Arkiv

Posts Tagged ‘värnplikt’

Mycket saknades, men inte viljan

Vid den här tiden på året brukar jag leverera någon nostalgisk historia med koppling till norrlandsförbandens vinterövningar och vintersoldatens, oavsett grad, vedermödor i kylan och snön.
I år har Putin, Krim och Ukraina kommit emellan så tidsanpassningen kanske blir något skev; men det är som alltid, även om många blivit överraskade och förvånade: Verkligheten kör över alla planer och antaganden.

Nåväl, dagens sedelärande historia får väl ses som ett ibland nödvändigt avbrott i lägesuppföljningen. Den är inspirerad av vad signaturen Gormel01 skrev i en kommentar hos Wiseman för inte så länge sen. Han påstod att ett av FM stora problem idag var är att man håller på att förlora geisten, gnistan, viljan. Han skrev också att ett av den av honom så förkättrade värnpliktsarméns största tillkortakommanden var just bristen på geist. Tvångsinkallade värnpliktiga kunde inte förväntas visa upp någon större entusiasm för rikets försvar och sin egen, enligt honom, mer eller mindre säkra död.

Det var då jag kom att tänka på bandvagnsmekanikern i reptroppen ur lnuhkomp.
I nattens mörker, – 20 och med dåtidens platta ficklampa dinglande med läderflärpen i ett fast grepp mellan tänderna, utförde han sådana reparationer som normalt sett skulle krävt verkstad, inomhus, varmt och fullt ljus.
Var det verkligt komplicerat, som byte av topplockspackning, krävde han assistans i form av ficklampshållare och kaffekokare, men det var allt. Snacka om geist och vilja att lösa uppgiften. (Byte av topplockspackning på en B 18-motor låter kanske inte så märkvärdigt för den någorlunda händige hemmapularen. Tro, mig, i djupsnö, nattetid och kallt och med endast verkstygssats 1 fordonsmek till förfogande kräver det sin man.)

Längre fram i min karriär och i NB 85-org mötte jag samma inställning, återigen hos värnpliktig teknisk personal. Den dinglande platta ficklampan var bytt mot en modernare MagLite, betydligt enklare att rikta med munnen och nu var det inte bv 202 utan den notoriskt krånglande kupé-/hyttvärmaren på stabsvarianten av tgb 14. Den självklara viljan att, trots omständigheterna och allmän djävelskap, lösa uppgiften var dock den samma.
Att se vederbörande med bara händer i en massa minusgrader jobba mitt i natten för andras bekvämlighet och arbetsmiljö var upplyftande.
Det visade på ansvarstagande, stolthet över förmågan och just det som Gormel01 påstår saknades, geist.

(Att jag sen beundrar alla som har förmågan att arbeta barhänt med pilliga jobb då det är kallt, tillochmed smällkallt, är en annan sak…. Själv saknar jag den totalt. Efter att ha frött bägge händerna i barndomen och sedan sabbat all cirkulation genom ohämmat snusande, förvandlas mina händer vid kyla till två fummelklumpar och där hjälper tyvärr ingen geist i världen.)

Det här var bara några exempel. Min generella erfarenhet efter ett antal KFÖ och KFÖ/GKÖ (då jag räknar efter sju st i befattning och ett otal som instruktör) är att var det något man kunde hitta hos de flesta repgubbar så var det geist. Brister i utbildning och utrustning? Ja ibland. Brister i viljan att göra sitt bästa och att lösa uppgiften? Mycket sällan!

Åberg

Annonser
Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, ,

Solidarisk, men med vad?

27 januari 2014 1 kommentar

Finska vpl

Hos Wiseman förs nu en debatt bland kommentarerna till flera trådar om värnplikten, dess för- och nackdelar och om det är en särskilt klok idé att återinföra den i någon form.

Vid sidan av alla militära, ekonomiska, praktiska, tekniska mm argument och teorier som snurrar runt kommer också rättvise- och moralfrågor med i svängen.

Ett ofta återkommande argument mot värnplikt i någon form är att i ett modernt samhälle ska vi inte tvångsrekrytera människor till något så potentiellt farligt som soldat/sjöman. Ett annat är att det dessutom är synnerligen orättvist gentemot dem som inte tas ut till tjänstgöring och som följaktligen kommer minst ett år före i det livslånga racet mot lycka, välstånd och pension. Sammantaget är, anser tydligen motståndarna, värnplikt inte värdigt ett modernt, demokratiskt samhälle. De som med enstaka rösters marginal i riksdagen röstade bort värnplikten använde bl.a. dessa argument.

