Arkiv

Posts Tagged ‘försvaret’

I valet och kvalet och (M)akten framför allt

Då jag idag kom ned till vårt lilla köpcentrum upptäckte jag att de politiska partierna verkligen kraftsamlade så här i elfte timmen. Det var stånd, flaggor och banderoller, godis och ballonger till barnen, kaffe och propaganda till de vuxna. Vissa partier lågmälda och sakliga, andra mera aktivt (m)ånglande, men sammantaget en ganska god bild av en svensk valrörelses lokalspurt.
På en liten ort är det ofrånkomligt att man känner, eller åtminstone är bekant med, företrädare för olika partier; något som resulterade i mera personliga kontaktförsök från flera håll. Det var vid dessa som den stora skillnaden uppdagades. Hos (s), (c) och (fp) möttes jag direkt av olika versioner av ”kom inte och tala försvaret med oss! Det kan du bättre än vi. Vi är lokalpolitiker och vi snackar lokala frågor om vård, skola och omsorg. Försvaret lämnar vi till de stora pojkarna och flickorna. Ta en karamell!” Ärligt och rakt!

Hos de Nya Moderaterna var tonen en annan. De förutsatte till att börja med att jag med min bakgrund skulle rösta (m) och då jag klarade ut att det kunde de glömma, bl a. pga. partiets försvarspolitik, startade stora omvändningsarbetet. Jag kunde då  konstatera att den lokala ödmjukhet jag mötts av hos (s), (c) och (fp) definitivt saknades hos (m). Alla verkade ha gått floskelkurs hos Cecilia Widegren, alla ”satsningar” satt som berget ned till sista %-satsen eller kronan och sagan om den låga nivån hade ännu inte hunnit uppdateras så här lokalt. Då de pressades om Krim och Ukraina dök dessutom Reinfeldts initiala uttalande om ”en viss förståelse” upp.
Till slut tog man fram det tunga artilleriet: Jag som ”gammal” militär satt fast i ett förlegat tänkande, jag förstod inte de bredare sambanden i en ny värld och jag var en som argumenterade i egen sak. Just min profession diskvalificerade mig alltså från att delta i denna del av samhällsdebatten. Man ska kanske inte ta lokala ungtuppar eller trötta nämndsuppleanter på särskilt stort allvar men jag gick därifrån med en dålig smak i munnen, särskilt då jag fått svar på min sista, provocerande fråga:
Vad är viktigast? Makten eller rikets säkerhet. Svaret: Makten så klart. Så länge vi moderater har den är riket säkert.
HJÄLP!

Var vår verklighet

Med grunden i trettiotalets socialdemokrati har svensk politik och svenska partier skytt juridisk kontroll av politiken som pesten. Allt tal om en författningsdomstol som skulle kunna pröva lagligheten av politiskt fattade beslut faller platt.
I Sverige, på riksnivå, är det politiska majoritetsbeslut (eller åtminstone en majoritet av avlagda röster i riksdagen) som gäller. I och med att riksdagen fattat sitt beslut är det (grund)lag(s)enligt, oavsett vad jurister eller andra experter tycker.

De senare årens utveckling runt försvars- och säkerhetspolitiken visar att man nu vidgat begreppen. Nu är det inte bara en riksdagsmajoritet som kan köra över juridiken. I dessa frågor räcker det numera med en regerings(M)ajoritet för att köra över, inte bara jurister, experter, statliga tillsynsmyndigheter och fackorgan, utan även verkligheten.
Det som är uppenbart för både inhemska och internationella experter, finns inte, är missuppfattat eller vantolkat eller gäller i vart fall inte Sverige.
Det som av regeringsrepresentanter från grannländerna runt Östersjön uppfattas som illavarslande och hotbildsförändrande klassas, i den (M)ån man överhuvudtaget kommenterar, som internpolitisk retorik och som något som inte rör den svenska bubblan. Iskander eller SA 400 förändrar ingenting.

Nedgörande kritik från riksdagens eget kontrollorgan rörande Försvarets status och förmåga säger (M)an bero på feltolkningar, missuppfattningar och brist på kunskap.

”Ni och alla andra må tycka, säga och skriva vad ni vill och världen och verkligheten må vara hur den vill. Ni måste dock lära er och acceptera att i Sverige gäller vad som beslutats politiskt. 2 +2 = 4 men om regerings(M)ajoriteten beslutar så är svaret lika gärna 5, åtminstone vad gäller försvaret. Packen och rätten er därefter!”

