Arkiv

Posts Tagged ‘Norge’

Norge, Norge, det är ett ruttet land……

24 februari 2013 8 kommentarer

Norge

Först klarar NATOS:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen i Sälen ut att någon automatisk hjälp från NATO var inte att räkna med om Sverige med sitt enveckasförsvar skulle utsättas för några militära hot eller rent av angrepp.
Enligt det flesta föll därmed den svenska solidaritetsdoktrinen platt till marken och vi stod där med ändan bar, hänvisade till våra egna magra resurser som dessutom ska räcka till solidaritet med andra…
Fallet blev än plattare då flera insatta debattörer klarade ut att även om hjälp, mot all förmodan skulle erbjudas, vi inte har någon realistisk förmåga att ta emot den.

Från politiskt håll, dvs försvarsminister Enström (M), kom ändå lungnande signaler. ”NATO i all ära, men vi kan lungt falla tillbaka på vårt goda samarbete inom Norden. Det inte NATO kan utlova förutsätter vi att Norge, Danmark och Finland ställer upp med. Ja menar, vi ska ju ställa upp för dem, (om vi kan….?)”

Nu har så ytterligare en av dem Enström och hennes regeringskollegor räknat in i solidaritetskalkylen fallit i från, nämligen Norge.
Vi har inte i Norge något försvar som kan bistå andra områden än vårt eget territorium och i samarbete med andra Nato-länder och det måste vi vara tydliga med, säger Norges försvarsminister Anne-Grete Strøm-Erichsen.

Man skulle kunna tro att ett uttalande som detta, kombinerat med vad Fogh Rasmussen sagt, skulle resultera i åtminstone en gnutta ödmjukhet från kn Enström, en antydan om att det kunde vara dags att tänka om, att anpassa kartan till terrängen. Men nej.
Jag har väldigt svårt att se att alla andra skulle stå passiva om vi skulle drabbas, precis som om Finland skulle drabbas eller Norge eller Danmark skulle drabbas, säger försvarsminister  Enström som ett svar på det norska uttalandet.
Om nu synen är så dålig, tycker jag det är dags för ministern att uppsöka en optiker.
Hur djupt och bra ett fredstida samarbete än är, är det bra naivt att tro på någon mera substansiell hjälp i en kris med militära förtecken, särskilt som de presumtiva hjälparna redan klarat ut att någon hjälp inte är aktuell.

Men OK ministern. Än har inte Danmark eller Finland backat ur (officiellt…).  Bäva månde moskoviterna!

SR Ekot

Till alla norrmän som tar/tagit illa upp av rubriken till detta inlägg.
Den hänvisar till en sångtext från 1968, en humoristisk nidvisa om Norge med anledning av Norges stora framgångar vis OS i Grenoble….
http://sv.wikipedia.org/wiki/Norgevisan

Welcome to the real world… Uppdaterad

03 december 2010 2 kommentarer

Norge myglade, Norge ljög, Norge mörkade, Norge gjorde en massa under upphandlingen av ersättaren för sina åldrande F 16.
USA tryckte på, USA hotade, USA gav skambud, USA bromsade Gripen-svar och USA sänkte Finlandsaffären! Allt enligt lätt vinklade presskommentarer till Wikiläckan.

Är någon förvånad? Så här går det till och alla vet om det. Håll god min och fortsätt till en affärsmöjlighet som ligger utanför USA:s intressesfär eller till en regim som vill knäppa Washington på näsan.

Att stater med en stor och viktig vapenindustri använder politiska och ekonomiska påtryckningar för att ro en affär i hamn har pågått i hundra år. Att man använder sina nationella underrättelsetjänster för att luska fram konkurrenters offerter, för rent industrispionage för att kapa kostnader för egen FOU och i vissa extremfall för mera påtagliga påtryckningar på beslutsfattare är heller inget nytt. Återigen, så här går det till i stora vida världen, alla vet om det, alla anpassar sig till det och alla spelar med inom ramen för sina resurser och sina moraliskt/etiska gränser.
Eventuella oegentligheter vid JAS-försäljningen till Sydafrika eller Tjeckien torde vara pea nuts i detta sammanhang likaväl som den plötsliga österrikiska helomvändningen till förmån för Eurofighter är ett gott exempel på hur det kan gå till.

