Arkiv

Posts Tagged ‘Östersjön’

Se till förmåga i stället för förmodad avsikt

Efter Georgienkriget och nu senare Krimannekteringen, interventionerna i Ukraina och Syrien och diverse provokativa ageranden världen runt med kraftsamling till Östersjöområdet spekuleras och analyseras det om mycket.

En ofta återkommande fråga är: Efter vilka modeller tänker och planerar de och vilka prioriteringar har de i Kreml?

Svaret är att det vet vi inte! Av historien och av olika doktrinära uttalanden kan vi anta (med viss osäkerhet) vilka de lång- och kortsiktiga målen är och eventuellt också i vilken ordning man söker nå dem.

Vilken tidslinjal man har, vilka medel man avser använda, vilka risker man är benägen att ta, vilka mål man kortsiktigt kan tänka sig att uppge och då i utbyte mot vad; det vet vi inte.

Vi vet inte heller vilka analysmodeller de använder, vad de anser vara oacceptabla konsekvenser eller vilka uppoffringar de anser vara rimligt att avkräva det ryska folket.

Vad vi däremot vet är att Ryssland sedan flera år rustar sig, politiskt, tekniskt, ekonomiskt och militärt för att skapa handlingsfrihet vid val av medel om eller när de väljer att aktivt försöka nå ett prioriterat mål. Vi vet också att Ryssland, åtminstone regionalt och/eller inom vissa sektorer, nått denna handlingsfrihet.

Kontentan av detta är att vi, dvs Sverige, EU, NATO och den svårdefinierade västvärlden i övrigt, kanske inte ska låsa oss så mycket i djuplodande analyser för att försöka klura ut vad Ryssland tänker göra utan mera lägga energi på att förbereda oss för vad de kan göra; vilka förmågor landet har att göra något, vad och var det än blir.

Då vi klarat av det är nästa logiska steg att fastställa vilket ryskt agerande som skulle resultera i oacceptabla konsekvenser för oss, inte de största fördelarna för Ryssland.

Tillbaka till Gotland

Ön

I accelererande tempo har en väldig massa människor det senaste året intresserat sig för Gotlands försvar. Med påstått nygamla insikter om behovet och med lämpliga beklaganden av tidigare misstag duggar nu förslag på satsningar av varierande styrka och smak. Den ende, verkar det som, som inte vill är ÖB, men han har nog sina randiga skäl och rutiga orsaker. Tyvärr verkar de föreslagna satsningarna göras med armbågen, komma försent och ger intrycket att bakom finns förhoppningen att då det är dags att genomföra det hela ska behovet vara överspelat.

Den föreslagna stridsgruppen verkar dessutom mera vara resultatet av politisk kohandel än sunt militärt tänkande. Med ett mekskyttekompani och ett initialt obemannat stridsvagnskompani utan vare sig luftvärn eller understöd kommer man inte långt i aktuell hotmiljö, särskilt inte som logistikfrågorna inte ens verkar påtänkta.

Om det är som jag tror, att vissa styrande inte insett att vi lever i en annan storstrategisk situation idag jämfört med vad som gällde under det kalla kriget, är detta ambivalenta intresse för Gotlands försvar och säkerhetspolitiska betydelse förståeligt. Om man, trots baltisk NATO-anslutning, rysk revanschism, kriget i Ukraina, annekteringen av Krim och diverse provocerande uttalanden och flygövningar, i tanken lever kvar i ett gammalt mind set är mycket förklarat.

Under det kalla kriget och i händelse av en konventionell militär konfrontation mellan NATO och WP var Gotland förhållandevis ointressant för de två huvudmotståndarna. Kontroll av Gotland hade ingen avgörande betydelse för utgången av kampen mellan WP och NATO. Om någon av parterna eventuellt skulle ha ett intresse var det i så fall WP snarare än NATO. Gotland var däremot av största intresse för Sverige och kunde bli av intresse för WP om, och jag skriver om, WP ansåg att kontroll av svenskt fastlandsterritorium skulle krävas för framgång i kriget mot huvudmotståndaren.
För Sverige innebar Gotland möjligheten till framskjuten basering av flyg- och sjöstridskrafter och ön gav fördelaktiga möjligheter för olika typer av sensorer. Vid ett WP-angrepp på Sverige (Mälardalen, Sydsverige) innebar naturligtvis kontroll av Gotland motsvarande fördelar för WP. Givet dåtidens räckvidder skulle baseringsmöjligheterna för flyg och framför allt helikoptrar kunna bli avgörande.

