Arkiv

Posts Tagged ‘Putin’

Ljuva 80-tal revisited

Äntligen har jag fått förklaringen …
Regeringen och alliansen är inte ute och cyklar, de spelar inte något högt spel med vår säkerhet och med vår försvarsförmåga. De gör helt rätt då de hela tiden förlänger den strategiska time outen och använder Försvarsmakten som ett sparobjekt och som ett marknadsföringsinstitut för försvarsindustrin istället för ett instrument för nationell säkerhet.

MUST har fel, FOI har fel, diverse utländska tjänster har fel, Oplatsen vet inte vad han talar om och alla vi andra är charlataner som med vår medfödda rysskräck bara talar i egen sak.
Regeringen vet uppenbarligen att sanningen i själva verket är att Putin är en inåtvänd (inåt Ryssland alltså…) kontrollfreak och den våldsamma ryska satsningen på försvar och krigsmateriel inte har någon som helst betydelse eller effekt. Dagsläget är, förutom på några enstaka show-förband, fortfarande rostigt 80-tal och huvuddelen av medlen kommer dessutom att försvinna i korruption och in på privata konton.
Allt detta enligt vad som måste vara regeringens sanna och enda underrättelsekälla att lita på, professor Stefan Hedlund.Visserligen är han ekonom med ett synnerligen tvivelaktigt rykte efter sina insatser i samband med Sovjetunionens upplösning men han anser sig tydligen ha full kompetens att uttala sig om allt och alla med bäring på Ryssland.

Eftersom hans uttalanden stämmer så otroligt väl överens med vad som kommit från regeringskansliet då det viftat bort allt som antyder motsatsen är det inte utan att man börjar undra vad som är säck och vad som är påse….

Putin är beroende av yttre fiender, påstår Hedlund. Det är kanske det som är regeringens geniala strategi; att ta bort varje uns av risk att Sverige skulle kunna uppfattas som fiende….

Komplettering 101720
Professor Hedlund får svar på tal av Jan Leijonhielm, fd projektledare för Rysslandsstudier vid FOI.

SvD Brännpunkt 1 Hedlund

SvD Brännpunkt 2 Leijonhielm

Den starke tar vad man vill ha

 

Makten sitter i spjutstångs ände var ett vanligt uttryck hos den tidigare så frekvente kommenteraren Spanaren.
I Ola Wongs rapportering i SvD om det allt hårdare medieklimatet i Kina formulerar en Pekingkvinna det hela lite mera rakt på sak med anledning av Kinas och Filippinernas dispyt rörande några klippöar i havet. Det spelar ingen roll vem som har rätt eller vilka lagar som gäller. Medierna säger att vi är en stark nation nu, och en stark nation tar bara vad den vill ha!
Efter att tacksamt ha konstaterat avståndet till Kina, men med den mentala Brasklappen om ekonomins långräckviddiga makt, kunde jag inte låta bli att flytta över uttalandet på lite mera näraliggande förhållanden.

Med ett Ryssland med en allt tydligare maktfullkomlig Vladimir Putin och med en accelererande återuppbyggnad av landets militära förmågor, kommer vi allt närmare läget med en stark nation i vårt närområde, om vi inte redan är där; och för att uttrycka sig med den kinesiska kvinnans ord: En stark nation tar vad den vill ha! Att Ryssland kan göra det visade man med önskvärd tydlighet under Georgienkriget. Man tog vad man ville ha och agerade i övrigt helt efter sina egna önskemål och man gjorde det utifrån en regional militär styrkeposition och en medvetenhet om västs politiska begränsningar.

Det är inte utan att man frågar sig vad det kan vara som Ryssland kan tänkas vilja ha i vårt eget närområde och då speciellt runt vår egen lilla ankdamm Östersjön; detta Fredens Hav i Norr? Man vill inte ha NATO/USA:s antirobotsköld in på knutarna, man vill inte ha någon permanent NATO-närvaro i de baltiska staterna och man vill definitivt inte ha ett Finland som på något sätt kan kopplas till NATO och detta uttrycker man på ett sätt som för tankarna till det kalla kriget och VSB-avtalets tidevarv.