Mot nationell säkerhet, politiska allianser, på- och handtryckningar tillsammans med lite hot och ibland en rejäl dos korruption väger den lilla aktören lätt, oavsett kvalitén på produkten. Det konstaterade bl a jag redan för mer än ett år sedan då Norge-affären var aktuell.
Nu ska detta inte tas som ett godkännande eller att detta skulle vara ett bra sätt att göra affärer på; nej det är bara en verklighetsbeskrivning där Wikileak nu dragit fram i ljuset det alla ”i branschen” redan vetat om.
Kommer detta att förändra något? Kommer stora vapenaffärer med prestigeprodukter som stridsflygplan att förändras, öppnas och göras mera transparenta? Knappast, den råa verkligheten vinner tyvärr oftast över etik och moral. Politiskt mygel och ”nationell säkerhet” slår det mesta.

Uppdatering 031135:
Kolumnisten Eirik Mosveen i Verldens Gang sammanfattar på ett bra sätt vad det i grunden rör sig om:
Sverige er en god og kjær nabo, men de er ikke allierte i militær forstand. Det er ikke Sverige som kommer Norge til unnsetning hvis vi blir utsatt for et fiendtlig angrep. Sverige er offisielt nøytrale og alliansefrie, og har en militær kapasitet så begrenset at landet ikke kunne hjulpet Norge om vi ble angrepet av Orknøyene.
Det er USA som har vært, og fortsatt er, garantisten for norsk sikkerhet.

PH
AB 1
AB 2
SvD 1
SvD 2
Verdens Gang

Tankar om det otänkbara

16 november 2010 1 kommentar

I SF-filmer förekommer det ofta parallella världar. I en till synes gemensam omgivning med allting lika, finns ändå flera verkligheter parallellt, tillsammans och samtidigt. De olika världarna kan mötas, interagera och vara helt lika i vissa avseenden för att i andra dra åt helt olika håll där den gemensamma verkligheten ändå tillhör olika världar med helt olika betydelser.
Den nordeuropeiska säkerhetspolitiken är som tagen ur en SF-film. Vi lever och bor i samma område med samma konkreta verklighet omkring oss och ändå verkar politiken bedrivas i parallella världar, man tolkar den gemensamma verkligheten helt olika och slutsatserna tänjer verkligheten åt helt olika håll.

Ryssland ökar sina försvarsanslag med för oss fullkomligt obegripliga summor och använder pengarna till att återskapa offensiva förmågor som varit mer eller mindre försvunna sedan SSSR fall. Till vad och varför är oklart och även om både västliga analyser och ryska uttalanden pekar åt många olika håll är själva förmågeuppbyggnaden ovedersäglig.
Finland och Norge drar slutsatsen att den ryska återrustningen och osäkerheterna kring denna, kopplat till Arktis- och Barentsregionernas, men även Östersjöområdets, ökande betydelse i många viktiga avseenden, är skäl nog att öka försvarsanslagen, att fokusera på nationell förmåga och då med trovärdiga numerär. NATO/USA ökar sin närvaro i Östersjöregionen, genomför övningar med flyg- och markstridskrafter i Baltikum samtidigt som NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen talar om att NATO nu åter måste inrikta sig på sitt ursprungliga syfte; nämligen att vara en försvarsallians med fokus på Europa och Nordatlanten.

