Monopolet och inflytandet hotas?

USA är en tvivelaktig vän och partner som enbart ser till sina egna behov. Se bara på den snabba vändningen vad gäller Irak och på hur utlovade leveranser av kvalificerade vapensystem uteblivit.
USA:s ekonomiska situation och jakt på energitillgångar kan mycket väl göra dagens samarbetspartner och allierade till morgondagens angripare och fiende.
Här har vi i kort sammanfattning de, enligt Pravda, SaudiArabiska bevekelsegrunderna för att i ökad utsträckning köpa vapen och annan militär utrustning från Ryssland.
Ryssland kan tillhandahålla kvalificerad materiel till konkurrenskraftiga priser och dessutom materiel som fungerar även om de sätts in mot en angripare från exempelvis USA eller UK, något som materiel från dessa länder konstruktionsmässigt påstås vara förhindrade att göra.

Att Ryssland är en stor aktör på den internationella vapenmarknaden är ingen nyhet och att man i jakten på valutainflöde och exportinkomster ständigt jagar nya kunder är heller inget nytt. Stora försäljningsvolymer håller dessutom ned priserna för den inhemska upphandlingen och reducerar kostnaderna för förnyelsen och moderniseringen av de ryska stridskrafterna.
Nytt är att man nu offererar även sina mest kvalificerade system och då till en kund där USA tidigare haft mer eller mindre en monopolställning.

Särskilt intressant är frågan om SaudiArabien aktivt försöker frigöra sig från sina kopplingar till USA och vad det skulle kunna innebära om så skedde. USA:s stöd i vidaste bemärkelse till regimerna på den Arabiska halvön har knappast sin grund i kärleken till de arabiska folken. Den ligger snarare i behovet av säkra oljeleveranser och av basområden. Om länderna i denna region skulle frikoppla sig från USA, utan att nödvändigtvis, annat än vad gäller vapenleveranser, söka sig mot Ryssland, skulle den geopolitiska och militära situationen i området radikalt förändras. Om Ryssland, förutom att leverera vapen, även skulle skaffa sig ett reellt inflytande i regionen, har verkligen den världspolitiska kartan ritats om.

Frågan är om USA stillatigande skulle kunna acceptera en sådan förändring. Enligt Pravdas analys tror man inte det i Riad och det är bl a därför man planerar att köpa kvalificerade ryska vapen som skulle fungera även om fienden skulle vara USA.

Var det nå’n som trodde något annat?

Den ryske polisofficer, Alexej Dymovskij, som gick ut på YouTube med klara avslöjanden om det som redan alla visste, nämligen att det ryska samhället är genomkorrumperat och att rättssystemet är politiskt och pampstyrt, har följdriktigt blivit avskedad.
Putin har talat sig varm mot korruptionen och trots detta har den ökat under hans presidenttid, president Medvedev verkar uppriktigt oroad och gör nog så gott han kan men ingen verkar i dagsläget tro på vare sig den genuina viljan eller de reella möjligheterna att få bukt på problemen.

Att hand outs verkar vara en förutsättning för att få någonting gjort är, om inte annat IKEA, de flesta väl medvetna om och så tillvida skiljer sig inte Ryssland från många andra stater världen över. En handtryckning här och en annan där smörjer system över hela världen. Det ryska problemet verkar vara att det går hela vägen upp i statsledningen och berör alla delar av samhällsapparaten och att det, trots alla fina ord, verkar vara accepterade självklarheter och en del av förmånspaketet för dem som nått samhällstoppen, lokalt, regionalt och centralt.

För mig är dock inte den utbredda korruptionen det mest alarmerande i Alexej Dymovskijs avslöjanden. Även om det kanske bara är en annan sida av samma mynt är dock styrningen och den otillbörliga påverkan av rättsapparaten ett avsevärt allvarligare tecken på en stat fjärran från vad den utger sig för att vara.
Det rysk/sovjetiska rättssystemet har väl historiskt aldrig varit något lysande exempel på självständighet och och oväld men att det även i det ”nya Ryssland” är politiken och pampväldet som styr mera än paragrafer och rättssäkerhet, avslöjar vad det är för typ av samhälle och rättsuppfattning vi har att göra med.

