Vad angår oss Afghanistans affärer? Mycket!

Av förståeliga och tragiska skäl har Afghanistan och Sveriges deltagande i ISAF blivit aktuella i den svenska debatten.
Någon snabb svensk urdragning lär inte vara aktuell, därom råder bred politisk enighet, men hos (V), bland många debattörer och ledarsidor (främst AB) varierar viljan till ett fortsatt engagemang från klart sviktande till omedelbar urdragning. (Inom parentes kan man sedan fråga sig om det bara är Sverige som ska dra sig ur eller om hela världssamfundet ska lämna Afghanistan militärt. Kritiken och kraven luktar lite grann av att då det blir farligt ska vi överlåta åt andra att stå för riskerna, kostnaderna och eventuella spridningshot på hemmaplan….)

Bland de sansade förespråkarna för ett svenskt tillbakadragande framförs många goda argument och väcks flera relevanta frågor; det som får mig att förundras är istället de som kräver ett tillbakadragande av en enda orsak, nämligen att insatsen leds av NATO och att USA är inblandat.
För dessa, och de är många, är motiv, resultat, alternativ eller följder ointressanta. Motiven kanske är goda, resultaten ibland hoppingivande, alternativen oklara och följderna eventuellt oacceptabla. Detta är ändå fullkomligt ointressant så länge NATO och USA finns med i bilden. Detta faktum uppväger allt annat och är orsak nog att kalla hem den svenska kontingenten, oavsett eventuella negativa konsekvenser.

Motviljan och tveksamheten gentemot NATO har våra politiker skapat själva genom det kalla krigets neutralitetsretorik och den spänner över hela det politiska fältet, även om tyngdpunkten ligger vänsterut.
Aversionen, hos somliga rentav hatet, mot USA, är en mera ideologiskt betingad företeelse som dessutom till delar grundlagts av USA självt genom landets agerande på världsarenan.

Det rena USA-motståndet är en sak, sekteristiskt präglat och kanske av liten inrikespolitisk betydelse. NATO-motståndet är en annan. Det ligger djupare, är mera spritt och skär över partigränserna.
När ytterligare svenska förluster kommer, och särskilt om vi skulle hamna i en masskadesituation, kommer med största sannolikhet motståndet mot vårt deltagande att öka och den politiska viljan, av inrikespolitiskt taktiska skäl, att minska. Av än större inrikespolitiskt intresse är att ett ökat motstånd mot vårt ISAF-deltagande även kan komma att innebära ett ökat ifrågasättande av NATO rent generellt och, återigen av inrikespolitiskt taktiska skäl, försvåra eller än en gång skjuta upp den förutsättningslösa NATO-debatt vi så väl behöver.
Så tillvida kan alltså den svenska ISAF-insatsen, precis som våra politiker säger fast av andra skäl, få en direkt inverkan på vår nationella säkerhet och försvarsutformning.

SvD 1
SvD 2
SvD 3
AB 1
AB 2

Stöd våra soldater och upplys folket

Två svenska soldater och en lokalanställd tolk stupar i Afghanistan och genast fylls tidningssidor, TV-nyheter och radiorapporteringen med kommentarer, kartor, bakgrunder, grafik, och intervjuer med mer eller mindre kunniga. Till och med det politiska krypskyttet som, som alltid i dessa sammanhang, kommer som ett brev på posten, överskuggas av det uppenbarligen sensationella att soldater stupar i krig.