Samtidigt i en parallellvärld nära dig, dvs. i Sverige, gör våra politiker ingenting, lite eller tvärt om.
Gömda bakom en egenproklamerad solidaritetsdoktrin ingen verkar ta på allvar, nöjer man sig med att avvakta med kraft, att prata om flygets och marinens inriktning mot nationella behov utan att de har eller får de resurser som krävs för detta. Armén, som ska kunna försvara hela landet är istället reducerad till en utbildnings- och bemanningsorganisation för Långtbortistaninsatser och Hemvärnet, som är den sista kvarvarande kopplingen till det folk som ska försvaras, reduceras.
De tjänstemän som ska genomföra politikernas beslut, dvs MIL med sitt HKV, verkar i flera avseenden ha sin egen agenda, ibland till synes stick i stäv med politiken; en agenda mera styrd av kraven på fredsrationalitet och dunkla kopplingar till det svenska MIK än av det bortglömda ”krigets krav”.
Frågan blir då naturligtvis varför? Varför är slutsatserna i Stockholm i många avseenden så väsensskilda dem i Helsingfors eller Oslo? Vad vet man i Sverige som man inte vet i Riga eller Köpenhamn.

Svaret är väl att slutsatserna förmodligen är desamma och grundade på i huvudsak likartat underlag. Skillnaden kommer då man ska dra konsekvenserna av slutsatserna, att låta dem resultera i konkreta beslut och åtgärder. Denna skillnad beror på historiska erfarenheter. Våra grannar har alla drabbats av krig och ockupation i modern tid. Det finns fortfarande veteraner i livet och det finns en aktiv politikergeneration med personliga erfarenheter från en barndom präglad av krigets fasor.
För dem är krig en realitet som visserligen är osannolik idag men som man ändå inte kan bortse ifrån och som med sina oacceptabla konsekvenser därför kräver trovärdiga åtgärder.
I Sverige saknas den erfarenheten. Kriget är här något abstrakt, något långt borta och som drabbar andra. Det som nu sker omkring oss är därför bara en av många delar i ett politiskt maktspel. Att detta spel skulle kunna leda till ett krig är något så osannolikt och verklighetsfrämmande för civiliserade européer att det räcker med symboliska satsningar på något som ändå aldrig kommer att behöva användas.

Norge myglade med hjärnan.

Det är möjligt att ett stort mått av mygel och mörkningar låg bakom Norges val av det amerikanska JSF istället för JAS Gripen NG. I så fall fanns starka motiv till detta. Starka och inflytelserika krafter i Norge vill till varje pris upprätthålla och rent av stärka de säkerhetspolitiska banden med USA och NATO.
I en tid där Norge ser ett ökat ryskt ekonomiskt och militärt intresse för Nordkalottområdet, Barents hav och Ishavet, vill man se till att försäkringspremien är betald i god tid och då hos ett väletablerat och starkt bolag.

Nordiskt försvarssamarbete över gränserna, det må gälla försvarsindustri, övningsverksamhet, internationella insatser och fagert tal om ömsesidigt bistånd är en sak, trovärdig säkerhetspolitisk hårdvara om det verkligen skulle bränna till, är en helt annan.
Här som annars i den realpolitiska världen är alla sig själv närmast. Man plockar russinen ur kakan men gör inget för gammal vänskaps skull. Visst, Norge går gärna med i samarbetet om ett nytt artillerisystem och man vill gärna öva i Sverige och skjuta på svenska skjutfält. Man har inget emot att samöva med svenska förband för att upprätthålla och utveckla kompetenser där vi har något att erbjuda, men man gör det för egennyttan, inte för den nordiska gemenskapens skull.

Vad gäller valet av stridsflygplan krävde egennyttan och försäkringspremien att man valde JSF, även om det kanske innebar lite politiskt mygel. Man köper kanske inte det bästa flygplanet, men ett tillräckligt bra, och dessutom kanske till ett högre pris; men den premiekostnaden anser man tydligen det vara värt. Sådan är verkligheten och egentligen inget att förvånas över.
DN

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, , , ,

Många signaler, men grunden ligger fast

Rysslands utrikespolitik och de olika utspel som följer av denna, är inte alltid helt lätt för oss att förstå. Den kan ofta verka motstridig, spretig, svårtolkad och sakna konsistens och en enhetlig grundstruktur.
Här tror jag vi lurar oss. Jag är övertygad om att den ryska politiken är väl genomtänkt, koordinerad och långsiktig, mycket långsiktig.
Vi förvillas av att vi lägger våra värderingar, våra kriterier och vår strävan efter snabba lösningar som grund för våra analyser och bedömningar då man i Kreml ofta utgår från helt andra parametrar.

