Arkiv

Posts Tagged ‘Finland’

Tankar om det otänkbara

16 november 2010 1 kommentar

I SF-filmer förekommer det ofta parallella världar. I en till synes gemensam omgivning med allting lika, finns ändå flera verkligheter parallellt, tillsammans och samtidigt. De olika världarna kan mötas, interagera och vara helt lika i vissa avseenden för att i andra dra åt helt olika håll där den gemensamma verkligheten ändå tillhör olika världar med helt olika betydelser.
Den nordeuropeiska säkerhetspolitiken är som tagen ur en SF-film. Vi lever och bor i samma område med samma konkreta verklighet omkring oss och ändå verkar politiken bedrivas i parallella världar, man tolkar den gemensamma verkligheten helt olika och slutsatserna tänjer verkligheten åt helt olika håll.

Ryssland ökar sina försvarsanslag med för oss fullkomligt obegripliga summor och använder pengarna till att återskapa offensiva förmågor som varit mer eller mindre försvunna sedan SSSR fall. Till vad och varför är oklart och även om både västliga analyser och ryska uttalanden pekar åt många olika håll är själva förmågeuppbyggnaden ovedersäglig.
Finland och Norge drar slutsatsen att den ryska återrustningen och osäkerheterna kring denna, kopplat till Arktis- och Barentsregionernas, men även Östersjöområdets, ökande betydelse i många viktiga avseenden, är skäl nog att öka försvarsanslagen, att fokusera på nationell förmåga och då med trovärdiga numerär. NATO/USA ökar sin närvaro i Östersjöregionen, genomför övningar med flyg- och markstridskrafter i Baltikum samtidigt som NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen talar om att NATO nu åter måste inrikta sig på sitt ursprungliga syfte; nämligen att vara en försvarsallians med fokus på Europa och Nordatlanten.

Samtidigt i en parallellvärld nära dig, dvs. i Sverige, gör våra politiker ingenting, lite eller tvärt om.
Gömda bakom en egenproklamerad solidaritetsdoktrin ingen verkar ta på allvar, nöjer man sig med att avvakta med kraft, att prata om flygets och marinens inriktning mot nationella behov utan att de har eller får de resurser som krävs för detta. Armén, som ska kunna försvara hela landet är istället reducerad till en utbildnings- och bemanningsorganisation för Långtbortistaninsatser och Hemvärnet, som är den sista kvarvarande kopplingen till det folk som ska försvaras, reduceras.
De tjänstemän som ska genomföra politikernas beslut, dvs MIL med sitt HKV, verkar i flera avseenden ha sin egen agenda, ibland till synes stick i stäv med politiken; en agenda mera styrd av kraven på fredsrationalitet och dunkla kopplingar till det svenska MIK än av det bortglömda ”krigets krav”.
Frågan blir då naturligtvis varför? Varför är slutsatserna i Stockholm i många avseenden så väsensskilda dem i Helsingfors eller Oslo? Vad vet man i Sverige som man inte vet i Riga eller Köpenhamn.

Svaret är väl att slutsatserna förmodligen är desamma och grundade på i huvudsak likartat underlag. Skillnaden kommer då man ska dra konsekvenserna av slutsatserna, att låta dem resultera i konkreta beslut och åtgärder. Denna skillnad beror på historiska erfarenheter. Våra grannar har alla drabbats av krig och ockupation i modern tid. Det finns fortfarande veteraner i livet och det finns en aktiv politikergeneration med personliga erfarenheter från en barndom präglad av krigets fasor.
För dem är krig en realitet som visserligen är osannolik idag men som man ändå inte kan bortse ifrån och som med sina oacceptabla konsekvenser därför kräver trovärdiga åtgärder.
I Sverige saknas den erfarenheten. Kriget är här något abstrakt, något långt borta och som drabbar andra. Det som nu sker omkring oss är därför bara en av många delar i ett politiskt maktspel. Att detta spel skulle kunna leda till ett krig är något så osannolikt och verklighetsfrämmande för civiliserade européer att det räcker med symboliska satsningar på något som ändå aldrig kommer att behöva användas.

Minnet av ett krig

06 december 2009 4 kommentarer

Tidningarna följer idag upp den finska Självständighetsdagen med artiklar om 70-årsdagen av Vinterkriget.
Det är dock en annan artikel, i en annan genre som får mig att reflektera över dagens Sverige och det svenska uppenbara ointresset för försvars- och säkerhetsfrågor.