Ett land där polis och domstolar ses mera som ett medel för maktutövning, kontroll och personlig eller organisatorisk hämnd än som ett instrument för att hävda såväl statens som den enskildes rätt inom ramen för ett fastställt regelsystem, kan aldrig bli en trovärdig samarbetspartner. Om man inte kan, eller ens vill, följa sina egna lagar, sitt eget regelverk, hur kan man då förväntas följa och respektera internationella eller mellanstatliga konventioner och avtal?
Om det ryska folket inte kan lita på sina tjänstemän, sin polis, sina domstolar eller rent generellt på sin statsapparat, hur ska då världen i övrigt kunna göra det?

SvD
DN

Vapenteknik är en sak, säkerhetspolitik oftast en annan

Kunskap om olika vapensystems prestanda, för och nackdelar, både egna och eventuella motståndares, är avgörande vid all militär planläggning. Även på politisk/strategisk nivå måste man ibland ta hänsyn till specifika system och vad de innebär i form av möjligheter och begränsningar.
Diskussioner om olika systems för- och nackdelar, prestanda och frågor av typen ”vilket är bäst” och som inte är kopplade till en vidare säkerhetspolitisk analys tenderar däremot tyvärr att snabbt chansera till ett meningsutbyte mellan tekniknördar och MÖP:ar.

För att förhindra detta på denna blogg ser jag mig tvungen att t.v. förhandsgranska alla kommentarer för att vid behov kunna ”mota Olle i grind”.

HR-funktion = en Helvetes Resignation

Facktidningar brukar ofta inte vara någon nöjesläsning precis, men ibland blixtrar det till.
Denna gång i Officerstidningen och det som ytterligare förhöjer nöjsamhetsnivån är att det är ett citat ur en officiell Försvarsmaktsskrivelse som får mig att dra på munnen. Om inte bakgrunden hade varit avsevärt mindre rolig hade jag rent av gapskrattat.
Chefen för FMTM (Försvarets tele- och markteleförband), Lars-Olof Johansson lyckas med formuleringar som dryper av ironi och tillbakahållen ilska.
Olika företrädare för FMTM har uppenbarligen vid upprepade tillfällen vänt sig till FM numera helt centraliserade personaladministration (HR-funktion på nysvenska) i en intrikat fråga och då fått olika svar eller inga svar alls. Vad jag förstått rör det sig om hur man på förbandsnivå ska hantera förhållandet att anställda med likartade arbetsuppgifter som tillhör olika fackförbund och avtalsområden, vid speciella tillfällen kan ha olika ersättningsnivåer för samma typ av arbete.

För att få en lösning på problemet, som i den gamla organisationen med största sannolikhet ordnats lokalt, har Johansson vänts sig till HKV för att detta i sin allvishet ska lämna klarhet och gjort det med en formuleringskonst som gränsar till stor komik men som samtidigt speglar den tragik som blir följden av att förbandschefer avlövats sina egna stödfunktioner.

Kan arbetsgivaren fritt välja mellan vilken av flera kompetenta medarbetare som sätts in i arbetet utifrån den för tillfället billigaste lösningen för FM – utan att diskriminering, mobbning eller föreningsrättskränkning sker? Kan revisionen rikta kritik mot att inte den billigaste lösningen väljs? (Utdrag ur HKV 16 115:283 01)

Dagny kom fram till Gotland, trots allt…

Försvarsmakten genomförde i slutet av oktober beredskapsövningen Dagny II. Eftersom övningen var förvarnad i god tid kan man ju undra vilken beredskap det var som övades, men oavsett detta blev det tydligen en nyttig övning för de hela 1 600 deltagarna….

Man upptäckte flera brister som måste åtgärdas, något som i och för sig inte är något märkligt. Man upptäcker alltid brister vid övningar. Intressant och inte lite skrämmande var vilka bristerna var och vilka förmågor och beredskapsåtgärder FM uppenbarligen totalt låtit förfalla då invasionsförsvaret skrotades.

IKFN, denna Bibel för alla, i en svunnen tid, beredskapsplutonchefer, VB vid fo- och milostaber, fartygschefer och piloter, har uppenbarligen helt fallit i glömska till förmån för diverse internationella ROE.
Att IKFN är vår alldeles egen ROE för våra alldeles egna behov här hemma i Sverige och något som det ställdes krav på kunskap om, blev tydligen en aha-upplevelse; inte bara för de direkt drabbade utan även för höga vederbörande.