AB, Expr, SvD, SVT

Ovan molnen lyser alltid solen. Fan tro’t!

12 september 2012 2 kommentarer

Den pågående debatten, eller snarare upproret, rörande gradväxling, nedväxling, befattningsbyten, nedgradering och allt vad det nu är, väcker vissa personliga minnen. Minnen som visar att det som vanligt inte är mycket nytt under solen….
Nu måste jag för säkerhets skull påpeka att mina minnen och vad jag råkade ut för på intet sätt når upp till vad som händer alltför många idag. Ta det för vad det är, en anekdot ur historiens arkiv.

Jag började min bana som reservare och sneddade efter FN-tjänst  och diverse KFÖ:er, senast som stf kompch, in på YO-banan.
Detta skulle göras genom att gå ÄK på KS Karlberg. Glad i hågen, med lt gradbeteckningar på axeln och med en sprillans ny krigsplaceringsorder som kompch på fickan anmälde jag mig på Thess Vita där jag snabbt beordrades att plocka bort en stjärna, eftersom ”lt blev man först efter Karlberg!” För att formalisera det hela damp någon vecka senare ett brev ned med posten där CA, genlt Carl Erik Almgren, behagade bevilja min ansökan om entledigande från min tjänst som reservofficer; en ansökan jag garanterat aldrig sänt in, än mindre undertecknat.

Nåväl, detta gick väl att leva med och efter ÄK fick jag tillbaka min stjärna, nu som YO. Då kom nästa byråkratiska och stelbenta smäll. Jag fick en ny krigsplaceringsorder med ny befattning, nu som stf på det komp jag tidigaret varit chef för!
För att reda ut missförståndet blev det rask promenad till personalavdelning (något som då naturligtvis fanns lokalt, hette Pers och där ingen hört talas om HR….).
Där möttes jag av fiskblick och totalt oförstående. Vad jag hade haft för mig och eventuella kompetenser jag skaffat mig i ett tidigare liv var fullständigt ointressanta! Här gällde sedvanlig tågordning och typkrigsbefattningen för nykläckt R/lt var stf kompch eller batadj, punkt slut.

Först degraderad och sen placerad som ställföreträdare där man nyss varit chef. Det som för mig var något övergående och följden av stelbent byråkrati och bristande flexibilitet, något man faktiskt kunde skratta åt; verkar nu för många vara en allt annat än övergående verklighet. Inget är nytt under solen men nu verkar den ha gått i moln för gott!

Wiseman 1
Wiseman 2
Wiseman 3
Cynismer

Att banta en anorektiker

På väg in från brevlådan kastade jag ett getöga på SvD förstasida. Under en bild av en fotbollsspelare läste jag rubriken M-grupp ska banta försvaret. Med gårdagens matcher i färskt minne och med bilden av Sebastian Larsson på näthinnan var det kanske inte så konstigt att associationerna bar iväg och att jag under promenaden in från brevlådan undrade varför Moderaterna trodde sig kunna påverka förbundskaptenens taktik och laguttagning.

Väl inne vid kaffekoppen blev förundran ännu större då jag läst vad om det egentligen handlade, en förundran som först blev till ilska men som snabbt mer och mer gick över i resignation. Jag lade ganska snart alla planer på ett långt, uttömmande och analyserande blogginlägg på hyllan; allt är ju redan sagt, alla argument framförda, alla analyser gjorda och presenterade, alla politiska floskler vända på och avslöjade och alla orostankar och exempel från omvärlden luftade.

Jag börjar mer och mer upptäcka att vi ”försvarsbloggare” uppträder och av många uppfattas som rättshaverister. Som de som är helt övertygande om att de har rätt och att om bara beslutsfattarna får del av det rätta underlaget och korrekta fakta så kommer allt att rätta till sig och bli bra. Som de som tror på myndigheters och politikers i grunden goda vilja, rättspatos och vilja att göra det rätta utan sidoblickar. Som de som springer på den ena pumpen och den ena minan efter den andra men träget fortsätter med sina inlagor och överklaganden; för de har ju rätt! Som de som aldrig inser att att ha rätt är en sak, att få rätt något helt annat. Som de som trots allt detta fortsätter tills dess de av omvärlden uppfattas som patetiska och lite löjliga.
Som de som aldrig inser att politik är det möjligas konst, att det endast är antalet röster som håller dig kvar vid makten som räknas och att rätt eller fel i dessa sammanhang väger väldigt lätt.

