Arkiv

Posts Tagged ‘Baltikum’

Tillbaka till Gotland

Ön

I accelererande tempo har en väldig massa människor det senaste året intresserat sig för Gotlands försvar. Med påstått nygamla insikter om behovet och med lämpliga beklaganden av tidigare misstag duggar nu förslag på satsningar av varierande styrka och smak. Den ende, verkar det som, som inte vill är ÖB, men han har nog sina randiga skäl och rutiga orsaker. Tyvärr verkar de föreslagna satsningarna göras med armbågen, komma försent och ger intrycket att bakom finns förhoppningen att då det är dags att genomföra det hela ska behovet vara överspelat.

Den föreslagna stridsgruppen verkar dessutom mera vara resultatet av politisk kohandel än sunt militärt tänkande. Med ett mekskyttekompani och ett initialt obemannat stridsvagnskompani utan vare sig luftvärn eller understöd kommer man inte långt i aktuell hotmiljö, särskilt inte som logistikfrågorna inte ens verkar påtänkta.

Om det är som jag tror, att vissa styrande inte insett att vi lever i en annan storstrategisk situation idag jämfört med vad som gällde under det kalla kriget, är detta ambivalenta intresse för Gotlands försvar och säkerhetspolitiska betydelse förståeligt. Om man, trots baltisk NATO-anslutning, rysk revanschism, kriget i Ukraina, annekteringen av Krim och diverse provocerande uttalanden och flygövningar, i tanken lever kvar i ett gammalt mind set är mycket förklarat.

Under det kalla kriget och i händelse av en konventionell militär konfrontation mellan NATO och WP var Gotland förhållandevis ointressant för de två huvudmotståndarna. Kontroll av Gotland hade ingen avgörande betydelse för utgången av kampen mellan WP och NATO. Om någon av parterna eventuellt skulle ha ett intresse var det i så fall WP snarare än NATO. Gotland var däremot av största intresse för Sverige och kunde bli av intresse för WP om, och jag skriver om, WP ansåg att kontroll av svenskt fastlandsterritorium skulle krävas för framgång i kriget mot huvudmotståndaren.
För Sverige innebar Gotland möjligheten till framskjuten basering av flyg- och sjöstridskrafter och ön gav fördelaktiga möjligheter för olika typer av sensorer. Vid ett WP-angrepp på Sverige (Mälardalen, Sydsverige) innebar naturligtvis kontroll av Gotland motsvarande fördelar för WP. Givet dåtidens räckvidder skulle baseringsmöjligheterna för flyg och framför allt helikoptrar kunna bli avgörande.

WP-kontroll av Gotland var alltså något som var oacceptabelt för Sverige med tanke på våra möjligheter att försvara nyckelområden på fastlandet och den insikten låg bakom det dåtida starka försvaret av ön.

Men nu lever vi inte i den storstrategiska situation som gällde då. Gotlands militära betydelse är inte längre en fråga för bara Sverige och WP och då i händelse av ett WP-angrepp på det svenska fastlandet. Nu är det baltiska staterna medlemmar av NATO, Ryssland har byggt Nord Stream och är dessutom i en avsevärt högre grad än tidigare beroende av Östersjön för sin utrikeshandel.
Och kanske viktigast, den hetaste militära konfrontationslinjen i den militärs spänning som återuppstått i Europa hittar vi inte längs den gamla centralfronten utan i Östersjön med Gotland i centrum.

Nu har vi en situation där Gotland vid en konflikt i området är av största intresse, inte bara för Sverige utan, i kanske ännu större utsträckning, även för NATO och Ryssland. Kontroll över ön skulle vara avgörande för att genomföra respektive förhindra ett NATO-ingripande mot rysk aggression riktad mot de baltiska staterna. Gotland har helt plötsligt hamnat mitt i spänningscentrum och kan vara nyckeln till framgång för både NATO och Ryssland. Detta är en helt annan situation än den under det kalla kriget då ön kan sägas varit något som endast berörde Sverige och WP och då vid ett WP-angrepp mot S och mellersta Sverige.