En annan och kanske mera skrämmande aha-upplevelse var upptäckten att det saknades beredskapsavtal med civila transportörer för att snabbt och med automatik kunna få över förband och materiel till Gotland.
Borta är uppenbarligen all planering och alla förberedelser liknande GUTEN och symptomatiskt är uttalandet från FMLOG om att det nu gäller att ta vara på de kunskaper som finns kvar i organisationen innan de som besitter den hinner gå i pension.

Att man valde Gotland som övningsobjekt var i och för sig bra; problemet är bara att kommer man tvåa till ön kommer man aldrig dit!
Inte ens då invasionsförsvaret var som starkast hade vi förmågan att återta ett redan ockuperad Gotland. Skulle ön försvaras gällde det att vara där först med tillräckligt starka förband och att ha en god och välövad förmåga att förstärka dessa.
Med en initialt oförsvarad ö, förlåt Gotlands hemvärn, hjälper inga beredskapsavtal med Gotlands- eller flygbolag i världen. Inga fjorton stridsvagnar i förråd torde heller inte göra särskilt stor nytta utan personal och ett organiserat förband på plats.

Hela Sverige ska försvaras och vi ska ha förmågan att snabbt kunna sätta in våra fåtaliga insatsförband varhelst de behövs. Det är en sund princip givet gällande förutsättningar.
Vad gäller Gotland finns dock ett litet men nog så viktigt memento: Där måste man vara från början annars kommer man inte dit, åtminstone inte vi. Inte med de resurser och förmågor vi har, har haft eller kommer att få.

Att välja bort verkligheten är att göra det alltför enkelt!

Så har då det väntade beslutet kommit, Sverige säger ja till Nord Stream. Vad jag tycker om projektet och dess säkerhetspolitiska implikationer framgår tydligt av flera tidigare inlägg; i dag är frågan mera om jag ska skratta eller gråta efter att ha läst och hört miljöminister Carlgrens argumentation och bevekelsegrunder för beslutet.
Här har vi fått möjlighet att beskåda en uppvisning i den högre politiska skolan i konsten att sila mygg och svälja kameler samtidigt som man stoppar huvudet maximalt djupt i den politiska sanden.
Genom att göra beslutet till en ren miljöfråga kommer regeringen inte bara undan risken av en oönskad konfrontation med både Ryssland och tunga EU-stater, man slipper också att dra nationella försvarspolitiska konsekvenser som skulle förorsaka kostnader alternativt omprioriteringar bort från Långtbortistan.

Om ministern är rätt citerad är det skrämmande på det sätt regeringen väljer att blunda för realiteterna i vårt närområde.
Man har, enligt Carlgren, inte fört några säkerhetspolitiska resonemang; nej man ser inga problem med en ökad rysk militär närvaro i Östersjön; ja, Sverige har tillräckliga ekonomiska resurser för övervakningen och nej, några ytterligare anslag för detta ändamål är inte aktuella.

Jag tror inte att denna blindhet främst är motiverad av rädsla för utrikespolitiska konsekvenser i Östersjöområdet. Nej, den är snarare motiverad av inrikespolitisk röstmaximeringssträvan och av Långtbortistandoktrinen. Hade man tagit en tillräcklig säkerhetspolitisk hänsyn hade man tvingats till kostsamma åtgärder på försvarssidan som reducerat möjligheterna till populära röstköpsåtgärder. Man hade även kanske tvingats minska Sveriges internationella åtaganden och därigenom riskerat att hamna utanför samvaron med de stora.

Att man överhuvud taget inte tänkt en tanke på folken i Ukraina och Vitryssland eller andra delar av Rysslands ”nära utland” är uppenbart. Då ledningen väl kommit på plats och gasen strömmar, är det fritt fram för Ryssland att hota med gaskranen mot både Minsk och Kiev utan att det kommer att påverka vare sig Berlin- eller Parisborna.