WP-kontroll av Gotland var alltså något som var oacceptabelt för Sverige med tanke på våra möjligheter att försvara nyckelområden på fastlandet och den insikten låg bakom det dåtida starka försvaret av ön.

Men nu lever vi inte i den storstrategiska situation som gällde då. Gotlands militära betydelse är inte längre en fråga för bara Sverige och WP och då i händelse av ett WP-angrepp på det svenska fastlandet. Nu är det baltiska staterna medlemmar av NATO, Ryssland har byggt Nord Stream och är dessutom i en avsevärt högre grad än tidigare beroende av Östersjön för sin utrikeshandel.
Och kanske viktigast, den hetaste militära konfrontationslinjen i den militärs spänning som återuppstått i Europa hittar vi inte längs den gamla centralfronten utan i Östersjön med Gotland i centrum.

Nu har vi en situation där Gotland vid en konflikt i området är av största intresse, inte bara för Sverige utan, i kanske ännu större utsträckning, även för NATO och Ryssland. Kontroll över ön skulle vara avgörande för att genomföra respektive förhindra ett NATO-ingripande mot rysk aggression riktad mot de baltiska staterna. Gotland har helt plötsligt hamnat mitt i spänningscentrum och kan vara nyckeln till framgång för både NATO och Ryssland. Detta är en helt annan situation än den under det kalla kriget då ön kan sägas varit något som endast berörde Sverige och WP och då vid ett WP-angrepp mot S och mellersta Sverige.

Om man inte insett, eller av skilda skäl inte vill inse, realiteterna utan lever kvar i kalla kriget-tänket vad gäller Gotland är, som jag skrev inledningsvis, mycket förklarat. Då var ju Gotland aktuellt endast vid en konflikt Sverige – WP. Tror man då på det av alltför många upprepade mantrat att det inte finns någon omedelbar risk för ett militärt angrepp på Sverige finns ju heller inget hot mot ön. Alla kan andas ut och det räcker med symboliska satsningar och munväder.

ÖB då, har inte han och hans stab insett de nya förutsättningarna? Det har han säkert. Han är nog fullt på det klara med att enda sättet att förhindra att ön vid en konflikt blir föremål för kapplöpning mellan NATO och Ryssland är en allsidig och väl avvägd svensk militär närvaro på ön. Han vet nog också, trots vad han sagt om motsatsen, att man måste vara på plats från början med tillräckligt starka stridskrafter. Kommer man tvåa kommer man inte dit. Men ÖB vet också att han har vad han har av stridskrafter, att han måste prioritera och att, krasst uttryckt, svensk överlevnad i dagens strategiska situation inte står och faller med Gotland.

Dessutom ägnar sig nog ÖB åt kvalificerad utpressning och gamesman ship.

Ett av flera tidigare inlägg om Gotland

Försvara Gotland, med vad om alls?

Krisen i Ukraina har satt fart på den svenska försvarsdebatten där helt plötsligt alla vill vara med. De flesta talar om höjda försvarsanslag och många om nya mål och uppgifter för FM, men få vill konkretisera sig i termer av anslagsnivåer, förbandtyper eller förmågor.

Gott så. Det är nog bäst att invänta försvarsberedningen och sen tänka till ytterligare några varv så att det inte blir ”fort men fel”.

En av de få sakerna som blivit konkret är GOTLAND. Alla vurmar helt plötsligt för ön. Gotland ska försvaras tycker alla, men på många olika sätt och med skiftande ambition. Herr Björklund vill återuppväcka P 18:s MekB, Carl Bildt vill försvara ön med ubåtar, någon vill dominera Östersjön med lv-skyddade sjörobotar på ön och bland politiker och tyckare i övrigt finns sedan allt däremellan
ÖB säger att visserligen ska hela Sverige försvaras men att binda kvalificerade förband på ön vore att även binda en arm på ryggen. Behåll handlingsfriheten och upprätthåll förmågan att skicka förband till ön vid behov menar ÖB och bland försvarsbloggarna hävdar cornucopia? att det är för farligt att försvara Gotland på Gotland och att vapenutvecklingen på rysk sida kommer att driva oss längre och längre västerut undan bekämpningshotet. Tyckarna är alltså många och argumenten ännu fler.

