Arkiv

Posts Tagged ‘Tolgfors’

Tomhylsa ut, laddblind in

LaddblindpatronerTolgfors avgick och Sverige fick en ny försvarsminister; detta framgick i varje fall av media för sådär en månad sedan. Att Tolgfors avgick är det väl ingen som betvivlar, men hur är det egentligen med den nya försvarsministern??

Just nu rasar en mycket viktig debatt i bloggosfären och i gammelmedia om våra anställda soldater, deras förmåner och brist på sådana, om rekrytering och avhopp samtidigt som frågan om FM långsiktiga ekonomi och inriktning är ständigt aktuell och alltmer akut.
Frågor om allt från Gotlands remilitarisering till vad schweizarna tycker om JAS 39 Gripen flyger i luften samtidigt som rapporteringen om rysk återupprustning fortsätter, nu blandad med en tidigare sällan sedd politisk oro i Ryssland.
Frågor om Vitrysslands ställning gentemot Ryssland och vad som egentligen händer i Ukraina kan även de läggas till vad som intresserar och kanske oroar dem s0m är engagerade i och intresserade av försvars- och säkerhetspolitik.

Allt detta kommenteras, debatteras och spekuleras det om; av alla och envar, men inte vår försvarsminister. Inte ett uttalande, inte en kommentar, inte ett blogginlägg. Total tystnad förutom något enstaka, till intet förpliktigande floskeluttalande om något jag glömt vad det var.
De inlägg på SvD Brännpunkt som handlade om ett eventuellt svenskt NATO-medlemskap, eller i varje fall behovet av att frågan tas fram ur garderoben och blir föremål för en seriös debatt, hade varit ett utmärkt tillfälle för vår försvarsminister att kliva fram, men nej.

Betecknande för vår försvarsministers mediala frånvaro är att jag var tvungen att särskilt kontrollera vad hon hette och hur hon stavade sitt  namn.
Karin Enström heter hon om det nu var fler än jag som började bli osäker…..och hon ser ut så här

Tycka vad man vill om Tolgfors, men han deltog i alla fall i debatten. Han försökte sälja sin vara och försvara och förklara regeringens politik. Han gjorde det inte alltid särskilt bra och den politik han torgförde hade han kanske själv väldigt lite att säga till om, men hans syntes, hördes och deltog. Han uppskattades för sitt personliga och trovärdiga engagemang för våra soldater ute på mission samtidigt som han hånades för sina uttalanden om att allt var frid och fröjd inom FM. Han skälldes för tomhylsa men som sådan skramlade han i alla fall.
Vad vi ska kalla den nya ministern är väl ännu skrivet i stjärnorna. Hon har hittills inte givit något annat underlag annat än möjligtvis laddblindpatron. Något grönt och fullständigt ofarligt  som används enbart vid övningar.

SvD
SvD
SvD 3, 4

Annonser

Intet nytt under solen

”Saudigate” och Tolgforsaffären har för allmänheten avslöjat en värld av skumraskaffärer och deniabilityupplägg som lika gärna kunnat höra hemma i vilken politisk thriller som helst.
Externa bolag, besökande araber i långa kjolar och mörka glasögon, kontanta handlån från MUST hemliga kassa, undanstoppade handlingar för att skydda ministern, mm, mm.

Soppan blir inte sämre av att socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin hävdar att S vid en eventuell valseger 2014 inte avser riva upp samarbetsavtalet med saudierna. För mycket handelsepolitiskt och arbetsmarknadsmässigt står på spel liksom förtroendet för Sverige som avtalspart.
Tydligare kan inte S relativa tystnad i det pågående spelet förklaras och tydligare kan inte illustreras hur realpolitiken står över alla höga principer och festmiddagstal.

