Arkiv

Posts Tagged ‘Sverige’

Don’t worry, be happy…

27 september 2009 5 kommentarer

Hufvudstadsbladet i Helsingfors har hävdat att ”det Kalla kriget aldrig tog slut, det tog bara en paus under Rysslands ekonomiska kollaps efter Sovjetsunionens fall”. Andra har talat om det Kalla kriget 2, ett nytt kallt krig, med kanske andra förtecken, som startade då ett nyvaknat och rustande Ryssland började utmana USA:s hegemoni och EU:s sammanhållning.

I en krönika i RIA Novosti hävdar Polens förre premiärminister Leszek Miller att världen inte är på väg in i ett nytt kallt krig eller att det gamla startat om. De förutsättningar och förhållanden som gradvis byggdes upp under perioden 1946-1989 föreligger helt enkelt inte längre.
Det Kalla kriget karaktäriserades av ideologiska motsättningar som inte längre är aktuella, umgänget mellan väst och öst var krigiskt i allt utom att vapnen inte talade, rustningskapplöpningen pågick hela tiden och människor levde i skräck för kärnvapenkriget. De två blocken var varandras uttalade fiender, inställda på att besegra varandra, ideologiskt, ekonomiskt eller, ytterst, militärt och bägge var övertygade om att just de skulle vinna.

Dessa förutsättningar är, enligt Miller, inte giltiga längre. Även om motsättningar finns är ingendera parten inställd på att besegra den andre; man kan ha skilda åsikter i olika frågor, men man är inte fiender.
Även om samhällssystemen är olika finns inte samma ideologiska konflikt som under det Kalla kriget och några andra konflikter med verklig potential att återstarta ett kallt krig finns inte heller.
Georgienkriget är hittills det enda tillfälle då det hettat till efter 1989, men viktigt är att USA stödde president Saakasvhili, inte av ideologiska skäl som den sista utposten mot den ryska faran, utan av strikt geopolitiska orsaker, allt enligt Miller.

Att Ryssland skulle kunna eller vilja utnyttja energivapnet för att nå avgörande fördelar tror inte Miller på. Det vore kontraproduktivt och skulle förmodligen skada Ryssland mer än Västeuropa. Ryssland är helt enkelt beroende av gas- och oljeinkomsterna för sin fortsatta modernisering och uppbyggnad. Så långt Polens förre premiärminister Leszek Miller.

Om nu det inte är fråga om ett nygammalt kallt krig och det inte finns några riskfyllda grundläggande motsättningar mellan USA, EU och NATO på den ena sidan och Ryssland på den andra, måste, åtminstone jag, ställa mig frågande till en mängd andra faktorer som skapar osäkerhet och frågetecken kring sakens verkliga läge, till Rysslands avsikter och till landets långsiktiga mål i åtminstone vårt närområde.

För småstater i ytterkanten av västs tyngdpunktsområde är Medvedev- och Putindoktrinerna en realitet. Den ryska militära upprustningen lika så, där för Östersjöstaterna de återskapade landstignings- och luftlandsättningsförmågorna är särskilt oroande.
Stora övningar i gränsområdena och till havs med styrkesammansättningar och genomföranden som rimmar illa med de officiella syftena att bekämpa terrorister utan mera liknar de förutsättningar som gällde under just det Kalla kriget, hårda ord till och direkt inblandning i grannstater, envist hävdande av rätten till det ”Nära utlandet”, stingsligt skyddande av den egna tolkningen av historien är bara delar av verkligheten omkring oss, listan kan göras lång.

