Ryssland på djupet….

Jag har vid ett flertal tillfällen kretsat kring frågan om Rysslands väg och utveckling, om ett Ryssland som till följd av sin historia, sina traditioner, sin storlek, sin ekonomi och sin nästan dogmatiska centralism kommer att förbli ett land som väljer sin egen väg, som inte kommer att inordna sig i vad vi anser vara självklarheter och som även fortsättningsvis kommer att hävda sin rätt med de metoder de finner lämpliga.

En mycket läsvärd och tankeväckande fördjupning och utveckling av dessa tankar finns att läsa i en Understreckare i dagens SvD. Den förre rysslandsdiplomaten, författaren, ekonomen, vd för Stockholm Group for Developement Studies AB mm, Krister Eduards gör här en mycket intressant analys av varför det är som det är och blev som det blev.
Insiktsfullt beskriver han hur våra förhoppningar om att Ryssland skulle inlemmas i vårt politiska system och vårt tänkesätt grusades och hur återgången till ”den egna vägen”, det traditionellt ryska, skapade stabilitet, tillväxt och förbättrade fysiska levnadsförhållanden.
Hans beskrivning av den ryska ”petrokratin”, där staten p.g.a. sin kontroll och sitt ägande får huvuddelen av sina inkomster från olje- och gasindustrin blir mer eller mindre oberoende av skatteintäkter och följaktligen även av folkets stöd, ger en trovärdig förklaringsmodell till mycket av det vi utanför systemet ställt oss frågande inför.

Eduards beskrivning av Rysslands syn på omvärldspolitiken som ett nollsummespel och om hur Ryssland blivit alltmer skicklig på att hantera EU och på att spela på nationella motsättningar inom unionen borde studeras och begrundas av mer än en politiker, vare sig vederbörande residerar i Stockholm eller Bryssel.

Ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv är kanske Eduards tankar om Kina och Centralasien som Rysslands största utmaningar mest intressanta. Trots all retorik och trots bl a Georgienkrisen, ligger de största hoten mot Ryssland i öster och sydost, medan man långsiktigt kommer att söka win – win-lösningar västerut.

Eduards ger sin förklaring till varför det blev som det blev och är som det är. Vad gäller framtiden är han mer försiktig. Riskerna med Kina, islamism och Centralasien kommer visserligen fram, men vad gäller den interna utvecklingen, demokrati i stället för petrokrati, yttrandefrihet, självständig rättsapparat och fria medier, är han mera försiktig. Där verkar han mellan raderna hävda att Ryssland är Ryssland och att landet som alltid kommer att gå sin egen väg, en väg som med korta avbrott har en lång och för staten, men kanske inte alltid för folket, lyckosam tradition.

SvD

Regler är till för att följas, men vilka?

I huvudledaren i dagens SvD listar skribenten ett antal av de frågor rörande rysk politik och ryskt agerande det senaste årtiondet som givit upphov till frågor, tveksamheter, oro och ifrågasättanden.
En passus förtjänar särskilt att kommenteras, nämligen …grundas det ryska tänkandet i nationalstatens suveränitet med ett maktspel som hör hemma i förfluten tid.

Här ligger det stora problemet med svensk, EU-europeisk och till delar USAmerikansk syn på och agerande gentemot Ryssland och olika ryska utspel. Man har inte insett eller accepterat att det traditionella och månghundraåriga maktspelet mellan stater och allianser om inflytande, handel, råvaror och vad det nu kan vara, i Kreml inte alls tillhör en förfluten tid utan tvärt om fortfarande är en naturlig del av planeringen och politiken med användande av hela den tillgängliga arsenalen.

Om nu någon skulle tro motsatsen, deltar både EU och USA och de flesta andra i detta spel, men kanske inte lika tydligt och och utan att visa den knutna näven…. Man påstår sig istället agera efter en ny regelbok som ska styra det eviga spelet.

