Härskna inte över spilld mjölk!

17 december 2014 1 kommentar

Det gråts väldigt mycket över spilld mjölk just nu på sina ställen. Det är förståeligt mtp hur försvarsdebatten rent generellt tagit fart och med de nya beslut som väntar i närtid. En försvarsminister som väcker, kanske orealistiska, förväntningar gör kanske också sitt till då det nu flaggas här och där om hur det kunde ha varit om inte….

Jag tycker att vi ska sansa oss lite grann! Det är alltid lätt att kommentera historien och döma beslutsfattare med facit i hand och idiotiska beslut är alltid idiotiska när de än tas. Men har vi så kort minne att vi inte kommer ihåg att det inte var särskilt länge sedan som den ryska armén var på gränsen till upplösning, Österslöflottan låg och rostade längs kajerna, det ryska flygvapnet stod på marken och Östersjön verkligen såg ut att bli ett fredens hav?

Inledningsvis var utvecklingen i Ryssland positiv även politisk och den allmänna euforin kändes välmotiverad. Det var i den miljön som nästan alla i ledande befattningar, militära som politiska, var rörande överens om att framtiden för Försvarsmaten låg i Långtbortistan.
Motiven var kanske lite olika. Militära chefer sökte alla möjliga utgångar för att rädda vad som räddas kunde av militär förmåga och infrastruktur medan politikerna sökte möjligheter till att både spara pengar och att ta en plats i världspolitiken. Motiven var skilda men man var överens om att Långtbortistan gällde på bekostnad av hemma och här.

Nu vet vi hur det gick. Det som upplevdes som rätt då visar sig vara åt h-vete fel  nu och pendeln fick svänga alldeles för långt.
Nu gäller att den inte får svänga för långt åt andra hållet utan att vi inser att vi måste ha en FM som flexibelt kan anpassa sig till omvärldsläget och att denna anpassningsförmåga måste bygga på en hotbilds- och omvärldsoberoende grundförmåga och baskapacitet som ska vidmakthållas över tid.

Denna bottenplatta ska bygga på en långsiktig doktrin över vad vi vill och ska försvara, FM och det civila försvarets (som måste återskapas) raison d’être; grundbulten för beredskap, prioriteringar, materielanskaffning och förbandsutveckling. Det är här tyngdpunkten i debatten borde ligga. Till vad och varför och då detta klarlagts, med vad.

Torka upp mjölken och lägg kraften på framtiden!

Sänk blicken, titta söderut!

14 december 2014 5 kommentarer

Gulfkarta

Försvarsdebatten och lägesuppföljningen har gått varm de senaste veckorna och fokus har flyttats från Krim och Ukraina till det omedelbara närområdet, till Östersjön på, ovan och under ytan. Underrättelseoperationer i Stockholms skärgård och mer eller mindre spektakulära flygövningar  har gjort detta förhållandevis lilla innanhav till en hot spot med direkta konfrontationsytor mellan Ryssland och NATO.

Om man ska tala film- och teaterspråk gäller alltså för den svenska debatten och för många andra, kommandot ”allt ljus på Östersjön” och det är kanske precis det som herrarna i Kreml vill. Allt ljus på Östersjön så att vi blir för bländade för att titta åt något annat håll. Reservofficeren tog upp detta i det mycket intressanta inlägget om Putin som Den store illusionisten. RO pekar ut riktningen mot stan-länderna, mot Iran och rent allmänt öster-söderut där Krim, Ukraina och Östersjön kanske bara är en side show längs den för Ryssland historiskt långsiktiga vägen mot ett nytt Great Game.

