Lägger man rök eller är byråkratin seg?

Man kan fråga sig vad som är Maskirovka, vad som är faktiska planer, vad som är politiska försöksballonger och vad som är enskilda individers tyckande vad gäller utvecklingen av de ryska stridskrafterna.
Från politiskt håll har flaggats för och delvis beslutats om, både omstruktureringar och reduceringar och sk. debattinlägg från både privat och officiellt håll förekommer tid som oftast i de ryska nättidningarna som entydigt pekar mot en vilja att gå mot en mindre men välövad numerär med högre beredskap och modern materiel och bestående av en stor andel yrkessoldater.
Omstruktureringen till brigadförband och en ny ledningsstruktur verkar att ha accepterats och är på väg att genomföras, men i övrigt stretar det åt olika håll.

Tidigare beslut av den högsta politiska ledningen om reduceringar och avveckling av förband har inte genomförts, inkallelser till vpltjg fortsätter enligt tidigare, övningar, (nu bl a ZAPAD) genomförs i vad som synes vara den gamla ledningsstrukturen och med vad vi uppfattar som ett antikverat defactoscenario.
Ena dagen sägs NATO utgöra dimensionerande hot för att nästa dag inte utgöra något hot alls; allt beroende på vem som uttalar sig och i vilket sammanhang.
För den konspiratoriskt lagde är detta naturligtvis fråga om skenåtgärder och rökläggning, allt för att dölja vadom det verkligen är fråga, nämligen att mer eller mindre återuppbygga sovjetarmén eller åtminstone skapa en offensivt slagkraftig krigsmakt, både kvantitativt och kvalitativt.
För den välvillige är det snarare fråga om motstånd i den högsta militärledningen, om byråkratiska och administrativa förseningar i genomförandet där lagda planer fullföljs intill dess nya, beslutade, fastställda och kommunicerade finns ute i organisationen.
(På detta kan Sverige utgöra ett bra exempel. Här utbildades vpl till brigader där det fanns politiska beslut om nedläggning samtidigt som materielen omsattes och förbanden omorganiserades till ny struktur bara därför att värnplikts-, materiel- och omorgplaner inte hunnit anpassas till vad som beslutats och alltså fortfarande gällde…).

Allt utmynnar, för dem som bara har tillgång till OSI, i en genuin osäkerhet om den långsiktiga utvecklingen vad gäller de ryska stridskrafterna.
Kortsiktigt kan vi däremot konstatera att övningsverksamheten hålls på en fortsatt hög nivå med en allt större komplexitet i genomförandet, att man fortsätter satsningen på att utveckla luftlandsättningsförbanden och att man uppenbarligen snabbt försöker återskapa en reell amfibisk förmåga, även i Östersjön.

För Sveriges del, med nuvarande och planerad Försvarsmakt, är frågan om Rysslands armé ska bestå av 10 milj man med 20 000 strv eller 1 milj man med 2000 strv ganska ointressant. Med våra nuvarande resurser och beredskap, utgör förmodligen 76. GLLDIV och MIB Kaliningrad mer än vad som skulle behövas för att ställa den förväntade solidariska hjälpen inför fullbordat faktum.

Vad vill vi egentligen och vad kräver det?

Debattens vågor går höga i olika bloggar om följderna av värnpliktsförsvarets avveckling, om vad det ”Nya försvaret” förmår i ett nationellt perspektiv och vilka hot det egentligen har att möta på hemmaplan.
Då avvecklingen av invasionsförsvaret inleddes berodde det, något förenklat, på att vi plötsligt saknade ett konkret hot som tidigare både motiverat och dimensionerat våra försvarsansträngningar och vi gick från ett hot-till ett förmågestyrt försvar, där vissa basala förmågor skulle vidmakthållas eller rent av utvecklas som grund för internationella insatser och eventuell nationell tillväxt. Tanken utvecklades ytterliggare och fortsatta nedskärningar maskerades under rubriken ”insatsförsvar”. Vi skulle ha ett försvar med omedelbar insatsförmåga, nationellt och internationellt, dimensionerat för aktuell hotbild. Eftersom Sverige ensidigt proklamerat ”Den eviga freden” i sitt närområde och förklarat Ryssland som en stat stadd i fortlöpande positiv demokratiutveckling, blev de nationella hoten av förklarliga, och för finansministrar glädjande, skäl naturligtvis försumbara.

Nu har pendeln så sakteliga börjat svänga. Ryssland kanske inte är demokratins hemort på jorden och Östersjön inte längre en fredens och fridens ankdamm. Hot mot Sverige kan kanske rent utav dyka upp här hemma och vi behöver kanske även förmågor och resurser för att möta hot i vårt närområde.
Problemen är bara att man från ansvarigt håll har så svårt att, åtminstone öppet och utåt, beskriva dessa hot, att konkretisera dem, att uttrycka dem geografiskt, att klä dem i förbandstermer eller i en angripares eventuella mål eller avsikter.
Svårigheterna är förståeliga. Vi lever nu inte i det kalla krigets bipolära värld, åtminstone inte riktigt än, och vi kan inte utgår från att ett angrepp mot Sverige är en del i en större konflikt. Den politiska och militära allianskartan är mera svårtydd, konfliktorsakerna har blivit flera och mera svårdefinierade, externa stödåtgärder mera osäkra och medlen för att påtvinga oss något oönskat flera.

Om vi nu inte kan utforma vårt försvar utifrån ett konkretiserat hot, får vi väl då istället vända på kuttingen och utgå från oss själva. Om det nu har blivit svårt eller omöjligt att göra realistiska antaganden om angriparens mål och avsikter, något det egentligen alltid har varit, får vi väl istället utgå från våra egna. Vilka är våra nationella mål? Vad kan och kan vi inte acceptera eller tolerera vad gäller angrepp på vår nationella prestige, politiska handlingsfrihet, territoriella integritet, rörelsefrihet på sjö- och i lufthav? Vad kan vi tänkas rucka på eller avstå ifrån, var går den absoluta smärtgränsen, vad skulle vara en oacceptabel förlust eller eftergift?
Efter den analysen kan det vara dags att titta på vad en eventuell angripare har för förmågor och möjligheter, inte avsikter, att hota dessa grundläggande nationella mål och utforma och dimensionera våra förmågor därefter.
Kort sagt: Skit i vad vi tror att ryssen kan eller vill, satsa på vad vi vill och absolut måste och se till att vi kan det! Internationell förmåga i vissa nischer får vi då på köpet och om analysen kräver formella och inte självproklamerade allianser, får vi ta den smällen.