Om man inte insett, eller av skilda skäl inte vill inse, realiteterna utan lever kvar i kalla kriget-tänket vad gäller Gotland är, som jag skrev inledningsvis, mycket förklarat. Då var ju Gotland aktuellt endast vid en konflikt Sverige – WP. Tror man då på det av alltför många upprepade mantrat att det inte finns någon omedelbar risk för ett militärt angrepp på Sverige finns ju heller inget hot mot ön. Alla kan andas ut och det räcker med symboliska satsningar och munväder.

ÖB då, har inte han och hans stab insett de nya förutsättningarna? Det har han säkert. Han är nog fullt på det klara med att enda sättet att förhindra att ön vid en konflikt blir föremål för kapplöpning mellan NATO och Ryssland är en allsidig och väl avvägd svensk militär närvaro på ön. Han vet nog också, trots vad han sagt om motsatsen, att man måste vara på plats från början med tillräckligt starka stridskrafter. Kommer man tvåa kommer man inte dit. Men ÖB vet också att han har vad han har av stridskrafter, att han måste prioritera och att, krasst uttryckt, svensk överlevnad i dagens strategiska situation inte står och faller med Gotland.

Dessutom ägnar sig nog ÖB åt kvalificerad utpressning och gamesman ship.

Ett av flera tidigare inlägg om Gotland

Varför inte pröva ”norsk reset”??

i ljuset av av förra årets konflikt mellan Moskva och Tbilisi, ”gaskriget” mellan Ryssland och Ukraina och de senaste Ryska-Vitryska storskaliga övningarna, får NATO inte bli alltför optimistiskt vad gäller omstarten av förhållandet med Ryssland, allt enligt Estlands president Toomas Hendrik Ilves.
Samtidigt framför han ett starkt önskemål om att NATO, som ett svar på de ryska övningarna, ska genomföra motsvarande storskaliga övningar med markstridskrafter i Baltikum.
Den, mellan medlemsstaterna roterande, fyrgrupp av stridsflygplan som svarar för incidentberedskap och hävdande av luftrummet över de baltiska staterna är inte tillräcklig för att trovärdigt markera NATO:s närvaro, allt enligt Ilves.

Man kan förstå Ilves nervositet. Även han måste ha insett att de baltiska staterna i princip är konventionellt oförsvarbara mot ett ryskt angrepp och att deras medlemskap i alliansen förmodligen mera är följden av stundens politiska eufori vid frigörelsen än av en sund och realistisk analys.

Ilves motvilja mot att dra alltför stora växlar på de eventuellt upptinande förhållandena mellan Ryssland och USA/NATO är förståelig och motiverad.
Hans förslag om stora NATO-övningar är det däremot inte.
En sådan åtgärd vore definitivt ett steg mot ett nytt kallt krig och skulle dessutom skapa förhoppningar hos balterna som NATO i ett skarpt läge inte kan uppfylla.

RIA Novosti

EU, allt annat än en union

20 september 2009 4 kommentarer

Estlands president Toomas Ilves konstarerar i bl a SvD att EU saknar en gemensam politik gentemot Ryssland. Detta är väl i sig inget sensationellt konstaterande, EU har svårt att ena sig om utrikes-och säkerhetspolitik rent generellt, men vad gäller Ryssland har det varit, är det och kommer det förmodligen även i framtiden att vara, extra svårt.
Detta är egentligen inget att förvånas över. Unionens alla länder har olika säkerhetspolitiska traditioner, olika historiska och politiska erfarenheter, olika handelspolitiska bindningar och olika beroenden till och av Ryssland.

Då det gäller den egna välfärden, den egna energiförsörjningen och risken att hamna i konflikt med leverantören, är var och en sig själv närmast och det gäller även de frågor man i respektive huvudstäder kopplar till den nationella säkerheten.