I den svenska debatten, om den överhuvudtaget finns, framförs alltid från officiellt håll att länderna i vårt närområde antingen minskar sina militära förmågor och resurser, eller vad gäller Ryssland, att den eventuella upprustningen sker från en så låg utgångsnivå att den ännu inte är avgörande. (Den rullande tioåriga time-outen ska tydligen vara för evigt…)
Frågan om den relativa styrkan och den ryska regionala relativa styrkeöverlägsenheten, den som möjliggjorde agerandet i Georgienkriget, verkar helt ointressant. Allt bygger på föreställningen om den globala styrkebalansen, om USA:s efter det kalla krigets slut hegemoni och tron på den ensidiga svenska naivitetsförklaringen, förlåt solidaritets…
Att USA mer och mer drar sig undan Europa till förmån för sina nationella intressen i Asien och att Europas NATO-länder i framtiden knappast kommer att ha kapacitet att vara solidariska ens med sina alliansbröder verkar vara ointressanta faktorer för svenskt officiellt vidkommande.

En stark nation tar vad den vill ha är en realitet vi måste räkna med. Styrkan kan vara politisk, ekonomisk eller militär men vad gäller Östersjöregionen, och för den delen även i ökande grad Barents-regionen och Arktis, är det Rysslands militära uppbyggnad och politiska utveckling som oroar.

För vår egen del är det mest oroande kanske att man verkar totalt ointresserad av att ens diskutera det hela, eventuella konsekvenser och vad som kan behöva göras. Mest skrämmande och på gränsen till löjeväckande är den totala beröringsskräcken inför till och med bara en diskussion om svenskt NATO-medlemskap.

Return of the King

25 september 2011 1 kommentar

Vladimir Putin har tillkännagivit sin avsikt att ställa upp i vinterns ryska presidentval, något som hälsats med glädje av stora delar av det ryska etablissemanget men även av mannen och kvinnan på den ryska gatan.

För oss utomstående är det något av en paradox att den som beskurit yttrandefriheten, mer eller mindre omöjliggjort reellt partipolitiskt arbete, klavbundit stora delar av medierna och som, om inte uppmuntrar så i alla fall, tolererar korruption, har kunnat nå en sådan position och dessutom fått folkmajoritetens uppskattning.
Att han, formellt helt korrekt men ändå, genom konstitutionellt trixande med största sannolikhet kommer att låta sig väljas till president på nytt verkar inte på något sätt ha minskat hans folkliga popularitet. Ryssarna uppskattar uppenbarligen den starke ledaren!

Tittar man tillbaka på den ryska/sovjetiska historien är det kanske inte så konstigt. Ryssland har nästan alltid styrts av starka män med stöd av den hemliga polisen, byråkratin och ibland den ortodoxa kyrkan.
Om den starke mannen varit tsar, högsta höns i kommunistpartiet eller pseudodemokratiskt vald president/premiärminister, om den hemliga polisen hetat ochrana, tjekan, NKVD, KGB eller FSB, om byråkratin varit adelsbaserad, byggts på nomenklaturan eller på handplockade eller ditkorrumperade KGB-bröder, verkar inte ha haft någon betydelse. Utanverken må vara olika men principen den samma. Det verkar på något sätt ödesbestämt att Ryssland ska styras på detta sätt.

Hur Ryssland styrs är kanske till största delen en fråga för det ryska folket, till syvende og sist är det de som lever i landet och som måste ha det slutliga ordet om hur det ska vara. Vi må sitta vid sidan av, ha synpunkter och oja oss över vad vi anser vara avsteg från självklara och fundamentala regler och principer, universella samhällskontrakt för förhållandet mellan styrda och de styrande, mellan staten och folket och hur makt ska vinnas och kunna förloras. Det är vår absoluta rätt och en rätt vi ska utnyttja.
Samtidigt kanske vi ska visa en viss ödmjukhet och acceptera att det som är självklart och oomtvistat i vårt system kanske inte är det i ett annat; att det som uppfattas som väl fungerande och omistligt här kanske inte alls är det där. Det som är rätt i Uppsala kan mycket väl vara fel i Lund….