För att dessa nya regler, nya tänkesätt och nya former för konflikthantering ska fungera, krävs att de accepteras och används av alla parter. Det håller inte att den ena sidan hävdar att de gamla reglerna tillhör en förfluten tid om motspelaren fortsätter att använda dem.
Risken är då stor att man vinner sympatier men förlorar matchen.

SvD

Intet nytt under solen…

Rysslands president, Dmitrij Medvedev, kommer till Stockholm och Aftonbladet passar på att ställa frågan om han egentligen har något att säga till om eller om det är Vladimir Putin, premiärministern, den förre och förmodligen den blivande presidenten, som styr.
Det svar som AB får av de tillfrågade ryska experterna (?) stämmer väl överens med vad som framkommit tidigare i olika medier, uttalanden och av vad de två herrarna själva i praktisk handling visat. Medvedev talar och säger många visa ord med liten synbar effekt, Putin håller truten, regerar och agerar med stöd av den ekonomiska makten, byråkratin, säkerhetstjänsten och kanske kyrkan. Ett stöd till kanske ska nämnas, det ryska folkets; flera opinionsmätningar visar på hans stora popularitet.

För oss utanförstående är det något av en paradox att den som beskurit yttrandefriheten, mer eller mindre omöjliggjort reellt partipolitiskt arbete, klavbundit stora delar av medierna och som, om inte stödjer så i alla fall, tolererar korruption, har kunnat nå en sådan position och dessutom fått folkmajoritetens uppskattning.
Att han genom konstitutionellt trixande med största sannolikhet kommer att väljas till president på nytt vid nästa val verkar heller inte ha påverkat vare sig hans maktställning eller folkets uppfattning.

Tittar man tillbaka på den ryska/sovjetiska historien är det kanske inte så konstigt. Ryssland har nästan alltid styrts av starka män med stöd av den hemliga polisen, byråkratin och ibland den ortodoxa kyrkan.
Om den starke mannen varit tsar, högsta höns i kommunistpartiet eller pseudodemokratiskt vald president/premiärminister, om den hemliga polisen hetat ochrana, tjekan, NKVD, KGB eller FSB, om byråkratin varit adelsbaserad, bygga på nomenklaturan eller på handplockade eller ditkorrumperade KGB-bröder, verkar inte ha haft någon betydelse. Utanverken må vara olika men principen den samma. Det verkar på något sätt ödesbestämt att Ryssland ska styras på detta sätt.

Hur Ryssland styrs är kanske till största delen en fråga för det ryska folket, till syvende og sist är det de som lever i landet och som måste ha det slutliga ordet om hur det ska vara. Vi må sitta vid sidan av, ha synpunkter och oja oss över vad vi anser vara avsteg från självklara och fundamentala regler och principer, universella samhällskontrakt för förhållandet mellan styrda och de styrande, mellan staten och folket och hur makt ska vinnas och kunna förloras. Det är vår absoluta rätt och en rätt vi ska utnyttja. Samtidigt kanske vi ska visa en viss ödmjukhet och acceptera att det som är självklart och oomtvistat i vårt system kanske inte är det i ett annat; att det som uppfattas som väl fungerande och omistligt här kanske inte alls är det där. Det som är rätt i Uppsala kan mycket väl vara fel i Lund….

Den ryska inrikespolitiken och styrelseskicket har djupa historiska rötter men vad som kanske borde intressera oss mer är att även utrikespolitiken, de geopolitiska intressena och prioriteringarna, hävdandet av intressesfärer, varit i princip oförändrade genom århundradena. Oavsett om det varit Peter, Alexander, Stalin eller Putin som hållit i rodret, verkar målen vara i huvudsak desamma. Medlen kan skifta efter världsläge och tidsanda och tidshorisonten kan ligga avsevärt längre bort än vad vi i väst verkar inse; men de övergripande målen är i dessa avseenden förmodligen desamma för Vladimir Putin som de var för Peter I.
Det är här vi borde lägga fokus, det är här vi borde ha de stora synpunkterna, det är detta som borde få påverka vår egen politik och vårt eget agerande.