Vare sig Tyskland, Italien eller Frankrike torde vara villiga att riskera sina gasleveranser för något slags gemensam europeisk Rysslandspolitik som skulle kunna riskera dem; lika lite som de baltiska staterna, Sverige eller Polen skulle backa från vad de upplever som avgörande säkerhetspolitiska ställningstaganden för att värma Paris-, Rom- eller Berlinborna.
Precis som skedde med bilindustrin i finanskrisens kölvatten, går de nationella intressena före unionens då det verkligen gäller. Längre har inte den europeiska integrationen och solidariteten nått och frågan är om den, vad gäller säkerhetspolitik och nationell överlevnad i vidaste bemärkelse, någonsin kommer att göra det.

Har vår regering till slut insett detta och var det därför den ömsesidiga solidaritetsförklaringen var struken ur årets regeringsförklaring?
Om så är fallet kanske det vore dags att tänka tanken till slut och dra de rätta slutsatserna.

SvD

Dröm eller verklighet, vad ska få styra?

Stöd Våra SoldaterSamtidigt som Afghanistan och debatten om det svenska ISAF-engagemanget fyller våra medier, pågår, mer eller mindre i det tysta, något som kan få betydligt mera långtgående konsekvenser för svensk säkerhet och säkerhetspolitik än någonsin Afghanistan, i vårt omedelbara närområde.
Samtidigt som en majoritet av tunga remissinstanser hissar varnings-och pestflagg för projekt Nord Stream inför den svenska regeringens slutliga ställningstagande, rapporteras om att rörledningarna till den planerade gasledningen redan börjat distribueras till olika mellandepåer, i Sverige Karlskrona och Slite, där för övrigt den ryskfinansierade hamnutbyggnaden är i sitt slutskede.

Uppenbart är att Ryssland (OK, det är formellt ett ryskt-tyskt-schweiziskt-nederländskt projekt men GAZPROM, dvs den ryska staten har ledartröjan) kör på utan att fästa något större avseende vid vad Sverige tycker, har tyckt eller kommer att tycka.
Att Ryssland förutsätter att ledningen kommer att byggas framgår inte bara av de pågående rörleveranserna.
Man lägger även ned stora resurser på att öva sina stridskrafter i skydd och försvar av ledningen samtidigt som, med sedvanlig rysk långsiktighet, de första örlogsfartygen byggda bl.a. för denna uppgift levereras.

Man behöver inte vara särskilt konspiratorisk för att, i händelse av ett svenskt nej till Nord Stream, föreställa sig ett antal intrikata situationer.
Kommer Sverige att blockera de rörsegment som lagras i landet och hur kommer Ryssland då att reagera?
Kommer Nord Stream-konsortiet att få utnyttja den hamn i Slite som byggt och betalt för och om inte, vad händer då?
Kommer Sverige att aktivt till sjöss försöka hindra ett bygge genom svensk ekonomisk zon och hur reagerar i så fall Ryssland? (Nej förresten, glöm det senaste. Vi har inga reella resurser för ett aktivt agerande till sjöss…)

Nu är det fullt möjligt att regeringen kör över remissinstanserna och med några kosmetiska krav på ändringar ger ett ja till projektet.
Det skulle desarmera ett antal akuta problem men ändå inte den långsiktiga säkerhetspolitiska innebörden av Nord Stream. Förutom allt vad som kan kopplas till själva gasledningen har Ryssland använt projektet som motiv för att rent generellt bygga upp sin militära kapacitet och förmåga i Östersjöregionen.

Man kan ju fråga sig vad samordnad förmåga till landstigning, luftlandsättning och operationer med stora arméförband mm har med skydd mot terroristangrepp mot en gasledning på havets botten att göra; den uppgiften ska i alla fall utgjort grundscenariot för övningarna ZAPAD och LADOGA som pågår eller just avslutats. Just förmågan till och resurser för landstigningsopterationer har av försvarsministern angivits som en av de snubbeltrådar som skulle kunna kräva en omprövning av svensk försvarsdoktrin.
Men det är klart, regeringen har insett problematiken och avser förrådställa tolv stridsvagnar på Gotland, visserligen utan personal, men ändå….