Den ryska inrikespolitiken och styrelseskicket har djupa historiska rötter men vad som kanske borde intressera oss mer är att även utrikespolitiken, de geopolitiska intressena och prioriteringarna, hävdandet av intressesfärer, varit i princip oförändrade genom århundradena. Oavsett om det varit Peter, Alexander, Stalin eller Putin som hållit i rodret, verkar målen vara i huvudsak desamma. Medlen kan skifta efter världsläge och tidsanda och tidshorisonten ligger ofta avsevärt längre bort än vad vi i väst verkar inse eller kan hantera; men de övergripande målen är i dessa avseenden förmodligen desamma för Vladimir Putin som de var för Peter I.
Det är här vi borde lägga fokus, det är här vi borde ha de stora synpunkterna, det är detta som borde få påverka vår egen politik och vårt eget agerande.

SvD 1
SvD 2
DN
RIA
SVT
SR

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, ,

Moskva dagen efter; men sen?

Efter terrordåden i Moskvas tunnelbana startar spekulationerna. Det officiella Ryssland har snabbt pekat i riktning Kaukasus och mot olika muslimska separatistgrupper; ett utpekande som kan vara nog så troligt med tanke på både den ryska politiken i området och på olika uttalanden, både före och efter sprängningarna, från olika kaukasiska grupperingar.
Det finns dock andra alternativ, alternativ som kanske inte är särskilt populära hos den ryska ledningen; alternativ som sätter fingret på ryska inrikespolitiska problem, på maktkamp, kriminalitet och på olika syn på samhällsutvecklingen.
Var sprängdådet i själva verket ett led i kampen mellan den konservative och repressive Putin och den mera liberala och framåtblickande Medvedev? Var de en reaktion från dem som känner sig pressade av president Medvedevs allt hårdare, inte bara i retoriken, kamp mot korruptionen? Var det de kriminella ligornas svar på en, i vissa avseenden, effektivare polis?

Den ryska närhistorien rymmer flera exempel av mer eller våldsamt slag på alla dessa teorier och även om det kanske är troligast att det är just kaukasiska separatister som ligger bakom och att dåden är ett svar på ryska framgångar i kampen mot dem, kan man inte komma ifrån att bara det att dessa teorier ventileras är ett uttryck för den turbulens och de underliggande strömningar som finns i det ryska samhället.
Bara det att det förekommit, med ryska mått mätt, omfattande demonstrationer mot premiärminister Putin med krav på hans avgång och med grava anklagelser och kritik mot hans politik, visar på ett ryskt samhälle som känner av både den ekonomiska krisen och den politiska enkelriktning och det politiska förtryck som de facto finns.
Att medborgarna dessutom, trots den officiella bilden av parhästarna som gemensamt drar lasset, upptäckt att Putin och president Medvedev verkar stå för två olika utvecklingslinjer, för två olika framtider, gör att det ryska samhället kan komma att polariseras och politiseras inför kommande val och detta oavsett vilka som ligger bakom gårdagens attentat.

Säkerhetsbedömare i Väst har alltid föredragit ett politiskt stabilt och förutsägbart Ryssland, oavsett vilken politik som förts och oavsett med vilka medel stabiliteten skapats. Med de internationella spänningar och nya konfliktområden vi redan konstaterat och med dem vi ser framför oss, är ett oförutsägbart och av inre motsättningar påverkat Ryssland förmodligen inget drömscenario för någon annat än möjligen för de olika separatiströrelserna.
För majoriteten av det ryska folket är det förmodligen, som det alltid varit genom historien, mat på bordet, ordning och reda, säkerhet på gator och torg, pensionerna i tid och en gradvis standardförbättring som prioriteras högre än vilka som sitter i Kreml.