SvD

Hjälp mottages tacksamt men kan inte återgäldas

Eventuella svenska sjuktransporthelikoptrar som stöd för den svenska insatsen i Afghanistan har återigen aktualiserats; dels genom de senaste dagarnas stridshandlingar med åtföljande skadeutfall, dels genom försvarsministerns uppenbarligen irriterade frågor till Försvarsmakten och Försvarets materielverk om varför frågan ännu inte fått någon lösning.

Anledningarna sägs vara många och beröra allt från brist på rätt sorts helikoptrar till att svenska helikopterpiloter inte är utbildade för den miljö de förväntas flyga i. Dessa frågor lämnar jag därhän och överlämnar dem till de som besitter större kunskaper i frågan än vad jag gör.
Jag nöjer mig med att konstatera att hela helikopterfrågan, och då inte enbart för Afghanistan utan för hela det svenska försvaret, är en enda stor soppa som går tillbaka till dels den politiska styrningen, (S), då den senaste stora upphandlingen var aktuell, dels till den svenska försenande förkärleken för att försöka stoppa in så många funktioner som möjligt i de valda plattformarna. Resultatet av detta har blivit att vi inte enbart saknar helikoptrar av rätt sort att skicka till Afghanistan, vi saknar även resurser för även mycket begränsade insatser nationellt.

OM nu det funnits svenska helikoptrar av rätt sort och med rättutbildade besättningar på plats i Afghanistan för en vecka sedan, hade det då inneburit någon avgörande skillnad för de sårade soldaterna?
Visserligen ökar chansen att helikoptrar skulle vara tillgängliga om det totala antalet i området ökar, men är det inte så att sjuktransporthelikoptrar är en total ISAF-resurs som inte är knutna till någon specifik kontingent eller nation? Är det inte så att även svenska helikoptrar kunde varit upptagna på annat håll trots att det var svenska soldater som sårats?
I debatten har förekommit krav på att Sverige skulle lägga restriktioner på de helikoptrar vi sänder till ISAF, att de skulle reserveras endast för svenska behov och inte få användas som en total resurs integrerade i den gemensamma sjukvårdsberedskapen. På detta sätt skulle man säkerställa en gräddfil för svenska skadade och svenska politiker skulle kunna visa på senkommen handlingskraft.
Detta visar bara på en stor egoism och brist på förståelse för hur man måste kunna totalutnyttja trånga resurser. Vi tog tacksamt emot hjälpen från de amerikanska helikoptrarna som flög in i en riskzon för att evakuera de svenska sårade samtidigt som alltför många hävdar att vi inte ska ställa upp med motsvarande hjälp om och när vi får tillgång till denna resurs.
Det är ett synnerligen egoistiskt och kortsiktigt resonemang som kan straffa sig i längden.

SvD
Tolgfors

Monopolet och inflytandet hotas?

USA är en tvivelaktig vän och partner som enbart ser till sina egna behov. Se bara på den snabba vändningen vad gäller Irak och på hur utlovade leveranser av kvalificerade vapensystem uteblivit.
USA:s ekonomiska situation och jakt på energitillgångar kan mycket väl göra dagens samarbetspartner och allierade till morgondagens angripare och fiende.
Här har vi i kort sammanfattning de, enligt Pravda, SaudiArabiska bevekelsegrunderna för att i ökad utsträckning köpa vapen och annan militär utrustning från Ryssland.
Ryssland kan tillhandahålla kvalificerad materiel till konkurrenskraftiga priser och dessutom materiel som fungerar även om de sätts in mot en angripare från exempelvis USA eller UK, något som materiel från dessa länder konstruktionsmässigt påstås vara förhindrade att göra.

Att Ryssland är en stor aktör på den internationella vapenmarknaden är ingen nyhet och att man i jakten på valutainflöde och exportinkomster ständigt jagar nya kunder är heller inget nytt. Stora försäljningsvolymer håller dessutom ned priserna för den inhemska upphandlingen och reducerar kostnaderna för förnyelsen och moderniseringen av de ryska stridskrafterna.
Nytt är att man nu offererar även sina mest kvalificerade system och då till en kund där USA tidigare haft mer eller mindre en monopolställning.