Att detta spel och försök att mörka och hålla viktiga verksamheter utanför insyn och allmän kontroll vilar på gamla traditioner visar Kjell Olof Feldt i sin nyss utkomna biografi över finans- och industrimannen Axel Ax:son Johnson.
Som handelsminister hade Feldt kommit i kontakt med Östekonomiska Byrån, en organisation som han då uppfattade som ett slags tankesmedja finansierad av näringslivet för att bl a ge underlag för svenska företag som övervägde att etablera sig i eller göra affärer med Sovjetunionen. Arbetet med boken och i samband med detta tillgången till Johnsons privata arkiv, avslöjade en annan tingens ordning.

Anteckningar och handlingar i Ax:son Johnsons privata arkiv visade att byråns chef avlönades av Försvarsdepartementet via anslaget för ”särskild verksamhet” och även om näringslivet var med och betalade kom den största posten via Kommerskollegium. En annan i sammanhanget synnerligen intressant finansiär var den Finska Riksbanken där uppenbarligen Finland hade ett stort intresse av att bredda sitt underrättelseunderlag rörande sin östra granne och gärna var med och delbetalade den svenska verksamheten.

Detta var alltså sådant som Feldt påstår sig varit helt ovetande om som minister och att det även då, eller kanske ännu mera då, gällde att kunna upprätthålla deniability, visas av att då ansvaret för finansieringen och handläggningen av byrån inom regeringskansliet flyttades från försvars- till handelsdepartementet, fick Feldt inte reda på detta trots att han var handelsminister. Ministern skulle, då som nu, hållas ovetande.

Än än gång kan man alltså konstatera att intet nytt finns under solen och att allt behöver man inte veta, inte ens som minister.

SvD

EXIT Tolgfors

Försvarsministerns avgång kommer med största sannolikhet att utlösa en våg av skadeglädje, vadvardetvisa, äntligen kan vi lämna in tomhylsan och exit mannen som slaktade det svenska försvaret. Minnet är kort…..

Oavsett allt vad Tolgfors har i bagaget får vi inte glömma vad det är som akut utlöst den senaste skandalen. Det är gamla politiska beslut om att FOI ska övergå från ren anslagsfinanisering till en ökande grad av intäktsd:o.
För att dra in kulorna till den forskning som svensk försvars- och säkerhetspolitik behöver och kanske framför allt, den egeninitierade framkantsforskningen, har man tvingats  ragga kunder på inte alltid helt upplysta gator.

Saudiarabien var kanske inte den bästa av kunder men här kom väl också politiken in in bilden; både S- och alliansregeringar har tydligen tyckt det vara bra att knyta denna typ av kontakter med saudierna, kontakter som dessutom redan var uppsmorda genom dåvarande FortF konsultverksamhet i området på 80-talet…..

Tolgfors var ingen höjdare och han får ta smällen för beslut som till delar ligger långt tillbaka i tiden och som det tills alldeles nyligen rått, åtminstone i det tysta, bred politisk enighet om.
Det blåser på toppen, särskilt för dem som kanske inte borde vara där över huvud taget.

Om det finns någon lärdom att dra, borde den mest självklara vara att inte marknadsutsätta för rikets säkerhet grundläggande verksamhet, att inte tvinga myndigheter att prostituera sig för att lösa sina uppgifter.

SvD

DN
AB

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, ,

Strategisk sa Bill, reserv sa Bull

Det blir ibland ganska löjligt då man läser artiklar om det svenska försvaret skrivna från olika utgångspunkter. Dagens SvD illustrerar detta på ett alldeles utmärkt, eller kanske snarare skrämmande, sätt.

Claes Arvidsson spanar, i vad som tydligen ska bli en artikelserie, efter det nationella försvaret samtidigt som han sjunger NATO-samarbetets och i förlängningen det svenska medlemskapets lov. Som bakgrundsinformation är artikeln intressant men den leder inte till några slutsatser eller förslag; förhoppningsvis kommer sådana i fortsättningen!

