Arkiv

Posts Tagged ‘yrkesarmé’

Armén är mitt hem…

12 januari 2010 1 kommentar

Nu då vi ska gå över till ett yrkesförsvar med anställda soldater kan jag inte låta bli att undra över en sådan i sammanhanget kanske prosaisk sak som förläggning och boende.
Alla kan ju knappast vara eller förbli ensamstående i 20-årsåldern som inte vill annat än att bo på logement och leva stärkande kamratliv.
Efterfrågan på bostäder av varierande storlek och kvalité måste bli stor på de framtida garnisonsorterna och billigt måste det vara också med den sold som förutskickats…
Visserligen påstås att kaserner ska byggas om till olika former av smålägenheter men alla vill förmodligen inte bo på jobbet, särskilt inte de som har familjer.

Vi hamnar kanske i den situation som råder i Ryssland där en officer med jobb inom bostadsförmedlingen på försvarsdepartementet nu gripits för tagande av muta där någon försökte köpa sig förbi kön till en enrummare i Moskva.

Skämt, eller allvar, åsido; hur har man tänkt egentligen? Är våra framtida soldater hänvisade till logement eller till att själva slå sig fram på den öppna bostadsmarknaden? Att investera i eget boende, villa eller bostadsrätt, lär väl inte vara aktuellt, vare sig med tanke på lönen eller på de osäkra förhållandena och täta bytena av tjänstgöringsort.

Övnings- och insatsfrekvensen kanske kommer att bli så stor att de inte behöver något eget…..

Vad vill vi egentligen och vad kräver det?

17 augusti 2009 1 kommentar

Stöd Våra SoldaterDebattens vågor går höga i olika bloggar om följderna av värnpliktsförsvarets avveckling, om vad det ”Nya försvaret” förmår i ett nationellt perspektiv och vilka hot det egentligen har att möta på hemmaplan.
Då avvecklingen av invasionsförsvaret inleddes berodde det, något förenklat, på att vi plötsligt saknade ett konkret hot som tidigare både motiverat och dimensionerat våra försvarsansträngningar och vi gick från ett hot-till ett förmågestyrt försvar, där vissa basala förmågor skulle vidmakthållas eller rent av utvecklas som grund för internationella insatser och eventuell nationell tillväxt. Tanken utvecklades ytterliggare och fortsatta nedskärningar maskerades under rubriken ”insatsförsvar”. Vi skulle ha ett försvar med omedelbar insatsförmåga, nationellt och internationellt, dimensionerat för aktuell hotbild. Eftersom Sverige ensidigt proklamerat ”Den eviga freden” i sitt närområde och förklarat Ryssland som en stat stadd i fortlöpande positiv demokratiutveckling, blev de nationella hoten av förklarliga, och för finansministrar glädjande, skäl naturligtvis försumbara.

Nu har pendeln så sakteliga börjat svänga. Ryssland kanske inte är demokratins hemort på jorden och Östersjön inte längre en fredens och fridens ankdamm. Hot mot Sverige kan kanske rent utav dyka upp här hemma och vi behöver kanske även förmågor och resurser för att möta hot i vårt närområde.
Problemen är bara att man från ansvarigt håll har så svårt att, åtminstone öppet och utåt, beskriva dessa hot, att konkretisera dem, att uttrycka dem geografiskt, att klä dem i förbandstermer eller i en angripares eventuella mål eller avsikter.
Svårigheterna är förståeliga. Vi lever nu inte i det kalla krigets bipolära värld, åtminstone inte riktigt än, och vi kan inte utgår från att ett angrepp mot Sverige är en del i en större konflikt. Den politiska och militära allianskartan är mera svårtydd, konfliktorsakerna har blivit flera och mera svårdefinierade, externa stödåtgärder mera osäkra och medlen för att påtvinga oss något oönskat flera.