Särskilt intressant är frågan om SaudiArabien aktivt försöker frigöra sig från sina kopplingar till USA och vad det skulle kunna innebära om så skedde. USA:s stöd i vidaste bemärkelse till regimerna på den Arabiska halvön har knappast sin grund i kärleken till de arabiska folken. Den ligger snarare i behovet av säkra oljeleveranser och av basområden. Om länderna i denna region skulle frikoppla sig från USA, utan att nödvändigtvis, annat än vad gäller vapenleveranser, söka sig mot Ryssland, skulle den geopolitiska och militära situationen i området radikalt förändras. Om Ryssland, förutom att leverera vapen, även skulle skaffa sig ett reellt inflytande i regionen, har verkligen den världspolitiska kartan ritats om.

Frågan är om USA stillatigande skulle kunna acceptera en sådan förändring. Enligt Pravdas analys tror man inte det i Riad och det är bl a därför man planerar att köpa kvalificerade ryska vapen som skulle fungera även om fienden skulle vara USA.

Var det nå’n som trodde något annat?

Den ryske polisofficer, Alexej Dymovskij, som gick ut på YouTube med klara avslöjanden om det som redan alla visste, nämligen att det ryska samhället är genomkorrumperat och att rättssystemet är politiskt och pampstyrt, har följdriktigt blivit avskedad.
Putin har talat sig varm mot korruptionen och trots detta har den ökat under hans presidenttid, president Medvedev verkar uppriktigt oroad och gör nog så gott han kan men ingen verkar i dagsläget tro på vare sig den genuina viljan eller de reella möjligheterna att få bukt på problemen.

Att hand outs verkar vara en förutsättning för att få någonting gjort är, om inte annat IKEA, de flesta väl medvetna om och så tillvida skiljer sig inte Ryssland från många andra stater världen över. En handtryckning här och en annan där smörjer system över hela världen. Det ryska problemet verkar vara att det går hela vägen upp i statsledningen och berör alla delar av samhällsapparaten och att det, trots alla fina ord, verkar vara accepterade självklarheter och en del av förmånspaketet för dem som nått samhällstoppen, lokalt, regionalt och centralt.

För mig är dock inte den utbredda korruptionen det mest alarmerande i Alexej Dymovskijs avslöjanden. Även om det kanske bara är en annan sida av samma mynt är dock styrningen och den otillbörliga påverkan av rättsapparaten ett avsevärt allvarligare tecken på en stat fjärran från vad den utger sig för att vara.
Det rysk/sovjetiska rättssystemet har väl historiskt aldrig varit något lysande exempel på självständighet och och oväld men att det även i det ”nya Ryssland” är politiken och pampväldet som styr mera än paragrafer och rättssäkerhet, avslöjar vad det är för typ av samhälle och rättsuppfattning vi har att göra med.

Ett land där polis och domstolar ses mera som ett medel för maktutövning, kontroll och personlig eller organisatorisk hämnd än som ett instrument för att hävda såväl statens som den enskildes rätt inom ramen för ett fastställt regelsystem, kan aldrig bli en trovärdig samarbetspartner. Om man inte kan, eller ens vill, följa sina egna lagar, sitt eget regelverk, hur kan man då förväntas följa och respektera internationella eller mellanstatliga konventioner och avtal?
Om det ryska folket inte kan lita på sina tjänstemän, sin polis, sina domstolar eller rent generellt på sin statsapparat, hur ska då världen i övrigt kunna göra det?