Vänder man sedan blad, kommer man direkt in på vad vår ärade försvarsminister, Sten Tolgfors, har att säga. Som vanligt får vi av honom reda på att allt egentligen är ganska bra, att reformeringen av FM går enligt planerna, att vi har en stark ekonomi med i huvudsak oförändrade försvarsanslag och att vi i Libyen och Afghanistan minsann visat att vi är lika bra eller bättre än de flesta fullvärdiga NATO-medlemmar.
Det är då Tolgfors lämnar de sedvanliga flosklerna om läget i det svenska försvaret och lyfter blicken mot den transatlantiska länken och den framtida innebörden för Sverige och Europa av de förändrade USAmerikanska globala prioriteringarna som han kanske säger något av värde. Hans analys av konsekvenserna för den europeiska säkerheten i ljuset av den ekonomiska krisen är viktig men han glömmer att ställa den i relation till den ökande ryska aktivismen stödd av en reell upprustning.
Hans slutsatser om kraven på ett ökat europeiskt samarbete inom försvarssektorn klingar, även om de i sak är korrekta, illa då han samtidigt inte med ett ord nämner frågan om ett eventuellt svenskt NATO-medlemskap eller konsekvenserna för svensk nationell förmåga.

Den verkliga kallduschen kommer så då man vänder blad ytterligare en gång. Mikael Holmströms genomgång av vad som gäller ”här och nu” ger en på gränsen till patetisk bild av verkligheten, särskilt om man ställer denna verklighet mot försvarsministerns ord om Georgienkriget 2008, ”kriget som utspelades på fem dagar och avgjordes på två…”.

Att Sverige håller sig med en strategisk reserv låter betryggande, nästan lite stormaktslikt. Man ser nästan framför sig en marschfärdig bataljonsstridsgrupp med både nationell och internationell beredskap. Det är i varje fall vad jag tror att stora delar av svenska folket som hör om begreppet, får för ögonen. 150 man med tio dagars beredskap är nog en verklighet som ligger långt bortom vad de trodde skulle vara rimligt men det är ju å andra sidan en ganska rimlig proportion med tanke på de upp till två år som gäller för den rest som ännu inte finns. 

 

Chefsportföljer och vem som fyller dem

Försvarsminister Tolgfors har med all rätt gått i taket efter att han fått felaktigt underlag från HKV och därför avslöjats med byxorna nere då han slagit sig för bröstet vad gäller rekryteringen till ”Den nya Försvarsmakten”. Saken har kommenterats, både skadeglatt och mera sakligt allvarligt av diverse ledarskribenter och de vanligaste försvarsbloggarna.

Från olika håll har krav kommit på att ansvar ska utkrävas och då på högsta nivå. Detta kanske stämmer med svaret på den gamla frågan om vem som bär vad och i vilken hand, dvs att chefen bär ansvaret i första hand. Enligt denna princip är det alltså ÖB eller i vart fall någon direkt berörd generals-/amiralsperson som ska få silkessnöret, trots att det reella ansvaret förmodligen vilar avsevärt längre ned i organisationen.

Oavsett den verkliga orsaken är en tangentmiss i word eller excell som passerat oupptäckt genom alla kontrollstationer eller om felet är av allvarligare slag, tror jag inte att det gagnar någon att låta något (o)lämpligt huvud rulla för rullandets egen skull. Såvida inte rena olagligheter, såsom medvetna försök att mörka, missleda eller misskreditera ligger bakom, är det nog bättre att ta reda på varför, ordna till eventuella brister och se till att det inte upprepas.

Nåväl, det inträffade fick mig att plocka fram ett gammalt kompendium i fredsstabstjänst där det stod ett antal kloka ord som förhoppningsvis fortfarande äger sin tillämpning.
Som stabsmedlem arbetar man så att säga direkt för en chef. Man lämnar fullständiga förslag till till de beslut som det ankommer på chefen att fatta……
Chefen måste alltså helt enkelt lita på att den föredragande tagit hänsyn även till till förhållanden som inte redovisas vid föredragningen…..

En stabsmedlem är alltså i den situationen att han skall utarbeta fullständiga förslag till beslut vars konsekvenser är långt större än vad som motsvarar hans egen ställning i organisationen.