I allt detta saknar jag dock några i mitt tycke mycket tunga argument.

Signaleffekten. Utan att gå in på innehållet eller styrkan är det min bestämda uppfattning att en signifikant militär närvaro på Gotland kommer att krävas för att ge önskad signaleffekt.

Signalen till omvärlden att Sverige vill och kan försvara sig och att vi vill ta en aktiv del i den säkerhetspolitiska helheten kring Östersjön, signaleffekten till svenska folket att politikerna tar omvärldsläget på allvar och, inte minst viktigt, signaleffekten till gotlänningarna att ön är en viktig del av Sverige som inte kommer att säljas ut.
Detta behöver nödvändigtvis inte innebära ett återuppståndet utbildningsförband, över tiden roterande enheter från fastlandet löser uppgiften lika bra samtidigt som det sker en kunskapsspridning inom FM.

Stabilitet och säkerhet. Sverige har blivit en säkerhetskonsument i Östersjöregionen. En anpassad militär närvaro på ön skulle hjälpa till att vända detta samtidigt som det skulle bidra till stabiliteten i ett alltmer svårbedömt omvärldsläge.  

Stabilitet skapas av förband på plats, en normalbild som skapar förutsebarhet och säkerhet hos omgivningen. Att som ÖB föreslår tillföra förband till ön vid behov, är i ett osäkert läge eller då behovet blivit akut, tvärtom spänningshöjande, destabiliserande och något som det just därför förmodligen kommer att bli mycket svårt att få ett politiskt beslut för att genomföra.

Trovärdighet. Säkerhetspolitik bygger i mångt och mycket på trovärdighet. Har vi förmågan och viljan att göra det vi säger oss kunna och vilja göra? Är doktrinen och politiken trovärdig?

Vad gäller Gotland är det inte trovärdigt att vi i en krissituation ska tillföra förband till Gotland. Eskalationsrisken och beslutsvåndan har jag redan berört, till detta kommer den bistra militära sanningen. Är vi tvåa till Gotland kommer vi aldrig dit! Likaväl som en kanske liten, men rätt sammansatt, välövad och välutrustad svensk närvaro på ön kan avhålla andra från militära äventyrligheter eller hot, likaväl utgör någon annans styrka ,om än så liten, på ön ett oöverstigligt hinder för oss att ta oss dit.

Till sist en liten reflektion till ÖB:s tillförselresonemang. Om vi, vid behov tror oss om att kunna tillföra förband till ön, torde vi nog också vid behov kunna ta dem därifrån. Om det nu, som ÖB verkar göra gällande, är så enkelt som en ren transportteknisk fråga.  

Tänk först, tala sen men Gotland, ja! Uppdat 111915

11 februari 2013 2 kommentarer

FP går återigen ut och profilerar sig som det försvarsvänliga alternativet i motsats till allianskollegorna C  och M. KD hoppar på och håller med. Är man cyniskt lagd kan man naturligtvis se det som ett försök från små partier till röstfiske i grumligt moderatvatten, men det ligger nog en hel del genuin oro för den svenska försvars- och säkerhetspolitiken bakom.

Jan Björklund gör dock den något ologiska tankeloopen att skapa en FP-arbetsgrupp som ska komma med ett förslag 2014, kanske som ett motargument mot den förväntade, M-styrda, försvarsberedningens utlåtanden, samtidigt som han redan nu talar sig varm för återinförandet av mobiliserade brigader. Han vet dessutom  hur många de ska vara och att en, om man får tro vad FP sa redan för några år sedan,  ska finnas på Gotland. Hade det inte varit bättre att invänta analysen och svaren på de grundläggande frågorna om  ”till vad” och ”varför” innan man börjar tala om brigader, fjärrluftvärn, Patriot och mobiliseringsförband?