Ett aktuellt exempel på det motsägelsefulla och lite spretiga är några utspel som kommit de senaste dagarna.
I det ena räcker president Medvedev fram den mjuka handen då han meddelar att Ryssland ska försöka förbättra sina relationer med NATO och att man vill återuppta samarbetet i ”The Russia-NATO Council” samtidigt som den ryske ambassadören till detta råd, Dmitry Rogozin, påstår att ”spänningsperioden mellan Ryssland och NATO nu till stora delar ligger bakom oss”.

Samtidigt visar Ryssland, om inte järnnäven så i alla fall en knuten sådan i Barents- och Arktisregionen. Här ska nu skapas en särskild organiserad, utrustad och utbildad styrka som ska hävda Rysslands intressen i denna resursrika del av Europa. Om man koppar detta till Rysslands ökade intresse för Svalbard visar detta på landets vilja att ta strid om de omtvistade områdena, områden som inte bara är av ekonomiskt utan även stort militärt intresse. Här är risken uppenbar för en omfattande intressekonflikt, inte bara med Norge m fl länder utan även med NATO.

Då nu Ryssland bjuder med ena handen och tar tillbaka med den andra kan det vara bra att komma ihåg utrikesminister Lavrovs uttalande strax före nyår där han entydigt varnar väst för att försöka etablera sig i de forna sovjetstaterna i strid med ryska intressen.
Är det något som är klart och tydligt i en i övrigt svårtolkad signalmiljö, är det denna grundinställning.

Och vad kommer sen…?

Man kan fråga sig vad som ligger bakom denna plötsliga omsvängning i den svenska försvarspolitiken. Från ett försvar i kaos utan reell förmåga att i tid möta ens den mest minimala aggression till ett försvar med stora styrkor i en beredskap som överstiger de flesta jämförbara länders och till detta en förnyad satsning på ett starkt flygvapen. Inte lär det enbart vara Georgien eller Bo Pellnäs som fungerat som ögonöppnare och inte ens tillsammans med några KH-rapporter från MUST eller FRA (såvida man inte har en inside-agent i Kreml som avslöjat något verkligt radikalt….).

Vad ligger bakom? Varför talar försvarsministern så mycket om interoperabilitet, om samarbetet med Finland och Norge och hur våra respektive försvarsmakter kompletterar varandra geografiskt och vad gäller förmågor, materiel och specialinriktningar?
Är detta förberedelserna för steget in i NATO för Sverige och Finland (jmf den finske försvarskommendörens flaggning nyligen för en förändring liknande den svenska i de finska stridskrafterna) där Sverige kanske ser sig som ”lead nation” i Östersjöregionen och där våra 100 JAS 39 dimensionerats även för luftförsvaret av Baltikum tillsammans med Finlands F 18?
Eller är det kanske steget mot ett mera formaliserat, och då även operativt, samarbete med Finland så att bägge länderna kommer undan en uppslitande NATO-debatt och ett av många oönskat medlesmskap?
Finns det kanske planer på en unik speciallösning med trion Sverige – Finland – Norge som bildar en regional allians med Norge kvar i NATO men Sverige och Finland utanför?
Man kan spekulera om mycket, men en sak är klar. Det nu lagda förslaget pekar mot mera än att bara tillfredsställa en allt starkare opinion, att anpassa sig till det reella säkerhetspolitiska läget och att nationellt kunna möta tänkbara hot mot Sverige.
Frågan är bara mot vad….