Cecilia Widegren + Peter Hultqvist? Knappast

CW

Vid ett möte i slutet av 80-talet med garnisonen, kommunalpampar och representanter för Försvarsutskottet hade utskottets ordförande Arne Andersson (S) och en centerpartist som jag har för mig hette Gustafsson farit ut mot varandra och respektive partis politik så att stickor och strån rök. Vi stackars lantisar hukade oss i bänkarna.
Under den obligatoriska kafferasten såg jag till min förvåning hur de två satt hopkurade tillsammans med almanackorna i högsta hugg, ivrigt planerande en gemensam helg tillsammans med hustrurna i lämplig fritidsstuga.
Här hade man verkligen förmågan att skilja på sak och person, på politik och privatliv och min tro på politiker som ganska vanliga människor fick sig en puff.

Varför har jag så svårt att se Cecilia Widegren i samma situation med någon överhuvudtaget och allra minst med Peter Hultqvist? Varför har jag så svårt att se henne planera någonting tillsammans med någon annan än sig själv? Varför har jag svårt att se henne skilja på politik och person, på röstmaximerande partipropaganda och verklighet, på sagans spegel och den sanna bilden?
Hur kan det bli så att man får en sådan oresonlig avog inställning till någon man aldrig träffat bara utgående från den bild vederbörande försöker skapa av sig själv och genom sin argumentation? Är hon en politisk lycksökerska, en i döden partitrogen karriärpolitiker eller bara ett personvalt ytterskott från Skaraborg som halkat in på ett bananskal?
Vilket som, som nymoderat partimegafon förlorar hon mer och mer av den lilla trovärdighet hon eventuellt har haft och hjälper till att sprida ett löjets skimmer över inte bara nymoderat försvarspolitik utan även svensk försvarsdebatt som sådan. Tyvärr.

Är det något som Sverige behöver, särskilt just nu, är det sansade, kloka och lågmälda försvarspolitiker. Här platsar definitivt inte den personvalda från Skaraborg.

Å ena sidan, å andra sidan (den vi sover på…)

Det är konstigt vilket starkt grepp kålsuparteorin och relativiseringsglädjen har över den nymornade svenska säkerhetspolitiska debatten. Här nedan följer en snabb sammanfattning av hur snacket går bland alltför många i min omgivning. Varifrån kommer det? Från svenska medier av alla de slag, från debattörer och kulturpersonligheter. Framförallt från medier som koncentrerar allt på Krim och fullständigt ignorerar styrkeuppbyggnaden och övningsverksamheten kring O och S Ukraina.

Here we go:
Visst, Ryssland har (kanske, det är väl fortfarande lite oklart, eller…) ockuperat Krim och det är ju inte så bra. Carl Bildt tar som vanligt i och ryar om olagligt och brott mot folkrätten. Det ligger kanske något i det men det bor ju onekligen en massa ryssar där och Krim var ju en del av Ryssland förr och den där regeringen i Kiev har ju fascister i sig och kom till på ett tvivelaktigt sätt så en viss förståelse får man ju ha. Det hade ju till och med Reinfeldt i början och han om någon bör ju veta.

USA och NATO bråkar förstås, men de har väl ingen rätt att ha synpunkter? Putin gör väl inget annat än vad USA gjort i alla tider? Tänk bara på Panama, Grenada, Irak, Kosovo, Afghanistan eller för den delen Cuba eller Filipinerna om vi går tillbaka i historien! Snacka om inblandningar. Krim är ju bara blaha jämfört….

Det är ju en väldans tur att Ukraina ligger så långt bort som det gör och att det egentligen, historiskt, tillhör Ryssland. Det gör ju att det hela inte berör oss i Sverige. Jag förstår inte hökarna som direkt poppar upp och kräver ett starkare svenskt försvar. Varför det? Här bor väl inga ryssar och Sverige har väl aldrig varit en del av Ryssland? Om vi stärker försvaret eller, gud förbjude, går med i NATO, retar vi ju bara ryssen och skapar själva ett hot som inte finns. Vadå Gotland? Ryssarna har ju redan Kaliningrad, då är det väl NATO vi ska vara rädda för i så fall…
Om baltstaterna inte varit så snabba på att komma med i NATO hade de inte heller behövt oroa sig. Bättre goda förhållanden med grannen än med någon långt borta som kanske aldrig kommer. Förresten bor det väl en massa ryssar där också.

Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt! Putin är uppenbarligen en god försäljare och svenska folket gillar gröt. Den smakar kanske lite sämre om de läst Olle Wästbergs Brännpunktsartikel i dagens SvD.

 

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, , ,

Mycket saknades, men inte viljan

Vid den här tiden på året brukar jag leverera någon nostalgisk historia med koppling till norrlandsförbandens vinterövningar och vintersoldatens, oavsett grad, vedermödor i kylan och snön.
I år har Putin, Krim och Ukraina kommit emellan så tidsanpassningen kanske blir något skev; men det är som alltid, även om många blivit överraskade och förvånade: Verkligheten kör över alla planer och antaganden.

Nåväl, dagens sedelärande historia får väl ses som ett ibland nödvändigt avbrott i lägesuppföljningen. Den är inspirerad av vad signaturen Gormel01 skrev i en kommentar hos Wiseman för inte så länge sen. Han påstod att ett av FM stora problem idag var är att man håller på att förlora geisten, gnistan, viljan. Han skrev också att ett av den av honom så förkättrade värnpliktsarméns största tillkortakommanden var just bristen på geist. Tvångsinkallade värnpliktiga kunde inte förväntas visa upp någon större entusiasm för rikets försvar och sin egen, enligt honom, mer eller mindre säkra död.

Det var då jag kom att tänka på bandvagnsmekanikern i reptroppen ur lnuhkomp.
I nattens mörker, – 20 och med dåtidens platta ficklampa dinglande med läderflärpen i ett fast grepp mellan tänderna, utförde han sådana reparationer som normalt sett skulle krävt verkstad, inomhus, varmt och fullt ljus.
Var det verkligt komplicerat, som byte av topplockspackning, krävde han assistans i form av ficklampshållare och kaffekokare, men det var allt. Snacka om geist och vilja att lösa uppgiften. (Byte av topplockspackning på en B 18-motor låter kanske inte så märkvärdigt för den någorlunda händige hemmapularen. Tro, mig, i djupsnö, nattetid och kallt och med endast verkstygssats 1 fordonsmek till förfogande kräver det sin man.)

Längre fram i min karriär och i NB 85-org mötte jag samma inställning, återigen hos värnpliktig teknisk personal. Den dinglande platta ficklampan var bytt mot en modernare MagLite, betydligt enklare att rikta med munnen och nu var det inte bv 202 utan den notoriskt krånglande kupé-/hyttvärmaren på stabsvarianten av tgb 14. Den självklara viljan att, trots omständigheterna och allmän djävelskap, lösa uppgiften var dock den samma.
Att se vederbörande med bara händer i en massa minusgrader jobba mitt i natten för andras bekvämlighet och arbetsmiljö var upplyftande.
Det visade på ansvarstagande, stolthet över förmågan och just det som Gormel01 påstår saknades, geist.

(Att jag sen beundrar alla som har förmågan att arbeta barhänt med pilliga jobb då det är kallt, tillochmed smällkallt, är en annan sak…. Själv saknar jag den totalt. Efter att ha frött bägge händerna i barndomen och sedan sabbat all cirkulation genom ohämmat snusande, förvandlas mina händer vid kyla till två fummelklumpar och där hjälper tyvärr ingen geist i världen.)

Det här var bara några exempel. Min generella erfarenhet efter ett antal KFÖ och KFÖ/GKÖ (då jag räknar efter sju st i befattning och ett otal som instruktör) är att var det något man kunde hitta hos de flesta repgubbar så var det geist. Brister i utbildning och utrustning? Ja ibland. Brister i viljan att göra sitt bästa och att lösa uppgiften? Mycket sällan!

Åberg

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, ,

Försvara Gotland, med vad om alls?

Krisen i Ukraina har satt fart på den svenska försvarsdebatten där helt plötsligt alla vill vara med. De flesta talar om höjda försvarsanslag och många om nya mål och uppgifter för FM, men få vill konkretisera sig i termer av anslagsnivåer, förbandtyper eller förmågor.

Gott så. Det är nog bäst att invänta försvarsberedningen och sen tänka till ytterligare några varv så att det inte blir ”fort men fel”.