Efter år av låsning på Långtbortistan och internationella insatser har nu försvaret av Riket åter kommit i ropet och fokus har äntligen flyttats från Afghanistan. Alla talar om en omprioritering men väldigt få om konkret mot vad. Att resurserna i dagsläget kanske räcker bara till Arlanda är en sak men även i det långa perspektivet saknas en klar nationell säkerhetspolitisk doktrin. Solidaritetstanken må var god men är i detta sammanhang naiv och inget att hänga upp en realistisk planering på och så länge NATO-medlemskap är en ickefråga för alla utom FP måste vi nog finna oss i att bestämma oss för vad vi vill och vad vi är beredda att betala för detta.

Ska vi ha ett försvar som är dimensionerat enbart för att bevaka vår territoriella integritet och våra gränser?
Ska det dessutom kunna agera vid incidenter med militära förtecken i vårt närområde?
Ska det vara så starkt och så utformat att det bidrar till den tidigare så omhuldade ”Nordiska balansen” som sen blev ”Den nordiska stabiliteten”?
Hur stark måste det vara och hur ska det vara organiserat för att det ska ge regeringen handlingsfrihet eller i vart fall råg i ryggen vid förhandlingar under press med starka grannar?

Dessa och flera andra frågor bör vara besvarade innan vi börjar tala om brigader här och där! Herr Björklund får ursäkta men jag tycker att hans utkast luktar gammalt invasionsförsvar i miniformat framsprunget ur ryggmärgen eller kanske den nostalgiska ryggsäcken. Analyser, spel och beredningar kanske visar att han har rätt, men tillåt mig tvivla och detta kanske främst med tanke på den ekonomi vi kan räkna med, eller snarare inte räkna, med i framtiden. Då är det kanske annat än brigader som ger bäst säkerhetspolitisk effekt.

Vad vi kan ha råd med och som kanske bäst gynnar oss relativt möjliga hotbilder längs en varierande hotskala, är förmodligen någorlunda starka flyg- och sjöstridskrafter och en allsidig och förhållandevis stark arménärvaro på Gotland. En välförsvarad ö med en mix av långräckviddiga vapensystem är förmodligen, givet ekonomin, det starkaste säkerhetspoltiska kortet vi kan skaffa oss i närområdet.
För fastlandsarmén torde nog pengarna inte räcka till mer än hemvärn, högvakt och en expeditionskår av bataljonsstorlek för försvar av Arlanda och för internationella insatser.

Men som sagt herrar och damer politiker, analysera först innan förslagsgrodorna hoppar för långt och g(l)öm för all del inte NATO…

Uppdatering 111915: Det är väl säkrast att påpeka att då jag skriver om ”någorlunda starka flyg- och sjöstridskrafter” förutsätter jag tillgången till robusta basorganisationer med adekvat skydd och uthållighet. Men pengarna har väl som vanligt tagit slut långt innan dess…

SvD 1
SvD 2

Hjälm på, backa 50…

Vintern 1969 genomfördes en stor arméövning i gränstrakterna mellan Medelpad och Hälsingland, närmare bestämt i trakterna av Hassela och Hjältanstorp. Övningen var stor och höll på länge, bl a genom förskjutna inrycknings- och tilltransporttider för de deltagande förbanden. Under övningen genomfördes ett antal spektakulära saker som bl a fullskaliga minerade förhuggningar, men den stora grejen var att den nya norrlandsorganisationen org 69 för första gången provades storskaligt.

Själv deltog jag som den minsta tänkbara kuggen i det stora maskineriet. Jag fullgjorde min värnrätt som PCS-elev och med den fantastiska graden av vpl/fu förde jag befälet över ett lite udda förband. Hela vår GU-bat skulle agera både styrka B och C åt de övade brigaderna och jag tilldelades befälet över tre bv 202 med strvtorn på taket och en skgrp i respektive bakvagn. Som sådan skulle jag uppträda som något slags spaningsförband och skapa allmän förvirring inom en given yta.

