Hultqvist, ingen ny Odenberg!

Peter_Hultqvist

Peter Hultqvist (S) har tänt ett hoppets ljus bland landets försvarsvänner. Han har de senaste åren, i opposition, sagt de rätta sakerna och hittills, som nyinsatt minister, fortsatt med det. Han har pratat klartext om den negativa utvecklingen i vårt närområde och om behovet att stärka försvaret, han har antytt ett konstruktivt nytänkande vad gäller personalförsörjningen, han vill stärka samarbetet med Finland och han har, eventuellt i harnesk med utrikesminister Wallström, uttalat sig positivt om ett fortsatt nära samarbete med NATO.
Hultqvist har dessutom en starkare ställning i det dominerande regeringspartiet än sina Alliansföreträdare i och med att han är en väl etablerad medlem i SAP partistyrelse och dess verkställande utskott (VU). Ovanpå allt detta har han utsett general Salestrand till sin statssekreterare!

Trots allt detta är det nog bäst att alla som förväntar sig att manna ska falla från himlen och att radikala positiva förändringar ska komma i närtid tar ett djupt andetag och inser de politiska realiteterna. Det enda riktigt konkreta Hultqvist har sagt är att ”försvarsberedningens överenskommelse gäller”. Positivt i sig men definitivt inget revolutionerande.
Som politisk räv vet Hultqvist att han är bunden av de politiska realiteterna. Han vet att han sitter i en minoritetsregering tillsammans med ett i grunden pacifistiskt parti. Han vet att många socialdemokratiska väljare nu väntar på diverse återställare inom välfärdssektorn, inte på kostsamma försvarssatsningar. Han vet att det inom (S) finns en traditionellt försvarsvänlig gren men även dess motsats och att det gäller att balansera dessa. Mest av allt vet han att han är en 100% partitrogen socialdemokrat som lojalt kommer att driva den politik partiet och Stefan Löfven beslutar; han kommer inte att göra någon Mikael Odenberg!

Under alliansregeringen sade vi att det var finansminister Borg som var den verklige försvarsministern´och att den till namnet utsedde bara var en megafon för finansens beslut. Även om Peter Hultqvist förmodligen väger tyngre i regeringen än vad Sven Tolgfors och Karin Enström någonsin gjorde under Fredrik Reinfeldt, måste vi inse att den nya finansministern Magdalena Andersson förmodligen är lika tung i denna regering som Anders Borg var i den förra. Även om hon inte kommer att reducera Hultqvist till en megafon är det hon som sitter på slantarna och hennes nypor är hårda. Hennes senaste utspel om att den nya regeringen kommit till ett avtorkat snarare än ett ekonomiskt dukat bord, något som kommer att kräva skattehöjningar och hårda prioriteringar, är en stark signal för att Hultqvist kommer att få kämpa kanske till och med för Försvarsberedningens överenskommelse.

Vad kan då oppositionen eventuellt göra, om man skulle vilja? Om man vill gå emot sina egna principer, följa (S) i spåren och bryta ut försvaret ur budgetpropositionen för särskild omröstning, så är naturligtvis det möjligt. Vad som däremot knappast är möjligt är att få alliansen att enas om ett gemensamt förslag med (C) i ena ytterlighetsänden och (Fp) i den andra och med ett (M) som ingen vet vad de vill i nuläget. Därmed faller förmodligen den möjligheten även om man kunnat påräkna (SD) stöd.

Summan av kardemumman blir att vi försvarsvänner ska glädja oss åt att vi fått en kunnig, engagerad och drivande försvarsminister men att vi måste inse att han sitter i en bräcklig minoritetsregering tillsammans med ett pacifistiskt parti. Omvärldsutveckling och de geopolitiska realiteterna är en sak men så är också de inrikespolitiska och ekonomiska.

Tyvärr måste nog våra politiker och deras väljare uppleva betydligt mera påtagliga händelser än Krim, Ukraina, Ryska påsken och allt vad som varit de senaste åren innan vi får se någon dramatisk förändring av Sveriges försvars- och säkerhetspolitik. Tyvärr.

I valet och kvalet och (M)akten framför allt

Då jag idag kom ned till vårt lilla köpcentrum upptäckte jag att de politiska partierna verkligen kraftsamlade så här i elfte timmen. Det var stånd, flaggor och banderoller, godis och ballonger till barnen, kaffe och propaganda till de vuxna. Vissa partier lågmälda och sakliga, andra mera aktivt (m)ånglande, men sammantaget en ganska god bild av en svensk valrörelses lokalspurt.
På en liten ort är det ofrånkomligt att man känner, eller åtminstone är bekant med, företrädare för olika partier; något som resulterade i mera personliga kontaktförsök från flera håll. Det var vid dessa som den stora skillnaden uppdagades. Hos (s), (c) och (fp) möttes jag direkt av olika versioner av ”kom inte och tala försvaret med oss! Det kan du bättre än vi. Vi är lokalpolitiker och vi snackar lokala frågor om vård, skola och omsorg. Försvaret lämnar vi till de stora pojkarna och flickorna. Ta en karamell!” Ärligt och rakt!