Att lyfta blicken och inse att gasledningen inte enbart är en fråga om rysk ekonomi och energiförsörjning till väst- och centraleuropa verkar inte ha varit aktuellt.
Att inse att ledningen dessutom är en del av ett storpolitiskt maktspel om regioner, inflytande och traditionella makt- och intressesfärer hade varit för svårt och stört den inrikespolitiska ankdammen.

Den enda som förmodligen är glad är Mona Sahlin. Nu försvann denna heta potatis från en eventuell rödgrön regering och deras protester nu är nog mera en formsak.

SvD
SvD
DN
DN

Ska kejsaren få nya kläder, eller…?

Vladimir Putin har uttalat sig i positiva ordalag om, kanske inte Stalin personligen, men om SSSR under Stalintiden. Statsduman har antagit lagar riktade mot den ”historierevisionism” som man hävdar försöker skuldbelägga Sovjetunionen och Röda armén för vad de gjorde under och efter VK 2 och bl a Polen och Ukraina har använd skillnaderna i historieskrivning för, främst inrikes-, politiska ändamål.

Allt detta har i väst väckt frågan om det rör sig om en statsstödd generell trend i Ryssland att hylla Stalin, det gamla sovjetsystemet och personkulten och om det är fråga om att kratta manegen för framtida politiska förändringar, en övergång till ett nygammalt system med Putin i spetsen som den dyrkade och oomstridde ledaren för ett nytt, starkt Ryssland.

Även om debatten passerat ganska obemärkt i svenska medier, har den tydligen fått en sådan omfattning och känts så obekväm att chefredaktören för Rysslands halvofficiella nättidning RIA Novosti, Svetlana Mironyuk, sett sig tvingad att mota Olle i grind och i en lång debattartikel gå ut och redogöra för tidningens (dvs Kremls?) ståndpunkt och redaktionella bevekelsegrunder.

—
—
The decades of Stalin’s totalitarian rule are a highly delicate issue for Russia, where many people still remember that dramatic period. However, we have not yet formed public consensus on its assessment. Russia needs more time, as it only rose from the ruins of the Soviet Union less than 20 years ago. We should encourage a public discussion of professional historians in the country and joint debates with colleagues from other countries representing different historical schools. But these discussions must not be allowed to become political or to complicate relations.
—
—
Man kan fråga sig vilka motiven är, har väst missuppfattat situationen eller är det fråga om ännu en maskirovka, och om hon lyckas. En sak är dock säker; skriverierna och reaktionerna visar på att historien och hur den utnyttjas, i många länder har en sprängkraft, både kulturellt och politiskt, som vi i Sverige har svårt att förstå och inse vikten av.

SvD

Gör om och gör rätt!

Enligt en dom i Länsrätten i Stockholm måste FMV göra om upphandlingen av nytt pansarterrängfordon.
Om domen överlever eventuella överklaganden måste alltså processen göras om och BAE Systems Hägglunds får en ny chans med SEP.

Att domen kommer att innebära förseningar vad gäller anskaffningen torde vara självklart men viktigare är att upphandlingen går rätt till och att FM får det fordon man vill ha, oavsett vilket det nu är eller blir.

Det går heller inte att bortse från de industri- och arbetsmarknadsmässiga aspekterna vid denna typ av upphandlingar.
Från hyllan i all ära, men då svenska staten lägger ut miljardbelopp av skattebetalarnas pengar måste staten även få ta hänsyn till den totala samhällsekonomin, till spinn off-effekter och till de långsiktiga behoven av en högklassig försvarsindustri. Dessa, men även många rent tekniska, faktorer talar för SEP och borde tillåtas väga tungt vid det nya, och förhoppningsvis slutliga, valet.

Den internationella marknaden för denna typ av fordon är stor men då den som ursprungligen beställde och bekostade stora delar av utvecklingen, nämligen Försvarsmakten, inte kunnat användas som referensanvändare i marknadsföringen, har SEP hittills varit ”död” internationellt.

Aftonbladet
Allehanda
SvD

Afghanistan igen, och igen, och igen…..