Det må vara på det viset men jag är övertygad om att ett mera kortsiktigt mål är betydligt mera näraliggande i tiden och geografisk synnerligen konkret och preciserat.
Oavsett Putins och Rysslands långsiktiga geopolitiska mål, måste notan betalas för den massiva upprustningen och för den senaste tidens globala show of force och det med reda pengar. Pengar som Ryssland snart inte har. Den ryska statsbudgeten bedöms vara beräknad för att balansera kring ett oljepris på 100 USD per fat men där vi det senaste året sett ett ras från 113 USD i dec 2013 till dagens drygt 60 och det finns inga tecken på att priset ska stiga, tvärt om.
Även om Rysslands valuta- och guldreserv är stor klarar man inte dagens eller ett ytterligare fallande oljepris särskilt länge, även om man radikalt sänker sina ambitioner.
Det låga oljepriset är en följd av kampen om marknadsandelar. Gulfstaterna, saudierna m fl gör allt för att konkurrera ut den USamerikanska och kanadeniska skiffer- och oljesandsoljan som har en brake even runt 80 USD per fat. Arabisk överproduktion kombinerad med global minskad efterfrågan har skapat dagens situation som fått Putins latinamerikanska allierade Venezuela på gränsen till statsbankrutt och som kommer att få den ryska ekonomin att rasa samman om något eller några år om inte priset stiger. (Inom parentes kan sägas att det vara samma mekanismer och motiv som fick Northland Resources i Pajala att kasta in handduken…).

Putin måste därför till varje pris få upp oljepriset, för att behålla initiativet, för att betala rustningsnotan, för att fullfölja sina planer vilka de nu är och för att hålla generaler och befolkning på gott humör.
Den naturliga slutsatsen blir då att det är mot Hormuzsundet, Gulfstaterna och Saudiarabien vi ska rikta våra blickar.  Det torde inte vara något problem för Ryssland att med Irans öppna eller dolda stöd, med egna dolda resurser eller köpta proxies skapa en verklig eller av marknaden uppfattad situation där produktion och distribution av Gulfområdets olja är störd. Även med mindre spektakulära åtgärder torde man under lång tid kunna upprätthålla den osäkerhet som resulterar i marknadsnervositet och höjda priser.
Detta skulle ge den dubbla effekten av pengar till den ryska statskassan och ett USA som måste splittra sig mellan NATO:s behov i Europa och egna och andra allierades behov kring Gulfen.

Alltså, sänk blicken nedåt på kartan och follow the money!

RMA, åtminstone på ordfronten

01 december 2014 1 kommentar

Det har skett en Revolution in Military Affairs i Sverige, åtminstone vad gäller försvarsdebatten.
Försvarsbloggare som tidigare behandlades med lätt överseende som MÖP:ar och som representanter för ett särintresse med rysskräck, citeras nu av både ÖB och politiker, några har fått vara med i TV och minst en har befordrats till kvällstidningskrönikör.
Wiseman och Skipper har numera inga problem att publicera sig på det stora drakarnas debattsidor och rent generellt har försvarsdebattörer som varit förpassade till bloggosfärens bakgårdar börjat tas på allvar samtidigt som tidningarnas ledarsidor tar upp försvars- och säkerhetspolitik på ett sätt och i en omfattning som inte förekommit sedan det kalla krigets kallaste vintrar.
Till detta ska läggas en försvarsminister som deltar i debatten, säger de rätta sakerna och som får med sig självaste statsministern att tillsammans med ÖB tala allvarsord om hot och om de hemskheter som kan drabba dem som besöker oss oanmälda. I sanning en RMA alltså, och allt borde följaktligen vara frid och fröjd.

Men tyvärr. Inget konkret händer. Minister Hultqvist kan inte prata upp vår försvarsförmåga och statsministerns hårda ord balanserar inte på något sätt utrikesministerns uttalanden om det rädda Sverige och den irrationella Putin.
Hur mycket det än pratas, skrivs och debatteras hänger allt till syvende och sist på pengar; pengar som inte finns eller om de finns, inte kommer Försvaret till del. De politiska låsningarna i landet är så hårda och oupplösliga att om allt ska finansieras krona för krona genom omfördelningar är det kört för FM.
De sociala transföreringssystemen är heliga för mer än ett parti så där finns inga slantar att hämta, utlandsbiståndet med sitt 1%-mål är nästan lika heligt och skulle ändå bara ge nålpengar, osv, osv. Det är bara att fortsätta, politikområde efter politikområde. Låsningar och blockpolitik blockerar varje försök att stärka FM på bekostnad av något annat.
Att eventuellt kunna ta lite från vad invandrings- och flyktingpolitiken kostar går inte ens att diskutera eftersom alla partier här har målat in sig i ett hörn de inte kan ta sig bort från även om de skulle vilja. Rasistkortet skulle genast dras, inte bara på AB Kultur och om vi förr haft rubriker om Viggen och dagisplatser var de bara en västanfläkt mot vad som skulle komma att ställas mot Super-Gripen.