Hela Nord Stream-problematiken, ur både ett nationellt och kommunlokalt perspektiv, sammanfattas för övrigt på ett utmärkt sätt i ett debattinlägg i Gotlands Allehanda.

Verkligheten är väl den att, Nord Stream eller ej, vi i vårt omedelbara närområde har en upprustande och alltmer offensivt övande stormakt som visat att den inte tvekar att använda militärt våld, eller hot om sådant, för att nå sina geopolitiska mål i den ensidigt proklamerade intressesfären.
Vad Ryssland vill uppnå i Östersjöområdet vet vi inte men man har med de senaste övningarna visat vad man kan.
Nu gäller det för Sverige att bestämma sig för vad vi vill och att se till att vi också kan det!

Land ska med lag byggas…

11 augusti 2009 1 kommentar

Stöd Våra SoldaterMedvedevdoktrinen i vilken Ryssland bl.a. proklamerar sina särskilda rättigheter i ”Det nära utlandet”, ska nu få sin juridiska och statsrättsliga fullbordan. Rysk lag medger i nuläget, förutom vid självdefinierade rena försvarskrig, endast att rysk trupp sätts in utanför landets gränser i samband med terroristbekämpning; något som förmodligen täcker in Putindoktrinen men som uppenbarligen medförde vissa problem i samband med fjolårets Georgienkrig.
Det kan kanske tyckas förvånande att man i Kreml tar hänsyn till sådana juridiska teknikaliteter, vad gäller Georgien gjorde man ju bevisligen det inte, men har man åtminstone den nationella lagstiftningen på sin sida rycker man i alla fall undan en del av grunderna för både inhemsk och internationell kritik i händelse av nya militära äventyrligheter inom intressesfären.
Nu skall lagstiftningen förtydligas, procedurerna för att sända trupper utomlands formaliseras och begreppen ”krigstillstånd”, ”stridszon” m.fl. tydligare definieras.
Är detta bara en formell följd av efterkrigsanalysen eller skall det tolkas som en direkt förberedelse för nästa steg i en långsiktig plan? Klart är i alla fall att man i Kreml år 2009 fortfarande upprätthåller och förbättrar den administrativa beredskap som var ett av skötebarnen i det forna svenska totalförsvaret.

Hoten mot Ryssland

Det är en hel katalog av hot som ligger till grund för omorganisationen, moderniseringen och reformeringen av de ryska stridskrafterna. Allt enligt den ryske generalstabschefen, general Makarov som i en artikel i den ryska nättidningen RIA motiverar den allt mer accelererande satsningen på de ryska stridskrafterna.

USA med klientstater och NATO utgör uppenbarligen fortfarande det för Ryssland styrande hotet som Makarov exemplifierar med ”västs” överlägsenhet vad gäller konventionella styrkor i alla strategiska riktningar, Georgiens återrustning till en nivå vida överskridande läget under Kaukasuskriget 2008, Polens och baltstaternas krav på att Ryssland ska straffas för sin roll i detta krig och landets problematiska förhållande till bl a Ukraina.
Andra styrande hot och krav på ökad och förbättrad förmåga är de uppseglande gränstvisterna i den resursrika centralasiatiska Ferganadalen och Rysslands behov av att bättre kunna hävda och skydda sina intressen i det (sub)arktiska området.

Att Ryssland satsar på att modernisera sina stridskrafter och dessutom övar dem i allt större utsträckning och i allt större förband är ingen nyhet. Intressantare är kanske hur öppen man är med inställningen att nationella intressen kanske bäst hävdas med militär styrka och att militära maktmedel är en naturlig metod att lösa mellanstatliga konflikter.
De ryska reaktionerna på flygövningen Loyal Arrow har visat på hur känslig Ryssland är för alla eventuella förskjutningar och förändringar i de militära förhållandena i landets närhet och då speciellt i områden som av olika orsaker är eller kan bli omtvistade. Barents- och Arktis-området är en sådan region, Östersjön en annan. Bägge ligger definitivt inom Sveriges intresseområde där dock statsmakterna, i alla fall hittills, gjort helt andra bedömningar om möjliga hotutvecklingar och risker än man tydligen gör i Kreml.