Sveriges säkerhet byggs solidariskt tillsammans med andra. Hot mot fred och säkerhet avvärjs i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer.
– – – –
– – – –
Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför ha förmågan att kunna ge och ta emot militärt stöd.
Målet för det militära försvaret ska vara att enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet

Så formuleras grundbulten i svensk försvars- och säkerhetspolitik, den förkättrade s.k. solidaritetsdoktrinen. I dessa frågor förväntas solidaritet från andra stater och organisationer, utan några som helst avtal eller pakter. Av solidaritet med oss förväntas andra stater sända sina värnpliktiga soldater till vår hjälp samtidigt som värnplikten i Sverige fasats ut, bl.a. med argumenten att den inte är riktigt moraliskt/etiskt försvarbar och dessutom orättvis.

Det svenska samhället sägs vara uppbyggt på jämlikhetens och solidaritetens grund. Vi ska solidariskt betala våra skatter, stödja de svaga och efter bästa förmåga hjälpa till att upprätthålla en adekvat standard på exempelvis mantrafunktionerna vård skola och omsorg.
Samtidigt är det tydligen, enligt många, inte moraliskt försvarsbart att utkräva denna medborgerliga solidaritet vad gäller försvaret av det egna landet. Den solidaritetsgärningen överlåter vi åt värnpliktiga från andra länder.

GSS//vpl

02 oktober 2011 1 kommentar

Ryssland gör det vi borde ha gjort i Sverige!
Man har där insett problematiken vid övergången till en, i slutändan helt professionell, krigsmakt med bara anställda GSS och kör därför än så länge med både anställda och värnpliktiga parallellt.
Man har dessutom haft så stora problem att rekrytera anställda soldater att man tvingats förlänga tjänstgöringstiden för värnpliktiga med kvalificerade befattningar för att kunna upprätthålla kompetens, beredskap och personaluppfyllnad.

Problemen att rekrytera beror enligt ryska media dels på att soldatyrket inte är attraktivt i Ryssland och att det saknar varje form av tradition, dels på att de förmåner man kunnat erbjuda inte på något sätt svarar mot vad som krävs för att göra jobbet attraktivt. Det blir helt enkelt för dyrt att betala vad som skulle krävas för att över tid kunna rekrytera tillräcklig kvalité i tillräckligt antal.

Hittills har man alltså löst problemet med att använda värnpliktiga i betydligt större utsträckning än vad man ursprungligen tänkt sig men två uttalanden från president Medvedev antyder att en annan tingens ordning kan vara på gång.
Vi kan inte locka till oss kontraktsanställda soldater utan att erbjuda grundläggande förhållanden för dem är kanske något man borde reflektera över även i Sverige samtidigt som Medvedevs tal inför övningsledningen för övningen Center 2011 bl a. innehöll den intressanta passusen att ….utgifter för….soldaternas löner, bra levnadsförhållanden för soldaterna….kommer att vara statens högsta prioritet antyder att medel ur den stora försvarsbudgeten kommer att styras över till rekrytering och avlöning.
Även om så blir fallet kommer det nog att dröja innan man i Ryssland helt kunnat, eller för den delen velat, lämna värnpliktssystemet.

Jag har mycket svårt för att tro på radikalt förbättrade förmåner för svenska GSS. Vi kommer att i en allt ökande grad bli beroende av idealister, MÖP-ar och äventyrslystna och den dag då vi inte kan ”locka” med någon spännande och adrenalintriggande utlandsmission kommer vi, med oförändrade förmåner, verkligen att få svårt att fylla våra kadrar.

Ryssarna var kloka, de behöll värnplikten, åtminstone tills vidare.

RIA

RIA

Erk du, Maja du; var ska vi ta´t?

25 september 2010 1 kommentar

Även Ryssland, som påstår sig vilja öka försvarsanslagen med 60 % de närmaste tre åren, drabbas av neddragningar pga. höga kostnader.
Från planerade 210 000 kontrakterade yrkessoldater tvingas man nu gå ned till 100 000 och kompensera för bortfallet med ett ökat uttag av värnpliktiga.

Beror det möjligen på att man tvingas prioritera och väga materiell förnyelse och utökad övningsverksamhet mot yrkessoldater och kommit fram till att materiel och övningar är viktigare och att välövade värnpliktiga duger för annat än de högst prioriterade förbanden?