Kvar är alltså bara skattehöjningar för att finansiera den nödvändiga upprustningen men även där torde det vara kört. Låsningarna är här minst lika hårda och den politiska rädslan för ett väljaruppror som störst.
Tyvärr, det krävs något större än vad som hänt det senaste året i närområdet för att insikten om behoven ska resultera i annat än vackra ord och nålpengar. Det bara det att då är det för sent.

(Sverige började återrusta 1936 med forcerade satsningar från 1940 och nådde vad som bedömdes vara tillräcklig nivå 1948….)

Räddning får kosta, men inte….

Brandbil

Kund i det stora och helgfulla  varuhuset känner röklukt och ringer 112. Larmmottagaren tvekar inför de något diffusa uppgifterna men inser de potentiella riskerna och drar stora larmet.
Räddningstjänstens insatsledaren känner, då hon kommer i täten för tre larmade stationer, även hon röklukten och beordrar direkt utrymning av hela den stora varuskrapan.

Brand- och polisbilar, ambulanser och avspärrningar, utrymda kunder och personal lockar åskådare och lokala medier som flugor till en sockerbit. Nättidningar fylls med insända läsarbilder och intervjuer med drabbade kunder. ”Det var hemskt, jag blev så rädd. Det var kränkande att tvinga ut oss innan vi hunnit handla färdigt….”
Insatsen drar ut på tiden för alla känner röklukten men ingen hittar någon brand. Tidningar och lokala medier börjar koka soppa, kör reportage om gamla brandkatastrofer, om heroiska räddningsinsatser, om räddningstjänstens splitter nya supersläckbil med supertryck i de hittills okända specialslangarna.

Efter nästan en hel dags intensiv sökande hittas till slut rökkällan. Längst ned i de slingrande källarkorridorerna, i toalettstädarnas pentry, hade en grötkastrull kokat torr och röken spritt sig genom hela varuhuset via ventilationssystemet.
Räddningsinsatsen kunde avslutas och insatsledaren meddela media och allmänhet. ”Uppgiften löst!”

I uppföljande reportage tackade varuhuschefen räddningstjänsten och sa att han ”kände sig trygg i vetskapen om att samhället hade resurser att snabbt kunna komma till undsättning.” På frågan hur mycket man förlorat i omsättning pga. det utdragna handelsstoppet svarade han: ”Dum fråga, vid såna här tillfällen får det kosta, vi kan inte ta några risker!”

Kommunalrådet som också intervjuades uttryckte sitt absoluta och fullständiga förtroende för räddningstjänstens förmåga. Påståendet att det skulle vara ett misslyckande att det tog sån tid att hitta rökkällan sa han var rent ut oförskämd. ”Att det tog tid är ganska förklarligt med tanke på hur varuhuset ser ut. Gammalt och om- och tillbyggt i många omgångar med ett otal skrymslen, gångar och prång som brandkåren måste söka igenom innan de kunde vara riktigt säkra.” Kommunalrådet avslutade med att den senaste insatsen klart visat att den termisk/kemiska rökgasdetektorn som i missriktad spariver strukits då man beställde den nya supersläckbilen verkligen behövdes och att räddningstjänsten omedelbart skulle få ett tilläggsanslag för direktanskaffning.

OBS. Sagan ovan har ingen som helst koppling till den nyss avslutade underrättelseoperationen i Stockholms skärgård. Det  inser envar att en sådan operation inte på något sätt kan jämställas med räddningsinsatser för att skydda shoppare och kommersiella värden. Att ifrågasätta om en räddningsinsats ”var värt det” eller överhuvudtaget misstänkliggöra att den överhuvudtaget genomförts finns bara inte och skulle resultera i många höjda ögonbryn.

Det är skillnad på räddningstjänst och räddningstjänst….

120px-K31_HSwMS_Visby_(8644182258)

Hultqvist, ingen ny Odenberg!

