Räddning får kosta, men inte….

Kund i det stora och helgfulla  varuhuset känner röklukt och ringer 112. Larmmottagaren tvekar inför de något diffusa uppgifterna men inser de potentiella riskerna och drar stora larmet.
Räddningstjänstens insatsledaren känner, då hon kommer i täten för tre larmade stationer, även hon röklukten och beordrar direkt utrymning av hela den stora varuskrapan.

Brand- och polisbilar, ambulanser och avspärrningar, utrymda kunder och personal lockar åskådare och lokala medier som flugor till en sockerbit. Nättidningar fylls med insända läsarbilder och intervjuer med drabbade kunder. ”Det var hemskt, jag blev så rädd. Det var kränkande att tvinga ut oss innan vi hunnit handla färdigt….”
Insatsen drar ut på tiden för alla känner röklukten men ingen hittar någon brand. Tidningar och lokala medier börjar koka soppa, kör reportage om gamla brandkatastrofer, om heroiska räddningsinsatser, om räddningstjänstens splitter nya supersläckbil med supertryck i de hittills okända specialslangarna.

Efter nästan en hel dags intensiv sökande hittas till slut rökkällan. Längst ned i de slingrande källarkorridorerna, i toalettstädarnas pentry, hade en grötkastrull kokat torr och röken spritt sig genom hela varuhuset via ventilationssystemet.
Räddningsinsatsen kunde avslutas och insatsledaren meddela media och allmänhet. ”Uppgiften löst!”

I uppföljande reportage tackade varuhuschefen räddningstjänsten och sa att han ”kände sig trygg i vetskapen om att samhället hade resurser att snabbt kunna komma till undsättning.” På frågan hur mycket man förlorat i omsättning pga. det utdragna handelsstoppet svarade han: ”Dum fråga, vid såna här tillfällen får det kosta, vi kan inte ta några risker!”

Kommunalrådet som också intervjuades uttryckte sitt absoluta och fullständiga förtroende för räddningstjänstens förmåga. Påståendet att det skulle vara ett misslyckande att det tog sån tid att hitta rökkällan sa han var rent ut oförskämd. ”Att det tog tid är ganska förklarligt med tanke på hur varuhuset ser ut. Gammalt och om- och tillbyggt i många omgångar med ett otal skrymslen, gångar och prång som brandkåren måste söka igenom innan de kunde vara riktigt säkra.” Kommunalrådet avslutade med att den senaste insatsen klart visat att den termisk/kemiska rökgasdetektorn som i missriktad spariver strukits då man beställde den nya supersläckbilen verkligen behövdes och att räddningstjänsten omedelbart skulle få ett tilläggsanslag för direktanskaffning.

OBS. Sagan ovan har ingen som helst koppling till den nyss avslutade underrättelseoperationen i Stockholms skärgård. Det  inser envar att en sådan operation inte på något sätt kan jämställas med räddningsinsatser för att skydda shoppare och kommersiella värden. Att ifrågasätta om en räddningsinsats ”var värt det” eller överhuvudtaget misstänkliggöra att den överhuvudtaget genomförts finns bara inte och skulle resultera i många höjda ögonbryn.

Det är skillnad på räddningstjänst och räddningstjänst….

Hultqvist, ingen ny Odenberg!

Peter Hultqvist (S) har tänt ett hoppets ljus bland landets försvarsvänner. Han har de senaste åren, i opposition, sagt de rätta sakerna och hittills, som nyinsatt minister, fortsatt med det. Han har pratat klartext om den negativa utvecklingen i vårt närområde och om behovet att stärka försvaret, han har antytt ett konstruktivt nytänkande vad gäller personalförsörjningen, han vill stärka samarbetet med Finland och han har, eventuellt i harnesk med utrikesminister Wallström, uttalat sig positivt om ett fortsatt nära samarbete med NATO.
Hultqvist har dessutom en starkare ställning i det dominerande regeringspartiet än sina Alliansföreträdare i och med att han är en väl etablerad medlem i SAP partistyrelse och dess verkställande utskott (VU). Ovanpå allt detta har han utsett general Salestrand till sin statssekreterare!