SvD 1
SvD 2
DN

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, , ,

Kremlologen är död. Länge leve putinologen

21 februari 2010 1 kommentar

I en krönika i DN filosoferar Richard Swartz över kremlologerna och hur de försökte tolka vad som skedde och tänktes i den kommunistiska maktens korridorer utifrån bildanalys, det sagda och det osagda, utifrån tystnaden och det vältaligt framförda.
I ett slutet samhälle utan någon som helst offentlig debatt, utan fria medier och med en totalstyrd nyhetsrapportering hade kremlologerna och deras tolkningar och hypoteser om vad som doldes bakom mörkläggningar och ordsvall stor betydelse för omvärldens uppfattning och reaktioner.

Enligt Swartz ska kremlologin nu vara en obsolet och utdöd profession eftersom den värld de levde av inte längre existerar.
Ytterst tveksamt! Visserligen är kommunistdiktaturerna störtade, visserligen har SSSR fallit och WP upplösts och visserligen har vi något slags pseudodemokrati i Ryssland men vet vi egentligen så mycket mera; är vi så mycket klokare?
Inte heller i dagens Ryssland finns någon levande samhällsdebatt, medierna är visserligen moderniserade till sin utformning och det sätt på vilket de presenterar sitt material men är de fria att skriva och rapportera vad de vill utan motreaktioner? Knappast.
Finns någon reell möjlighet till växling vid makten efter fria val mellan jämställda kandidater med lika tillgång till medier och och lika möjligheter till opinionsbildning? Knappast.

President Medvedevs alla tal, kontakter och uttalanden finns tillgängliga på nätet, premiärminister Putin är en rysk mediagunstling som går hem i stugorna och det finns egentligen hur mycket information som helst men säger den egentligen något väsentligt om annat än den officiella politiken, om bakomliggande tankar, om olika alternativ för framtiden? Går de i polemik med eller svarar politiska motståndare? Knappast.

Stora flerspråkiga nättidningar rapporterar om till synes allt men så fort det rör sig om kontroversiella eller frågor om utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik kan man misstänka att det är Husbondens röst som talar, särskilt som texterna ofta till sakinnehållet, om än inte till formuleringar och undertecknare, är likalydande oavsett vilken nättidning man läser. I den mån något som kan uppfattas som avvikande mening eller debatt publiceras ligger misstanken nära att det istället rör sig om dimridåer och vilseledning. Misstanken stärks av att den största, RIA Novosti, ingår i ett konglomerat ägt av den ryska staten.

Om vi under kremlologins storhetstid höll på att törsta ihjäl av nyhetstorka drunknar vi nu nästan istället i ett hav av information; information som egentligen inte säger särskilt mycket om det vi vill ha reda på.
Om kremlologerna gått i pension kanske det är dags att istället införa putinologer; personer som kan sålla i informationsflödet, skilja agnar från vetet och rätt tolka vad som döljer sig bakom den till synes öppna men ändå stängda dörren till Kreml.

Diagnosen ställd, medicin saknas

08 december 2009 1 kommentar

Att Arkadij Vaksberg inte är någon större älskare av Vladimir Putin eller av dagens ryska samhälle torde vara utom allt tvivel och att han har goda grunder för att residera i Paris och inte i Moskva bör också vara uppenbart för dem som följt hans krönikor och understreckare i SvD eller läst hans många böcker.

Med en grund i det gamla sovjetiska etablissemanget, där han visserligen var både kritiserad och ifrågasatt eftersom han vågade kritisera och ifrågasätta, men ändå tilläts publicera sig, har han nu i självvald (?) exil tagit som sin uppgift att sätta den putinska politiken och det putinska samhället under lupp.

Då man läser Vaksberg ska man vara medveten om både hans bakgrund och hans agenda och att han har ett klart uttalat syfte med sina skriverier torde inte undgå någon. Bortsett från detta kan man ändå inte komma ifrån att han är väl insatt i dagens ryska politik och att mycket av hans kritik och åsikter är välgrundade.

