Arkiv

Posts Tagged ‘Hultqvist’

Hultqvist, ingen ny Odenberg!

Peter_Hultqvist

Peter Hultqvist (S) har tänt ett hoppets ljus bland landets försvarsvänner. Han har de senaste åren, i opposition, sagt de rätta sakerna och hittills, som nyinsatt minister, fortsatt med det. Han har pratat klartext om den negativa utvecklingen i vårt närområde och om behovet att stärka försvaret, han har antytt ett konstruktivt nytänkande vad gäller personalförsörjningen, han vill stärka samarbetet med Finland och han har, eventuellt i harnesk med utrikesminister Wallström, uttalat sig positivt om ett fortsatt nära samarbete med NATO.
Hultqvist har dessutom en starkare ställning i det dominerande regeringspartiet än sina Alliansföreträdare i och med att han är en väl etablerad medlem i SAP partistyrelse och dess verkställande utskott (VU). Ovanpå allt detta har han utsett general Salestrand till sin statssekreterare!

Trots allt detta är det nog bäst att alla som förväntar sig att manna ska falla från himlen och att radikala positiva förändringar ska komma i närtid tar ett djupt andetag och inser de politiska realiteterna. Det enda riktigt konkreta Hultqvist har sagt är att ”försvarsberedningens överenskommelse gäller”. Positivt i sig men definitivt inget revolutionerande.
Som politisk räv vet Hultqvist att han är bunden av de politiska realiteterna. Han vet att han sitter i en minoritetsregering tillsammans med ett i grunden pacifistiskt parti. Han vet att många socialdemokratiska väljare nu väntar på diverse återställare inom välfärdssektorn, inte på kostsamma försvarssatsningar. Han vet att det inom (S) finns en traditionellt försvarsvänlig gren men även dess motsats och att det gäller att balansera dessa. Mest av allt vet han att han är en 100% partitrogen socialdemokrat som lojalt kommer att driva den politik partiet och Stefan Löfven beslutar; han kommer inte att göra någon Mikael Odenberg!

Under alliansregeringen sade vi att det var finansminister Borg som var den verklige försvarsministern´och att den till namnet utsedde bara var en megafon för finansens beslut. Även om Peter Hultqvist förmodligen väger tyngre i regeringen än vad Sven Tolgfors och Karin Enström någonsin gjorde under Fredrik Reinfeldt, måste vi inse att den nya finansministern Magdalena Andersson förmodligen är lika tung i denna regering som Anders Borg var i den förra. Även om hon inte kommer att reducera Hultqvist till en megafon är det hon som sitter på slantarna och hennes nypor är hårda. Hennes senaste utspel om att den nya regeringen kommit till ett avtorkat snarare än ett ekonomiskt dukat bord, något som kommer att kräva skattehöjningar och hårda prioriteringar, är en stark signal för att Hultqvist kommer att få kämpa kanske till och med för Försvarsberedningens överenskommelse.

Vad kan då oppositionen eventuellt göra, om man skulle vilja? Om man vill gå emot sina egna principer, följa (S) i spåren och bryta ut försvaret ur budgetpropositionen för särskild omröstning, så är naturligtvis det möjligt. Vad som däremot knappast är möjligt är att få alliansen att enas om ett gemensamt förslag med (C) i ena ytterlighetsänden och (Fp) i den andra och med ett (M) som ingen vet vad de vill i nuläget. Därmed faller förmodligen den möjligheten även om man kunnat påräkna (SD) stöd.

Summan av kardemumman blir att vi försvarsvänner ska glädja oss åt att vi fått en kunnig, engagerad och drivande försvarsminister men att vi måste inse att han sitter i en bräcklig minoritetsregering tillsammans med ett pacifistiskt parti. Omvärldsutveckling och de geopolitiska realiteterna är en sak men så är också de inrikespolitiska och ekonomiska.

Tyvärr måste nog våra politiker och deras väljare uppleva betydligt mera påtagliga händelser än Krim, Ukraina, Ryska påsken och allt vad som varit de senaste åren innan vi får se någon dramatisk förändring av Sveriges försvars- och säkerhetspolitik. Tyvärr.

Var det bättre förr?

I kommentarerna till Peter Hultqvists (S) artikel på DN debatt diskuteras hos Wiseman bl a anställningsvillkor och arbetstidsbestämmelser för GSS (gruppchefer, soldater och sjömän) i den nya försvarsmakten.
Rädslan är stor att alla olika löne-, befattnings- och verksamhetstillägg totalt ska haverera en redan från början underfinansierad verksamhet.

Man kan då fråga sig om det finns andra vägar att gå; om det i ett Sverige med en Saltsjöbadsanda, avtalstraditioner och en inkomstmodell som mera bygger på tilläggen än på grundlönen finns andra lösningar.
Krasst formulerat kan man hävda att en målare har inget extra för att måla, varför ska då en soldat ha tillägg för att öva krig? Är det inte det h*n är anställd för?
OK, målaren har extra då h*n målar på kvällar, nätter och helger och då arbetet är särskilt svårt eller obekvämt;
skillnaden är att krig, det som soldaten ytterst är anställd för och som h*n i väntan på ska förbereda sig för, utkämpas dygnet runt, året runt och att olika former av obekvämlighet och hardship liksom ingår i grundkonceptet. Att man som soldat övar i regn och rusk och dygnet runt ingår så att säga i det normala.

Min far, officer 1942, hävdade alltid att en stor del av yrkets charm och fördelar försvann då den reglerade arbetstiden stegvis infördes i början på 1960-talet. Tjänstgöringslistan tog bort stora delar av spontaniteten och friheten!
Innan dess kunde man täcka upp för varandra och ta en för- eller eftermiddag ledigt, innan dess kunde man fullfölja utbildningen till målet utan rädsla för övertidstak och förbandsövningarna kunde genomföras med den befälstäthet som krävdes.

Visst, ibland var det hårt och lönen var kanske inte den högsta, men det fanns andra former av kompensation. En truppofficer gick i pension vid 50 med bibehållen full pension även om han tog en annan anställning och det fanns gott om sådant som nu skulle klassas som skattepliktiga fringisar.
Du kunde köpa baslivsmedel till självkostnadspris från Kronans livsmedelsförråd, regementsläkaren och sjukan var naturligtvis till även för de anställda, på de flesta garnisonsorter kunde du hyra bostad billigt ur förbandets gamla tjänstebostadsbestånd, efter lite köande kunde du få åka på semester med familjen i en bil från körcentralen osv, osv.

Vad jag vill ha sagt är inte att det var bättre förr, bara annorlunda, men att det kanske är läge att titta på okoventionella lösningar för att lösa ut problemen med kostnader, arbetstid, tillägg och viljan att fullfölja kontraktstiden.
En väl tilltagen grundlön kopplad till olika förmåner enligt ovan, kanske skulle visa sig vara billigare och kosta avsevärt mindre i administration än dagens system som ju egentligen är hämtat från industrin.

Att vara soldat, och även en officer är en soldat, är faktiskt inget tjänstemannajobb vilket som helst. Då vi nu går in i något helt nytt med ett anställt försvar, måste kanske även avlönings- och ersättningsprinciperna bli helt nya!….eller kanske nygamla?