Det var självklart att, med tanke på ålder och utbståndpunkt, det var jag och mitt förband som var mest förvirrat!
Nåväl, jag försökte lösa min uppgift efter bästa (o)förmåga, något som resulterade i att jag orienterade fullständigt fel bland alla spår och skogsbilvägar och till slut, efter ett självständigt dygn,  inte hade en aning om ens på vilket kartblad jag var. Med drivm på upphällningen och utan något samband följde jag en större väg i förhoppningen att få se en vägskylt eller att möta någon att fråga.
Pang, då kom jag på ett större förband intill vägen, ett förband som enligt både märkning och brist på sådan tillhörde fi!! De var fullt upptagna med att utspisa med ringlande matköer och ingen bevakning. Vad gör en 20-årig PCS-furir med självständigt befäl över en pskplut bv 202? Man breddgrupperar naturligtvis och anfaller med knallande eldmarkeringsapparater på ärtrören och dånande ksp 58 genom det uppfällda passagerarfönstret.

Förvåningen blev stor då reaktionen hos fi var i stort sett obefintlig. Matköer lät sig inte störas och ingen sköt tillbaka. Däremot kom ett antal herrar med blågula band runt både mössor och armar sättande i galopp, vilt viftande och tjoande. Med tillbörlig respekt för överheten beordrade jag halt och klev ur för samverkan. Vad jag fick mig till livs kan sammanfattas med att ”gratulerar till ett väl genomfört anfall….inte enligt planerna….ligger inte inom ramen för övningens tänkta förlopp….halt, helt om och försvinn så att vi kan nollställa läget!!!” Något snopen var det bara att dra vidare, dock efter att vi i nåder fått drivm och anvisningar för att hitta hem. Senare fick jag reda på att mitt anfallsmål var en fördelningsstab med betjäningsförband som agerade högre chef åt både styrka A och B och som sådan inte var ett dugg intresserad av en sketen styrka C-pluton som kommit vilse.

Vart leder nu allt detta. Jo till Bosse Pällnäs, Wisemans och Gyllenhaals artikel i Newsmill om Gotland och öns brist på försvar. Jag och många med mig har tidigare tagit upp detta om Gotland som ett militärt vakum och om våra politikers till synes naiva och fullständigt verklighetsfrämmande syn på hur framtiden kan komma att gestalta sig. Kanske inte troligt, kanske inte ens långsökt sannolikt men ändå fullt möjligt och med helt oacceptabla konsekvenser.

Nu tror jag att jag vet hur det kunnat bli så här. Naturligtvis är man i Rosenbad och på Helgeandsholmen övertygade om att man bara behöver sätta på sig blågula band och i artiga noter ”Gratulera till en väl genomfört lst- och ll-operation. Den är dock inte enligt planerna och gynnar inte utvecklingens tänkta förlopp. Vänligen, backa tillbaka så att vi kan nollställa läget! Vi kommer naturligtvis att ersätta er för era övningsberoende kostnader…”

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:,

Den starke tar vad man vill ha

 

Makten sitter i spjutstångs ände var ett vanligt uttryck hos den tidigare så frekvente kommenteraren Spanaren.
I Ola Wongs rapportering i SvD om det allt hårdare medieklimatet i Kina formulerar en Pekingkvinna det hela lite mera rakt på sak med anledning av Kinas och Filippinernas dispyt rörande några klippöar i havet. Det spelar ingen roll vem som har rätt eller vilka lagar som gäller. Medierna säger att vi är en stark nation nu, och en stark nation tar bara vad den vill ha!
Efter att tacksamt ha konstaterat avståndet till Kina, men med den mentala Brasklappen om ekonomins långräckviddiga makt, kunde jag inte låta bli att flytta över uttalandet på lite mera näraliggande förhållanden.

Med ett Ryssland med en allt tydligare maktfullkomlig Vladimir Putin och med en accelererande återuppbyggnad av landets militära förmågor, kommer vi allt närmare läget med en stark nation i vårt närområde, om vi inte redan är där; och för att uttrycka sig med den kinesiska kvinnans ord: En stark nation tar vad den vill ha! Att Ryssland kan göra det visade man med önskvärd tydlighet under Georgienkriget. Man tog vad man ville ha och agerade i övrigt helt efter sina egna önskemål och man gjorde det utifrån en regional militär styrkeposition och en medvetenhet om västs politiska begränsningar.

Det är inte utan att man frågar sig vad det kan vara som Ryssland kan tänkas vilja ha i vårt eget närområde och då speciellt runt vår egen lilla ankdamm Östersjön; detta Fredens Hav i Norr? Man vill inte ha NATO/USA:s antirobotsköld in på knutarna, man vill inte ha någon permanent NATO-närvaro i de baltiska staterna och man vill definitivt inte ha ett Finland som på något sätt kan kopplas till NATO och detta uttrycker man på ett sätt som för tankarna till det kalla kriget och VSB-avtalets tidevarv.