I dagens SvD-understreckare tar Vaksberg upp det synnerligen intressanta spelet mellan president Medvedev och premiärminister Putin; spelet mellan den eventuellt reformvänlige, kanske demokratiinriktade och djupt oroade Medvedev och den korrupte maktpolitikern, antidemokraten och stormaktsnostalgikern Putin.
Medvedev med de stora visionerna, vackra tankarna och fagra orden men utan makten att göra något och Putin med tystnaden, makten, korruptionen och utan andra visioner än att återskapa supermakten och berika sig själv och sitt följe.

Vaksbergs beskrivning av de faktiska förhållandena, av vem som makten haver och vem som sitter på möjligheterna att verkligen göra något, är förmodligen någorlunda korrekt och säkert inte särskilt kontroversiell i det avseendet.
Mera intressant är i stället hans obesvarade fråga om varför det är som det är. Är det fråga om ett välregisserat spel mellan ”good coop and bad cop” där Medvedev får spela rollen av den hoppingivande gisslan för en på sikt positiv utveckling i Ryssland i väntan på Vladimir Putins återkomst till två nya presidentperioder?
Eller är Medvedev kanske den som framskymtar i hans tal och olika utspel, den verkligt oroade och reformvänlige med visioner för Ryssland både inrikespolitiskt och vad gäller landets internationella relationer? Visionären utan reella möjligheter som spelats bort av hårdföra maktpolitiker utan andra visioner än makten och egennyttan.

Vaksberg ger inget direkt svar på frågan även om man mellan raderna kan förstå att han lutar åt den senare tolkningen. Oavsett vilket, vilken roll Medvedev än spelar eller tilldelats, är Vaksberg dock pessimistisk om framtiden.
Även om Medvedev diagnostiserat den ryska sjukan är det osäkert om det finns någon medicin, och kanske mest skrämmande, om någon överhuvud taget är intresserad av att hitta den; allt enligt Arkadij Vaksberg.

Valet mellan Putin eller Medvedev, om det nu finns något val och om alternativen är reella och inte bara en Patomkinkuliss, kan synas vara en fråga främst för det ryska folket, men givet retorik och faktiskt ryskt agerande, är valet kanske lika viktigt för omvälden; omvärlden verkar i varje fall klart mer intresserad av frågan än åtminstone de ryska medierna.

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, ,

Är jag lurad och i så fall av vem?

07 december 2009 4 kommentarer

För den som är helt hänvisad till OSI (Open Sources Information/Intelligence) och dessutom inte läser ryska, är det inte lätt att försöka följa upp trender och framtida utveckling vad gäller rysk försvars- och säkerhetspolitik.
Politiska utspel och uttalanden är det förvisso gott om, reportage om utvecklingen inom de väpnade styrkorna lika så, problemet är bara att de spretar, pekar åt olika håll och gör det allmänt svårt att skapa en någorlunda begriplig bild med en genomgående gemensam nämnare.
Ena dagen hävdar president Medvedev att ett krig med NATO ska vara styrande för utvecklingen av de ryska stridskrafterna, nästa dag skriver chefen för generalstaben att det är den lokala konflikten i gränsområdena som ska vara styrande krigsfall.
Premiärminister Putin åker till Paris och förhandlar om inköp av oceangående amfibieattackfartyg samtidigt som en tung amiral går ut i pressen och hotar med att den ryska flottan år 2015 kommer att ha förlorat sin oceana kapacitet och att ett fullständigt otillräckligt nybyggnadsprogram hotar flottans stridsvärde. Ena handen talar om fyra-fem nya stora hangarfartyg inom beslutsperioden medan den andra bittert klagar över att endast ett större stridsfartyg kommer att tillföras i närtid.
Politiskt flaggas för den pågående försvarsreformen med ny ledningstruktur, nya organisationsformer och nya principer för rekrytering och utbildning, allt resulterande i ”leaner and meaner”, samtidig som försvarsledningens utvärdering av förbanden och hur långt man kommit i omstruktureringen resulterar i svidande kritik och underkännanden.
Ny materiel presenteras i medierna och på internationella vapenmässor samtidigt som många förband uppenbarligen tragglar vidare med och försöker hålla igång arvet från sovjettiden.