Eftersom allt redan är sagt och eftersom rättshaverister inte står särskilt högt i kurs i den allmänna debatten funderar jag allvarligt på vad det är jag håller på med. (Något som dessutom kanske avspeglat sig i antalet inlägg de senaste månaderna.)
Bäst kanske är att glömma nu- och framtiden och helt övergå till att berätta nostalgiska historier om hur det var förr.
Det är ju de glada minnena man kommer ihåg och varför gå omkring och vara förbannad på nu- och framtid?

SvD 1

SvD 2

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, ,

Ett ställningstagande!

Jag har medvetet försökt hålla min blogg fri från, inte politik men väl partipolitik. Särskilt i valtider är det alldeles för lätt att lämna saklighet, givande diskussioner och debatter och i stället hamna i låsta floskelstrider och pajkastande.

Vad gäller säkerhetspolitik och den däri ingående försvarspolitiken är risken i bloggosfären särskilt stor. Eftersom detta bland de etablerade politikerna och åsiktsproffsen, förutom den svenska Afghanistaninsatsen, är en ickefråga, går vågorna istället desto högre bland cyberrymdens alla experter, verkliga och självutnämnda, bland systemkramare och allmänt oroliga försvarsvänner.

En genomgående tes är här att våra politiker inte begriper, att om de begriper de drar fel slutsatser, gör fel prioriteringar; att de är naiva och inte uppfattar signalerna och verklighetsförändringarna i vår omvärld, att man säger en sak och gör en annan och att man bedriver en kortsiktig röstfiskepolitik med vår nationella säkerhet som insats. Ju närmare valet vi kommit har dessutom dessa åsikter fått partipolitiska förtecken med återkommande avståndstaganden mot i stort sett hela det politiska etablissemanget och med mer och mer positiva tongångar gentemot uppstickaren SverigeDemokraterna (SD).

Efter denna (för?) långa inledning ska jag nu överge min princip vad gäller partipolitik på bloggen genom att ta avstånd från SD! Jag är visserligen en övertygad motståndare till demoniseringen av SD, till försöken och löftena om att isolera partiet och att behandla det som luft eller som något katten släpat in. Det är ovärdigt en demokrati och nedvärderar och marginaliserar de väljare som röstar (-t) på SD och deras oro för de olika samhällsproblem som fått dem att göra det.
Om detta skulle bli en etablerad metod för att hantera uppstickare bland de etablerade, för att tysta det som för tillfället inte är att anse som PK, är vi ute på femton famnar. SD har rätt att bli behandlat som vilket parti som helst; det är partiets åsikter och företrädare som ska nagelfaras i öppen debatt och inte partiets som sådant rätt att delta i det politiska spelet.

Jag har i ett inlägg hos Wiseman hävdad att det vid val av parti är helheten som ska fälla avgörandet, inte ett partis eller en koalitions ställningstagande i enskilda frågor. Något ologiskt hävdar jag motsatsen vad gäller att ta avstånd från ett parti. SD har städat upp i sin medlemskader och i huvudsak lyckats att snickra ihop ett sammanhängande partiprogram som ser till helheten och som för fram en av mina hjärtefrågor, nämligen försvaret.
Deras ställningstagande i en enda, annan, fråga får mig dock att hissa varningsflagg, oavsett deras politik i övrigt och det är deras politik i invandringsfrågan. Visserligen hävdar de att de vänder sig mot och kritiserar den hittills förda invandringspolitiken, men hela deras retorik och alltför många uttalanden från partiföreträdare andas mellan raderna ett avståndstagande mot invandrare som sådana, mot individerna, mot enskilda människor.

Att ta avstånd från enskilda människor man inte ens känner för att de tillhör en annan religion, en annan kultursfär, har en annan hudfärg eller talar ett annat språk ligger så långt från mina värderingar om demokrati, medmänsklighet och en positiv människosyn man kan komma.
Att paketera människor i grupper utgående från etnicitet och religion och pådyvla dem åsikter och egenskaper de själva som individer kanske tar avstånd ifrån, är inte värdigt ett parti som vill framstå som ”ett bland andra”.
Invandringsfrågan är en viktig fråga som även den har bäring på vår nationella säkerhet. Om inte annat så kommer folkopinionen förr eller senare att kräva att alla partier tar tag i den. Detta får dock inte innebära att man som SD, vad man än säger officiellt, går ned på individnivå och stigmatiserar enskilda människor utifrån ibland synnerligen obskyra kriterier.
Där går min demokratiska gräns, oavsett vad partiet tycker i försvarsfrågan.