Jag förringar inte på något sätt den personliga tragedin eller sorgen bland anhöriga och kamrater; plötslig ond, bråd död är alltid tragisk och jag känner djupt för de närmast berörda. Vad jag upprörs över är att det ska till stupade och sårade innan svenska medier ägnar det minsta intresse åt den svenska insatsen i Afghanistan. All den bakgrundsinformation, alla de kartor och flashig grafik som nu fyller våra medier borde ha presenterats långt tidigare, borde ha kommit fram i inträngande reportage om vardagen för våra soldater i Afghanistan och i redovisningar om varför de är där, vad de konkret gör och uppnår, vilka partier som står bakom och vilka FN- och andra beslut som styr verksamheten. Detta inte som en följd av en tragisk händelse utan som en naturlig del i mediernas uppgift att rapportera om, belysa och granska en viktig del av svensk säkerhetspolitik och internationell solidaritet.
Hade medierna löst denna sin uppgift, där Johanne Hildebrandt och några enstaka till är lysande undantag, hade svenskarna och medierna själva varit bättre förberedda på att hantera en situation och en händelse som, tragisk i sig, ändå bara är följden av något större och viktigare och som inte fått den uppmärksamhet det förtjänar.

Efter en sådan här händelse aktualiseras dessutom än en gång behovet av det långsiktiga, vardagliga och ständiga stödet för våra soldater och vad de gör. Oavsett vad svenska folket, politiker och medier tycker om Afghanistaninsatsen som sådan, har våra soldater rätt att känna stödet och förståelsen i ryggen. Det ska inte behövas stupade för detta.

DN 1
DN 2
SvD 1
SvD 2
Expressen

Det var inte lite. Kan vi hoppas på mer än en tumme?

- Organisera armén i brigadförband
- Återupprätta en särskild Gotlandsbrigad och gruppera långräckviddiga sjörobotar och luftvärn på ön
- Återskapa en regional ledningsorganisation
- Skaffa vapen och sensorer i tillräcklig mängd till JAS-systemet
- Stoppa avvecklingen av kvalificerad materiel
- Köp större ytstridsfartyg från den internationella hyllan
- Återuppta krigsplanläggning, fältövningar och KFÖ-verksamheten
- Genomgör en stor luftförsvarsutredning och lägg inte ned fasta anläggningar i väntan på den
- Fullfölj Afghanistaninsatsen och andra internationella engagemang
- Gå med i NATO eller utred i varje fall frågan på samma sätt som man gjort/gör i Finland
- Smakar det så kostar det; det har man redan insett i bl.a. Norge och Finland som höjer sina försvarsanslag.

Det är ingen liten önskelista som FP via Allan Widman presenterar på SvD ledarblogg. Hade det inte varit för att numerären blir så pass mycket mindre hade man nästan kunnat tro att FP vill föra oss tillbaka till det gamla invasionsförsvaret. Sanningen är väl den att man insett och vill åtgärda att Sverige i dagsläget saknar reell nationell försvarsförmåga och att dagens FM bara är en rekryterings- och utbildningsorganisation för utlandsstyrkans behov och en utprovnings- och marknadsföringsresurs för SAAB.
Den insikten ska applåderas och varje försök att göra något åt det ska uppmuntras; sen kan man diskutera den konkreta utformningen av ett nytt nationellt försvar.
Själv är jag exempelvis tveksam till en hel brigad på Gotland. Luftvärn ja, sjörobotar ja, direkt gripbara mekförband med hög beredskap ja; men en hel brigad med allt vad det innebär i ordets normala/gamla betydelse verkar vara en suboptimering av de resurser som kan tänkas skapas, även i FP idéskiss.

Jag är däremot lockad av Widmans tankar om kontraktsanställda soldater och sjömän med möjlighet till en avsevärt längre tjänstgöringstid än som föreslagits för ”det nya försvaret”. Här tror jag Widman har rätt, pengar finns att tjäna, civil kompetens kommer att efterhand tillföras FM och den folkliga förankringen stärkas.

Sen var det ju det där med pengar. Som i fråga om alla önskelistor måste det i slutändan till prioriteringar; kortsiktiga och långsiktiga. Själv prioriterar jag kortsiktigt Gotland och vår luftförsvarsförmåga och långsiktigt arméns förmåga att uppträda i större förband med tillräckligt eget understöd och förbandsbundet luftvärn.
COIN och vad det kräver må vara rätt i Afghanistan men på den europeiska arenan har man börjat återgå till traditionella mekaniserade enheter som uppträder i brigad och sammansatta stridsgrupper.

