på gränsen till löjeväckande är den totala beröringsskräcken inför till och med bara en diskussion om svenskt NATO-medlemskap.

GSS//vpl

02 oktober 2011 1 kommentar

Ryssland gör det vi borde ha gjort i Sverige!
Man har där insett problematiken vid övergången till en, i slutändan helt professionell, krigsmakt med bara anställda GSS och kör därför än så länge med både anställda och värnpliktiga parallellt.
Man har dessutom haft så stora problem att rekrytera anställda soldater att man tvingats förlänga tjänstgöringstiden för värnpliktiga med kvalificerade befattningar för att kunna upprätthålla kompetens, beredskap och personaluppfyllnad.

Problemen att rekrytera beror enligt ryska media dels på att soldatyrket inte är attraktivt i Ryssland och att det saknar varje form av tradition, dels på att de förmåner man kunnat erbjuda inte på något sätt svarar mot vad som krävs för att göra jobbet attraktivt. Det blir helt enkelt för dyrt att betala vad som skulle krävas för att över tid kunna rekrytera tillräcklig kvalité i tillräckligt antal.

Hittills har man alltså löst problemet med att använda värnpliktiga i betydligt större utsträckning än vad man ursprungligen tänkt sig men två uttalanden från president Medvedev antyder att en annan tingens ordning kan vara på gång.
Vi kan inte locka till oss kontraktsanställda soldater utan att erbjuda grundläggande förhållanden för dem är kanske något man borde reflektera över även i Sverige samtidigt som Medvedevs tal inför övningsledningen för övningen Center 2011 bl a. innehöll den intressanta passusen att ….utgifter för….soldaternas löner, bra levnadsförhållanden för soldaterna….kommer att vara statens högsta prioritet antyder att medel ur den stora försvarsbudgeten kommer att styras över till rekrytering och avlöning.
Även om så blir fallet kommer det nog att dröja innan man i Ryssland helt kunnat, eller för den delen velat, lämna värnpliktssystemet.

Jag har mycket svårt för att tro på radikalt förbättrade förmåner för svenska GSS. Vi kommer att i en allt ökande grad bli beroende av idealister, MÖP-ar och äventyrslystna och den dag då vi inte kan ”locka” med någon spännande och adrenalintriggande utlandsmission kommer vi, med oförändrade förmåner, verkligen att få svårt att fylla våra kadrar.

Ryssarna var kloka, de behöll värnplikten, åtminstone tills vidare.

RIA

RIA