- Våldet ökar i Afghanistan,
- förlusterna, inte bara de amerikanska, ökar,
- flera bedömare befarar ett valdeltagande kring 15% i presidentvalets andra omgång,
- legitimiteten hos Kabulregeringen ifrågasätts, oavsett valutgång, allt mer,
- den afghanska narkotikan skördar måndubbelt flera offer än kriget,
- Obama vet inte vilket ben han ska stå på och resten av världen väntar på att han ska bestämma sig
- USA försöker få talibaner att, mot kontant ersättning, byta sida
- flera truppbidragande länder anmäler sin avsikt att dra sig ur

Ovanstående är en enkel sammanställning av de senaste dagarnas medierapportering kring Afghanistan; i sanning ingen särskilt uppmuntrande läsning.
En analytiker sammanfattade sin syn på hela problematiken med att vi i väst kan göra precis vad som helst; militärt, humanitärt, ekonomiskt och politiskt. En alltför stor del av afghanerna kommer ändå fortsätta att bekämpa oss och det av en enda anledning, att vi överhuvudtaget är där…..

Om man tittar bakåt i historien, från Alexander den store, via The Great Game och andra försök till kolonisation och underkastelse, Sovjets invasion och pacifiseringsförsök fram till dagens situation, verkar framtidsutsikterna inte särskilt lysande.
Den senaste propån, att vidga synsättet till att se Pakistan och Afghanistan som delar av samma problem med en gemensam lösning, är kanske militärt och politiskt korrekt men torde inte medföra någon quick fix, någon snabb lösning.
Även om man lyckas militärt pacificera regionen, torde de grundläggande problemen med en svag nationalstat, starka och självständiga klaner, en religionsuppfattning vilkens innebörd för bl a kvinnor är oacceptabel för de flesta andra, det ekonomiska beroendet av vallmoodlingen mm mm, kvarstå under lång tid.

Än en gång kanske det kommer att visa sig att förändring och utveckling måste komma underifrån, växa till sig efter ett lokalt upplevt behov och då på de egna villkoren. Påtvingade förändringar har en tendens att snabbt försvinna och ersättas av sin motsats så snart de främmande förändringskolportörerna dragit vidare.

För vår, svensk, del gäller att verkligen djupanalysera motiven till vår närvaro och effekterna, inte bara lokalt inom det egna området, utan totalt. Är vi en del av en långsiktig och varaktig lösning? Tillför insatsen långsiktiga positiva effekter för afghaner och för Sverige? Kommer ett fortsatt svenskt engagemang att innebära en reell positiv förändring med en djupgående acceptans för hur vi ser på hur man ska leva och verka i området?

Oavsett vad denna analys kommer fram till, ska vi ge våra förband och våra soldater allt det stöd de behöver för att lösa sina uppgifter så länge de är kvar där, men de ska tas hem omedelbart om vi inte är övertygade om att de gör en långsiktig och varaktig nytta!

DN 1
DN 2
DN 3
SvD 1
SvD 2
SvD 3

Ta lärdom av ryssen…

I en artikel i RIA Novosti, den halvofficiella ryska nättidningen, förklaras och försvaras den nya ryska försvarsdoktrinen som börjar gälla 2010.
Doktrinen har resulterat i ett antal höjda ögonbryn eftersom den talar om möjligheten till ”förebyggande kärnvapenanvändning” (preemptive strikes) om den ryska nationen skulle vara hotad. De flesta ögonbrynen har kanske höjts då Ryssland, i vissa speciella situationer, säger sig kunna använda kärnvapen även vid lokala konflikter.

Artikeln innehåller mycket intressant men en passus borde intressera svenska politiker och framförallt borde de ta lärdom av den:
The decision looked logical at the time since NATO’s military power was superior to Russia, and the situation has not changed much since then. On the other hand, the possibility of a dispute – let alone a military conflict – with NATO has decreased because Russia has launched a new round of dialogue with the bloc. But military doctrines stipulate basic provisions that do not take into account the current tactical situation. (Min fetstil.)

Sug på detta, svenska försvarspolitiker: Men försvarsdoktriner kräver vissa grundläggande förutsättningar som inte tar hänsyn till för tillfället rådande läge…

En universell sanning som styrde svensk försvarsplanering långt in på 80-talet, innan den ensidigt proklamerade ”Eviga freden” bröt ut, och som fortfarande, uppenbarligen till svenska politikers stora förvåning, är styrande i vår omvärld.