En stark och kall vind från norr….en Mistral

Det första av två franskbyggda amfibieattackfartyg av Mistralklass som Ryssland beställt, kommer att kölsträckas i februari i år vid örlogsvarvet i St. Nazair för leverans 2014. Det andra  franskbygget ska levereras 2015 medan det är mera osäkert vad gäller tidsplanen för de två planerade ryskbyggda Mistralfartygen.
Att Ryssland i och med dessa fartyg skaffar sig en amfibisk expeditionär förmåga man aldrig tidigare haft, inte ens i skepnaden av SSSR, har oroat många, kanske framför allt Georgien och de baltiska staterna. Dessa har kännt hur Ryssland långsiktigt bygger upp fömågan att sätta verklig kraft bakom Putin- och Medvedev-doktrinerna där dessa fartyg, om de skulle operera i Svarta Havet respektive Östersjön verkligen skulle förstärka hotbilden mot dessa länder.

Nu avser Ryssland tydligen att utnyttja de första två av klassens fartyg i Norra respektive Stilla Havs-marinen. Detta stämmer väl med fartygens prestanda. De är ”blue water-fartyg” för maktprojektion på världshaven och inte några landstigningsfartyg för innanhav.

Att ett baseras i Norra marinen är särskilt intressant och ligger helt i linje med den ökade ryska satsningen på det subartiska området med det alltmer isfria Polarhavet och de naturresurser som blir mer och mer, både tillgängliga och efterfrågade.
Med en offensiv amfibisk förmåga, utöver den redan befintliga kustnära, kan Ryssland i den nära framtiden lägga militär kraft bakom förhandlingsorden i den redan pågående resurskampen med bl a Norge, Kanada och Danmark.

Det är bara att konstatera att det arktiska och subarktiska området blir mer och mer intressant efterhand som både avsmältning och global enerigibrist ökar. Det är inte bara Ryssland som stärker sin militära förmåga, både kvalitativt och kvantitativt, i området. Även Norge, Danmark och i viss mån Kanada satsar i området med bl a nya fartygstyper samtidigt som NATO förstärkt sin förmåga till radar- och annan övervakning av regionen.

För svensk del kan detta på en inte alltför lång sikt innebära att vi kläms mellan två av Rysslands uttalade intresseområden där man särskilt stärker sin militära förmåga, nämligen Östersjön och Barentsregionen/Polarområdet. Östersjöområdet med latenta konfliktrisker i form av bl a  robotsköldar, etniska konflikter i nya NATO-länder och Nord Stream; Barents-/Polarregionen med dess oklara gränsdragningar och kampen om naturresurserna.

Där andra satsar, har vi mitt i Östersjön ett avmilitäriserat Gotland medan vår förmåga till uppträdande i subarktisk miljö upprätthålls lokalt men där vår totala numerär med förmåga att uppträda och strida i denna miljö med tanke på ytor och möjliga  hot är fullständigt otillräcklig.

RIA
Mistral

Var få tag på en bra hantverkare???

Jag har alltid hävdad att ledarskap, militärt som civilt, är ett hantverk.
Alla, eller i varje fall de flesta, kan med rätt lärare och adekvat utbildning tillägna sig vad som krävs för att på ett godtagbart sätt lösa de vanligaste uppgifterna och problemen.
De flesta kan lära sig hantera material och verktyg, läsa och tillämpa en ritning för att få ihop något någorlunda användbart på samma sätt som de flesta kan lära sig att med en lämplig mix av stridens eviga grundelement hjälpligt föra ett förband till framgång.
Det är då man kliver utanför vanligheten, bortom det alldagliga, som vi träffar på dem som tagit hantverket ett eller flera steg längre och då vi träffar på en Haubt eller en Malmsten, en Mainstein eller en Napoleon, har hantverket övergått till konst och till sådant som varit och är förunnat ett fåtal.

Gemensamt för alla, vare sig de slutat som vanliga hantverkare, halvkändisar eller stora konstnärer eller härförare, är dock att de alla börjat som elever och gesäller. De har börjat från botten och fått, inte bara teoretisk och praktisk utbildning, utan även handledning, stöd och mentorskap av dem med större erfarenhet, kunskap, misstag i bagaget och framgångar i ryggsäcken. (Denna gemensamma start från botten förklarar kanske varför vi inom FM åtminstone tidigare hade sådant förtroende för våra chefer. Vi visste att de skitit på samma stelfrusna stång i Läskiga Skogen som den vi satt på….).