NATO då? Som sägs i artikeln är ett NATO-medlemskap ingen ersättning för en bristande nationell förmåga. Tvärt om torde NATO kräva att vi har något att bidra med innan alliansen kan tänkas vara intresserad av vår slutliga medverkan. Frågan om ett svenskt NATO-medlemskap är dessutom inrikespolitiskt så infekterad att en sådan diskussion och en alltför hårt driven sådan inriktning skulle kunna äventyra den nationella lösning och det nationella återtagande som ändå måste vara högst prioriterat.
Om ens något i FP önskelista ska kunna förverkligas gäller det att ta saker och ting i rätt ordning och hålla tungan i rätt inrikespolitisk mun. Motståndet mot att satsa reellt på försvaret kommer att vara tillräckligt starkt ändå, också utan en uppslitande NATO-debatt. Den måste tas men i rätt ordning och förutsättningslöst

SvD opinion

Går det inte i Polen kan vi ju alltid försöka i Rumänien…

Även om den amerikanska robotskölden i Polen/Tjeckien för närvarande (av politiska skäl och inom ramen för att få tillstånd amerikansk transitering till Afghanistan genom Ryssland??) synes ha reducerats till några Patriotbatterier i Polen, verkar USA inte ha givit upp hoppet.
Nu senast är det Rumänien som kommit på tal och där landets president välkomnar grupperingen av amerikanska antirobotrobotar i landet.
Som man kan vänta sig är de ryska protesterna lika starka mot en gruppering i Rumänien som de var mot Polen, och skälen är desamma. Robotarna kan, enligt ryssarna lika gärna bekämpa ryska robotar som nordkoreanska eller iranska och de utgör ett allvarligt hot mot Rysslands kärnvapenkapacitet och indirekt mot, trots världens glömska av dess existens, terrorbalansen.

Ur rysk synvinkel har de amerikanska planerna hela tiden utgjort en del i den inringning av Ryssland som man i Kreml uppfattar pågått alltsedan NATO, trots löften om motsatsen, antog forna WP-stater och sovjetrepubliker som medlemmar av alliansen och USA upprättat baser allt längre österut. Att vapnen endast skulle vara avsedda att skydda världen från terrorangrepp från diverse ”rough states” är enligt ryssarna bara en ursäkt och grädden på moset, dvs på den verkliga avsikten.

Den pågående ryska upprustningen har av många, de flesta?, setts som en del av Rysslands strävan att återskapa landets tidigare stormaktsstatus, nationella prestige och för att skapa verktyg för att effektivt kunna agera i det ”nära utlandet”, exempelvis som under Georgienkrisen. En annan anledning kan faktiskt vara, och som speglas av ett uttalande av president Medvedev, att ett krig med NATO/USA skall vara styrande krigsfall vid utformningen av den reformerade ryska krigsmakten.
Denna inriktning och de högljudda protesterna mot robotskölden, varhelst den kan tänkas hamna, kan vara ett tecken på att man i Ryssland med allvar ser på den inringning man ser som en realitet och att ett krig med ett aggressivt NATO/USA för många är en fullt tänkbar utveckling.

Den officiella inställningen i väst är att Rysslands reaktioner är svårförståeliga och ett tecken på rysk kalla kriget-paranoia. Vare därmed hur som helst; det intressanta är att tankarna, ogrundade eller inte, finns inom stora delar av den ryska maktapparaten och kanske dessutom styr ryskt agerande och rysk planering.

Naturligtvis vet vi inte vad som verkligen tänks och planeras i Kreml och hos Stavka eller vad som döljer sig bakom debattartiklar och sk. analyser i öppna medier. Ett vet vi i alla fall och det är att ett vanligt och farligt misstag är att tro att de tänker som vi vill eller tror att de ska tänka.

RIA

Vem lurar vem?