Möjliga bakomliggande stämningar till general Makarovs hotbeskrivningar, bl a den allmänna, även folkliga, misstänksamheten mot väst, kopplingarna till ärorika historiska perioder och händelser och en uppvaknande imperietanke, kommenteras på ett tankeväckande sätt av Claes Arvidsson i en ledare i dagens SvD.

Ryssland övar, för vad?

Signaturen Spanaren har på annan plats, med hänvisning till bl a den ryska nättidningen RIA, redogjort för den mycket omfattande övningsverksamhet som Ryssland planerar för under 2009. De olika övningarna berör stora delar av europeiska Ryssland, inkluderar deltagande av Vitryssland och avser bl a att testa den nya ryska ledningsstrukturen militärdistrikt – operativt kommando – brigad. I förekommande fall kommer även sjöstridskrafter att delta.

Att man övar i Ryssland är väl i sig ingen nyhet. Den ryska övningsverksamheten har varit i stadigt uppåtgående de senaste åren efter att nästan legat helt nere åren efter SSSR kollaps. Vad som är anmärkningsvärt är omfattningen, både geogafiskt och vad gäller mängden deltagande förband. Vid samövningen ”Zapad” med Vitryssland sägs exempelvis två kompletta arméer delta medan övningen ”Ladoga” ska omfatta alla förband i Leningrads MD med förstärkning från Sibiriska MD och med deltagande av både Norra och Östersjömarinen.
Den konspiratoriskt lagde kan dessutom konstatera att ”Zapad” och ”Ladoga” sammanfaller till tiden…

Spanaren gör en koppling till Georgienkrisen och ser de ryska övningarna som ett sätt att höja garden mot eventuella västliga motåtgärder efter en rysk intervention i den restgeorgiska krisen där i så fall sommarens kommande övningar i det kaukasiska MD skulle kunna vara en generalrepetition och ett intagande av utgångsgruppering.

Ett annat scenario för den alarmistiskt lagde, och då för övningarna Zapad/Ladoga, skulle kunna vara ett ryskt ingripande i ett alltmer krisande Baltikum, och då, helt enligt Medvedevdoktrinen, till stöd för etniska ryssar i det nära utlandet.

Är man alarmistisk och/eller konspiratorisk kan man hitta många fullt möjliga och mer eller mindre troliga scenarier med utgångspunkt i den ryska övningsserien, ryskt agerande de senaste åren och doktrinära uttalanden av diverse ryska potentater. Personligen har jag svårt att se några rationella motiv för ett ryskt expansivt agerande men man ska naturligtvis aldrig säga aldrig och vad som är rationellt i Kremls flerhundraåriga geopolitiska perpektiv har ingen utomstående hittills kunna lista ut.
Årets övningsserie ska nog främst ses som, förutom just övningar, en signal till omvärlden att ”vi är tillbaka som militär makt att räkna med och vi dominerar totalt vårt närområde”, en signal som kanske främst riktar sig till Ukraina.

Mera intressant än diverse worst case-scenarier tycker jag är Rysslands sätt att öva och vilket krig det är man förbereder sig för. Styrkesammansättningen med stora pansartunga enheter relaterar snarare till det kalla krigets scenarier än till nutidens småskaliga krig med lättare enheter över stora ytor. Är det månne storkriget, den slutliga uppgörelsen med NATO, som fortfarande är styrande krigsfall i den ryska planläggningen och vad ser man i Kreml som skulle kunna starta och motivera ett sådant krig?
För Sveriges del kan vi nöja oss med att Ryssland återupprustar, övar allt intensivare, med större och större förband och närmare och närmare våra gränser. Oavsett eventuella avsikter borde den i accelererande tempo ökande ryska förmågan vara tillräcklig för att få våra politiker och försvarsplanerare att tänka ett steg till.

NATO både utvidgar och övar, men till vad nytta?