Trots allt detta är det nog bäst att alla som förväntar sig att manna ska falla från himlen och att radikala positiva förändringar ska komma i närtid tar ett djupt andetag och inser de politiska realiteterna. Det enda riktigt konkreta Hultqvist har sagt är att ”försvarsberedningens överenskommelse gäller”. Positivt i sig men definitivt inget revolutionerande.
Som politisk räv vet Hultqvist att han är bunden av de politiska realiteterna. Han vet att han sitter i en minoritetsregering tillsammans med ett i grunden pacifistiskt parti. Han vet att många socialdemokratiska väljare nu väntar på diverse återställare inom välfärdssektorn, inte på kostsamma försvarssatsningar. Han vet att det inom (S) finns en traditionellt försvarsvänlig gren men även dess motsats och att det gäller att balansera dessa. Mest av allt vet han att han är en 100% partitrogen socialdemokrat som lojalt kommer att driva den politik partiet och Stefan Löfven beslutar; han kommer inte att göra någon Mikael Odenberg!

Under alliansregeringen sade vi att det var finansminister Borg som var den verklige försvarsministern´och att den till namnet utsedde bara var en megafon för finansens beslut. Även om Peter Hultqvist förmodligen väger tyngre i regeringen än vad Sven Tolgfors och Karin Enström någonsin gjorde under Fredrik Reinfeldt, måste vi inse att den nya finansministern Magdalena Andersson förmodligen är lika tung i denna regering som Anders Borg var i den förra. Även om hon inte kommer att reducera Hultqvist till en megafon är det hon som sitter på slantarna och hennes nypor är hårda. Hennes senaste utspel om att den nya regeringen kommit till ett avtorkat snarare än ett ekonomiskt dukat bord, något som kommer att kräva skattehöjningar och hårda prioriteringar, är en stark signal för att Hultqvist kommer att få kämpa kanske till och med för Försvarsberedningens överenskommelse.

Vad kan då oppositionen eventuellt göra, om man skulle vilja? Om man vill gå emot sina egna principer, följa (S) i spåren och bryta ut försvaret ur budgetpropositionen för särskild omröstning, så är naturligtvis det möjligt. Vad som däremot knappast är möjligt är att få alliansen att enas om ett gemensamt förslag med (C) i ena ytterlighetsänden och (Fp) i den andra och med ett (M) som ingen vet vad de vill i nuläget. Därmed faller förmodligen den möjligheten även om man kunnat påräkna (SD) stöd.

Summan av kardemumman blir att vi försvarsvänner ska glädja oss åt att vi fått en kunnig, engagerad och drivande försvarsminister men att vi måste inse att han sitter i en bräcklig minoritetsregering tillsammans med ett pacifistiskt parti. Omvärldsutveckling och de geopolitiska realiteterna är en sak men så är också de inrikespolitiska och ekonomiska.

Tyvärr måste nog våra politiker och deras väljare uppleva betydligt mera påtagliga händelser än Krim, Ukraina, Ryska påsken och allt vad som varit de senaste åren innan vi får se någon dramatisk förändring av Sveriges försvars- och säkerhetspolitik. Tyvärr.

Söndagsnisse håller än, och kanske Garbo….

Idag skärpte jag till mig och gick igenom ett antal flyttkartonger som efter senaste (sista?) flytten oöppnade hamnat ute i en boda.
De innehöll böcker, böcker och åter böcker samt ett antal pärmar från olika tjänsteställen och befattningar med ett innehåll av varierande sekretessgrad. I en pärm hittade jag nedanstående bild som visade att Göran Persson uttalande om att budgeten alltid kan balanseras via försvarsanslagen inte på något sätt är en nyhet. Man kunde även förr!!