På SvD ledarblogg dyker GLC/NOC upp igen och Wiseman talar om den Hydra som envist, trots ÖB-ord och regeringsdirektiv, dyker upp med nya namn men i huvudsak samma innehåll.
Här kan man väl säga att FM fullföljer en gammal tradition, att kringgå politiska direktiv och genom namnbyten och administrativt trixande låta verksamheten fortsätta som om inget hänt.

I början på 80-talet beordrades FM att minska antalet brigader och att avveckla några av de obsoleta IB 66M-brigaderna, allt för att frigöra resurser för att bl.a. modernisera de förband som blev kvar. Bl.a. öronmärktes IB 43 och IB 44 för snabb avveckling.
Vad händer? Brigadstrukturen i listverken löses upp, några av de ingående (special)förbanden avvecklas medan resten återuppstår som 43. resp 44. stridsgrp ÖN med i huvudsak bibehållna uppgifter i krigsplanläggningen.
Voila! Uppgiften formellt löst och brigaderna avvecklade. Kvar fanns bara kostnaderna för förrådshållning, materielunderhåll, personaladministration, fältövningar och, faktiskt, viss KFÖ-verksamhet.
Politikerna grundlurade och så även FM! För kortsiktiga vinster och ett upplevt nödvändigt förbandsbehov offrade man den långsiktiga förnyelse som aldrig blev av.

I fallet med brigaderna fanns i varje fall ett kanske gott uppsåt och ett förståeligt motiv; vad gäller GLC/NOC och NBF kan jag inte hitta andra motiv än, i bästa fall, tekniknördar som tror på vad de snöat in på eller, i sämsta fall, den egna vinningen i form av karriär och/eller kopplingar till industrin. Vare vilket som, det är ändå samma lurendrejeri som med IB 66-brigaderna.

Den starkes rätt

Att Ryssland dumpat mindre lämpliga produkter i Östersjön och dessutom i svensk ekonomisk zon är egentligen inte ägnat att förvåna. Den starke tar sig den rätt han behöver. Visserligen ska dumpningen ha skett precis i skarven mellan SSSR och det nya Ryssland men ändock innan det stora ryska statsförfallet kommit igång på allvar med åtföljande nedgång för bl.a. Östersjöflottan. Nu var det uppenbarligen fråga om att raskt och på enklaste och billigaste sätt utrymma och tömma baserna i Baltikum från sådant man inte ville, kunde eller behövde ta med sig.

Att svensk underrättelsetjänst hade vetskap om vad som skedde, att regering och andra myndigheter informerades men av olika skäl valde att inte agera får bli en fråga för historiker, ledarsidor och skadeglada motståndarpolitiker och lämnas härmed över till dem. Likadant med de eventuella framtida miljökonsekvenserna. Vad jag istället ägnar en tanke är vad det kan innebära för framtiden vad gäller ryskt agerande i andra frågor som rör Östersjön och svensk ekonomisk zon.

Om ett Ryssland på fallrepet under tidigt 1990-tal kunde ta sig dessa friheter med allt vad det kan tänkas innebära, vad kan då ett Ryssland på väg upp, militärt och politiskt, tycka sig ha rätt till? Den starke tar sig den rätt han behöver skrev jag i inledningen och relativt Sveriges förmågor att hävda sina intressen till havs är även en ännu inte fullt återuppbyggd rysk Östersjöflotta synnerligen stark.

Det som skedde på 90-talet visar med önskvärd tydlighet vad som kan tänkas ske då den starke ska hävda vad han anser vara sin rätt i anslutning till Nord Stream i något av alla de mer eller mindre sannolika scenarier som varit uppe till debatt kring rörledningen.
Vad gäller giftdumpningen valde de svenska myndigheterna att ligga lågt, kanske för att man inte ville störa den komplicerade processen kring Baltikums frigörelse och Rysslands omdaning eller för att man insåg att, då som nu, vi saknade resurser att reellt göra något.