I en liten sidoartikel i SvD Kulturbilaga beskriver Mårten Westö hur han förlorat både far- och morfar i kriget, om hur porträtten av unga uniformerade män på pianot till att börja med var hans enda bild av den äldre generationen och hur familjen hanterade, eller inte hanterade, minnet av de fallna.

Här har vi kanske en av nycklarna till olikheterna mellan finsk och svensk syn på försvar, säkerhet och närheten till Ryssland.
I Finland lever fortfarande minnet av kriget och av de fallna trots att den generation som handgripligen upplevde krigen nästan dött ut.
Många porträtt på många pianon vidmakthåller det kollektiva minnet långt in i politikerkretsarna, något som också speglar sig i den praktiska politiken och i synen på landets försvarsförmåga.

Erfarenheten är den bästa läromästaren sägs det. Har man ingen får man lita på andras så slipper man lära av sina egna misstag. Har Sverige lärt sig den läxan?

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:,

Ska det gamla ”Östeuropa” återuppstå?

09 augusti 2009 1 kommentar

Stöd Våra SoldaterRolf Gustavsson avslutar sin krönika i söndagens SvD med kanske skall femdagarskriget framför allt förstås som en kraftfull förvarning om Rysslands ambitioner att upprätthålla en intressesfär i regionen. Det är i så fall riktigt illavarslande.

Det är väl det minsta man kan säga! Putindoktrinen om Rysslands rätt att med alla medel skydda sina medborgare varhelst i världen de befinner sig i kombination med Medvedevdoktrinens hävdande av Rysslands särskilda rättigheter och privilegier i ”Det nära utlandet”, kan efter Georgienkriget inte avfärdas som retorik och fagert tal för inhemskt bruk.
Då Ryssland dessutom i ett ökande tempo skaffar sig de resurser som behövs för att kunna sätta militär kraft bakom orden, något man nu demonsterar genom övningar av en omfattning som får Georgienoperationen att framstå som en enklare bataljonsövning, kan man inte annat än undra vilka Kremls slutliga mål är.

En fråga man direkt måste ställa sig är vad Ryssland egentligen menar med ”Det nära utlandet”. Är det lika med de kringliggande stater som ingick i den gamla Sovjetunionen? Räknas i så fall sådana stater som nu är både EU- och NATO-medlemmar in (dvs de baltiska staterna)? Är rentav vissa forna WP-stater en del av intressesfären och i så fall vilka? Är kanske alla områden som gränsar till Ryssland eller som någon gång lytt under Kreml med på listan? I så fall finns kanske en förklaring till Finlands fortsatta satsningar på ett nationellt existensförsvar.
Även med en begränsad definition kommer eventuella ryska försök att flytta fram sina positioner att skapa spänningar, konflikter och spridningsrisker och detta även om framflyttningen till synes sker med fredliga medel och i samförstånd med de stater det berör.
Det skulle omedelbart resultera i frågor om ”who is next” och i alliansbildningar, försök att få säkerhetsgarantier och till slut i en total återgång till ett delat Europa. Är det kanske ett mål i sig för Ryssland? Att Moskva på nytt ska bli den oomstridda centralpunkten och ledstjärnan för ett Östeuropa som i många avseenden, kulturellt, ekonomiskt och politiskt, historiskt alltid hört hemma där?

LADOGA inte bara en sjö

Stöd Våra SoldaterÄr något viktigt och något man sagt sig vilja prioritera, gör man också det och då inte bara verbalt och i välformulerade debattartiklar; åtminstone i Ryssland och om det gäller militär förmåga. Trots finanskris, trots akuta behov inom andra samhällssektorer och trots omvärldens lyftade ögonbryn och frågor om ”varför och till vad” fortsätter landet i ett accelererande tempo att återupprusta sina väpnade styrkor.
Återtagandet har nått så långt att man nu under övningarna LADOGA och ZAPAD 2009 kan öva på armé- och kårnivå och dessutom samordnat mellan försvarsgrenarna, i sanning ett ”joint venture”.
Att Ryssland på nytt har förmågan att genomföra samordnade operationer visade man f.ö. redan 2008 under Georgienkriget, men då med förbandsmassor avsevärt mindre än dem som nu ska öva.