I den svenska debatten, om den överhuvudtaget finns, framförs alltid från officiellt håll att länderna i vårt närområde antingen minskar sina militära förmågor och resurser, eller vad gäller Ryssland, att den eventuella upprustningen sker från en så låg utgångsnivå att den ännu inte är avgörande. (Den rullande tioåriga time-outen ska tydligen vara för evigt…)
Frågan om den relativa styrkan och den ryska regionala relativa styrkeöverlägsenheten, den som möjliggjorde agerandet i Georgienkriget, verkar helt ointressant. Allt bygger på föreställningen om den globala styrkebalansen, om USA:s efter det kalla krigets slut hegemoni och tron på den ensidiga svenska naivitetsförklaringen, förlåt solidaritets…
Att USA mer och mer drar sig undan Europa till förmån för sina nationella intressen i Asien och att Europas NATO-länder i framtiden knappast kommer att ha kapacitet att vara solidariska ens med sina alliansbröder verkar vara ointressanta faktorer för svenskt officiellt vidkommande.

En stark nation tar vad den vill ha är en realitet vi måste räkna med. Styrkan kan vara politisk, ekonomisk eller militär men vad gäller Östersjöregionen, och för den delen även i ökande grad Barents-regionen och Arktis, är det Rysslands militära uppbyggnad och politiska utveckling som oroar.

För vår egen del är det mest oroande kanske att man verkar totalt ointresserad av att ens diskutera det hela, eventuella konsekvenser och vad som kan behöva göras. Mest skrämmande och på gränsen till löjeväckande är den totala beröringsskräcken inför till och med bara en diskussion om svenskt NATO-medlemskap.

Gamla sanningar är just sanningar

17 februari 2012 3 kommentarer

Enligt arméinspektören har den återupptagna krigsplanläggningen med tillhörande fältövningar visat på ett antal brister. (…inom ramen för återupptäckta gamla sanningar….)
En brist som bör åtgärdas snarast är avsaknaden av militär ledning på plats på Gotland varför man föreslår återförandet av en fast stabs- och ledningsorganisation till ön.
Vid förhöjd beredskap bör denna stabsdel inledningsvis kunna leda tilltransporterade förbandsenheter som grupperas på Gotland enligt ainsp Grundevik.

Att i ett krisläge tilltransportera förband skulle kunna uppfattas som spänningshöjande, provocerande och utlösa en kapplöpning; dessutom vore det, om krisen verkligen är allvarlig, ett synnerligen riskfyllt företag.
Därför är det inte trovärdigt att bygga försvaret av Gotland på bara en stab och planer på att i ett krisläge tilltransportera förband till den i övrigt avmilitäriserade ön. (Förlåt Gotlands hemvärn!)
Med de förmågor som finns i närområdet och med de hotbildsscenarier som är möjliga, kommer vi att vara tvåa om vi inte är där från början och är vi tvåa kommer vi aldrig dit!
Ett trovärdigt försvar av Gotland kräver förband på plats, som avskräckning och för att säkerställa möjligheten att vid behov föra över förstärkningar.
Ingen har ännu vunnit eller avskräckt med enbart en stab…..

Frankrike irriterar USA, än en gång….

Det eventuella ryska köpet av det franska amfibieattackfartyget Mistral med medföljande know how och tekniköverföring för en fortsättning på ryska varv, har fått USA att vakna.
Även om man från amerikanskt håll hävdar att detta är en rent fransk-rysk fråga kommer man ändå att, bilateralt och inom ramen för NATO, ta upp det eventuella köpet med fransmännen där man ska diskutera hur man ”bäst stärker stabiliteten i området”. Man vill även säkerställa att ”alla olika konsekvenser blivit utredda och belysta”.