SvD
DN

Vapenteknik är en sak, säkerhetspolitik oftast en annan

Kunskap om olika vapensystems prestanda, för och nackdelar, både egna och eventuella motståndares, är avgörande vid all militär planläggning. Även på politisk/strategisk nivå måste man ibland ta hänsyn till specifika system och vad de innebär i form av möjligheter och begränsningar.
Diskussioner om olika systems för- och nackdelar, prestanda och frågor av typen ”vilket är bäst” och som inte är kopplade till en vidare säkerhetspolitisk analys tenderar däremot tyvärr att snabbt chansera till ett meningsutbyte mellan tekniknördar och MÖP:ar.

För att förhindra detta på denna blogg ser jag mig tvungen att t.v. förhandsgranska alla kommentarer för att vid behov kunna ”mota Olle i grind”.

HR-funktion = en Helvetes Resignation

Facktidningar brukar ofta inte vara någon nöjesläsning precis, men ibland blixtrar det till.
Denna gång i Officerstidningen och det som ytterligare förhöjer nöjsamhetsnivån är att det är ett citat ur en officiell Försvarsmaktsskrivelse som får mig att dra på munnen. Om inte bakgrunden hade varit avsevärt mindre rolig hade jag rent av gapskrattat.
Chefen för FMTM (Försvarets tele- och markteleförband), Lars-Olof Johansson lyckas med formuleringar som dryper av ironi och tillbakahållen ilska.
Olika företrädare för FMTM har uppenbarligen vid upprepade tillfällen vänt sig till FM numera helt centraliserade personaladministration (HR-funktion på nysvenska) i en intrikat fråga och då fått olika svar eller inga svar alls. Vad jag förstått rör det sig om hur man på förbandsnivå ska hantera förhållandet att anställda med likartade arbetsuppgifter som tillhör olika fackförbund och avtalsområden, vid speciella tillfällen kan ha olika ersättningsnivåer för samma typ av arbete.

För att få en lösning på problemet, som i den gamla organisationen med största sannolikhet ordnats lokalt, har Johansson vänts sig till HKV för att detta i sin allvishet ska lämna klarhet och gjort det med en formuleringskonst som gränsar till stor komik men som samtidigt speglar den tragik som blir följden av att förbandschefer avlövats sina egna stödfunktioner.

Kan arbetsgivaren fritt välja mellan vilken av flera kompetenta medarbetare som sätts in i arbetet utifrån den för tillfället billigaste lösningen för FM – utan att diskriminering, mobbning eller föreningsrättskränkning sker? Kan revisionen rikta kritik mot att inte den billigaste lösningen väljs? (Utdrag ur HKV 16 115:283 01)

Dagny kom fram till Gotland, trots allt…

Försvarsmakten genomförde i slutet av oktober beredskapsövningen Dagny II. Eftersom övningen var förvarnad i god tid kan man ju undra vilken beredskap det var som övades, men oavsett detta blev det tydligen en nyttig övning för de hela 1 600 deltagarna….

Man upptäckte flera brister som måste åtgärdas, något som i och för sig inte är något märkligt. Man upptäcker alltid brister vid övningar. Intressant och inte lite skrämmande var vilka bristerna var och vilka förmågor och beredskapsåtgärder FM uppenbarligen totalt låtit förfalla då invasionsförsvaret skrotades.

IKFN, denna Bibel för alla, i en svunnen tid, beredskapsplutonchefer, VB vid fo- och milostaber, fartygschefer och piloter, har uppenbarligen helt fallit i glömska till förmån för diverse internationella ROE.
Att IKFN är vår alldeles egen ROE för våra alldeles egna behov här hemma i Sverige och något som det ställdes krav på kunskap om, blev tydligen en aha-upplevelse; inte bara för de direkt drabbade utan även för höga vederbörande.

En annan och kanske mera skrämmande aha-upplevelse var upptäckten att det saknades beredskapsavtal med civila transportörer för att snabbt och med automatik kunna få över förband och materiel till Gotland.
Borta är uppenbarligen all planering och alla förberedelser liknande GUTEN och symptomatiskt är uttalandet från FMLOG om att det nu gäller att ta vara på de kunskaper som finns kvar i organisationen innan de som besitter den hinner gå i pension.