En av de få sakerna som blivit konkret är GOTLAND. Alla vurmar helt plötsligt för ön. Gotland ska försvaras tycker alla, men på många olika sätt och med skiftande ambition. Herr Björklund vill återuppväcka P 18:s MekB, Carl Bildt vill försvara ön med ubåtar, någon vill dominera Östersjön med lv-skyddade sjörobotar på ön och bland politiker och tyckare i övrigt finns sedan allt däremellan
ÖB säger att visserligen ska hela Sverige försvaras men att binda kvalificerade förband på ön vore att även binda en arm på ryggen. Behåll handlingsfriheten och upprätthåll förmågan att skicka förband till ön vid behov menar ÖB och bland försvarsbloggarna hävdar cornucopia? att det är för farligt att försvara Gotland på Gotland och att vapenutvecklingen på rysk sida kommer att driva oss längre och längre västerut undan bekämpningshotet. Tyckarna är alltså många och argumenten ännu fler.

I allt detta saknar jag dock några i mitt tycke mycket tunga argument.

Signaleffekten. Utan att gå in på innehållet eller styrkan är det min bestämda uppfattning att en signifikant militär närvaro på Gotland kommer att krävas för att ge önskad signaleffekt.

Signalen till omvärlden att Sverige vill och kan försvara sig och att vi vill ta en aktiv del i den säkerhetspolitiska helheten kring Östersjön, signaleffekten till svenska folket att politikerna tar omvärldsläget på allvar och, inte minst viktigt, signaleffekten till gotlänningarna att ön är en viktig del av Sverige som inte kommer att säljas ut.
Detta behöver nödvändigtvis inte innebära ett återuppståndet utbildningsförband, över tiden roterande enheter från fastlandet löser uppgiften lika bra samtidigt som det sker en kunskapsspridning inom FM.

Stabilitet och säkerhet. Sverige har blivit en säkerhetskonsument i Östersjöregionen. En anpassad militär närvaro på ön skulle hjälpa till att vända detta samtidigt som det skulle bidra till stabiliteten i ett alltmer svårbedömt omvärldsläge.  

Stabilitet skapas av förband på plats, en normalbild som skapar förutsebarhet och säkerhet hos omgivningen. Att som ÖB föreslår tillföra förband till ön vid behov, är i ett osäkert läge eller då behovet blivit akut, tvärtom spänningshöjande, destabiliserande och något som det just därför förmodligen kommer att bli mycket svårt att få ett politiskt beslut för att genomföra.

Trovärdighet. Säkerhetspolitik bygger i mångt och mycket på trovärdighet. Har vi förmågan och viljan att göra det vi säger oss kunna och vilja göra? Är doktrinen och politiken trovärdig?

Vad gäller Gotland är det inte trovärdigt att vi i en krissituation ska tillföra förband till Gotland. Eskalationsrisken och beslutsvåndan har jag redan berört, till detta kommer den bistra militära sanningen. Är vi tvåa till Gotland kommer vi aldrig dit! Likaväl som en kanske liten, men rätt sammansatt, välövad och välutrustad svensk närvaro på ön kan avhålla andra från militära äventyrligheter eller hot, likaväl utgör någon annans styrka ,om än så liten, på ön ett oöverstigligt hinder för oss att ta oss dit.

Till sist en liten reflektion till ÖB:s tillförselresonemang. Om vi, vid behov tror oss om att kunna tillföra förband till ön, torde vi nog också vid behov kunna ta dem därifrån. Om det nu, som ÖB verkar göra gällande, är så enkelt som en ren transportteknisk fråga.  

En politiskt styrd organisation….

04 februari 2014 1 kommentar

 

Ratt

Ibland ser man annonser där kommuner eller landsting söker nya medarbetare med frasen vana vid arbete i en politiskt styrd organisation meriterande.
Det låter inte särskilt svårt vid ett första påseende, men kamrater som av olika anledningar lämnat FM för en ny karriär i den kommunala byråkratin hävdar ofta motsatsen.

En politiskt styrd organisation är för många av dem en klåfingrigt styrd organisation. Målstyrning, självständighet och handlingsfrihet visar sig i realiteten ofta vara detaljstyrning, partiintriger, bypolitik, röstfiske och pampfasoner.

Om man flyttar upp detta till riksplanet tror jag att det är här vi hittar några av orsakerna till misstänksamheten och det alltmer gnisslande samarbetet mellan FM och regeringskansliet, mellan HKV och försvarsdepartementet men även den djupa misstro mot våra försvarspolitiker som finns bland försvarsanställda.
Av historiska orsaker lever man helt enkelt i olika världar med olika värderingar och helt olika syn på sina respektive roller där det är FM som haft svårast att anpassa sig till en ny verklighet.