De ryska erfarenheterna ligger farligt nära de farhågor som framförts i Sverige mot det nya personalförsörjningssystemet.
Skillnaden är att i Sverige kan vi inte kompensera brister i ekonomin med att ersätta yrkessoldater med värnpliktiga. Dem vi anställt kommer att kräva sina, visserligen magra men dock, löner och enda sättet att hämta hem pengarna är att ta från materiel, övningar och infrastruktur, för några nya, fräscha pengar lär det inte bli; åtminstone inte om vi får tro våra ledande politiker. Vare sig FP eller SD lär kunna pressa fram några ökade anslag oavsett den parlamentariska situationen.

Ett annat sätt vore naturligtvis att minska antalet soldater och nöja oss med världens mest välutrustade och välövade högvaktsstyrka…..

RIA

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:,

Har Ryssland något att lära oss??

Ryssland är mitt inne i en process för omstrukturering av sina stridskrafter, kanske främst armén. Ledningsstrukturen har gjorts om, mobiliseringsförband som mest bara funnits på papper har avvecklats och ett ambitiöst program för att förnya och modernisera materielen är igång.
Förutom det motstånd som funnits inom organisationen uppelever man stora problem vad gäller materielförnyelsen. Förutom svårigheter med finansieringen, svårigheter som accentuerats under finanskrisen, har det visat sig att den ryska försvarsindustrin inte klarar av att leverera. Man saknar kapacitet, utbildad arbetskraft och konstruktörer samtidigt som man lider under korruption och avvägningssvårigheter mellan valutagenererande export och kraven på inhemska leveranser. Ryssland har för första gången tvingats ut på den internationella marknaden för att fylla brister och för att skaffa nödvändig know how. Mistral-köpet och anskaffandet av UAV från Israel är tydliga exempel på detta.
Allt detta har varit känt och rapporterats i både ryska och internationella media.

Vad som varit mindre kommenterat och som kanske kan ha bäring på vad vi är på väg att göra i Sverige är den tidigare målsättningen att i den ”nya ryska försvaret” gå ifrån värnpliktiga och i en allt större, om än inte total, utsträckning använda sig av kontraktsanställd personal; allt i det uttalade syftet att öka kompetens, förmåga och beredskap.
Ekonomiska realiteter har dock tvingat Ryssland att sänka sina ambitioner vad gäller kontraktssoldater och i en avsevärt större utsträckning än planerat förlita sig till värnpliktiga. Landets demografiska problem och svårigheterna att finna värnpliktiga av tillräcklig kvalité, kan dessutom tvinga landet att återinföra den tvååriga värnplikten för att verkligen kunna tillgodogöra sig de soldater som fyller kraven och för att fylla kadrarna.

Sverige befinner sig faktiskt i ett läge som till delar liknar Rysslands. Vi har gjort oss av med vår mobiliseringsarmé, vi har stora problem med vår materiella förnyelse, vår försvarsindustri drabbas hårt av minskade eller uteblivna inhemska beställningar, vi har lagt ett moratorium på värnplikten och är nu med raska kliv på väg in i ett kontraktssystem.
Vi skulle kanske för en gångs skull skulle skicka våra studiedelegationer österut för att se vilka minor de sprungit på, vilka oväntade problem de tvingats hantera och vilka aha-upplevelser de drabbats av.
En av dem verkar i varje fall vara att man inte i tillräcklig omfattning lyckats fylla kadrarna med kontraktspersonal av tillräcklig kvalité eller i tillräckligt antal.

RIA

Vad vill vi egentligen och vad kräver det?

17 augusti 2009 1 kommentar

Stöd Våra SoldaterDebattens vågor går höga i olika bloggar om följderna av värnpliktsförsvarets avveckling, om vad det ”Nya försvaret” förmår i ett nationellt perspektiv och vilka hot det egentligen har att möta på hemmaplan.
Då avvecklingen av invasionsförsvaret inleddes berodde det, något förenklat, på att vi plötsligt saknade ett konkret hot som tidigare både motiverat och dimensionerat våra försvarsansträngningar och vi gick från ett hot-till ett förmågestyrt försvar, där vissa basala förmågor skulle vidmakthållas eller rent av utvecklas som grund för internationella insatser och eventuell nationell tillväxt. Tanken utvecklades ytterliggare och fortsatta nedskärningar maskerades under rubriken ”insatsförsvar”. Vi skulle ha ett försvar med omedelbar insatsförmåga, nationellt och internationellt, dimensionerat för aktuell hotbild. Eftersom Sverige ensidigt proklamerat ”Den eviga freden” i sitt närområde och förklarat Ryssland som en stat stadd i fortlöpande positiv demokratiutveckling, blev de nationella hoten av förklarliga, och för finansministrar glädjande, skäl naturligtvis försumbara.