Nord Stream är dock ingen smygdumpning i nattens mörker; ledningen kommer att ligga där och förr eller senare kommer det att uppstå diskussioner och problem kring jurisdiktion, ansvarsområden och rättigheter att agera inom svensk zon. Frågan är om även då den starke kommer att ta den rätt han behöver och vem som kommer att vara stark inom svenskt ansvarsområde.

SvD
SR

Fem minuter…

Av en helaftons partiledardebatt i SVT inför höstens riksdagsval ägnades en fyra-fem minuter åt Afghanistan. Fem minuter åt en delfråga av svensk försvars- och säkerhetspolitik. Om huvudfrågorna, de avgörande ställningstagandena, omvärldsanalysen, utvecklingen i vårt närområde och vad det kan innebära för oss blev det intet!
Här har vi svensk försvars- och säkerhetspolitik, ja svensk politik, i ett nötskal. Allt är koncentrerat kring inrikespolitiska plånboksfrågor, %-satser hit och dit, slagordspolitik, småskurenhet och partipolitiskt käbbel. Frågor som inte i medierna kan personifieras med tårdrypande ”exempel ur verkligheten”, som inte kan göras rubrik- och bildmässiga eller sammanfattas på en löpsedel hör inte hemma i debatten.
Frågor som inte gör sig i en debatt utformad som ett gladiatorspel där det direkt ska utnämnas en vinnare efteråt utan kräver eftertanke, analys och en saklig och städad diskussion göre sig icke besvär i den medieanpassade röstmaximeringspolitiken.

Egentligen ska jag inte skälla på politikerna; de anpassar naturligtvis sin framställning till dels programformen, dels publiken och, naturligtvis, till vad de tror kortsiktigt ger bäst resultat i valurnorna.
Att tro att våra politiker skulle våga agera utanför det förväntade och ta upp frågor och diskutera lösningar som ligger utanför och ovanför kvällstidningsretoriken, att diskutera långsiktiga och komplexa frågor som i sin yttersta konsekvens kan avgöra nationens fortlevnad som vi känner den idag och som inte kan eller bör inordnas i den traditionella höger-vänsterskalan, är naturligtvis naivt och kommer inte att ske.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Försvars- och säkerhetspolitiken kommer aldrig att bli en valfråga så länge den inte intresserar svenska folket och så länge politikerna håller upp det blöta fingret i luften och anpassar sig till vinddraget. Att de själva skulle försöka påverka vinden, att inte bara följa utan styra opinionen, att våga lyfta fram något som kortsiktigt inte har att göra med jobb, skola, vård omsorg och miljö och att kanske rent utav våga riskera makten för något man upplever som viktigt och långsiktigt avgörande verkar vara alldeles för mycket begärt.
Dessutom är det en utopi i dagens Sverige; det finns inga politiker eller seriösa partier som överhuvudtaget tänker i dessa banor, som ens kan formulera orden ”nationell fortlevnad” utan att rysa till och le lite generat inför denna för dem stenåldersmässiga och lite löjliga ordsammanställning.
Rikets säkerhet är definitivt inget man tänker riskera makten för, om man överhuvudtaget tänker på den…

SVT
DN

Si vis pacem, para bellum

Hos Wiseman och Morgonsur hittar vi nu inlägg med efterföljande kommentarsdebatt om de negativa följderna av en alltför långtgående akademisering av officers- respektive polisutbildningen.
Jag har personlig erfarenhet av bägge världarna, visserligen numera ganska ålderstigna, men jag misstänker att principer och avgörande skillnader mellan målen för och syftena med utbildningarna är desamma idag som då.