Om vi nu inte kan utforma vårt försvar utifrån ett konkretiserat hot, får vi väl då istället vända på kuttingen och utgå från oss själva. Om det nu har blivit svårt eller omöjligt att göra realistiska antaganden om angriparens mål och avsikter, något det egentligen alltid har varit, får vi väl istället utgå från våra egna. Vilka är våra nationella mål? Vad kan och kan vi inte acceptera eller tolerera vad gäller angrepp på vår nationella prestige, politiska handlingsfrihet, territoriella integritet, rörelsefrihet på sjö- och i lufthav? Vad kan vi tänkas rucka på eller avstå ifrån, var går den absoluta smärtgränsen, vad skulle vara en oacceptabel förlust eller eftergift?
Efter den analysen kan det vara dags att titta på vad en eventuell angripare har för förmågor och möjligheter, inte avsikter, att hota dessa grundläggande nationella mål och utforma och dimensionera våra förmågor därefter.
Kort sagt: Skit i vad vi tror att ryssen kan eller vill, satsa på vad vi vill och absolut måste och se till att vi kan det! Internationell förmåga i vissa nischer får vi då på köpet och om analysen kräver formella och inte självproklamerade allianser, får vi ta den smällen.

Dra på om Afghanistan så kanske vi slipper det viktiga….

Stöd Våra SoldaterDen svenska afghanistaninsatsen är åter på tapeten. Denna gång genom Elisabet Höglunds krönika i Expressen. Att kommentera hennes argumentation överlåter jag åt andra, Wiseman gör det på ett bra sätt. Annat av intresse är kanske hur man i vissa kretsar verkar utnyttja läget i Afghanistan och den svenska ISAF-styrkans insatser till att styra bort debatten från andra, kanske mindre spektakulära och rubrikmässiga, delar av svensk säkerhets- och försvarspolitik.

Genom att fylla nyhets-, ledar-, blogg- och kolumnplats med Afghanistan, slipper eller undviker man de mera jordnära och långsiktiga frågorna om exempelvis svensk nationell förmåga, om Försvarets personalförsörjning eller om den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa och vad den kan tänkas betyda för oss.

Symptomatiskt är att inryckningen till den allra sista värnpliktskullen innan övergången till ett yrkes- och kontraktsförsvar i stort sett förbigicks med tystnad i våra medier. Här fanns ju annars en verkligt konkret inkörsport till frågor, analyser, tyckande och spekulationer.
Alla, medier såväl som politiker, verkar sky debatten om grunderna, om de nationella behoven, om de regionala riskerna, som pesten.
Allt kan väl inte bero på att man ska sitta still i båten och inte väcka sovande björnar inför valet? Allt kan väl inte bero på att (S) inte riktigt verkar veta vilket ben man ska stå på?

Är det så enkelt som att det bara är spaltmillimeter och inslagssekunder som räknas i en alltmer ytlig medievärd? I så fall förstår jag. Pågående krig, om än i Afghanistan, är definitivt mera upphetsande än hur vi långsiktigt ska försöka undvika det här hemma.

Rättigheter vs skyldigheter

Officerens roll i samhället och inom Försvarsmakten är mångskiftande och stadd i ständig förändring. Hur den enskilde officeren uppfattar denna roll, hur Försvarsmaktens ledning och i slutändan arbetsgivaren svenska folket uppfattar den, varierar över tiden och mellan individer.

En gång på 80-talet då jag pratade incidentberedskap och IKFN inför ett antal trupputbildare av varierande grader, kom vi in på denna roll. De flesta var av uppfattningen att deras främsta uppgift, den uppgift för vilken de var utbildade och anställda, var att utbilda och öva soldater hemma på roten. Mitt påstående, att deras primära uppgift var att vara krigsförbandschefer på olika nivåer, att de utbildats och anställts för att vid behov föra förband i strid till rikets försvar och att arbetet på roten bara var en förberedelse för huvuduppgiften, fick många att tänka till och kanske för första gången reflektera över yrkesvalets yttersta konsekvenser.
Wiseman har nyligen tagit upp denna fråga, yrkesvalets yttersta konsekvens, men kanske ur en annan synvinkel.
En konsekvens av valet är att man som officer, medvetet eller omedvetet, blivit ett instrument i statsmaktens säkerhetspolitiska orkester där man förväntas spela med i de stycken som står i noterna och i den takt som dirigenten anger. Att hävda att ”jag spelar bara Mozart och Händel” eller ”jag följer inte med på några turnéer till Sydamerika” skulle knappast gynna vare sig anställning eller eventuell karriär inom orkestervärlden men verkar vara argument som ska vara giltiga, åtminstone för vissa, officerare.