Det är lätt att förstå USA:s irritation då en NATO-allierad står i begrepp att sälja förutsättningarna för Ryssland att utmana USA på ett område där man tidigare haft näst intill monopol; global maktprojektion och det ligger inte lite sarkasm i kommentaren att ”Frankrike aldrig dolt sin beredvillighet att rucka på principer då det gäller att upprätthålla vinstgivande förbindelser med den som tillhandahåller stora delar av landets olja och gas”. Till detta kan man väl tillägga att Frankrike aldrig varit bäst i NATO-klassen vad gäller lyhördhet till amerikanska intressen eller önskemål. I slutändan har alltid de nationella intressena kommit främst och fransmännen tar nog ganska lätt på amerikanskt smäll på fingrarna om man samtidigt kan tjäna pengar och säkra energileveranser.

Nu utgör väl vare sig ett eller flera Mistral-fartyg något hot mot USA:s globala intressen, till det krävs kompletteringar i form av skydds- och understödsfartyg och fler än det enda hangarfartyg Ryssland har idag. De kan dock utgöra en avsevärd förmågeförstärkning lokalt och regionalt i exempelvis Svarta Havet eller Östersjön och om Ryssland har viljan och ekonomin att fullfölja sina planer på ytterligare hangarfarrtygsgrupper kan Mistral-klassen komma att skapa problem även för USA.
Det är dock främst det regionala/europeiska perspektivet som är aktuellt på medellång sikt (10-15 år?) och det är förvånande att Frankrike inte tagit med det i kalkylen. Här står man i begrepp att hjälpa Ryssland att förstärka den offensiva förmågan i just de områden som utgör flaskhalsar i den ryska energidistributionen till väst- och centraleuropa.

RIA
The Washington Post

Är jag lurad och i så fall av vem?

07 december 2009 4 kommentarer

För den som är helt hänvisad till OSI (Open Sources Information/Intelligence) och dessutom inte läser ryska, är det inte lätt att försöka följa upp trender och framtida utveckling vad gäller rysk försvars- och säkerhetspolitik.
Politiska utspel och uttalanden är det förvisso gott om, reportage om utvecklingen inom de väpnade styrkorna lika så, problemet är bara att de spretar, pekar åt olika håll och gör det allmänt svårt att skapa en någorlunda begriplig bild med en genomgående gemensam nämnare.
Ena dagen hävdar president Medvedev att ett krig med NATO ska vara styrande för utvecklingen av de ryska stridskrafterna, nästa dag skriver chefen för generalstaben att det är den lokala konflikten i gränsområdena som ska vara styrande krigsfall.
Premiärminister Putin åker till Paris och förhandlar om inköp av oceangående amfibieattackfartyg samtidigt som en tung amiral går ut i pressen och hotar med att den ryska flottan år 2015 kommer att ha förlorat sin oceana kapacitet och att ett fullständigt otillräckligt nybyggnadsprogram hotar flottans stridsvärde. Ena handen talar om fyra-fem nya stora hangarfartyg inom beslutsperioden medan den andra bittert klagar över att endast ett större stridsfartyg kommer att tillföras i närtid.
Politiskt flaggas för den pågående försvarsreformen med ny ledningstruktur, nya organisationsformer och nya principer för rekrytering och utbildning, allt resulterande i ”leaner and meaner”, samtidig som försvarsledningens utvärdering av förbanden och hur långt man kommit i omstruktureringen resulterar i svidande kritik och underkännanden.
Ny materiel presenteras i medierna och på internationella vapenmässor samtidigt som många förband uppenbarligen tragglar vidare med och försöker hålla igång arvet från sovjettiden.

Vad ska vi dra för slutsater av detta? Är den ryska försvarsmakten snabbt på väg att moderniseras materiellt, organisatoriskt och förmågemässigt eller lider den fortfarande av den institutionella motviljan att lämna sovjettidens massarméer, otillräcklig materielomsättning och svårigheter att rekrytera personal av alla kategorier? Var de senast genomförda storövningarna välregisserade skådespel för att backa upp politisk vilja och politiska utspel eller var de en sann värdemätare på återvunnen förmåga och självsäkerhet?

Jag har själv påpekat den ökade ryska förmågan i Östersjöområdet som starka orsaker till att ompröva den svenska försvars- och säkerhetspolitiken. Jag har skrivit om olika politiska uttalanden och doktriner och om hur Ryssland nu i snabb takt skapar förmågan att även militärt backa upp den politiska retoriken.
Har jag haft fel? Har jag fallit offer för traditionell rysskräck och nostalgiskt invasionsförsvarstänkande? Har i själva verket det svenska politiska etablissemanget rätt där Östersjön under överskådlig tid är ett fredens hav med den ryska björnen lugnt sovande i sitt ide?

