Arkiv

Posts Tagged ‘försvarsreform’

Har Ryssland något att lära oss??

Ryssland är mitt inne i en process för omstrukturering av sina stridskrafter, kanske främst armén. Ledningsstrukturen har gjorts om, mobiliseringsförband som mest bara funnits på papper har avvecklats och ett ambitiöst program för att förnya och modernisera materielen är igång.
Förutom det motstånd som funnits inom organisationen uppelever man stora problem vad gäller materielförnyelsen. Förutom svårigheter med finansieringen, svårigheter som accentuerats under finanskrisen, har det visat sig att den ryska försvarsindustrin inte klarar av att leverera. Man saknar kapacitet, utbildad arbetskraft och konstruktörer samtidigt som man lider under korruption och avvägningssvårigheter mellan valutagenererande export och kraven på inhemska leveranser. Ryssland har för första gången tvingats ut på den internationella marknaden för att fylla brister och för att skaffa nödvändig know how. Mistral-köpet och anskaffandet av UAV från Israel är tydliga exempel på detta.
Allt detta har varit känt och rapporterats i både ryska och internationella media.

Vad som varit mindre kommenterat och som kanske kan ha bäring på vad vi är på väg att göra i Sverige är den tidigare målsättningen att i den ”nya ryska försvaret” gå ifrån värnpliktiga och i en allt större, om än inte total, utsträckning använda sig av kontraktsanställd personal; allt i det uttalade syftet att öka kompetens, förmåga och beredskap.
Ekonomiska realiteter har dock tvingat Ryssland att sänka sina ambitioner vad gäller kontraktssoldater och i en avsevärt större utsträckning än planerat förlita sig till värnpliktiga. Landets demografiska problem och svårigheterna att finna värnpliktiga av tillräcklig kvalité, kan dessutom tvinga landet att återinföra den tvååriga värnplikten för att verkligen kunna tillgodogöra sig de soldater som fyller kraven och för att fylla kadrarna.

Sverige befinner sig faktiskt i ett läge som till delar liknar Rysslands. Vi har gjort oss av med vår mobiliseringsarmé, vi har stora problem med vår materiella förnyelse, vår försvarsindustri drabbas hårt av minskade eller uteblivna inhemska beställningar, vi har lagt ett moratorium på värnplikten och är nu med raska kliv på väg in i ett kontraktssystem.
Vi skulle kanske för en gångs skull skulle skicka våra studiedelegationer österut för att se vilka minor de sprungit på, vilka oväntade problem de tvingats hantera och vilka aha-upplevelser de drabbats av.
En av dem verkar i varje fall vara att man inte i tillräcklig omfattning lyckats fylla kadrarna med kontraktspersonal av tillräcklig kvalité eller i tillräckligt antal.

RIA

Annonser

We are all together, we are all the best…

22 september 2009 6 kommentarer

Krig och försvarsförmåga är en materialsport enligt ett slående och väl beskrivande uttryck från Wiseman. För att hamna rätt i terminologin skulle jag väl snarare säga materielsport.
Nu är det väl så att krig och försvar även i mycket stor utsträckning är en lagsport där den samlade effekten är viktigare och mera avgörande än kvalitén hos enskildheter, några enstaka Zlatantunnlar till trots, och en viktig, kanske avgörande faktor i lagsporter är lagandan.

Inom Försvaret kallades lagandan för förbandsanda, något viktigt som omhuldades och vårdades, något som användes vid rekrytering och för att få anställda inom alla kategorier att trivas, att känna sig hemma, att känna delaktighet i något levande och viktigt. En del i att skapa förbandsanda var att bl a personalbeslut togs på just förbandsnivå, nära den berörde som ofta hade en stor möjlighet att påverka sin situation utgående från ambition, intressen och familjesituation.
Förbandet, ”hemmaroten”, var för många så viktig att det var det som fick vederbörande att stanna inom försvaret, att vidareutbilda sig, att göra karriär; en karriär som kanske kunde krönas med en ledande befattning ”hemma”. Som en kamrat som faktiskt gjorde karriär uttryckte det: ”Jag är i första hand Kronobergare, i andra hand infanterist, i tredje hand arméofficer och resten skiter jag i…”