För en orkestermusiker torde detta knappast vara något problem. H*n vet från början vad som gäller och vad som förväntas och om h*n är tillräckligt skicklig kan h*n alltid byta arbetsgivare på en, inom denna profession, synnerligen global och internationell arbetsmarknad.
För den svenske officeren är det inte lika enkelt. För de lite äldre var det vid anställningstillfället bara Mozart (dvs rikets försvar) som gällde och eventuella turnéer till fjärran land var helt frivilliga; för de yngre är turnéverksamheten inskriven i anställningskontraktet och repertoaren har breddats därefter.

Nu vill FM ledning uppenbarligen öka kraven på alla orkestermedlemmar, så tillvida att de som söker till nivåhöjande utbildning ska förbinda sig att delta i turnéverksamheten, utan att turnerandets omfattning närmare preciserats.
Jag måste medge att jag är lite kluven i denna fråga. Tidigare, vad gäller ”det nya försvarets” yrkessoldater, har jag hävdat att ”det är bara att åka”. Det ligger i jobbets natur och passar det inte har jag valt fel jobb och/eller fel partner. Det står jag fast vid om reglerna är klara och kommunicerade vid anställningstillfället.
Vad gäller de lite äldre officerarna ställer det sig annorlunda. De anställdes i en annan värld med andra förutsättningar och nu vill arbetsgivaren ändra reglerna under pågående match. Ska de som vill spela vidare enligt de gamla reglerna skickas ut i kylan eller ska de få fortsätta att bidra med sin kompetens och sin erfarenhet utan att stoppas eller straffas ut?
”Människan är Försvarets viktigaste resurs” hette det en gång, men då arbetsgivaren vill kunna utnyttja resursen optimalt i en ny situation gnisslar det.
Då frågan ställs på sin spets hamnar vi vid grundfrågan, nämligen vad som är Försvarets huvuduppgift, det nationella eller det internationella, Sverige eller Långtbortistan. För huvudarbetsgivaren svenska folket tror jag svaret är enkelt.

Säkerhetspolitisk pajkastning

”Alliansen har levererat” utropar försvarsminister Tolgfors glatt på SvD Brännpunkt. Frågan är bara om de levererat en önskad, beställd och användbar produkt. Nåväl, de frågorna har ältats tidigare, både här och annorstädes och så kommer det nog att fortsätta länge än.

Vad som emellertid är mest skrämmande i dagens Brännpunktsartikel, är det oförblommerade sätt på vilket försvars- och säkerhetspolitiken nu tagit plats på den politiska pajkastningsscenen.
Tidigare har det varit ett mål i sig att nå bred politisk enighet kring avgörande beslut i försvarsfrågan. Dels för att markera svensk vilja, sammanhållning och blocköverskridande ansvarstagande utåt, dels för att säkerställa långsiktighet och kontinuitet i genomförandet.
Nu har det blivit precis tvärt om, där försvarsministern använder försvarspolitiken och det senaste riksdagsbeslutet för ett generalangrepp på oppositionen; ett angrepp som luktar valrörelse och ett pinsamt försök att maskera ett eget tveksamt och av opinion, ledarskribenter, bloggare och försvarsexperter ifrågasatt beslut genom att försöka flytta fokus till oppositionens tillkortakommanden och till budgetteknisk sifferexcersis.

Ansvaret ligger kanske i lika stor grad hos (S) som i sina försök att sy ihop en egen vinnande konstellation inför nästa val, varit luddiga, osäkra och mera inriktade på kritik än på konstruktivitet och säkerhetspolitiskt ansvarstagande.

Oavsett alla varför och därför är resultatet beklämmande; både försvarspolitiken i sak och det politiska narrspeleriet kring dessa, faktiskt, för Sveriges säkerhet och trovärdighet, avgörande frågorna. Frågan är om det inte är narrspelet som, just nu, gör mig mest upprörd!

Tolgfors, en svensk hjälte…???

Sven Tolgfors är den bästa försvarsminister Sverige haft på mycket länge.
Detta, i mångas tycke smått sensationella uttalande, framför Anna Dahlberg på ledarplats i dagens Expressen.
Tolgfors utomordentliga förmåga består i att han satt Försvarsmakten under en förändringspress och att han rört om i ormboet.