Det är mycket möjligt, kanske rentav troligt, att de förutsättningar som skapade ”det gamla” Kalla kriget inte finns längre, det är mycket möjligt, till och med troligt, att USA och Ryssland inte är varandras uttalade fiender längre. Detta är dock inte till stor hjälp för Sverige eller andra småstater i Rysslands närhet som ser hur Rysslands militära förmåga bara ökar och hur den politiska självmedvetenheten tar sig uttryck i diverse doktrinära uttalanden av hotfull karaktär; detta utan att kunna säkert avgöra vilka de långsiktiga avsikterna är. Det faktum att världen inte längre är lika polariserad med två maktblock stående mot varandra gör också att Sveriges mellanställning blivit än mer tydlig. Det tidigare underförstådda och självklara stödet från USA/NATO är inte lika självklart längre. Vi kan inte längre räkna med att ”min fiendes fiende är min vän” eftersom de forna fienderna inte är det längre.

Sveriges reaktion, åtminstone vad gäller försvarspolitiken, har hittills varit att stoppa huvudet i sanden, att titta åt andra hållet och att desperat söka förklaringsmodeller som tonar ner alla risker och bromsar kraven på påtagliga nationella åtgärder. Detta är en riskfylld chanstagning som det bara är att hoppas aldrig blir synad.

RIA Novosti

Redigering
Jag kan så här i efterhand inte låta bli att länka till en artikel som illustrerar vartåt det ryska samhället är på väg, eller i vart fall visar hur svårt det är att greppa för oss som inte lever i det.

EU, allt annat än en union

20 september 2009 4 kommentarer

Estlands president Toomas Ilves konstarerar i bl a SvD att EU saknar en gemensam politik gentemot Ryssland. Detta är väl i sig inget sensationellt konstaterande, EU har svårt att ena sig om utrikes-och säkerhetspolitik rent generellt, men vad gäller Ryssland har det varit, är det och kommer det förmodligen även i framtiden att vara, extra svårt.
Detta är egentligen inget att förvånas över. Unionens alla länder har olika säkerhetspolitiska traditioner, olika historiska och politiska erfarenheter, olika handelspolitiska bindningar och olika beroenden till och av Ryssland.

Då det gäller den egna välfärden, den egna energiförsörjningen och risken att hamna i konflikt med leverantören, är var och en sig själv närmast och det gäller även de frågor man i respektive huvudstäder kopplar till den nationella säkerheten.

Vare sig Tyskland, Italien eller Frankrike torde vara villiga att riskera sina gasleveranser för något slags gemensam europeisk Rysslandspolitik som skulle kunna riskera dem; lika lite som de baltiska staterna, Sverige eller Polen skulle backa från vad de upplever som avgörande säkerhetspolitiska ställningstaganden för att värma Paris-, Rom- eller Berlinborna.
Precis som skedde med bilindustrin i finanskrisens kölvatten, går de nationella intressena före unionens då det verkligen gäller. Längre har inte den europeiska integrationen och solidariteten nått och frågan är om den, vad gäller säkerhetspolitik och nationell överlevnad i vidaste bemärkelse, någonsin kommer att göra det.

Har vår regering till slut insett detta och var det därför den ömsesidiga solidaritetsförklaringen var struken ur årets regeringsförklaring?
Om så är fallet kanske det vore dags att tänka tanken till slut och dra de rätta slutsatserna.

SvD

Lägger man rök eller är byråkratin seg?

16 september 2009 5 kommentarer

Man kan fråga sig vad som är Maskirovka, vad som är faktiska planer, vad som är politiska försöksballonger och vad som är enskilda individers tyckande vad gäller utvecklingen av de ryska stridskrafterna.
Från politiskt håll har flaggats för och delvis beslutats om, både omstruktureringar och reduceringar och sk. debattinlägg från både privat och officiellt håll förekommer tid som oftast i de ryska nättidningarna som entydigt pekar mot en vilja att gå mot en mindre men välövad numerär med högre beredskap och modern materiel och bestående av en stor andel yrkessoldater.
Omstruktureringen till brigadförband och en ny ledningsstruktur verkar att ha accepterats och är på väg att genomföras, men i övrigt stretar det åt olika håll.