 

I samma kartong hittade jag vad jag letat efter länge, hela serien GARBO I-III och efterföljarna NARVA och POLTAVA. Det ska bli mycket intressant att se om de håller fortfarande och att jämföra dem med deras nutida efterföljare.
På tal om nutida efterföljare, är det fler än jag som kört fast i Lars Wilderängs MIDSOMMARGRYNING? Med stora förhoppningar efter MIDVINTERMÖRKER kastade jag mig över den då den kom för att, ganska precis halvläst, lägga den i från mig då natten blev för sen och ögonen för tunga. Detta var för drygt en månad sedan och jag har inte haft någon som helst trängtan att återuppta läsandet. Det var något som inte stämde och inget som drar!
Det som drar nu är GARBO. Det ska bli mycket intressant att se om de fortfarande lever. Om inte annat får det bli en nostalgitripp till den tid och till den Försvarsmakt då man var som mest aktiv.

 

JAS 39, industrins driftvärn?

 

Beslutet är nödvändigt för vår försvarsförmåga, men också positivt för svenska jobb, svensk export och svensk forskning och utveckling. Försvarsindustrin, inklusive underleverantörer, sysselsätter dessutom i dag upp emot 100 000 personer i Sverige. Produktion sker på ett 70-tal orter i Sverige, bland annat i Linköping, Karlskrona, Karlskoga och Örnsköldsvik.

Sveriges välfärdsambitioner är beroende av att vi har en stark och konkurrenskraftig industri, som erbjuder avancerade produkter och tjänster till omvärlden. Vår ställning som en liten, öppen och exportberoende ekonomi på en allt mer globaliserad och konkurrensutsatt världsmarknad ställer krav på svenska företag att ständigt hitta nya innovationer och marknader. (Regeringens Brännpunktsinlägg, SvD)

Där har vi det alltså, i svart på vitt. Vår försvarsförmåga, omvärldsutvecklingen, närområdet, Gotland, Barentsregionen och Subartik, Östersjön, Putinismen mm, mm reduceras till ren och skär industri- och sysselsättningspolitik. Efter en kort och till intet förpliktigande inledande referens till att  Det säkerhetspolitiska läget i vår omvärld kräver att Sverige har ett försvar, övergår man till en argumentation som får en att tro att vi har ett försvar rent allmänt och vad gäller JAS 39 i synnerhet, bara för att hålla 70 svenska orter med 100 000 anställda vid liv och för att säkerställa forskning och utveckling inom tekniktunga sektorer.
Inte ett ord om omvärldsanalys, krav på förmågor, avvägningar mellan försvarsgrenar, uthållighet eller NATO. I stället ges vi intrycket att vi utvecklar nästa Gripengeneration bara för att vi får chansen att dela kostnaderna och för att det gynnar svensk industri. Om vi behöver planen eller inte verkar i sammanhanget ointressant!

För att klara denna, uppenbarligen industripolitiska satsning, skjuter man till nålpengar till försvarsbudgeten och kallar det ett långsiktigt ansvarstagande för vår försvarsförmåga.
Sanningen är väl snarare att man inför valet skapar arbetstillfällen i svensk industri samtidigt som de positiva effekterna för forskning, utveckling och innovation, inte minst inom civila områden, är betydande.
Vår nationella försvarsförmåga verkar ha lite med saken att göra annat än som grädde på moset….

Spara och slösa

Många varningens ord har höjts om det nya yrkesförsvaret (på nysvenska = frivilligförsvaret). De allra flesta, inklusive FOI, har ansett det vara underfinansierat och att det finns stora risker för att det kommer att bli ytterligare en gökunge i det av sådana redan trånga försvarsnästet.