Utan att presentera någon som helst, i alla fall inte redovisad, tanke på eller analys av vad vi ska ha Försvaret till, vilka förmågor som ska kunna presteras, vilka hot som eventuellt kan vara eller bli aktuella, vilka för- och nackdelarna är med ett yrkes- respektive ett värnpliktsförsvar, hyllar hon Tolgfors som den store förändraren som vågat ta tag i stora stygga Försvarsmakten och som vill röra om i grytan.
Tolgfors blir i Anna Dahlbergs ögon den modige kocken som rör om i grytan för omrörningens egen skull; vad som ska lagas till och efter vilket recept verkar ointressant.

Snälla Anna Dahlberg; att räkna upp allt som gått fel i omstruktureringen, alla de snedsitsar som uppstått i övergången från ett förrådsställt invasionsförsvar till ett aktivt insatsförsvar, och detta dessutom under en politiskt anbefalld ”strategisk time out”, är inte så svårt. Att hävda att Försvaret behöver reformeras och förändras är inte heller något svårt eller kontroversiellt.
Svårare blir det uppenbarligen att kräva en förändring uifrån en försvars- och säkerhetspolitisk analys, en tanke på till vad och varför vi ska ha ett försvar och hur vi ska nå dit. Så långt räckte inte tankeförmågan.

Varför så brått och varför så tyst?

Nu debatterar Riksdagen inriktningspropositionen om det framtida försvaret och beslut ska tas i närtid. Claes Arvidsson tar på ledarplats i dagens SvD upp (nästan) alla de argument som talat emot både brådskan i processen och innehållet som sådant.
Jag tänker inte traggla igenom dem här och nu en gång till; det har gjorts av mig och många andra i enstaka tidningsartiklar men kanske främst i bloggosfären.

Oavsett vad man tycker om Försvaret i allmänhet och propositionen i synnerhet, är det en viktig iakttagelse som bör uppröra envar svensk skattebetalare, nämligen avsaknaden av en seriös, öppen och omfattande debatt. En fråga som i sin yttersta konsekvens kan vara avgörande för vår nationella överlevnad, som berör Sveriges trovärdighet som självständig stat, som, vad gäller värnpliktsfrågan, kan innebära ett avgörande och oåterkalleligt systemskifte, passerar om inte obemärkt så nästan igenom beslutsmaskineriet.

Är svenska folket, tidningsredaktörer, debattörer och samhällsengagerade så totalt ointresserade av försvars- och säkerhetsfrågor som den ljumma, för att inte säga obefintliga allmäna debatten antyder? Har försvars- och säkerhetsfrågor reducerats till något för redan frälsta nördar bland bloggarna, trots att det är något som, kanske inte intresserar men i alla fall, berör alla?
Har svenska folket gått på löftet och förhoppningen om evig fred i vår del av världen?

Tänk om, Gud förbjude, någon annan har rätt….

Som hängiven, kunnig och engagerad tjänsteman arbetar du hårt för det du, och som du uppfattar det många andra, tror på vara det bästa för Försvarsmakten och för landet. Med sakargument och med din stora kunskap och erfarenhet, argumenterar du, jobbar, lobbar och diskuterar du. Du använder alla officiella och inofficiella kanaler du har tillgång till för att få de slutliga beslutsfattarna att inse att det är din och dina meningsfränders lösning som är, kanske inte den enda, men den bästa vägen mot målet.

Trots allt hårt arbete, trots all kunskap och erfarenhet och trots alla goda argument kör du huvudet i väggen. Du upplever höga chefer som inte lyssnar, åtminstone inte på dig, och du övertygas till slut om att det är andra kriterier än dina, strikt sakliga, som fäller avgörandet.
Politiska signaler som utgår från andra urvalsfaktorer än dem som du tycker borde vara självklara, konkurrens mellan försvarsgrenar och ren och skär oportunism hos enskilda beslutsfattare resulterar, som du ser det, i beslut som inte bara väljer en annan lösning än din, utan en lösning som dessutom är fullständigt fel, kontraproduktiv, förmågeraserande och ett slöseri med skattemedel.
Trots din kamp för det enda rätta blir resultatet något som du ser som ett svek mot Försvaret och mot landet och själv riskerar du att hamna ute i kylan utan några som helst fortsatta påverkansmöjligheter.