På den riktigt gamla goda tiden hade vi sedan urminnes tider en i grunden försvarsvänlig S-regering och en försvarsbudget som aldrig var tillräckligt stor enligt somliga men som ändå räckte till det nödvändiga och lite till. Försvarsmakten och den politiska sidan hade väl inarbetade samarbetsformer och FM hade till stora delar kunnat sköta sig själv inom de ganska vida ramar som fanns innanför det ekonomiska staketet. FM var dessutom stor, komplex, mångfacetterad och svår för en utomstående att få grepp om.

Det organistoriska, kollektiva, minnet är stort och långt, mycket större och längre än vad någon befattningshavare egentligen kan överblicka. FM institutionella reaktioner och inbyggda reflexer bygger fortfarande i mångt och mycket på läget med en stabil enpartiregering och en hanterbar ekonomi; en situation som tog slut för mer än tio år sedan men som innan dess varat i nästan ett halvsekel och som satt djupa spår. De som idag sitter i FM ledning formades under denna tid och de backas, kanske omedvetet för dem, upp av organisationens inneboende tröghet.

Den situation FM nu har att hantera skiljer sig diametralt från den som under nästan 50 år format den. En radikalt krympt organisation som blivit så liten att till och med en lekman kan överblicka den och som därför inbjuder till detaljstyrning. En helt ny försvarsdoktrin som ingen är riktigt säker på vad den innebär och detta i ett alltmer osäkert omvärldsläge. En ekonomi som aldrig vill räcka till och en fyrpartiregering som spretar vad gäller försvars- och säkerhetspolitiken och där det genuina försvarsintresset från förra generationens S-politiker bytts mot ointresserade och, enligt många, okunniga och naiva karriärpolitiker.
Oavsett vilket har resultatet blivit vad som beskrivits som klåfingrighet, politiska beslut i frågor som tidigare hanterats inom myndigheten, ifrågasättanden, beslut utan konsekvensanalys vad gäller operativ förmåga och rent allmänt en hantering som av många inom och utom FM har beskrivits som opportunistiskt amatörmässig.

Detta summeras i misstro mellan myndigheten och politikerna och en FM som inte riktigt förstår hur man ska agera eller reagera.
Det kanske är så enkelt att FM ännu inte insett eller i varje fall inte helt accepterat att hon är det hon egentligen alltid har varit, en politiskt styrd organisation; mera nu än någonsin tidigare.

I en demokrati är detta egentligen ganska självklart; det är politikerna som styr och statsledningens ska kunna kräva lojalitet och följsamhet av sina myndigheter oavsett vilka som för tillfället sitter på taburetterna.
Vad de styrda i gengäld kan kräva är att de som sitter vid ratten har kunskap om fordonet, vägen och väglaget och att man vet vart man är på väg.  Då målet måste ligga väl bortom nästa valdag kan man också kräva en sådan förtänksamhet att tanken (i många betydelser) räcker hela vägen fram.

Solidarisk, men med vad?

27 januari 2014 1 kommentar

Finska vpl

Hos Wiseman förs nu en debatt bland kommentarerna till flera trådar om värnplikten, dess för- och nackdelar och om det är en särskilt klok idé att återinföra den i någon form.

Vid sidan av alla militära, ekonomiska, praktiska, tekniska mm argument och teorier som snurrar runt kommer också rättvise- och moralfrågor med i svängen.

Ett ofta återkommande argument mot värnplikt i någon form är att i ett modernt samhälle ska vi inte tvångsrekrytera människor till något så potentiellt farligt som soldat/sjöman. Ett annat är att det dessutom är synnerligen orättvist gentemot dem som inte tas ut till tjänstgöring och som följaktligen kommer minst ett år före i det livslånga racet mot lycka, välstånd och pension. Sammantaget är, anser tydligen motståndarna, värnplikt inte värdigt ett modernt, demokratiskt samhälle. De som med enstaka rösters marginal i riksdagen röstade bort värnplikten använde bl.a. dessa argument.

Sveriges säkerhet byggs solidariskt tillsammans med andra. Hot mot fred och säkerhet avvärjs i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer.
- – - -
- – - -
Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför ha förmågan att kunna ge och ta emot militärt stöd.
Målet för det militära försvaret ska vara att enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet

Så formuleras grundbulten i svensk försvars- och säkerhetspolitik, den förkättrade s.k. solidaritetsdoktrinen. I dessa frågor förväntas solidaritet från andra stater och organisationer, utan några som helst avtal eller pakter. Av solidaritet med oss förväntas andra stater sända sina värnpliktiga soldater till vår hjälp samtidigt som värnplikten i Sverige fasats ut, bl.a. med argumenten att den inte är riktigt moraliskt/etiskt försvarbar och dessutom orättvis.