Den grundläggande akademiska utbildningen syftar dels till att förmedla faktakunskap, kunskaper bortom och vidare än vad gymnasiet givit, dels till att genom ökad förståelse och komplexitetsinsikt lägga grunden för en eventuell ytterligare fördjupning och kanske rent av en forskargärning. (Det är kanske bäst att tillägga att jag nu menar den traditionella akademiska verksamheten, inte 20 hp i Vadstenaknyppling eller blomsterkransbindning….). Studierna syftar inte i första hand till att förbereda för ett yrkesliv utan just till att utveckla och förmedla och inhämta fördjupad kunskap inom ett specifikt, ibland väldigt avgränsat, ämnesområde där målet oftast är högst individuellt och styrt av den enskilde studentens preferenser och framtidsplaner. Undantag finns naturligtvis, exempelvis läkar- och tandläkarutbildningarna, men de är få. Just därför att det är individen som sätter sitt eget mål och det inte finns någon självklar organisation som individen ska passa in i, kan man också inom ganska vida ramar acceptera den avvikande.

Officers- och polisutbildningen styrs, eller borde styras, av behoven hos en organisation och är rena yrkesutbildningar som syftar till att producera skickliga yrkesmän med förmåga att praktisk tillämpa sina kunskaper på fältet. Officeren och polisen ska också som individ både passa in i en organisation och uppfylla allmänhetens krav på dem som representerar denna, något som innebär något helt annat än för den som studerar kinesisk fornhistoria.
Det är här de stora skillnaderna borde uppenbara sig. Det är alltså organisationens krav, önskemål och behov som är styrande, inte individens och det teoretiska innehållet ska bara utgöra den för varje utbildningsnivå nödvändiga grunden för den praktiska tillämpningen.
För officersutbildningen är det ”Krigets krav” som ska vara den övergripande ledstjärnan och inom ramen för utbildningen ska de teoretiska kunskaperna testas, övas och prövas i praktisk tillämpning. Det är givet att ju högre upp man kommer på utbildningsstegen, måste utbildningen breddas, åtminstone för dem som förr kallades generalister, och de teoretiska inslagen kanske ökas, men teorin måste fortfarande, under utbildningen, i stor omfattning omsättas i praktisk övning och tillämpning.

Officersyrket är, då det utövas i sitt yttersta syfte, till stora delar ett praktiskt, konkret och handfast värv; på alla nivåer.
Officeren utbildas, hoppas jag, för att föra förband i strid eller för att med sin specialistkunskap handgripligen understödja striden; inte för att administrera fredsverksamhet.

Akademiska studier är oftast synnerligen intressanta, stimulerande och utvecklande men min erfarenhet är att denna studiemiljö och denna utbildningstradition har väldigt lite att göra med att utbilda krigsmän.
En kapten är förmodligen bättre skickad att föra ett kompani än en mil. kand.

Anställningstrygghet???

De flesta har väl sett filmen, eller i varje fall den senare TV-serien, Härifrån till evigheten. Filmen var utmärkt, serien utslätad men bäst är boken av James Jones.
Att jag kommer att tänka på dessa nu är naturligtvis Sveriges övergång till ett försvar baserat på yrkessoldater och kontraktsanställda och det är särskilt en replik av soldaten Prewitt, i filmen gestaltad av Montgomery Clift, som på frågan vad han ska göra efter sin soldatrunda svarar ”I am a thirty-year man…” som får mig att tänka till.
Han såg alltså sin framtid som en yrkeslivsanställning som soldat i den amerikanska armén. En anställning som trots alla nackdelar, trots den dåtida omöjligheten till ett familjeliv, trots trakasserier, penalism och översitteri, ändå gav en trygghet, en hemvist, en möjlighet till befordran och ett skydd mot den krävande världen utanför. Enda hotet var ett eventuellt krig; det krig som också drabbade honom.