Beskrivningen ovan är min egen sammanfattning av de stämningar och den frustration som från och till framkommer i några bloggar med koppling till Försvarsmakten, kanske främst Wisemans. Inte så ofta hos Wiseman själv som bland de, oftast anonyma, kommentarerna.

Verkligheten är väl den att många stora och avgörande beslut ofta tas utifrån också andra bevekelsegrunder än de ur ett enskilt handläggarperspektiv strikt sakliga.
Partitaktiska politiska överväganden, politisk kohandel, arbetsmarknadspolitik, medveten kortsiktig risktagning, hänsyn till utländska regeringar eller handelspartners, hemliga överenskommelser med andra länder eller med industrin, personrelaterade faktorer, avvägningar mellan olika politik- eller sakområden är bara några exempel som ligger utöver det rent sakliga vid beslut om stora materielprojekt, ominriktningar eller vad det nu kan vara. Faktorer som inte alltid är kända, och kanske inte heller ska vara det, för alla.

Det som också kan vara svårt att acceptera för många, är att ett beslut faktiskt kan vara, rent sakligt, väl övervägt och välgrundat men bygga på någon annans konkurerande men välmotiverade, underbyggda och sakligt korrekta yttrande eller förslag. Ett äpple kan vara nog så surt ibland.
Den stora skillnaden mellan att vara övertygad om att ha rätt och att få rätt kan vara svår att hantera och ett fortsatt ältande resulterar ofta i en kamp mot väderkvarnarna, en kamp som drivs i fikahörnan och nuförtiden även i bloggkommentarer.
Att argumentera utifrån grundförutsättningen att det bara finns två möjliga lösningar på ett problem, ”mitt sätt och fel sätt”, har aldrig varit särskilt framgångsrikt i längden!

No major war in the comming ten years….

Efter VK 1 fick det brittiska försvaret ”no major war in the comming ten years” som planeringsförutsättning från politikerna. Denna tioårsperiod rullades efterhand och politikerna, även Winston Churchill, avvecklade för glatta livet det som byggts upp under kriget. Detta resulterade i att de brittiska stridskrafterna, framför allt armén, hade nått ett absolut bottenläge 1931-32. En yrkesarmé med små resurser, med en begränsad anskaffning av ny materiel och där vissa förmågor, exempelvis den egna uppfinningen pansarstrid, helt lämnats åt sitt öde. Man hade möjlighet och kunskap att i huvudsak endast uppträda i pluton och kompani och då främst som polistrupp i kolonierna.
Resurserna satsades på ”visa-flaggen”-projekt inom flottan och ett flygvapen som klarade sig någorlunda genom alla neddragningar.
Likheterna med Sverige efter mitten av 1990-talet är slående. En alltför optimistisk tolkning av ett nytt omvärldsläge efter, inte VK 1 men, det Kalla kriget 1, resulterar i en rullande strategisk time out där resurser och förmågor efterhand avvecklas, läggs i malpåse eller avskrivs som ointressanta i ”det nya försvaret”. En radikal bantning av armén med en övergång från värnplikt till yrkes- och kontraktssoldater och med en fokusering på uppträdande i plutons- och kompaniförband, inte i kolonierna men väl i det fjärran utlandet.

Tursamt nog för UK påbörjade man sin återupprustning tidigare än Sverige och med avsevärt större resurser än det svenska försvarsbeslutet 1936. Trots detta kan man väl inte med den bästa vilja i världen påstå att UK stod särskilt väl rustat 1939.

I Sverige gäller fortfarande ett rullande ”no major war in the comming ten years”. Visserligen basuneras inriktningspropositionen ut som ett trendbrott och en klarare syn på de nationella behoven, men vad som konkret kan komma ut av oförändrade anslag återstår att se. Fjorton förrådsställda stridsvagnar på ett oförsvarat Gotland och att vår lilleputtarmé ska förstärkas med fyra reservbataljoner med en organisationstid vida överskridande det Georgienkrig, inklusive inledanden politiska kriser, uppmarsch, incidenter och politiskt käbbel som motiverat deras införande, lär inte innebära några revolutionerande trovärdighetsförändringar.
Vår flotta visar flagg på fjärran oceaner med fartyg byggda för Östersjön och vårt flygvapen har förvandlats till en utprovnings- och säljorganisation för SAAB. Hundra JAS ska hållas i luften men de saknar ett fungerande bassystem, har enligt vissa uppgifter stora brister i stridsledningssystemet och antalet flygplan överstiger förmodligen antalet moderna vapen till dem.