Att man valde Gotland som övningsobjekt var i och för sig bra; problemet är bara att kommer man tvåa till ön kommer man aldrig dit!
Inte ens då invasionsförsvaret var som starkast hade vi förmågan att återta ett redan ockuperad Gotland. Skulle ön försvaras gällde det att vara där först med tillräckligt starka förband och att ha en god och välövad förmåga att förstärka dessa.
Med en initialt oförsvarad ö, förlåt Gotlands hemvärn, hjälper inga beredskapsavtal med Gotlands- eller flygbolag i världen. Inga fjorton stridsvagnar i förråd torde heller inte göra särskilt stor nytta utan personal och ett organiserat förband på plats.

Hela Sverige ska försvaras och vi ska ha förmågan att snabbt kunna sätta in våra fåtaliga insatsförband varhelst de behövs. Det är en sund princip givet gällande förutsättningar.
Vad gäller Gotland finns dock ett litet men nog så viktigt memento: Där måste man vara från början annars kommer man inte dit, åtminstone inte vi. Inte med de resurser och förmågor vi har, har haft eller kommer att få.

Att välja bort verkligheten är att göra det alltför enkelt!

Så har då det väntade beslutet kommit, Sverige säger ja till Nord Stream. Vad jag tycker om projektet och dess säkerhetspolitiska implikationer framgår tydligt av flera tidigare inlägg; i dag är frågan mera om jag ska skratta eller gråta efter att ha läst och hört miljöminister Carlgrens argumentation och bevekelsegrunder för beslutet.
Här har vi fått möjlighet att beskåda en uppvisning i den högre politiska skolan i konsten att sila mygg och svälja kameler samtidigt som man stoppar huvudet maximalt djupt i den politiska sanden.
Genom att göra beslutet till en ren miljöfråga kommer regeringen inte bara undan risken av en oönskad konfrontation med både Ryssland och tunga EU-stater, man slipper också att dra nationella försvarspolitiska konsekvenser som skulle förorsaka kostnader alternativt omprioriteringar bort från Långtbortistan.

Om ministern är rätt citerad är det skrämmande på det sätt regeringen väljer att blunda för realiteterna i vårt närområde.
Man har, enligt Carlgren, inte fört några säkerhetspolitiska resonemang; nej man ser inga problem med en ökad rysk militär närvaro i Östersjön; ja, Sverige har tillräckliga ekonomiska resurser för övervakningen och nej, några ytterligare anslag för detta ändamål är inte aktuella.

Jag tror inte att denna blindhet främst är motiverad av rädsla för utrikespolitiska konsekvenser i Östersjöområdet. Nej, den är snarare motiverad av inrikespolitisk röstmaximeringssträvan och av Långtbortistandoktrinen. Hade man tagit en tillräcklig säkerhetspolitisk hänsyn hade man tvingats till kostsamma åtgärder på försvarssidan som reducerat möjligheterna till populära röstköpsåtgärder. Man hade även kanske tvingats minska Sveriges internationella åtaganden och därigenom riskerat att hamna utanför samvaron med de stora.

Att man överhuvud taget inte tänkt en tanke på folken i Ukraina och Vitryssland eller andra delar av Rysslands ”nära utland” är uppenbart. Då ledningen väl kommit på plats och gasen strömmar, är det fritt fram för Ryssland att hota med gaskranen mot både Minsk och Kiev utan att det kommer att påverka vare sig Berlin- eller Parisborna.

Att lyfta blicken och inse att gasledningen inte enbart är en fråga om rysk ekonomi och energiförsörjning till väst- och centraleuropa verkar inte ha varit aktuellt.
Att inse att ledningen dessutom är en del av ett storpolitiskt maktspel om regioner, inflytande och traditionella makt- och intressesfärer hade varit för svårt och stört den inrikespolitiska ankdammen.

Den enda som förmodligen är glad är Mona Sahlin. Nu försvann denna heta potatis från en eventuell rödgrön regering och deras protester nu är nog mera en formsak.

SvD
SvD
DN
DN