En av anledningarna till den misstämning och uppgivenhet man kan skönja bland dagens officerare, är det medvetna mordet på förbandsandan. I det nya Försvaret skulle alla bli Försvarsmaktsofficerare, du skulle inte vara Kronobergare eller infanterist utan försvarsmaktsofficer. Förbandvis profilering och marknadsföring försvann; förbandens hemsidor reglerades till en utslätad central variant och både beslut och service av alla de slag centraliserades Det blev som om AIK inte fick vara just AIK, som om spelarna i Allsvenskan alla skulle spela i samma tröja och vara ”Fotbollförbundare” i stället för att tillhöra ”Gnaget”.

I tider av omorganiseringar, reduceringar, indragningar och nedläggningar var förbandsandan och den förbandsvisa profileringen något som förklarades vara obsolet, något som motarbetades; Försvaret blev inte större än att vi alla skulle ingå i ”Försvarsmaktsandan”.
FEL! Just i denna situation är det förbandsandan och hemkänslan som behövs. För att hantera situationen vid en nedläggning och en flytt, för att känna sig välkommen till ett nytt förband med en god anda och en egen identitet, att få komma in i en god laganda men med minnen och kontakter levande därifrån man kom.

Det medvetna mordet på den lokala förbandsandan och de enskilda förbandens egenart är ett av dagens Försvarsmakts största misstag. Den har skapat rotlöshet och den har tagit bort stora delar av den lojalitet officerare genom århundraden känt, kanske inte direkt mot försvaret, men mot det egna förbandet, mot kamraterna och mot uppgiften. Med denna känsla i botten följde på ett naturligt sätt även känslan för försvaret som samhällsidé och demokratibärare.

Material eller materiel i all ära, utan ett lag som samspelt hanterar bollen blir det inte mycket till match!

Spetznas lever, Röda Armén dör?

15 september 2009 2 kommentarer

En TT-notis i bl a SvD berättade om att stabsbyggnaden vid en Spetznasbrigad utanför Moskva eldhärjats och att man inom GRU oroade sig för att mycket känsliga dokument förstörts eller kommit på villovägar.
Notisen fick mig att nostalgiskt tänka på filmen Förebudet, denna (över)pedagogiska actionrulle som skulle höja medvetenheten om infiltrations- och sabotagehotet i det sena 1980-talets Kalla krig och regionala hotbild.

Det var under den tid då ubåtslarmen stod som spön i backen, TIR-bilarna for kors och tvärs genom riket, de polska tavelförsäljarna gjorde goda affärer och AG SAB kommit med sin slutrapport. Det var under den tid då vi hade stående beredskapskompanier och -plutoner, riksbataljoner och incidentrotar i var sektor, då allmänheten var på hugget och då den och kanske även militären såg en spetsnäsa i var buske och bakom ratten på var långtradare.

Bortsett från denna nostalgi gav notisen även anledning till reflektionen att man i Ryssland, även under den stora nedgångens tid efter SSSR upplösning, fortsatte att satsa på och att vidmakthålla sina specialförband, att man även i det nya Ryssland ser dessa som en viktig och prioriterad resurs.
Förhoppningvis lever insikten om detta hot kvar i den svenska försvarsledningen, även om insikten kanske inte behöver ta sig så drastiska uttryck som Förebudet gjorde.