Formellt är en chef ensam ansvarig för de beslut han fattar. Det är dock tveklöst så, att en stabsmedlem som exempelvis genom en skicklig föredragning lyckats dölja en ofullständig beredning av ärendet, är moraliskt medansvarig för de felaktiga beslut som chefen kan komma att fatta.

Även om det alltid är chefen som bär ansvaret i första hand, kan det vara på sin plats att komma ihåg att det oftast är andra som fyllt portföljen åt honom.
Om stabskulturen inom HKV blivit sådan att man bara vågar fylla chefsportföljen med vad man tror skulle uppskattas, hjälper nog inga huvudrullningar i världen.

Försvarsministern
Wiseman
SvD

Solidarisk ja, men mot vem, vad eller vilka??

Det finns en hel mängd både kloka och verklighetsanpassade argument för att Sverige inte ska delta i Libyenoperationen med stridsflygplan. Även om ledningsfrågorna nu verkar utklarade kvarstår fortfarande ett antal tunga frågetecken:
– Vilket endstate eftersträvas och vilka är framgångskriterierna för att avgöra om och när detta nåtts?
– Vilka är tidsförhållandena?
– Säkerhetsrådets resolution har skydd av civilbefolkningen som en av sina grundsatser. Vilka ROE gäller om det är oppositionstyrkorna som hotar civilister?
– Hur skyddas civilbefolkningen om konflikten övergår från strid mellan upproriska och regeringsstyrkor till ett allmänt inbördeskrig?
Dessa och förmodligen en hel del andra frågor borde absolut vara utklarade innan Sverige ens överväger att delta; om det inte vore för en enda sak, nämligen Solidaritetsförklaringen.

Denna, redan från början orealistiska doktrin, skulle falla platt och även i realiteten förvandlas till den naiva politikerkonstruktion den är om Sverige skulle neka att delta då de som vi förutsätter solidariskt skulle komma till vår hjälp kallar.

Det är kanske därför doktrinens mest hängivne förespråkare och kanske rentav upphovsman, försvarsminister Tolgfors, är så skrämmande tyst i ärendet.
Här har han och regeringen haft chansen att visa solidaritet, inte med Libyens folk, det finns det tillräckligt många som gör redan, utan med dem som enligt doktrinen är en förutsättning för Sveriges försvar.
Tolgfors är uppenbarligen mera lojal med tvehågsna ministerkollegor än med sin egen doktrin och absolut inte mot Sveriges säkerhetspolitiska läge.

SvD
DN
Wiseman

Bortarisk och hemmahot; bägge en realitet

19 oktober 2010 1 kommentar

Både försvarsminister Tolgfors och (S) utrikespolitiske talesman Urban Ahlin tycker sig se ett samband mellan den generellt ökade aktiviteten och våldsanvändningen i det svenska ansvarsområdet i Afghanistan och den svenska debatten och det förestående riksdagsbeslutet om den svenska insatsen. Både Talibaner och olika kriminella grupperingar har en god underrättelsetjänst och att inte förutsätta att de har en ganska detaljerad bild av hur debatten går och hur stämningsläget är i Sverige vore naivt.

Om nu denna koppling mellan ökat våld och förestående riksdagsbeslut är en realitet, torde vi kunna vänta oss en ytterligare eskalering i Afghanistan och vi får heller inte blunda för att risken för terrordåd i Sverige rimligtvis borde öka.
Just genom terrordåd på den spanska hemmaplan lyckades al Quaeda 2004 påverka det spanska parlamentsvalet och tvinga fram ett snabbt beslut om hemtagning av de spanska trupperna från Irak.

Med det allmänna svenska opinionsläget rörande vårt ISAF-engagemang och givet ställningen i riksdagen, är det nog ingen högoddsare att påstå att ett eskalerande våld mot den svenska ISAF-styrkan kombinerat med ett, kanske aldrig så litet, terrorattentat i Stockholm, skulle resultera i en snabburdragning av våra förband i Afghanistan.
Större är inte den svenska motståndskraften eller solidariteten.
Attentat förresten? Det räcker förmodligen med ett trovärdigt hot…

DN
SvD
SR ekot

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, ,