Tidigare beslut av den högsta politiska ledningen om reduceringar och avveckling av förband har inte genomförts, inkallelser till vpltjg fortsätter enligt tidigare, övningar, (nu bl a ZAPAD) genomförs i vad som synes vara den gamla ledningsstrukturen och med vad vi uppfattar som ett antikverat defactoscenario.
Ena dagen sägs NATO utgöra dimensionerande hot för att nästa dag inte utgöra något hot alls; allt beroende på vem som uttalar sig och i vilket sammanhang.
För den konspiratoriskt lagde är detta naturligtvis fråga om skenåtgärder och rökläggning, allt för att dölja vadom det verkligen är fråga, nämligen att mer eller mindre återuppbygga sovjetarmén eller åtminstone skapa en offensivt slagkraftig krigsmakt, både kvantitativt och kvalitativt.
För den välvillige är det snarare fråga om motstånd i den högsta militärledningen, om byråkratiska och administrativa förseningar i genomförandet där lagda planer fullföljs intill dess nya, beslutade, fastställda och kommunicerade finns ute i organisationen.
(På detta kan Sverige utgöra ett bra exempel. Här utbildades vpl till brigader där det fanns politiska beslut om nedläggning samtidigt som materielen omsattes och förbanden omorganiserades till ny struktur bara därför att värnplikts-, materiel- och omorgplaner inte hunnit anpassas till vad som beslutats och alltså fortfarande gällde…).

Allt utmynnar, för dem som bara har tillgång till OSI, i en genuin osäkerhet om den långsiktiga utvecklingen vad gäller de ryska stridskrafterna.
Kortsiktigt kan vi däremot konstatera att övningsverksamheten hålls på en fortsatt hög nivå med en allt större komplexitet i genomförandet, att man fortsätter satsningen på att utveckla luftlandsättningsförbanden och att man uppenbarligen snabbt försöker återskapa en reell amfibisk förmåga, även i Östersjön.

För Sveriges del, med nuvarande och planerad Försvarsmakt, är frågan om Rysslands armé ska bestå av 10 milj man med 20 000 strv eller 1 milj man med 2000 strv ganska ointressant. Med våra nuvarande resurser och beredskap, utgör förmodligen 76. GLLDIV och MIB Kaliningrad mer än vad som skulle behövas för att ställa den förväntade solidariska hjälpen inför fullbordat faktum.

Oss grannar emellan

24 augusti 2009 1 kommentar

Stöd Våra SoldaterDiplomatiskt, kulturellt och ekonomiskt samarbete är viktiga förtroendeskapande metoder som borde komma till ett större utnyttjande i vårt umgänge med Ryssland. Detta framför Mikael Nilsson på dagens Brännpunkt i SvD. Jag kan inte annat än hålla med. Visst ska Sverige, och alla andra stater för den delen, har ett normalt mellanstatligt umgänge med Ryssland; landet ska inte särbehandlas på något sätt åt vare sig det ena eller andra hållet.
Jag kan även hålla med om att vi ska ta Rysslands säkerhetspolitiska oro på allvar och arbeta för att ta bort grunderna för denna. Verkligheten är ju det självklara att man i Kreml agerar efter hur man där upplever omvärlden, inte efter hur omvärlden tycker att man ska tolka den. Många tenderar att glömma att Ryssland har precis samma legitima rättigheter som alla andra stater att tolka sin omvärld, att reagera och försöka påverka, att utöva inflytande och verka för sina egna nationella intressen och långsiktiga mål.
Vari ligger då problemen, varför denna misstänksamhet mot Ryssland och oro för vad landet ska ta för sig?