I budgetpropositionen kommer nu den salomoniska lösningen. Man överför medel från ett underfinansierat område till ett annat. För att kunna rekrytera och avlöna gruppchefer, soldater och sjömän och för att kunna öva dem, reduceras de långsiktiga materielanslagen. I det omöjliga valet mellan materiel och soldater valdes soldaterna.

Detta kan kortsiktigt verka alldeles rätt, det går säkert att leva på materielarvet några år till, men sen är det kört.
Att som ministern säger, nämligen att …det är inte materiel på det sättet, det handlar om att vi har en ny materielförsörjningsstrategi.
– Vi kommer nu att köpa mer färdigt materiel som fungerar tillsammans med andra länders materiel, och det skapar då resurser som vi kan flytta till Försvarsmaktens kärnverksamhet… är ett mantra som han dragit många gånger förut utan att det lyckats övertyga någon, framför allt inte materieluppköparna eller ekonomerna.

Om inte något radikalt görs, dvs antingen reella tillskott av medel eller verkliga, effektiva besparingar, kommer vi snart att ha välövade soldater utan modern materiel eller också tvärt om.
”Verkliga, effektiva, besparingar…” förresten, var kan man hitta denna tulipanaros i en organisation helt låst av politiska prestigelösningar som genomförts alldeles för fort, för oöverlagt och med blicken låst mot fjärran berg istället för mot mera näraliggande stränder.

SR Ekot
SvD
DN

Försvaret, frid över dess minne….

Så har vi då fått det bekräftat det vi misstänkt hela tiden. Den rödgröna koalitionen avser finansiera sina vallöften genom kraftiga neddragningar på Försvaret; två miljarder kronor per år under de kommande två åren.
Pengarna sägs främst ska tas från förbandsverksamhet, beredskap och utlandsinsatser.
För att dra in de pengarna från en redan slimmad organisation torde vi även kunna glömma nya helikoptrar, utveckling av JAS 39 NG och beväpning till de nu befintliga JAS, halvtidsremo av kustkorvetter, adekvat beväpning till VISBY-korvetterna och kanske även nya ubåtar.

Mindre pengar till förbandsverksamheten betyder färre och sämre övningar, bristande samträning och utbildning och större risktagning med de förband som vi kanske ändå kommer att ha ute på mission.
För att överhuvudtaget kunna öva vettigt torde det komma att krävas besparingar på andra områden och då troligast genom neddragningar av grundorganisationen med avvecklingar av utbildningsplattformar och en ny flyttcirkus som följd. Hur det nya personalförsörjningssystemet ska kunna finansieras blir en gåta som koalitionen kanske löser med en återinförd värnplikt, eller?

Hur man överhuvudtaget ska kunna spara på beredskapen begriper jag inte. Den har väl aldrig varit lägre än vad den är nu och ytterligare neddragningar skulle innebära ett försvar med en begränsad tillgänglighet 0700-1700 månd till fred 1430, i övrigt stängt och då med ett vakthavande befäl i form av en telefonsvarare.

Med det försvar som kommer att bli kvar är det bara att konstatera att vi kommer att kunna upprätthålla en Potemkinkuliss utan någon som helst trovärdighet, vare sig inåt eller utåt och där den av alla partier omhuldade solidaritetsförklaringen kommer att avslöjas som den luftballong den var redan från början.

Omvärlden, även eller kanske framför allt vårt omedelbara närområde, bibehåller eller förstärker sin nationella försvarsförmåga. De politiska, ekonomiska och till delar militära spänningarna i vår omvärld ökar, en polarisering av Barentsregionen ligger på lut och Östersjön ökar i ekonomisk och strategisk betydelse där Ryssland stärker sin offensiva förmåga.
Våra grannar drar sina slutsatser och reagerar. Sveriges reaktion, med en ny regering blir att, till allt utom namnet, avrusta.
Snart resignerar jag totalt med ett ”Lägg ned skiten. Ska det va’ så ska det, annars får det va’!”

SvD
AB
FörsvarsministerTolgfors blog med bakåtlänkar