Peter_Hultqvist

Peter Hultqvist (S) har tänt ett hoppets ljus bland landets försvarsvänner. Han har de senaste åren, i opposition, sagt de rätta sakerna och hittills, som nyinsatt minister, fortsatt med det. Han har pratat klartext om den negativa utvecklingen i vårt närområde och om behovet att stärka försvaret, han har antytt ett konstruktivt nytänkande vad gäller personalförsörjningen, han vill stärka samarbetet med Finland och han har, eventuellt i harnesk med utrikesminister Wallström, uttalat sig positivt om ett fortsatt nära samarbete med NATO.
Hultqvist har dessutom en starkare ställning i det dominerande regeringspartiet än sina Alliansföreträdare i och med att han är en väl etablerad medlem i SAP partistyrelse och dess verkställande utskott (VU). Ovanpå allt detta har han utsett general Salestrand till sin statssekreterare!

Trots allt detta är det nog bäst att alla som förväntar sig att manna ska falla från himlen och att radikala positiva förändringar ska komma i närtid tar ett djupt andetag och inser de politiska realiteterna. Det enda riktigt konkreta Hultqvist har sagt är att ”försvarsberedningens överenskommelse gäller”. Positivt i sig men definitivt inget revolutionerande.
Som politisk räv vet Hultqvist att han är bunden av de politiska realiteterna. Han vet att han sitter i en minoritetsregering tillsammans med ett i grunden pacifistiskt parti. Han vet att många socialdemokratiska väljare nu väntar på diverse återställare inom välfärdssektorn, inte på kostsamma försvarssatsningar. Han vet att det inom (S) finns en traditionellt försvarsvänlig gren men även dess motsats och att det gäller att balansera dessa. Mest av allt vet han att han är en 100% partitrogen socialdemokrat som lojalt kommer att driva den politik partiet och Stefan Löfven beslutar; han kommer inte att göra någon Mikael Odenberg!

Under alliansregeringen sade vi att det var finansminister Borg som var den verklige försvarsministern´och att den till namnet utsedde bara var en megafon för finansens beslut. Även om Peter Hultqvist förmodligen väger tyngre i regeringen än vad Sven Tolgfors och Karin Enström någonsin gjorde under Fredrik Reinfeldt, måste vi inse att den nya finansministern Magdalena Andersson förmodligen är lika tung i denna regering som Anders Borg var i den förra. Även om hon inte kommer att reducera Hultqvist till en megafon är det hon som sitter på slantarna och hennes nypor är hårda. Hennes senaste utspel om att den nya regeringen kommit till ett avtorkat snarare än ett ekonomiskt dukat bord, något som kommer att kräva skattehöjningar och hårda prioriteringar, är en stark signal för att Hultqvist kommer att få kämpa kanske till och med för Försvarsberedningens överenskommelse.

Vad kan då oppositionen eventuellt göra, om man skulle vilja? Om man vill gå emot sina egna principer, följa (S) i spåren och bryta ut försvaret ur budgetpropositionen för särskild omröstning, så är naturligtvis det möjligt. Vad som däremot knappast är möjligt är att få alliansen att enas om ett gemensamt förslag med (C) i ena ytterlighetsänden och (Fp) i den andra och med ett (M) som ingen vet vad de vill i nuläget. Därmed faller förmodligen den möjligheten även om man kunnat påräkna (SD) stöd.

Summan av kardemumman blir att vi försvarsvänner ska glädja oss åt att vi fått en kunnig, engagerad och drivande försvarsminister men att vi måste inse att han sitter i en bräcklig minoritetsregering tillsammans med ett pacifistiskt parti. Omvärldsutveckling och de geopolitiska realiteterna är en sak men så är också de inrikespolitiska och ekonomiska.

Tyvärr måste nog våra politiker och deras väljare uppleva betydligt mera påtagliga händelser än Krim, Ukraina, Ryska påsken och allt vad som varit de senaste åren innan vi får se någon dramatisk förändring av Sveriges försvars- och säkerhetspolitik. Tyvärr.

I valet och kvalet och (M)akten framför allt

Då jag idag kom ned till vårt lilla köpcentrum upptäckte jag att de politiska partierna verkligen kraftsamlade så här i elfte timmen. Det var stånd, flaggor och banderoller, godis och ballonger till barnen, kaffe och propaganda till de vuxna. Vissa partier lågmälda och sakliga, andra mera aktivt (m)ånglande, men sammantaget en ganska god bild av en svensk valrörelses lokalspurt.
På en liten ort är det ofrånkomligt att man känner, eller åtminstone är bekant med, företrädare för olika partier; något som resulterade i mera personliga kontaktförsök från flera håll. Det var vid dessa som den stora skillnaden uppdagades. Hos (s), (c) och (fp) möttes jag direkt av olika versioner av ”kom inte och tala försvaret med oss! Det kan du bättre än vi. Vi är lokalpolitiker och vi snackar lokala frågor om vård, skola och omsorg. Försvaret lämnar vi till de stora pojkarna och flickorna. Ta en karamell!” Ärligt och rakt!