Hela vägen upp genom organisationen och befattningarna hade vi alltid dem som hade större erfarenhet, större rutin, som redan gjort misstagen, att stödja oss mot; inte bara med teorier utan med praktisk erfarenhet. Kanske inte av skarp strid men av allt annat.

Nu får vi veta att FM ska återta förmågan till strid i högre förband än halvbataljon. Till och med förmåga att uppträda i och strida som brigad ska återskapas.
Det är här jag ser problemen. Var finns erfarenheten? Var finns mentorerna. Vem kan dela med sig av sina kunskaper, sina misstag, sina ahaupplevelser. Kanske inte om taktiska finesser, resursutnyttjande och teknikanvändning; nej snarare om alla de andra problem och friktioner som uppstår då man minst anar det. Om allt sådant som inte går att simulera eller datorspela, sådant som kräver att man snurrat runt aktuell förbandsmassa i terränglådan ett antal gånger för att ha upplevt och lärt sig något. Var finns dessa kunskapsöverförare och mentorer?
(Och märk väl, detta gäller alla nivåer. Den som tror sig ha vana att föra kompani men aldrig gjort det inom fullstark bataljons ram kommer att få revidera många uppfattningar, och om sedan bataljonen i sin tur är del av en brigad……).

Bataljonserfarna kanske vi i dagsläget kan skrapa fram och avrosta bland dem som fortfarande är i tjänst men att hitta dem med reell brigaderfarenhet kräver nog ett besök i de allra högsta generalskorridorerna eller hos PRO. När, eller om, FM lyckats sätta upp det antal förband som krävs för att kunna öva en hel brigad, hjälper nog inte ens det; då är det kyrkogården eller främmande hjälp som gäller.

Aktuella jordbruksfrågor

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro
(Lars Fresker)

fast å andra sidan

På det fält som aldrig plöjs, växer till och med de gamla hjulspåren igen.
(Anonym)

Ett anpassat växelbruk är väl att föredra, där växtföljd och areal under plogen ska stå i relation till det faktiska behovet.
Som det nu blivit ligger huvuddelen av arealen i träda medan ett litet hörn intensivodlas i en monokultur för internationell avsalu.

Strategisk sa Bill, reserv sa Bull

Det blir ibland ganska löjligt då man läser artiklar om det svenska försvaret skrivna från olika utgångspunkter. Dagens SvD illustrerar detta på ett alldeles utmärkt, eller kanske snarare skrämmande, sätt.

Claes Arvidsson spanar, i vad som tydligen ska bli en artikelserie, efter det nationella försvaret samtidigt som han sjunger NATO-samarbetets och i förlängningen det svenska medlemskapets lov. Som bakgrundsinformation är artikeln intressant men den leder inte till några slutsatser eller förslag; förhoppningsvis kommer sådana i fortsättningen!

Vänder man sedan blad, kommer man direkt in på vad vår ärade försvarsminister, Sten Tolgfors, har att säga. Som vanligt får vi av honom reda på att allt egentligen är ganska bra, att reformeringen av FM går enligt planerna, att vi har en stark ekonomi med i huvudsak oförändrade försvarsanslag och att vi i Libyen och Afghanistan minsann visat att vi är lika bra eller bättre än de flesta fullvärdiga NATO-medlemmar.
Det är då Tolgfors lämnar de sedvanliga flosklerna om läget i det svenska försvaret och lyfter blicken mot den transatlantiska länken och den framtida innebörden för Sverige och Europa av de förändrade USAmerikanska globala prioriteringarna som han kanske säger något av värde. Hans analys av konsekvenserna för den europeiska säkerheten i ljuset av den ekonomiska krisen är viktig men han glömmer att ställa den i relation till den ökande ryska aktivismen stödd av en reell upprustning.
Hans slutsatser om kraven på ett ökat europeiskt samarbete inom försvarssektorn klingar, även om de i sak är korrekta, illa då han samtidigt inte med ett ord nämner frågan om ett eventuellt svenskt NATO-medlemskap eller konsekvenserna för svensk nationell förmåga.