I den kommande svenska modellen finns inte denna möjlighet, möjligheten för ”other ranks” att rekapitulera och stanna kvar i tjänst. Våra yrkessoldater har absolut tidsbegränsade anställningar och sedan är det ut i kylan med de eventuella meriter de skaffat sig och som ska ge dem en chans på arbetsmarknaden.
I vårt gamla volontärsystem fanns åtminstone något som hette Statens anställningskommision som hjälpte avdankade underbefäl till nya anställningar inom statliga verk och företag och även inom den då kommunala polisen. De hade t.o.m. förtur till vissa av dessa tjänster.
Volontären hade även under sin tjänstgöring fått civil skolutbildning för att dels förbättra hans användbarhet i tjänsten, dels ge honom en bättre grund att stå på efter tiden i försvaret.
Det var då, nu verkar det som att det bara blir ett ”Hej då och lycka till” efter kanske ett antal rundor i Långtbortistan med risk för liv och lem.
Det var inte alltid bättre förr men i alla fall klart annorlunda….

En bra affär är då bägge är nöjda…

Efter Georgienkriget och det ryska erkännandet av utbrytarprovinserna Abchazien och Sydossetien, har förhållandet mellan NATO och Ryssland varit nedfruset. Redan innan var det klart nerkylt, bl a pga den planerade robotskölden i Polen/Tjeckien och ett ibland något irrationellt agerande av den ryska NATO-ambassadören Dmitry Rogozin.
Nu verkar en upptining vara på gång med möten på högsta militära och diplomatiska nivå. De grundläggande motsättningarna torde vara kvar; vare sig Ryssland eller NATO har väl egentligen ändrat sina uppfattningar, så man kan ju fråga sig vad som ligger bakom dessa försök till bättre förhållanden.

Svaret är väl som nästan alltid pragmatism och verklighet. Om man kopplar Brysselsamtalen till de återupptagna bilaterala samtalen mellan Ryssland och USA om begränsning av strategiska vapen blir svaret det enkla: Bägge parter tjänar på det. De grundläggande motsättningarna kvartstår med i specifika frågor där det ligger en vinst för bägge parter att komma överens kommer man också överens.

Ryssland är oroad över den accelererande islamiseringen längs sin sydgräns och bland de forna sovjetrepublikerna i detta område. Man ser en klar risk för terrorattacker, för avfall ur intressesfären av vissa av Stan-staterna och för en politiserad religionsutövning hos de muslimska befolkningsgrupperna. Med dessa hot och risker i bakgrunden är olika former av stöd till USA:s insats i Afghanistan eller till bekämpning av terrorism och piratverksamhet ett billigt pris. Indirekt gynnar de Ryssland och krasst uttryckt låter man USA i detta avseende svara för skyddet av landets sydgräns.
Vad NATO och USA bjuder, förutom detta skydd är kanske inte lika uppenbart. Förmodligen kan vi anta att ett NATO-medlemskap för Georgien är skrivet i stjärnorna, att robotskölden kanske inte skrivs av men bara blir några Patriotbatterier, att Ukraina, oavsett valutgång hamnar i samma NATO-malpåse som Georgien.

USA kanske bjuder lite till, utanför NATO-ramen. Att man var en strategisk kärnvapenmakt var länge efter SSSR fall, Rysslands enda grund till att kunna kalla sig en stormakt och till kunna kräva plats bland de stora kring olika förhandlingsbord. Just kärnvapenförmågan var också något man upprätthöll, vidmakthöll och förbättrade oavsett läget i övrigt bland stridskrafterna. Klart är också att smakar det så kostar det och det är nog så att moderniseringen av de konventionella stridskrafterna och omstruktureringen av främst armén fått stå tillbaka för vidmakthållandet av stormaktsstatusen på kärnvapenområdet.
Framgång i de nystartade SALT-förhandlingarna och en ömsesidig fortsatt begränsning av kärnladdningar och vapenbärare skulle för Ryssland frigöra medel för den nu prioriterade konventionella förmågan samtidigt som USA skulle tjäna PR-poäng och även de pengar. Krigen i Irak och Afghanistan är ju inte precis billiga och landets ekonomi inte på topp.
Utan att behöva backa i några av de verkligt stora frågorna söker man alltså överenskommelser där man ser möjligheter att komma fram och där bägge tjänar på det. Samtidigt ska man inte bortse från att även de små stegen, om de är många, leder framåt.

RIA
RIA