Våga ta risker, inte bara andras!

10 augusti 2010 1 kommentar

De som arbetar och argumenterar för att försvars- och säkerhetspolitiken ska få ett större utrymme i samhällsdebatten inför riksdagsvalet kämpar verkligen i motvind!
De etablerade politikerna visar ett ljumt intresse för frågan och ägnar sig mera åt slagordsmässiga utspel i jakten på marginalväljare än åt att ta saken på allvar och verkligen driva frågan.

Om man ska tro en undersökning från FSI, Forskningsgruppen för samhälls och informationsstudier, har våra politiker gjort alldeles rätt prioriteringar, åtminstone om det enbart är röster de är ute efter. Försvaret och säkerhetspolitiken kommer inte ens med i topp 13 av de valfrågor som valmanskåren, dvs 1650 respondenter i FSI enkätundersökning, sätter högst.

Politiker ska naturligtvis vara känsliga för opinioner, lyssna efter folkets röst och efter bästa förmåga tillfredsställa dess önskningar.
Vad våra politiker verkar ha glömt är att de också ska skapa opinion, väcka ”folket”, belysa missförhållanden och våga driva frågor som kanske inte står högst på den allmänna agendan.
Det kräver å andra sidan ett stort personligt och politiskt mod och viljan att ta risker för det man tror på.
Dagens svenska politiker verkar dock inte tro på annat än opinionsundersökningarnas %-satser och man tar hellre risker med den nationella säkerheten än med den egna politiska positionen, eller för den delen regeringsmakten.

SvD

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, , ,

Tankar om det otänkbara

Jag träffade och talade med en politiker igår. En man med tunga kommunala uppdrag, plats i landstingsfullmäktige och mångårig delegat på partikongressen; alltså en av dessa nationellt okända män och kvinnor som i mångt och mycket formar våra politiska partier och den politik de för. Naturligtvis kom vi att tala om försvaret och om försvarspolitik och, tyvärr, fick jag bekräftat det jag konstaterat vid många tidigare tillfällen då jag talat med politiker på olika nivåer och från flera partier.
Alltså, en allmänt ganska välorienterad person men i grunden ganska ointresserad av försvars- och säkerhetsfrågor. Just detta exemplar såg Försvaret ur två aspekter: 1). En stat måste ha någon form av försvar för att uppfylla vissa grundläggande krav på vad en stat är, bl.a. för att hjälpligt kunna hävda territoriell integritet och för att markera ”var gränserna går”. 2). Försvaret ska kunna vara ett (säkerhets)politiskt instrument där olika utlandsmissioner ska kunna visa på solidaritet med både utsatta folk och andra stater vi vill hålla oss väl med.
För just den här politikerindividen låg också, om än outtalat, Försvaret som en regional arbetsmarknadsfaktor varmt om hjärtat.

Nu till kärnfrågan. Då jag frågade honom om hur hans parti och han själv såg på dagens svenska försvar (och beslutade kommande förändringar/reformer) och dess förmåga att genomföra strid för nationens överlevnad eller för skydd av en utsatt landsdel, exempelvis Gotland, slog det stopp. Stoppet var lika totalt då jag modererade frågan till att gälla ”hot med militära förtecken mot vitala svenska intressen”.
Kanske ville han inte svara eller ta ställning men jag tror snarare att han inte förstod frågan.
Just detta, att Sverige skulle kunna utsättas för militära hot som hotar oss som nation eller att en del av landet skulle kunna hotas av ockupation, låg utanför hans föreställningsvärld. Där låg också tanken på att någon med militära hot eller handlingar skulle försöka påverka svensk politik, svenskt agerande eller ställningstaganden. Det var för honom något så främmande och otänkbart att frågan saknade all relevans och följaktligen heller inte behövde ägnas några djupare tankar eller överväganden.
Nu var alltså detta en lokalpolitiker och kommunalpamp och inte någon som frekventerar DN debatt, SvD Brännpunkt eller TV:s morgonsoffor, men ändå. Det var en tung politisk gräsrot, basen i vårt politiska system. Den som tillsammans med sina många kollegor ute i landet i mångt och mycket kontrollerar våra partier.
Om han var representativ för den politiska verklighetsuppfattningen har vi förklaringen till mycket vad gäller vårt nuvarande försvar, för naturligtvis ska vi inte ta hänsyn till och förbereda oss för något som inte finns.