Nej, det tror jag inte! Mycket i det disparata informatinsflödet är naturligtvis genuin maskirovka eller uttryck för rivalitet mellan försvarsgrenar, politiker, generaler och inom det militärindustriella komplexet, men Ryssland är ovedersägligen på väg upp, politiskt, ekonomiskt och militärt. Den militära uppgången är förmodligen inte så snabb och så problemfri som den ibland beskrivs och många problem, prioriteringar och avvägningar återstår. Men den politiska inriktningen med Putin- och Medvedevdoktriner verkar vara rejält förankrade och vägen mot en, om inte global så åtminstone en euroasiatisk kontinental supermakt verkar vara klart utstakad.
Den militära upprustningen kanske släpar relativt politiken men är ändå på god väg.

I Sverige släpar både politik och försvarsförmåga. Om vi gör något åt det nu kanske vi kommit tillräckligt på väg då den militära förmågan i vår omvärld hunnit ikapp politiken.

RIA 1
RIA 2
RIA 3

Att välja bort verkligheten är att göra det alltför enkelt!

06 november 2009 26 kommentarer

Så har då det väntade beslutet kommit, Sverige säger ja till Nord Stream. Vad jag tycker om projektet och dess säkerhetspolitiska implikationer framgår tydligt av flera tidigare inlägg; i dag är frågan mera om jag ska skratta eller gråta efter att ha läst och hört miljöminister Carlgrens argumentation och bevekelsegrunder för beslutet.
Här har vi fått möjlighet att beskåda en uppvisning i den högre politiska skolan i konsten att sila mygg och svälja kameler samtidigt som man stoppar huvudet maximalt djupt i den politiska sanden.
Genom att göra beslutet till en ren miljöfråga kommer regeringen inte bara undan risken av en oönskad konfrontation med både Ryssland och tunga EU-stater, man slipper också att dra nationella försvarspolitiska konsekvenser som skulle förorsaka kostnader alternativt omprioriteringar bort från Långtbortistan.

Om ministern är rätt citerad är det skrämmande på det sätt regeringen väljer att blunda för realiteterna i vårt närområde.
Man har, enligt Carlgren, inte fört några säkerhetspolitiska resonemang; nej man ser inga problem med en ökad rysk militär närvaro i Östersjön; ja, Sverige har tillräckliga ekonomiska resurser för övervakningen och nej, några ytterligare anslag för detta ändamål är inte aktuella.

Jag tror inte att denna blindhet främst är motiverad av rädsla för utrikespolitiska konsekvenser i Östersjöområdet. Nej, den är snarare motiverad av inrikespolitisk röstmaximeringssträvan och av Långtbortistandoktrinen. Hade man tagit en tillräcklig säkerhetspolitisk hänsyn hade man tvingats till kostsamma åtgärder på försvarssidan som reducerat möjligheterna till populära röstköpsåtgärder. Man hade även kanske tvingats minska Sveriges internationella åtaganden och därigenom riskerat att hamna utanför samvaron med de stora.

Att man överhuvud taget inte tänkt en tanke på folken i Ukraina och Vitryssland eller andra delar av Rysslands ”nära utland” är uppenbart. Då ledningen väl kommit på plats och gasen strömmar, är det fritt fram för Ryssland att hota med gaskranen mot både Minsk och Kiev utan att det kommer att påverka vare sig Berlin- eller Parisborna.

Att lyfta blicken och inse att gasledningen inte enbart är en fråga om rysk ekonomi och energiförsörjning till väst- och centraleuropa verkar inte ha varit aktuellt.
Att inse att ledningen dessutom är en del av ett storpolitiskt maktspel om regioner, inflytande och traditionella makt- och intressesfärer hade varit för svårt och stört den inrikespolitiska ankdammen.

Den enda som förmodligen är glad är Mona Sahlin. Nu försvann denna heta potatis från en eventuell rödgrön regering och deras protester nu är nog mera en formsak.

SvD
SvD
DN
DN