Nu har pendeln så sakteliga börjat svänga. Ryssland kanske inte är demokratins hemort på jorden och Östersjön inte längre en fredens och fridens ankdamm. Hot mot Sverige kan kanske rent utav dyka upp här hemma och vi behöver kanske även förmågor och resurser för att möta hot i vårt närområde.
Problemen är bara att man från ansvarigt håll har så svårt att, åtminstone öppet och utåt, beskriva dessa hot, att konkretisera dem, att uttrycka dem geografiskt, att klä dem i förbandstermer eller i en angripares eventuella mål eller avsikter.
Svårigheterna är förståeliga. Vi lever nu inte i det kalla krigets bipolära värld, åtminstone inte riktigt än, och vi kan inte utgår från att ett angrepp mot Sverige är en del i en större konflikt. Den politiska och militära allianskartan är mera svårtydd, konfliktorsakerna har blivit flera och mera svårdefinierade, externa stödåtgärder mera osäkra och medlen för att påtvinga oss något oönskat flera.

Om vi nu inte kan utforma vårt försvar utifrån ett konkretiserat hot, får vi väl då istället vända på kuttingen och utgå från oss själva. Om det nu har blivit svårt eller omöjligt att göra realistiska antaganden om angriparens mål och avsikter, något det egentligen alltid har varit, får vi väl istället utgå från våra egna. Vilka är våra nationella mål? Vad kan och kan vi inte acceptera eller tolerera vad gäller angrepp på vår nationella prestige, politiska handlingsfrihet, territoriella integritet, rörelsefrihet på sjö- och i lufthav? Vad kan vi tänkas rucka på eller avstå ifrån, var går den absoluta smärtgränsen, vad skulle vara en oacceptabel förlust eller eftergift?
Efter den analysen kan det vara dags att titta på vad en eventuell angripare har för förmågor och möjligheter, inte avsikter, att hota dessa grundläggande nationella mål och utforma och dimensionera våra förmågor därefter.
Kort sagt: Skit i vad vi tror att ryssen kan eller vill, satsa på vad vi vill och absolut måste och se till att vi kan det! Internationell förmåga i vissa nischer får vi då på köpet och om analysen kräver formella och inte självproklamerade allianser, får vi ta den smällen.

Ukraina och Tolgfors i en salig röra…

15 augusti 2009 1 kommentar

Stöd Våra SoldaterMedan försvarsminister Tolgfors fortsätter att marknadsföra det ”Nya försvarets” yrkes- och kontraktsförband utan att tala om hur de ska finansieras eller ges tillräcklig numerär för de nationella behoven, fortsätter ord- och mediakriget mellan Ryssland och Ukraina.
I en hätsk och framförallt raljerande artikel i Pravdas nätupplaga går man till fortsatt storms mot Ukraina och ffa president Yushchenko. En politisk kommentator hävdar att Ukraine is going to declare another Nazi criminal a national hero, to intensify provocations against the Black Sea Navy, to strike a stronger blow on the Russian language and to do everything possible to make the Russians and the Ukrainians kill each other.
I sanning hårda ord grannar emellan! Att Yushchenko med stor sannolikhet tvingas bort från presidentposten efter det kommande valet och att det finns, från Kremls horisont, stora förhoppningar på radikala förändringar i Ukraina med en ny ledning är en sak. Denna typ av mellanstatligt umgänge som knappast gagnar goda och långsiktiga relationer, är en annan.

Åter till Tolgfors.
Alliansen har i olika uttalanden lovat att Försvarsmakten ska slippa förändringar i grundorganisationen ”under innevarande mandatperiod”. Vad som kommer att ske efter valet vid ett fortsatt borgerligt regeringsinnehav, talar man tyst om. Vid en, som förutskickats, oförändrad försvarsbudget kan man ju undra hur den nya personalförsörjningen ska finansieras utan stora förändringar i FM infrastuktur. Korten på bordet Tolgfors; en uppmaning som i lika, om inte större, grad även gäller den i denna fråga dödstysta Mona Sahlin.