Den verkliga kallduschen kommer så då man vänder blad ytterligare en gång. Mikael Holmströms genomgång av vad som gäller ”här och nu” ger en på gränsen till patetisk bild av verkligheten, särskilt om man ställer denna verklighet mot försvarsministerns ord om Georgienkriget 2008, ”kriget som utspelades på fem dagar och avgjordes på två…”.

Att Sverige håller sig med en strategisk reserv låter betryggande, nästan lite stormaktslikt. Man ser nästan framför sig en marschfärdig bataljonsstridsgrupp med både nationell och internationell beredskap. Det är i varje fall vad jag tror att stora delar av svenska folket som hör om begreppet, får för ögonen. 150 man med tio dagars beredskap är nog en verklighet som ligger långt bortom vad de trodde skulle vara rimligt men det är ju å andra sidan en ganska rimlig proportion med tanke på de upp till två år som gäller för den rest som ännu inte finns. 

 

Arenaidrotter

Av nyfikenhet var jag inne och tittade på Försvarshögskolans sajt och efter lite letande hit och dit hittade jag under ”Uppdragsutbildningar” det jag var ute efter, nämligen mål och inriktning för och av de högre kurserna.

Det övergripande målet med hela HSU är att ge generell kompetens som kvalificerad stabsmedlem med förmåga att leda delar av stabsarbetet inom stab på operativ ledningsnivå. (HKV 19 111:548 38).

Förutom att jag gjorde reflektionen att det numera heter Högre StabsUtbildning  med mål att utbilda stabsmedlemmar och inte chefer kunde jag inte låta bli att lyfta på ögonbrynen åt  ”att  leda …. stabsarbetet på operativ ledningsnivå.”  HKV-skrivelsen anger antalet elevplatser på kurs 2012-14 till 60 och min stilla undran blir då om FM verkligen har ett behov av ett årligt tillskott av 60 operatörer, särskilt som vi knappast har några förband alls att operera med.

I min värld var operationer samordnad verksamhet med högre förband ur armén, marinen och flygvapnet med syfte att nå ett avgörande inom ett större geografiskt område.
I dagens FM räcker det kanske med en manöverbataljon understödda av en rote JAS 39 i CAS-roll för att kalla det en operation, men med tanke på tillgången på bataljoner och JASar  förklarar ändå inte behovet av 60…..

En annan intressant upptäckt i HKV-skrivelsen var att vi nu tydligen inte längre har några försvarsgrenar! Nu ska det uppenbarligen heta arena, åtminstone enligt den förklarande texten till den bilagda anmälningsblanketten.

Inte utbildas till chefer men ändock kunna leda operationer med sådant som inte finns och detta på en arena.
En arena är för mig en scen eller en spelplan och det är vad det mer och mer liknar; ett spel för galleriet….

Fromma förhoppningar

Av ett antal anledningar har Sverige och världen legat nere, dvs här i bloggvärlden.
Den verkliga världen ligger definitivt inte nere annat än möjligtvis för räkning, men jag nöjer mig ändå med att önska de läsare som eventuellt finns kvar en riktigt GOD JUL!

Förhoppningsvis kommer ett GOTT NYTT ÅR att möjliggöra en nystart….

Ljuva ungdomstid

Då jag läste Observationsplatsens rapport om de ryska militära ungdomsklubbarna blev det oundvikligt så att tankarna snabbt gled över i minnen från min egen ungdomstid. Utbildningen vid regementets (ja egentligen lokala FBU:s) ungdomsavdelning; veckorna i Ånn, Köpingsvik, Hemavan, Stagården och allt vad de olika FBU-lägren hette. Tänk vad man som tonåring fick resa och uppleva i olika delar av landet och tänk vad man där kunde hitta på på fritiden då man kommit upp i 17-18-årsåldern….

De olika frivilligorganisationernas ungdomsverksamheter hade stor betydelse som försvarsupplysare, som allmän ungdomsverksamhet och inte minst som rekryteringskälla för Försvarsmakten. Bortsett från allt annat hade de i detta avseende stora likheter med sina ryska/sovjetiska motsvarigheter.
Jag är inte ensam om dessa erfarenheter, Chefsingenjören återkommer ofta till sin tid i Flygvapenpojkarna och vilken betydelse den haft för hans uppväxt och yrkesval och vi är nog många som börjat våra respektive karriärer i FBU-U, Sjövärnskåren, Hemvärnsungdomen, Flygvapenpojkarna och allt vad de nu hette.