Under min sökning om information om branden i ryska medier kom jag istället på en avsevärt mera intressant artikel som ger upphov till både eftertanke och spekulationer. F.d. GRU-översten Vitaly Shlykov som leder det ryska försvarsministeriets rådgivande grupps säkerhetspolitiska kommission, lämnar där sin syn på den föreslagna reformeringen av de ryska arméstridskrafterna, på bakgrunden till det som varit och anledningen till reformen. Enligt honom är det numera ickeexisterande hotet från NATO en av anledningarna till att man kan reducera Röda Armén till en stående styrka om c:a 1 000 000 man med endast 100 000 reservister som back up och där antalet strv kan minskas från 20 000 till 2000. Man ska heller inte planera för det storskaliga kriget, det är något som kärnvapnen får svara för och Shlykov gör där en jämförelse med NATO:s planering inför den överväldigande konventionella WP-övermakten i Centraleuropa som en parallell till hur Ryssland ska kunna möta en eventuell kinesisk aggression.
Han trycker även på att det inte är fråga om någon försvarsreform, det uttrycket har blivit misskrediterat genom de senaste årens misslyckade försök att bryta marskalkarnas och generalernas motstånd och förkärlek för många och stora förband. I stället är det fråga om en modernisering, en anpassning till nya förhållanden.

Det är inte första gången som omorganisationer, reformer, omstruktureringar och nedskärningar flaggats och beslutats; oftast med små eller inga resultat annat än en moderninsering av materielen.
Frågan är hur pass väl förankrat kommissionens förslag är och om en modernisering har lättare att få genomslag än de tidigare reformförslagen.

Stavkas efterföljare har stor makt och stort inflytande bakom kulisserna och med hjälp av Rysslands MIK har man stoppat i deras tycke alltför vittgående förändringar förr. Vi får se hur det går den här gången.
Ett vet vi i alla fall, Spetznas lever fortfarande….

Vad vill vi egentligen och vad kräver det?

17 augusti 2009 1 kommentar

Stöd Våra SoldaterDebattens vågor går höga i olika bloggar om följderna av värnpliktsförsvarets avveckling, om vad det ”Nya försvaret” förmår i ett nationellt perspektiv och vilka hot det egentligen har att möta på hemmaplan.
Då avvecklingen av invasionsförsvaret inleddes berodde det, något förenklat, på att vi plötsligt saknade ett konkret hot som tidigare både motiverat och dimensionerat våra försvarsansträngningar och vi gick från ett hot-till ett förmågestyrt försvar, där vissa basala förmågor skulle vidmakthållas eller rent av utvecklas som grund för internationella insatser och eventuell nationell tillväxt. Tanken utvecklades ytterliggare och fortsatta nedskärningar maskerades under rubriken ”insatsförsvar”. Vi skulle ha ett försvar med omedelbar insatsförmåga, nationellt och internationellt, dimensionerat för aktuell hotbild. Eftersom Sverige ensidigt proklamerat ”Den eviga freden” i sitt närområde och förklarat Ryssland som en stat stadd i fortlöpande positiv demokratiutveckling, blev de nationella hoten av förklarliga, och för finansministrar glädjande, skäl naturligtvis försumbara.

Nu har pendeln så sakteliga börjat svänga. Ryssland kanske inte är demokratins hemort på jorden och Östersjön inte längre en fredens och fridens ankdamm. Hot mot Sverige kan kanske rent utav dyka upp här hemma och vi behöver kanske även förmågor och resurser för att möta hot i vårt närområde.
Problemen är bara att man från ansvarigt håll har så svårt att, åtminstone öppet och utåt, beskriva dessa hot, att konkretisera dem, att uttrycka dem geografiskt, att klä dem i förbandstermer eller i en angripares eventuella mål eller avsikter.
Svårigheterna är förståeliga. Vi lever nu inte i det kalla krigets bipolära värld, åtminstone inte riktigt än, och vi kan inte utgår från att ett angrepp mot Sverige är en del i en större konflikt. Den politiska och militära allianskartan är mera svårtydd, konfliktorsakerna har blivit flera och mera svårdefinierade, externa stödåtgärder mera osäkra och medlen för att påtvinga oss något oönskat flera.