Jag brukar alltid hävda att det är en viktig sak vi kan lära av historien och det är att den aldrig upprepar sig. Man kan dock, och ska, lära sig av historiska misstag och felbedömningar. UK gjorde precis som Sverige och många andra efter VK 1. Man drog snabba växlar på ett nytt läge, raserade snabbt och alldeles för mycket och tvekade länge innan man förmådde att omvärdera den egna politiken trots starka signaler om behovet.
Sverige tvekade ännu längre och reagerade till slut halvhjärtat.

Efter VK 2 verkade man ha lärt läxan, så även Sverige. Ett helt nytt läge visserligen, men man vågade inte lita på den fortsatta utvecklingen och ett svårförutsägbart och rustat Ryssland. Den höga rustningsnivån bibehölls och allianser stärktes.
Så föll muren och SSSR och Sverige glömde alla, egna och andras, dyrköpta erfarenheter. I ett naivt euforiskt rus tolkades sam- och framtid i rosenrött och togs till intäkt för att driva en, visserligen nödvändig, försvarsreform in ab surdum och till utplåningens gräns. Då man nu äntligen verkar ha vaknat upp och till synes reagerar, gör man detta mera av inrikespolitiska än sakliga skäl och med kosmetiska åtgärder som eventuellt kan stärka vår förmåga till polisinsatser i ”kolonierna”, om ens det. Vårt närområde lär i varje fall inte bli särskilt imponerat och vår förmåga att hantera incidenter med militära förtecken eller att försvara hela landet i väntan på den förutsatta men vare sig garanterade eller utlovade hjälpen, fortsätter att vara en dröm och en politisk floskel..

Tolgfors, Agrell och valhemligheten

Försvarsminister Tolgfors har vid flera tillfällen varit ute och cyklat då han i efterhand försökt anpassa den föreslagna personalförsörjningen till Försvaret och personalens eventuella skyldigheter till vad som partistrateger och röstmaximerare uppenbarligen anser vara PK och politiskt optimalt.
Hans uttalanden och dessas trovärdighet har fått på tafsen i tidningar, av initierade försvarsdebattörer och politiker och i diverse bloggar, inklusive denna.

Genom semantiska glidningar, genom att ge hävdvunna begrepp nya betydelser och genom efterhandstolkningar av propositionstexten har han likt en mask slingrat sig undan både kritiken rörande personalförsörjningen (dvs yrkesförsvaret) och den för alla andra logiska följden av valt system vad gäller utlandsmissioner.
Nu har Wilhelm Agrell givit Tolgfors svar på tal under Brännpunkt i dagens SvD. Agrells senaste inlägg, i kombination med hans tidigare, är så klockrent att Tolgfors bara skulle göra bort sig och trampa ner sig ytterligare i argumentgyttjan om han försökte gå i svaromål.

Det talas så mycket om politikerförakt och ibland också om svenskens ointresse för försvars- och säkerhetsfrågor. Det är inget som förvånar en med tanke på det politiska svamlande i denna fråga och det sätt på vilket försvars- och säkerhetspolitiken i allmänhet hanterats.
Oavsett var man står politisk och oavsett ens åsikter i försvarsfrågan, är det minsta man kan begära att försvarspolitikens främsta företrädare talar klarspråk och inte vinglar fram och tillbaka som en åsna mellan hötapparna. Om inte annat så är det en trovärdighetsfråga för vårt demokratiska system.

Detta för mig osökt in på något jag hörde på morgonekot. Undersökande journalister har kontrollerat röstlängderna från de senaste EU-valen och upptäckt att kandidater i årets EU-val, från flera partier, röstskolkat vid tidigare val till Europaparlamentet.
Den absoluta och aldrig ifrågasatta valhemligheten är en av grundbultarna i en sann demokrati. Jag trodde i min enfald att även valet att inte rösta, att av olika skäl stanna hemma på valdagen, skyddades av valhemligheten. Så är det uppenbarligen inte. Offentlighetsprincipen innebär att gamla avprickningslängder kan lämnas ut för granskning. Detta är demokratiskt oacceptabelt och måste ändras!!!