Samtidigt, eller nästan samtidigt, som Mikhail Gorbachev kritiserar NATO, USA och Tyskland för att de brutit sitt löfte från 1990 att ”NATO inte skulle förflytta sig en centimeter österut” och nu torrt konstaterar att de tre baltiska staterna, forna sovjetrepubliker, och fyra f.d. WP-medlemmar anslutits till alliansen, övar flygstyrkor ur NATO över Baltikum.
Ovanpå detta fyller den estniske presidenten Ilves på med att varna Ryssland för att trakassera sina grannar och att Georgienkonflikten ändrat det säkerhetssystem som rått i Europa efter det kalla kriget.

Att Ryssland känner sig sviket av väst och fortfarande upplever sig som utsatta för en NATO-inringning blir allt mer uppenbart. Uppenbart är också att de baltiska staterna känner en viss nervositet rörande sin säkerhetspolitiska situation, där inga luftförsvarsövningar i världen kan skymma det faktum att dessa stater är militärt oförsvarsbara för NATO.
Medlemskapet för baltstaterna kom i euforin efter Sovjetunionens fall och ska ses som en rent politisk markering; ett sätt att stärka svaga regeringar och visa solidaritet med frihetstörstande folk. Kanske det var rätt då men något som med eftertankens kranka blekhet säkert ger planerarna i NATO’staberna gråa hår.
Eftertanken har i varje fall nått tunga europeiska huvudstäder där återvunna insikter om geopolitiska realiteter lyckades stoppa president Bush försök att få med Georgien och Ukraina i alliansen.
I Bonn, Paris och kanske London har man insett att varje provocerande NATO-utvidgning österut med länder som inte kan försvaras med annat än ett kärnvapenkrig, inte leder till annat än att alliansens trovärdighet som ett pålitligt säkerhetspolitiskt system urholkas.

I den bästa av världar står det alla länder fritt att själva välja sina vänner och allianser, oavsett vad grannen tycker. Nu lever vi dock inte i en sådan värld. Vi lever i en värld av realpolitik där den egna säkerheten, kärnans säkerhet, ibland framtvingar bondeoffer.
Den som till varje pris försöker rädda sina bönder, riskerar att bli både schack och matt.

Nord Stream, inte bara en gasledning

Barbro Hedvall skriver på ledarplats i dagens DN om gasledningen under Östersjön (Nord Stream) och om det svenska ställningstagandet och resultatet av miljöprövningen som väntas till hösten.
Att ledningen kommer att bli viktig för stora delar av Europas energiförsörjning och att den ökar både kapacitet och leveranssäkerhet, är nog så sant. Sant är också att Sverige som lojal medlem måste ta ställning utifrån ett EU-perspektiv snarare än från strikt nationella.
Att ledningen kommer till stånd är det nog ingen som tvekar om. Sveriges möjligheter till ett veto är på gränsen till obefintliga och att alla räknar med en byggstart indikeras om inte annat av att rören är beställda och till delar tillverkade, hamnen i Slite på Gotland byggs ut för fullt med ryska medel för att kunna fungera som underhållsbas under bygget och den ryska Östersjömarinen tillförs nya fregatter med det uttalade syftet att skydda detta för Ryssland så vitala projekt.

I debatten har talats om ledningens säkerhetspolitiska implikationer för Sverige, om risken för intressekollitioner rörande jurisdiktioner i händelse av incidenter, om möjligheten för Ryssland att meranvända hamnen i Slite till annat än det sagda och om framtida ryska krav på en svensk anslutning. Nord Stream är förmodligen en av flera bakomliggande orsaker till regeringens helomvändning i försvarsfrågan, ett helt om som i så fall borde kommit för flera år sedan för att vara i fas med projektet.