Att man verkligen satsar framgår även av den tilläggsbudget för försvaret som nu presenterats. Ovanpå den ordinarie försvarsbudgeten ska nu läggas ett särskilt anslag på 15 miljarder USD för anskaffning och materielunderhåll där kärnvapenmissiler, örlogsfartyg och stridsflyg särskilt pekas ut.

”Varför och till vad” är i sammanhanget synnerligen relevanta frågor. Har Ryssland verkligen råd med dessa satsningar bara för att återskapa nationell prestige och supermaktsstatus eller upplever man verkligen sådana externa hot att satsningen är motiverad?
Varför övar man på nivåer och med förbandssammansättningar och, oavsett vad som sägs, defacto-scenarier som för tankarna till vad som gällde under det Kalla kriget?
Som vanligt då det gäller Ryssland är frågorna många och svaren få. Ett svar är dock att man i Ryssland uppenbarligen fortfarande anser att militär styrka och beredvilligheten att använda den är ett naturligt och gångbart argument i mellanstatligt umgänge; åtminstone på den egendefinierade bakgården.

Om Finland tillhör denna bakgård är väl osagt, men ett av syftena med övning LADOGA är nog att vara ett inlägg i debatten om ett eventuellt finskt NATO-medlemskap.

Ryssland hotas då 30-talet går igen

Både flygövningen Loyal Arrow och den nästan samtidiga marina Pfp-övningen i Östersjön resulterar i sura ryska kommentarer. Pravdas nätupplaga citerar Konstantin Sivkov, militär expert och vice prefekt vid ”Akademin för geopolitisk vetenskap” som hävdar att väst uppenbarligen strävar mot att etablera en ny världsordning och att Finlands och Sveriges deltagande indikerar en utvidgning av västblocket.
Så långt är hans analys kanske förståelig, om man använder ryska glasögon, medan hans fortsättning blir avsevärt mera svårsmält:
Väst avser omfördela avgörande resurser mot bakgrund av den pågående ekonomiska krisen. Det är möjligt att komma över billiga råvaror med militära medel.
Det faktum att höger- och extremhögerpartier når framgång i det nyliga valet till europaparlamentet är avslöjande; samma sak skedde under 1930-talet som också sammanföll med en global ekonomisk kris. Då visade sig ett krig vara en väg ut ur krisen och det ser ut som om historien upprepar sig idag.

Vad gäller Ryssland, befinner sig landet mellan eld och vatten. NATO övar nära landets norra och södra gränser, något som inte är en tillfällighet. Alliansen uppvaktar Georgien för att få en språngbräda för erövringen av det energirika området kring Kaspiska havet och Norden är en attraktiv utgångspunkt för möjligheten att anfalla ryska vitala centra.

Nu kan man förhoppningvis inte sätta likhetstecken mellan Sivkovs teorier och officiell rysk politik; han har gjort sig känd som en av de mera militanta ryska alarmisterna. Man kan ändå inte bortse från att att de utgör ytterligare en signal om att Ryssland verkligen känner sig trängt av NATO, EU och ”väst” i allmänhet och att inrigningsteorin är en högst påtaglig realitet inom stora delar av det ryska etablissemanget.
Den pågående ryska upprustningen och den alltmer omfattande övningsverksamheten styrs kanske inte enbart av strävan att återskapa stormaktsstatus, nationell självkänsla och förmåga till intervention i ”Det nära utlandet”. Några (många?) upplever uppenbarligen ett högst påtagligt externt hot.

Finland har en linje; har Sverige?

Att Ryssland använder sin energiexport som ett politiskt medel och som ett vapen i kampen om inflytande är ingen nyhet. Det har jag påpekat vid ett flertal tillfällen och i många inlägg. Att Ryssland dessutom använder energin i sina försök att splittra EU och att skapa bilaterala lösningar och överenskommelser har också framförts ett antal gånger.
Premiärminister Putins löften i Helsingfors om säkra energileveranser till Finland och antydningar om slopade virkestullar för de nordiska länderna är typexempel på denna söndra-teknik.