Hos de Nya Moderaterna var tonen en annan. De förutsatte till att börja med att jag med min bakgrund skulle rösta (m) och då jag klarade ut att det kunde de glömma, bl a. pga. partiets försvarspolitik, startade stora omvändningsarbetet. Jag kunde då  konstatera att den lokala ödmjukhet jag mötts av hos (s), (c) och (fp) definitivt saknades hos (m). Alla verkade ha gått floskelkurs hos Cecilia Widegren, alla ”satsningar” satt som berget ned till sista %-satsen eller kronan och sagan om den låga nivån hade ännu inte hunnit uppdateras så här lokalt. Då de pressades om Krim och Ukraina dök dessutom Reinfeldts initiala uttalande om ”en viss förståelse” upp.
Till slut tog man fram det tunga artilleriet: Jag som ”gammal” militär satt fast i ett förlegat tänkande, jag förstod inte de bredare sambanden i en ny värld och jag var en som argumenterade i egen sak. Just min profession diskvalificerade mig alltså från att delta i denna del av samhällsdebatten. Man ska kanske inte ta lokala ungtuppar eller trötta nämndsuppleanter på särskilt stort allvar men jag gick därifrån med en dålig smak i munnen, särskilt då jag fått svar på min sista, provocerande fråga:
Vad är viktigast? Makten eller rikets säkerhet. Svaret: Makten så klart. Så länge vi moderater har den är riket säkert.
HJÄLP!

Har jag gjort bort mig nu igen?

Dagens Brännpunktsartikel i SvD var en av de mest tänkvärda och träffande jag läst på länge.
Denna allt mer spridda inställning bland svenska myndigheter att det i första hand gäller att inte göra fel, att inte dra på sig kritik, snarare än att, kanske med viss risktagning, lösa uppgiften.

Artikeln fick mig att tänka på ett antal klyschor och talesätt från olika håll, sådana man ofta drar på munnen åt som självklarheter eller besserwissermentalitet men som ändå i grunden speglar en sanning som verkar ha gått förlorad i den byråkratiska djungeln.

En sådan självklarhet är att det aldrig är bra att gå ut till en match med målsättningen ”att inte förlora”. Detta har många fotbollslag bitter fått ångra då det blev just det som blev resultatet. Att ständigt mota, försvara sig, parera istället för att efter bästa förmåga spela, agera och utnyttja uppkomna lägen.

Inom Försvaret har vi alla i olika tappningar fått lära oss att ”obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger chef mera till last än felaktigheter i fråga om val av medel”.  För dagens generation blir det väl något i stil med att ”det är bättre att göra fel än ingenting alls” men vilket som verkar det som om myndighetssverige tolkar det som att ”gör jag ingenting kan jag inte göra fel.”

En lärare jag hade på TSR bankade i oss att ”den som ständigt följer reglementet blir aldrig hängd men vinner å andra sidan heller inga medaljer.” Nu verkar inga försöka vinna medaljer utan istället till varje pris undvika Svarte Petter.
Det viktigaste är tydligen att i varje läge följa fastställda rutiner och det är säkert bra vid just rutinärenden. Tummen i spåret och bocka av efterhand. Problemet är att man inte insett att dramatiska händelser utanför vardagen inte täcks in av rutiner eller manualer, just därför att de inte är rutinärenden. De kräver ett aktivt och kanske risktagande ledarskap utan sidoblickar på särintressen, facebookstormar eller TV:s morgonsoffor. I sådana lägen blir rutinerna istället en belastning som hämmar ett kraftfullt och innovativt agerande eftersom man inte vågar frångå dem.

Att vilja är att kunna! men vill man inget annat än att ständigt ha ryggen fri händer inte särskilt mycket.

 

Kategorier:Okategoriserade
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.