Nord Stream har dock kanske sin viktigaste säkerhetspolitiska inverkan på andra stater än Sverige.
För Ukraina som är helt beroende av energileveranser från Ryssland och vars ekonomi till stora delar grundar sig på transitavgifter för rysk gas, kan Nord Stream innebära att landet blir ännu mera sårbart för ryska energi- och ekonomipåtryckningar. Nord Stream ger Ryssland ännu ett verktyg för att påverka ukrainsk politik och att fullfölja de pågående försöken att destabilisera landet och knyta det närmare Kreml. För de baltiska staterna är situationen liknande den ukrainska om än inte lika uttalad. Den egna energiförsörjningen kan påverkas och transitavgifter nedgå; förhållanden som Ryssland kan använda som påtryckningsmedel om behov skulle uppstå. Läget är detsamma för ett antal forna satellitstater, nu medlemmar i EU.

Nord Streams huvudsyfte må vara ekonomiskt och att öka leveranssäkerhet och kapacitet till EU-området. Vi får dock inte glömma att det samtidigt ökar dessa staters energiberoende av Ryssland (ett beroende som redan nu är c:a 30%-igt för många och nästan 100%-igt för vissa) och följaktligen också Rysslands möjligheter att utöva påtryckningar enligt redan visat manér.

I händelse av en intressekonflikt mellan EU och Ryssland där Ryssland hotar med eller använder energivapnet, är det mycket sannolikt att exempelvis Tyskland och kanske Frankrike ser mera till strikt nationella intressen snarare än till kollektivets; något som skulle ligga helt i linje med Kreml långsiktiga strategi att slå in kilar i EU och genom bilaterala lösningar minska unionens inflytande.

Det är bara att hoppas att de som påskyndar Nord Stream gör detta med öppna ögon och att de även insett de vidare konsekvenserna av projektet.

Kulisser eller verklig insikt?

Historien tog inte slut i och med Berlinmurens fall ekar Niklas Ekdal i DN för några veckor sedan med en formulering som sedan åratal varit kännemärket för signaturen ”Spanaren”. Att Sverige och svensk försvarsdebatt levt en törnrosasömn i kanske 20 år och att Georgienkriget kommit som en väckarklocka, äger nog sin riktighet. Skrämmande är att denna väckarklocka började, om inte ringa så i alla fall surra, långt innan förra årets konflikt i Kaukasus; men ingen vaknade! Surret uppfattades i Sverige som enbart störande varpå våra makthavare vände på sig och somnade om.

Det var först då, de senaste åren alltmer irriterande, surret övergått till högljutt ringande som våra politiker yrvaket tittat upp på den verklighet och den utveckling som de dittills förnekat.
”Georgien är långt borta” och ”i vår del av Europa råder utveckling, stabilitet och samförstånd” var de första kommentaterna. Sen kom energikriser, stängda gaskranar, olika doktrinära uttalanden från Kreml och en finanskris slag i slag och allt det som Ryssland sagt att man kunde eller skulle göra i ”Det nära utlandet” började man också göra.

Att Baltikum, med en c:a 30%-ig rysketnisk befolkning i Estland och Lettland, och som ligger på gränsen till finansiell kollaps, ligger i ”Det nära utlandet” där president Medvedev hävdar Rysslands särskilda intressen och rättigheter, verkar först nu ha trängt in i det svenska etablissemanget. Att Nord Stream kan komma att utgöra ett säkerhetspolitiskt problem verkar också så smått ha trängt igenom skygglapparna. 

Plötsligt verkar man, under protest och utan att riktigt ta det på allvar, insett att vi lever inte i den bästa av världar, att Östersjöregionen inte är en den eviga fridens ankdamm och att sekelgamla makt- och geopolitiska realiteter finns kvar, hur mycket vi än väljer att titta åt andra hållet.
Att man inte riktigt tar det på allvar illustreras av förslaget till lösning. Fjorton strv i förråd på Gotland och fyra bataljoner med tre års mobiliseringstid och detta inom gällande försvarsekonomiska ramar!

Det är bara att hoppas att den kommande försvarsproppen skingrar några av frågeställningarna och inte bara är rent skådebröd och Potemkinkulisser. Ingen med den minsta förståelse för problemen och definitivt inga i Kreml, Washington, Riga, Tallin eller Helsingfors låter sig luras av sådana!