Om vi nu inte kan utforma vårt försvar utifrån ett konkretiserat hot, får vi väl då istället vända på kuttingen och utgå från oss själva. Om det nu har blivit svårt eller omöjligt att göra realistiska antaganden om angriparens mål och avsikter, något det egentligen alltid har varit, får vi väl istället utgå från våra egna. Vilka är våra nationella mål? Vad kan och kan vi inte acceptera eller tolerera vad gäller angrepp på vår nationella prestige, politiska handlingsfrihet, territoriella integritet, rörelsefrihet på sjö- och i lufthav? Vad kan vi tänkas rucka på eller avstå ifrån, var går den absoluta smärtgränsen, vad skulle vara en oacceptabel förlust eller eftergift?
Efter den analysen kan det vara dags att titta på vad en eventuell angripare har för förmågor och möjligheter, inte avsikter, att hota dessa grundläggande nationella mål och utforma och dimensionera våra förmågor därefter.
Kort sagt: Skit i vad vi tror att ryssen kan eller vill, satsa på vad vi vill och absolut måste och se till att vi kan det! Internationell förmåga i vissa nischer får vi då på köpet och om analysen kräver formella och inte självproklamerade allianser, får vi ta den smällen.

Ukraina och Tolgfors i en salig röra…

15 augusti 2009 1 kommentar

Stöd Våra SoldaterMedan försvarsminister Tolgfors fortsätter att marknadsföra det ”Nya försvarets” yrkes- och kontraktsförband utan att tala om hur de ska finansieras eller ges tillräcklig numerär för de nationella behoven, fortsätter ord- och mediakriget mellan Ryssland och Ukraina.
I en hätsk och framförallt raljerande artikel i Pravdas nätupplaga går man till fortsatt storms mot Ukraina och ffa president Yushchenko. En politisk kommentator hävdar att Ukraine is going to declare another Nazi criminal a national hero, to intensify provocations against the Black Sea Navy, to strike a stronger blow on the Russian language and to do everything possible to make the Russians and the Ukrainians kill each other.
I sanning hårda ord grannar emellan! Att Yushchenko med stor sannolikhet tvingas bort från presidentposten efter det kommande valet och att det finns, från Kremls horisont, stora förhoppningar på radikala förändringar i Ukraina med en ny ledning är en sak. Denna typ av mellanstatligt umgänge som knappast gagnar goda och långsiktiga relationer, är en annan.

Åter till Tolgfors.
Alliansen har i olika uttalanden lovat att Försvarsmakten ska slippa förändringar i grundorganisationen ”under innevarande mandatperiod”. Vad som kommer att ske efter valet vid ett fortsatt borgerligt regeringsinnehav, talar man tyst om. Vid en, som förutskickats, oförändrad försvarsbudget kan man ju undra hur den nya personalförsörjningen ska finansieras utan stora förändringar i FM infrastuktur. Korten på bordet Tolgfors; en uppmaning som i lika, om inte större, grad även gäller den i denna fråga dödstysta Mona Sahlin.

Tolgfors i USAmerika

Försvarsminister Tolgfors har varit i USAmerika för att tala med de stora pojkarna. OK, nu var han, i egenskap av försvarsminister i ordförandelandet, där främst som representant för EU så han kanske tillfälligtvis tillhör den skaran.
Nåväl, i sin blogg hävdar han lyckligt att Försvarsminister Robert Gates uppskattar den svenska försvarsreformen . Bortsett från en citerad, insiktsfull kommentar från Gates om att reformera försvaret är som att serva bilen samtidigt som man kör i 110 på motorvägen är det som verkligen biter sig fast Tolgfors rubrik rörande den USAmerikanska uppskattningen.