Likaså har Rysslands skepsis till EU-partnerskapsprojekt och de bakomliggande motiven varit uppe här ett antal gånger och där EU:s försök att tillämpa tankarna om ”ett ömsesidigt beroende” i Kreml snarare uppfattas som ett försök till ekonomisk och politisk expansion in i ”Det nära utlandet”, ett utland där Ryssland med större och större emfas hävdar sina egna maktpolitiska intressen.
Ett färskt exempel på detta är dagens ryska varningar om framtida energileveransstörningar om inte Ukraina svarar upp mot de ryska kraven.

Finland har en förankrad och kommunicerad politisk inriktning av sina förbindelser med och förhållanden till Ryssland, ett arbete som leds från högsta politiska nivå.
I dagens SvD efterlyser Claes Arvidsson något motsvarande svenskt.
Behovet är naturligtvis självklart. Ryssland har så stora möjligheter att påverka Sverige och vårt närområde ekonomiskt, politiskt, miljömässigt och militärt att det är förvånande, särskilt i ljuset av de senaste årens ryska politik och agerande, att något motsvarande ännu inte kommit ut ur Rosenbad.

Vi är inte bjudna till kalaset

ledarsidan i dagens SvD uppmärksammas NATO’s 60-årsjubileum. Claes Arvidsson tar samtidigt tillfället i akt att, lätt ironiskt, filosofera kring svensk NATO-politik och det faktum att vi deltar i det mesta NATO ägnar sig åt i dagsläget utan att som fullvärdiga medlemmar har möjlighet att påverka beslut eller inriktningar.
Han ställer sig också frågande till varför NATO i Sverige gjorts till en ickefråga, medan man i Finland i varje fall utreder konsekvenserna av ett eventuellt medlemskap.

Svaret till ickefrågan är enkelt. I den i det svenska folket djupt inbäddade historieskrivningen, klarade vi oss undan två världskrig p.g.a. en skickligt, visserligen pragmatisk men dock, neutralitetspolitik.
Under det kalla kriget upphöjdes mantrat ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” till en religiöst omhuldad dogm som inte fick ifrågasättas. Att vi levde under det amerikanska kärnvapenparaplyet förträngdes och det intima försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet med väst var känt av bara ett litet fåtal.
Svensken i gemen, och alltför många politiker, uppfattade att neutraliteten gav Sverige en röst och ett inflytande i världspolitiken vida större än vad som var sakligt motiverat. Med stolthet tyckte svensken att ”vi var att räkna med”! Detta, som skapades av våra politiker under främst 50- och 60-talen är en av grunderna till dagens folkliga och till delar politiska motstånd mot att gå med i en försvarsallians.

Svenska folket och våra politiker vet att NATO utan USA är en tandlös tiger. Bara USA har förmågan till global strategisk underrättelseinhämtning, till strategiska flygtransporter, till världstäckande informationsöverföring och till snabb global maktprojektion genom sina hangarfartygsstyrkor. NATO kan inte göra något som räknas om inte USA är med på båten medan USA av många uppfattas använda NATO för sina egna syften.
Med den uppfattning om USA och amerikansk politik som länge varit rådande i Sverige, är det förståeligt att NATO-frågan läggs åt sidan.

De för många svenskar sista spikarna i NATO-kistan är dels frågan om vad organisationen efter det kalla kriget egentligen är, annat än den som svarar för internationell militär standard, dels alla nya medlemsstater i det traditionella västerlandets gränsmarker. Är det en allians för ömsesidig säkerhet eller har den blivit en organisation vid sidan av FN för insatser, även utanför paktområdet, till stöd för vad som för tillfället är politiskt korrekt?
Är den ömsesidiga säkerhetsgarantin enligt § 5 trovärdig med sådana medlemmar som de baltiska staterna och snart också valda delar av Balkan? Är de gamla och stora medlemmarna beredda att gå i krig mot Ryssland för exempelvis Estland? Skulle vi i Sverige, om vi blev medlemmar, gå i krig för Albanien?

Så länge våra politiker tror att de kan förlora snarare än vinna röster på ett förslag om NATO-medlemskap kommer frågan att vara död.
Svenska folket har heller inte presenterats någon lättfattlig och övertygande anledning till att ge upp ett koncept som enligt vad det fått sig itutat, fungerat alldeles utmärkt i mer än 50 år, framför allt inte om alternativet skulle vara en allians med USA.
Svenskarna har, enligt färska opinionsundersökningar, blivit mera positiva, eller i varje fall mindre negativa, till NATO. Frågan är om de vet vad det är de tagit ställning till.