En del ligger väl i att Ryssland nu åter börjat agera på den internationella scenen och i flera avseenden försöker axla Sovjetunionens supermaktsmantel. De som efter SSSR fall haft fritt fram i sitt agerande och mött litet eller inget motstånd annat än ord utan täckning från Kreml, måste nu börja anpassa sig till ett nygammalt läge. Detta är naturligtvis en konfliktorsak i sig men som kanske inte i första hand ska skyllas på Ryssland.
Vad man däremot kan skylla på Ryssland och som förorsakar oro, främst bland landets omedelbara grannar, är det sätt på vilket landet hävdat, eller säger sig komma att hävda, sina intressen.
En självproklamerad intressesfär där man säger sig ha särskilda rättigheter och skyldigheter, en uttalad avsikt att på sätt och av anledningar som man själv väljer skydda ryska medborgare oavsett var de befinner sig, kombinerat med ett mycket generöst utdelande av sådana medborgarskap. En forcerad återuppbyggnad av landets stridskrafter parad med en accelererande övningsverksamhet som, oavsett officiella scenarier, har klara paralleller med det kalla krigets krigsfall. Ett oförblommerat användande av energivapnet för att påverka grannstater och direkt inblandningar i och officiellt uttalade preferenser i grannländers demokratiska processer. Om man till allt detta lägger den avstannade egna demokratiutvecklingen, är det inte att undra på att Ryssland ses med en alltmer ökad misstänksamhet och med en stor oro för vad framtiden kan komma att innebära.
För Sveriges del är det väl bara att konstatera att Ryssland ligger där det ligger och alltid har legat och att landet, vare sig vi vill eller inte, vare sig vi väljer att blunda eller öppna ögonen, spelat, spelar och kommer att spela en avgörande roll i vårt närområde, i alla avseenden, positivt så väl som negativt.

Åter till Mikael Nilsson som tycker att Sveriges ensidiga militära samarbete med väst och NATO inte gynnar vårt behov av goda relationer med Ryssland. Han tycker att vi ska öva även med ryssarna. Sanningen är väl den att det gör vi, eller har i varje fall gjort. Även Ryssland är med i PfP även om man i nuläget dragit sig ur det direkta samarbetet. Ryssland har deltagit i flera PfP-övningar, framför allt på sjösidan och i ett antal av dessa deltog även Sverige. Utanför PfP och inom ramen för Barentssamarbetet har ryska förband dessutom vid flera tillfällen övat i Bodenomådet tillsammans med övriga länder med intressen i Barentsregionen.
Att sen det militära samarbetet har en kraftig slagsida västerut är väl ganska självklart. Förutom de politiskt-ideoligiska orsaker Nilsson framför, är det med olika västliga stater vi samarbetar och verkar tillsammans med i olika utlandsmissioner, det är västlig standard i teknik och terminologi vi använder på gott och ont och det är från väst som vi förväntar oss att hjälpen ska komma då våra egna resurser visar sig otillräckliga.

Vi gör alltså som ryssen, vi ser världen med våra ögon och anpassar oss därefter.

Huvudet på spiken!

Stöd Våra SoldaterÅterigen en krönika som borde stämma till eftertanke! Johanne Hildebrant vet bättre än de flesta vad hon talar om och hon tolkar stämningarna både bland soldater (inklusive officerarna som ju faktiskt också är soldater) och den oförstående hemmafronten på ett alldeles utmärkt sätt.

Slutar Tolgfors?

Försvarsminister Tolgfors fortsätter att försvara och argumentera för sitt och alliansregeringens nya försvar i en slutreplik (gentemot Bo Pellnäs?) på Brännpunkt i dagens SvD.
Han fullföljer sin taktik att bara framhålla det positiva och att förringa eller helt förbigå svagheter och inkonsekvenser och genom att attackera ståndpunkter som aldrig framförts.

Att Sverige har moderna korvetter och ubåtar i Östersjön, samt 100 moderna JAS 39 Gripen må vara en sanning. Andra sanningar som är nog så viktiga och som han aldrig nämner med ett ord, är att de modernaste korvetterna, efter ett Borgskt besparingsbeslut, saknar en adekvat luftförsvarsförmåga som gör dem oanvändbara i en relevant lufthotbild och att basorganisationen för våra flygstridskrafter raserats, luftbevakning och flygstridsledning ifrågasätts och att flygplanens beväpning brister både vad gäller antal och modernitet.
Moderna korvetter som inte kan lämna kaj pga lufthotbilden och aldrig så moderna flygande plattformar utan moderna vapen i tillräcklig mängd avskräcker inte särskilt många.