Vad ska vi dra för slutsater av detta? Är den ryska försvarsmakten snabbt på väg att moderniseras materiellt, organisatoriskt och förmågemässigt eller lider den fortfarande av den institutionella motviljan att lämna sovjettidens massarméer, otillräcklig materielomsättning och svårigheter att rekrytera personal av alla kategorier? Var de senast genomförda storövningarna välregisserade skådespel för att backa upp politisk vilja och politiska utspel eller var de en sann värdemätare på återvunnen förmåga och självsäkerhet?

Jag har själv påpekat den ökade ryska förmågan i Östersjöområdet som starka orsaker till att ompröva den svenska försvars- och säkerhetspolitiken. Jag har skrivit om olika politiska uttalanden och doktriner och om hur Ryssland nu i snabb takt skapar förmågan att även militärt backa upp den politiska retoriken.
Har jag haft fel? Har jag fallit offer för traditionell rysskräck och nostalgiskt invasionsförsvarstänkande? Har i själva verket det svenska politiska etablissemanget rätt där Östersjön under överskådlig tid är ett fredens hav med den ryska björnen lugnt sovande i sitt ide?

Nej, det tror jag inte! Mycket i det disparata informatinsflödet är naturligtvis genuin maskirovka eller uttryck för rivalitet mellan försvarsgrenar, politiker, generaler och inom det militärindustriella komplexet, men Ryssland är ovedersägligen på väg upp, politiskt, ekonomiskt och militärt. Den militära uppgången är förmodligen inte så snabb och så problemfri som den ibland beskrivs och många problem, prioriteringar och avvägningar återstår. Men den politiska inriktningen med Putin- och Medvedevdoktriner verkar vara rejält förankrade och vägen mot en, om inte global så åtminstone en euroasiatisk kontinental supermakt verkar vara klart utstakad.
Den militära upprustningen kanske släpar relativt politiken men är ändå på god väg.

I Sverige släpar både politik och försvarsförmåga. Om vi gör något åt det nu kanske vi kommit tillräckligt på väg då den militära förmågan i vår omvärld hunnit ikapp politiken.

RIA 1
RIA 2
RIA 3

Putin i Paris och Mistral i St Petersburg

26 november 2009 8 kommentarer

Rysslands premiärminister Putin är på besök i Frankrike för överläggningar och diverse artighetsvisiter. Av intresse är kanske främst de överläggningar som i samband med besöket ska genomföras mellan det ryska GazProm och det franska energibolaget EdF samt det ryska eventuella köpet av det franska amphibious assault ship Mistral, fn på örlogsbesök i St Petersburg.

Energiöverläggningarna, som syftar till att leda fram till ett gemensamt memorandum, visar dels på Frankrikes allt mer ökande beroende av ryska energileveranser, dels på den fortsatta ryska strävan att runda EU-gemenskapen och gå direkt på enskilda stater och därigenom splittra EU till sin egen fördel. Gasledningen Nord Stream är ett exempel på motsvarande teknik gentemot Tyskland.

Det eventuella köpet av Mistral är intressant så till vida att fartyget är av en typ som aldrig tidigare funnits i den ryska/sovjetiska flottan och att det tillsammans med de efterföljare som planeras, skulle ge Ryssland en global förmåga till maktprojektion.
Köpet av Mistral är dock inte på något sätt oomtvistat där tunga ryska debattörer öppet går ut och ifrågasätter vad Ryssland ska med ett sådant fartyg till.

Då Putin ändå är i Paris kanske han ska skaffa sig lite nya kläder nu då han av det ryska folket utsetts till ”en riktig karl”

Ryssland på djupet….

24 november 2009 1 kommentar

Jag har vid ett flertal tillfällen kretsat kring frågan om Rysslands väg och utveckling, om ett Ryssland som till följd av sin historia, sina traditioner, sin storlek, sin ekonomi och sin nästan dogmatiska centralism kommer att förbli ett land som väljer sin egen väg, som inte kommer att inordna sig i vad vi anser vara självklarheter och som även fortsättningsvis kommer att hävda sin rätt med de metoder de finner lämpliga.