Då allting som snuddar vid folklig förankring numera verkar vara tabu inom försvarsdebatt och konkret försvarsverksamhet, trodde jag att denna ungdomsverksamhet var förklarad obsolet, onödig, politiskt tvivelaktig och att den därför var saligen avsomnad. En snabb google-runda visade dock hur fel jag hade.
Åtminstone lokalt och regionalt, där det finns ett militärt förband i någorlunda närhet, lever ungdomsverksamheten vidare i högönsklig välmåga.
Det är bara att hoppas att den får det stöd den behöver för den är kanske det sista, vid sidan av hemvärnet, vi har kvar av kopplingen till det folk som ska försvaras.

Sen kan man väl hoppas att dagens ungdomsverksamhet inte bara håller deltagarna borta från diverse olämpligheter utan att den även, som förr, skapar tillfällen till lite givande synd och nyttiga erfarenheter….

GSS//vpl

Ryssland gör det vi borde ha gjort i Sverige!
Man har där insett problematiken vid övergången till en, i slutändan helt professionell, krigsmakt med bara anställda GSS och kör därför än så länge med både anställda och värnpliktiga parallellt.
Man har dessutom haft så stora problem att rekrytera anställda soldater att man tvingats förlänga tjänstgöringstiden för värnpliktiga med kvalificerade befattningar för att kunna upprätthålla kompetens, beredskap och personaluppfyllnad.

Problemen att rekrytera beror enligt ryska media dels på att soldatyrket inte är attraktivt i Ryssland och att det saknar varje form av tradition, dels på att de förmåner man kunnat erbjuda inte på något sätt svarar mot vad som krävs för att göra jobbet attraktivt. Det blir helt enkelt för dyrt att betala vad som skulle krävas för att över tid kunna rekrytera tillräcklig kvalité i tillräckligt antal.

Hittills har man alltså löst problemet med att använda värnpliktiga i betydligt större utsträckning än vad man ursprungligen tänkt sig men två uttalanden från president Medvedev antyder att en annan tingens ordning kan vara på gång.
Vi kan inte locka till oss kontraktsanställda soldater utan att erbjuda grundläggande förhållanden för dem är kanske något man borde reflektera över även i Sverige samtidigt som Medvedevs tal inför övningsledningen för övningen Center 2011 bl a. innehöll den intressanta passusen att ….utgifter för….soldaternas löner, bra levnadsförhållanden för soldaterna….kommer att vara statens högsta prioritet antyder att medel ur den stora försvarsbudgeten kommer att styras över till rekrytering och avlöning.
Även om så blir fallet kommer det nog att dröja innan man i Ryssland helt kunnat, eller för den delen velat, lämna värnpliktssystemet.

Jag har mycket svårt för att tro på radikalt förbättrade förmåner för svenska GSS. Vi kommer att i en allt ökande grad bli beroende av idealister, MÖP-ar och äventyrslystna och den dag då vi inte kan ”locka” med någon spännande och adrenalintriggande utlandsmission kommer vi, med oförändrade förmåner, verkligen att få svårt att fylla våra kadrar.

Ryssarna var kloka, de behöll värnplikten, åtminstone tills vidare.

RIA

RIA

Return of the King

Vladimir Putin har tillkännagivit sin avsikt att ställa upp i vinterns ryska presidentval, något som hälsats med glädje av stora delar av det ryska etablissemanget men även av mannen och kvinnan på den ryska gatan.

För oss utomstående är det något av en paradox att den som beskurit yttrandefriheten, mer eller mindre omöjliggjort reellt partipolitiskt arbete, klavbundit stora delar av medierna och som, om inte uppmuntrar så i alla fall, tolererar korruption, har kunnat nå en sådan position och dessutom fått folkmajoritetens uppskattning.
Att han, formellt helt korrekt men ändå, genom konstitutionellt trixande med största sannolikhet kommer att låta sig väljas till president på nytt verkar inte på något sätt ha minskat hans folkliga popularitet. Ryssarna uppskattar uppenbarligen den starke ledaren!