Jag och många med mig hade hellre sett att försvarsreformen hade uppskattats av Sverige och svenskarna; vi har faktiskt ett försvar för att tillvarat svenska intressen och då främst i Sverige. USAmerikas försvarsminister må uttala hur många artighetsfraser som helst för att glädja en besökande kollega, något som vederbörande naturligtvis suger i sig som en fluga på en sockerbit, men för Sverige och den svenska försvaret kanske det vore bättre om Tolgfors lyssnade lite mera på vad vi i Sverige tycker och vill.

Rättigheter vs skyldigheter

Officerens roll i samhället och inom Försvarsmakten är mångskiftande och stadd i ständig förändring. Hur den enskilde officeren uppfattar denna roll, hur Försvarsmaktens ledning och i slutändan arbetsgivaren svenska folket uppfattar den, varierar över tiden och mellan individer.

En gång på 80-talet då jag pratade incidentberedskap och IKFN inför ett antal trupputbildare av varierande grader, kom vi in på denna roll. De flesta var av uppfattningen att deras främsta uppgift, den uppgift för vilken de var utbildade och anställda, var att utbilda och öva soldater hemma på roten. Mitt påstående, att deras primära uppgift var att vara krigsförbandschefer på olika nivåer, att de utbildats och anställts för att vid behov föra förband i strid till rikets försvar och att arbetet på roten bara var en förberedelse för huvuduppgiften, fick många att tänka till och kanske för första gången reflektera över yrkesvalets yttersta konsekvenser.
Wiseman har nyligen tagit upp denna fråga, yrkesvalets yttersta konsekvens, men kanske ur en annan synvinkel.
En konsekvens av valet är att man som officer, medvetet eller omedvetet, blivit ett instrument i statsmaktens säkerhetspolitiska orkester där man förväntas spela med i de stycken som står i noterna och i den takt som dirigenten anger. Att hävda att ”jag spelar bara Mozart och Händel” eller ”jag följer inte med på några turnéer till Sydamerika” skulle knappast gynna vare sig anställning eller eventuell karriär inom orkestervärlden men verkar vara argument som ska vara giltiga, åtminstone för vissa, officerare.

För en orkestermusiker torde detta knappast vara något problem. H*n vet från början vad som gäller och vad som förväntas och om h*n är tillräckligt skicklig kan h*n alltid byta arbetsgivare på en, inom denna profession, synnerligen global och internationell arbetsmarknad.
För den svenske officeren är det inte lika enkelt. För de lite äldre var det vid anställningstillfället bara Mozart (dvs rikets försvar) som gällde och eventuella turnéer till fjärran land var helt frivilliga; för de yngre är turnéverksamheten inskriven i anställningskontraktet och repertoaren har breddats därefter.

Nu vill FM ledning uppenbarligen öka kraven på alla orkestermedlemmar, så tillvida att de som söker till nivåhöjande utbildning ska förbinda sig att delta i turnéverksamheten, utan att turnerandets omfattning närmare preciserats.
Jag måste medge att jag är lite kluven i denna fråga. Tidigare, vad gäller ”det nya försvarets” yrkessoldater, har jag hävdat att ”det är bara att åka”. Det ligger i jobbets natur och passar det inte har jag valt fel jobb och/eller fel partner. Det står jag fast vid om reglerna är klara och kommunicerade vid anställningstillfället.
Vad gäller de lite äldre officerarna ställer det sig annorlunda. De anställdes i en annan värld med andra förutsättningar och nu vill arbetsgivaren ändra reglerna under pågående match. Ska de som vill spela vidare enligt de gamla reglerna skickas ut i kylan eller ska de få fortsätta att bidra med sin kompetens och sin erfarenhet utan att stoppas eller straffas ut?
”Människan är Försvarets viktigaste resurs” hette det en gång, men då arbetsgivaren vill kunna utnyttja resursen optimalt i en ny situation gnisslar det.
Då frågan ställs på sin spets hamnar vi vid grundfrågan, nämligen vad som är Försvarets huvuduppgift, det nationella eller det internationella, Sverige eller Långtbortistan. För huvudarbetsgivaren svenska folket tror jag svaret är enkelt.