En mycket läsvärd och tankeväckande fördjupning och utveckling av dessa tankar finns att läsa i en Understreckare i dagens SvD. Den förre rysslandsdiplomaten, författaren, ekonomen, vd för Stockholm Group for Developement Studies AB mm, Krister Eduards gör här en mycket intressant analys av varför det är som det är och blev som det blev.
Insiktsfullt beskriver han hur våra förhoppningar om att Ryssland skulle inlemmas i vårt politiska system och vårt tänkesätt grusades och hur återgången till ”den egna vägen”, det traditionellt ryska, skapade stabilitet, tillväxt och förbättrade fysiska levnadsförhållanden.
Hans beskrivning av den ryska ”petrokratin”, där staten p.g.a. sin kontroll och sitt ägande får huvuddelen av sina inkomster från olje- och gasindustrin blir mer eller mindre oberoende av skatteintäkter och följaktligen även av folkets stöd, ger en trovärdig förklaringsmodell till mycket av det vi utanför systemet ställt oss frågande inför.

Eduards beskrivning av Rysslands syn på omvärldspolitiken som ett nollsummespel och om hur Ryssland blivit alltmer skicklig på att hantera EU och på att spela på nationella motsättningar inom unionen borde studeras och begrundas av mer än en politiker, vare sig vederbörande residerar i Stockholm eller Bryssel.

Ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv är kanske Eduards tankar om Kina och Centralasien som Rysslands största utmaningar mest intressanta. Trots all retorik och trots bl a Georgienkrisen, ligger de största hoten mot Ryssland i öster och sydost, medan man långsiktigt kommer att söka win – win-lösningar västerut.

Eduards ger sin förklaring till varför det blev som det blev och är som det är. Vad gäller framtiden är han mer försiktig. Riskerna med Kina, islamism och Centralasien kommer visserligen fram, men vad gäller den interna utvecklingen, demokrati i stället för petrokrati, yttrandefrihet, självständig rättsapparat och fria medier, är han mera försiktig. Där verkar han mellan raderna hävda att Ryssland är Ryssland och att landet som alltid kommer att gå sin egen väg, en väg som med korta avbrott har en lång och för staten, men kanske inte alltid för folket, lyckosam tradition.

SvD

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, , ,

Regler är till för att följas, men vilka?

19 november 2009 3 kommentarer

I huvudledaren i dagens SvD listar skribenten ett antal av de frågor rörande rysk politik och ryskt agerande det senaste årtiondet som givit upphov till frågor, tveksamheter, oro och ifrågasättanden.
En passus förtjänar särskilt att kommenteras, nämligen …grundas det ryska tänkandet i nationalstatens suveränitet med ett maktspel som hör hemma i förfluten tid.

Här ligger det stora problemet med svensk, EU-europeisk och till delar USAmerikansk syn på och agerande gentemot Ryssland och olika ryska utspel. Man har inte insett eller accepterat att det traditionella och månghundraåriga maktspelet mellan stater och allianser om inflytande, handel, råvaror och vad det nu kan vara, i Kreml inte alls tillhör en förfluten tid utan tvärt om fortfarande är en naturlig del av planeringen och politiken med användande av hela den tillgängliga arsenalen.

Om nu någon skulle tro motsatsen, deltar både EU och USA och de flesta andra i detta spel, men kanske inte lika tydligt och och utan att visa den knutna näven…. Man påstår sig istället agera efter en ny regelbok som ska styra det eviga spelet.

För att dessa nya regler, nya tänkesätt och nya former för konflikthantering ska fungera, krävs att de accepteras och används av alla parter. Det håller inte att den ena sidan hävdar att de gamla reglerna tillhör en förfluten tid om motspelaren fortsätter att använda dem.
Risken är då stor att man vinner sympatier men förlorar matchen.

SvD