Delar av ”det nya försvarets” stående arméförband ska, enligt Tolgfors, med kort varsel kunna grupperas på Gotland om läget så skulle kräva. Det är säkert sant under förutsättning att de inte kommer som tvåa! Även små, men välutrustade och välövade förband kan avskräcka från eller avvärja aggressiva äventyrligheter mot ön. Ställs vi inför fullbordat faktum har vi däremot inget att sätta emot, inte ens med den av Tolgfors förväntade solidariska hjälpen från våra nordiska grannar eller EU. Ett trovärdigt försvar av Gotland kräver arméförband på plats och då inte bara förrådsställda stridsvagnar.

Tolgfors hävdar att Bo Pellnäs m fl argumenterar för ett försvar fokuserat mot ett invasionshot som ingen säkerhetspolitisk bedömare hävdar finns inom överblickbar tid.
Så har inte jag uppfattat det. Vad Pellnäs m fl, inklusive jag själv, hävdat, är att ”Det nya försvaret” inte ens är tillräckligt för den hotbild och de uppgifter som regeringen anser vara styrande. Vidare att den nationella förmågan ska ges försteg före de internationella insatserna, ”hemma först, borta sen…”

Tolgfors kallar sitt inlägg en slutreplik. Låt oss hoppas att debatten trots detta fortsätter.

Försvaret i Almedalen

Till min glädje kan jag konstatera att även försvars- och säkerhetspolitik får plats i Almedalen; om än i mycket liten omfattning. Av 1042 registrerade aktiviteter får man 22 träffar vid sökning på nyckelordet ”försvar”.
Bland dessa seminarier, diskussioner, paneldebatter mm med arrangörer som täcker hela registret från det officiella ”försvarssverige” till Svenska Freds och med ibland teman som bara perifert kan sägas vara försvars- eller säkerhetsrelaterade, hittade jag två evenemang som sticker ut och som verkligen berör kärnfrågan.
Korten på det försvarspolitiska bordet:
Ligger vi rätt i försvarspolitiken? Klarar vi av framtidens utmaningar? Kom och debattera med bl.a. försvarsminister Sten Tolgfors, Anders Karlsson (s), Gunilla Wahlén (v), Peter Rådberg (mp), Bo Pellnäs, och Eva Haldén, FHS
.
Här har Bo Pellnäs verkligen stuckit huvudet i ett getingbo och han lär behöva hela sin argumentationskonst och hela sin argumentbank för att kunna rubba denna politikerskara. Visst eldunderstöd kan han kanske påräkna från Eva Haldén.
Efter debatten kan ju Tolgfors och Pellnäs tillsammans ge sig ut i den gotländska sommaren och reka förrådsplatsen för den fjorton stridsvagnarna…

Monster under sängen i säkerhetspolitiken:
Vilka bilder av Ryssland påverkar svensk säkerhets- och försvarspolitik? Hur ser bilden av väst ut i Ryssland? Medverkande: Jakob Hedenskog, FOI, Carolina Vendil Pallin, UI och Irina Dergacheva, ITAR-TASS.

Man kanske rent av kommer att kunna belysa problematiken med att analysera och värdera rysk politik, ryska prioriteringar och värderingar med svenska ögon och svenska skygglappar.
Oavsett detta lär det bli ett intressant samtal.

Förhoppningsvis kommer någon form av rapportering eller sammanfattning av de olika seminarierna att bli tillgänglig för oss som inte kan vara där. De stora medierna lär väl inte vare sig hinna med eller ha plats; de är fullt upptagna med partiledarnas m fl olika utspel, men jag tar tacksamt emot tips från dem som hittar något någonstans.