Tittar man tillbaka på den ryska/sovjetiska historien är det kanske inte så konstigt. Ryssland har nästan alltid styrts av starka män med stöd av den hemliga polisen, byråkratin och ibland den ortodoxa kyrkan.
Om den starke mannen varit tsar, högsta höns i kommunistpartiet eller pseudodemokratiskt vald president/premiärminister, om den hemliga polisen hetat ochrana, tjekan, NKVD, KGB eller FSB, om byråkratin varit adelsbaserad, byggts på nomenklaturan eller på handplockade eller ditkorrumperade KGB-bröder, verkar inte ha haft någon betydelse. Utanverken må vara olika men principen den samma. Det verkar på något sätt ödesbestämt att Ryssland ska styras på detta sätt.

Hur Ryssland styrs är kanske till största delen en fråga för det ryska folket, till syvende og sist är det de som lever i landet och som måste ha det slutliga ordet om hur det ska vara. Vi må sitta vid sidan av, ha synpunkter och oja oss över vad vi anser vara avsteg från självklara och fundamentala regler och principer, universella samhällskontrakt för förhållandet mellan styrda och de styrande, mellan staten och folket och hur makt ska vinnas och kunna förloras. Det är vår absoluta rätt och en rätt vi ska utnyttja.
Samtidigt kanske vi ska visa en viss ödmjukhet och acceptera att det som är självklart och oomtvistat i vårt system kanske inte är det i ett annat; att det som uppfattas som väl fungerande och omistligt här kanske inte alls är det där. Det som är rätt i Uppsala kan mycket väl vara fel i Lund….

Den ryska inrikespolitiken och styrelseskicket har djupa historiska rötter men vad som kanske borde intressera oss mer är att även utrikespolitiken, de geopolitiska intressena och prioriteringarna, hävdandet av intressesfärer, varit i princip oförändrade genom århundradena. Oavsett om det varit Peter, Alexander, Stalin eller Putin som hållit i rodret, verkar målen vara i huvudsak desamma. Medlen kan skifta efter världsläge och tidsanda och tidshorisonten ligger ofta avsevärt längre bort än vad vi i väst verkar inse eller kan hantera; men de övergripande målen är i dessa avseenden förmodligen desamma för Vladimir Putin som de var för Peter I.
Det är här vi borde lägga fokus, det är här vi borde ha de stora synpunkterna, det är detta som borde få påverka vår egen politik och vårt eget agerande.

SvD 1
SvD 2
DN
RIA
SVT
SR

Spara och slösa

Många varningens ord har höjts om det nya yrkesförsvaret (på nysvenska = frivilligförsvaret). De allra flesta, inklusive FOI, har ansett det vara underfinansierat och att det finns stora risker för att det kommer att bli ytterligare en gökunge i det av sådana redan trånga försvarsnästet.

I budgetpropositionen kommer nu den salomoniska lösningen. Man överför medel från ett underfinansierat område till ett annat. För att kunna rekrytera och avlöna gruppchefer, soldater och sjömän och för att kunna öva dem, reduceras de långsiktiga materielanslagen. I det omöjliga valet mellan materiel och soldater valdes soldaterna.

Detta kan kortsiktigt verka alldeles rätt, det går säkert att leva på materielarvet några år till, men sen är det kört.
Att som ministern säger, nämligen att …det är inte materiel på det sättet, det handlar om att vi har en ny materielförsörjningsstrategi.
– Vi kommer nu att köpa mer färdigt materiel som fungerar tillsammans med andra länders materiel, och det skapar då resurser som vi kan flytta till Försvarsmaktens kärnverksamhet… är ett mantra som han dragit många gånger förut utan att det lyckats övertyga någon, framför allt inte materieluppköparna eller ekonomerna.

Om inte något radikalt görs, dvs antingen reella tillskott av medel eller verkliga, effektiva besparingar, kommer vi snart att ha välövade soldater utan modern materiel eller också tvärt om.
”Verkliga, effektiva, besparingar…” förresten, var kan man hitta denna tulipanaros i en organisation helt låst av politiska prestigelösningar som genomförts alldeles för fort, för oöverlagt och med blicken låst mot fjärran berg istället för mot mera näraliggande stränder.

SR Ekot
SvD
DN