Det svenska samhället sägs vara uppbyggt på jämlikhetens och solidaritetens grund. Vi ska solidariskt betala våra skatter, stödja de svaga och efter bästa förmåga hjälpa till att upprätthålla en adekvat standard på exempelvis mantrafunktionerna vård skola och omsorg.
Samtidigt är det tydligen, enligt många, inte moraliskt försvarsbart att utkräva denna medborgerliga solidaritet vad gäller försvaret av det egna landet. Den solidaritetsgärningen överlåter vi åt värnpliktiga från andra länder.

Intet nytt under solen och allt var inte bättre förr

21 december 2013 5 kommentarer

Ra 120

 

I dessa dagar av revisionsrapporter och allmän upprördhet över personal- och materielbrister i förbanden kan det vara på sin plats att återuppväcka tidigare så frekventa ord som  version, substitut, myndighetsbrist och riksd:o. Gör man det och kopplar orden till vad de stod för, blir man raskt varse att dagens situation i FM inte på något sätt är unik, att intet är nytt under solen och att allt inte var bättre förr.

Version: U-listesatt materiel utbytt mot variant av samma materielslag, ex:vis kpist m/45 i stället för kpist m/45B. Ingen större katastrof alltså, men ändå
Substitut: Materiel utbytt mot annan ”så nära man kan komma”. Ex:vis tgb 903 ist f tgb 11, gevär m/96 i st f kpist, ra 120 i st f ra 145 osv.
Myndighetsbrist: Materielen fanns inte i tillräcklig mängd inom mobiliseringsmyndigheten
Riksbrist: Materielen fanns inte i tillräcklig mängd ens inom riket

Åtminstone inom armén lurades krigsförbandschefer länge genom att förbandens förråd var välfyllda med rätt materiel inför varje KFÖ, något som möjliggjorts genom omfattande materielsnurror där bristmateriel flyttades runt mellan förbanden efterhand som det var dags för KFÖ. Det var först vid 80- och 90-talens krigsförbandsvärderingar som cheferna fick aha-upplevelser och kunskap om det verkliga läget.

Några talande exempel på OE-materiel (organistions- och effektbestämmande):
Till ra 145 (dåtidens viktigaste radiostation inom armén) skulle det finnas tre batterilådor/rastn. En i radion, en i ”ryggsäcken” och en på laddning. Sanningen/verkligheten var att det kanske fanns 2/rastn i riket! Existerande batterilådor snurrade landet runt efterhand som förbanden gjorde KFÖ…

Uthålligheten på våra rb 70-förband var synnerligen begränsad eftersom det saknades ett avgörande batteri (riksbrist) för att systemet överhuvudtaget skulle fungera

Vissa artilleribataljoner som mobiliserade i Norrland kunde initialt inte förflyttas en meter eftersom man saknade fordon. Dragbilar, ammunitionsbilar etc. var uttagna fordon som pga. brister inom mobiliseringslänet skulle komma från Göteborgsområdet/milo V. Problemet, förutom körtid relativt mobtiden, var att de som förväntades köra upp bilarna till Norrland var värnpliktiga inkallade till andra förband i andra delar av landet….

Kvalificerad ammunition till våra haub 77-förband fanns i så begränsad mängd att först då kraftsamlingsriktningen (egen och/eller fiendens) kunnat fastställas kunde uppfyllnad till RU ske genom omfördelning från sekundära riktningar.

Då uniformssystem 90 infördes vid de prioriterade fältförbanden dumpades nya och oanvända m/59 på överskottsmarknaden. Det var för dyrt att packa om och ersätta de urtvättade och slitna uniformerna, ibland tom. substitutet linnekläder, vid de lågt prioriterade lokalförsvarsförbanden.

Personal däremot, det fanns det tack vara värnplikten gott om. Om den sen alltid var rättutbildad är en helt annan sak. Första gången jag gjorde KFÖ, (som plutch i början på 70-talet) hade förbandet just omorganiserats från infbrig org 59 till NB org 69.
Materieltillförseln hade gått fortare än utbildningen så min bandvagnsförare var ett substitut, en fd. anspannskusk…

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, ,
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.