Hos de Nya Moderaterna var tonen en annan. De förutsatte till att börja med att jag med min bakgrund skulle rösta (m) och då jag klarade ut att det kunde de glömma, bl a. pga. partiets försvarspolitik, startade stora omvändningsarbetet. Jag kunde då  konstatera att den lokala ödmjukhet jag mötts av hos (s), (c) och (fp) definitivt saknades hos (m). Alla verkade ha gått floskelkurs hos Cecilia Widegren, alla ”satsningar” satt som berget ned till sista %-satsen eller kronan och sagan om den låga nivån hade ännu inte hunnit uppdateras så här lokalt. Då de pressades om Krim och Ukraina dök dessutom Reinfeldts initiala uttalande om ”en viss förståelse” upp.
Till slut tog man fram det tunga artilleriet: Jag som ”gammal” militär satt fast i ett förlegat tänkande, jag förstod inte de bredare sambanden i en ny värld och jag var en som argumenterade i egen sak. Just min profession diskvalificerade mig alltså från att delta i denna del av samhällsdebatten. Man ska kanske inte ta lokala ungtuppar eller trötta nämndsuppleanter på särskilt stort allvar men jag gick därifrån med en dålig smak i munnen, särskilt då jag fått svar på min sista, provocerande fråga:
Vad är viktigast? Makten eller rikets säkerhet. Svaret: Makten så klart. Så länge vi moderater har den är riket säkert.
HJÄLP!

Har jag gjort bort mig nu igen?

Dagens Brännpunktsartikel i SvD var en av de mest tänkvärda och träffande jag läst på länge.
Denna allt mer spridda inställning bland svenska myndigheter att det i första hand gäller att inte göra fel, att inte dra på sig kritik, snarare än att, kanske med viss risktagning, lösa uppgiften.

Artikeln fick mig att tänka på ett antal klyschor och talesätt från olika håll, sådana man ofta drar på munnen åt som självklarheter eller besserwissermentalitet men som ändå i grunden speglar en sanning som verkar ha gått förlorad i den byråkratiska djungeln.

En sådan självklarhet är att det aldrig är bra att gå ut till en match med målsättningen ”att inte förlora”. Detta har många fotbollslag bitter fått ångra då det blev just det som blev resultatet. Att ständigt mota, försvara sig, parera istället för att efter bästa förmåga spela, agera och utnyttja uppkomna lägen.

Inom Försvaret har vi alla i olika tappningar fått lära oss att ”obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger chef mera till last än felaktigheter i fråga om val av medel”.  För dagens generation blir det väl något i stil med att ”det är bättre att göra fel än ingenting alls” men vilket som verkar det som om myndighetssverige tolkar det som att ”gör jag ingenting kan jag inte göra fel.”

En lärare jag hade på TSR bankade i oss att ”den som ständigt följer reglementet blir aldrig hängd men vinner å andra sidan heller inga medaljer.” Nu verkar inga försöka vinna medaljer utan istället till varje pris undvika Svarte Petter.
Det viktigaste är tydligen att i varje läge följa fastställda rutiner och det är säkert bra vid just rutinärenden. Tummen i spåret och bocka av efterhand. Problemet är att man inte insett att dramatiska händelser utanför vardagen inte täcks in av rutiner eller manualer, just därför att de inte är rutinärenden. De kräver ett aktivt och kanske risktagande ledarskap utan sidoblickar på särintressen, facebookstormar eller TV:s morgonsoffor. I sådana lägen blir rutinerna istället en belastning som hämmar ett kraftfullt och innovativt agerande eftersom man inte vågar frångå dem.

Att vilja är att kunna! men vill man inget annat än att ständigt ha ryggen fri händer inte särskilt mycket.

 

Kategorier:Okategoriserade

Ett krig är ett krig är ett krig

Underrättelseläget är osäkert, åtminstone det öppna. Vi vanliga dödliga får förlita oss på OSINT och utgående från alla you-tubeklipp, tweets, mer eller mindre sannfärdiga tidningsartiklar eller blogginlägg kan man bara dra en slutsats. Det pågår ett, visserligen oförklarat men dock, krig i Europa. Inte ett inbördeskrig, inte en storskalig terroristbekämpning eller vad som helst annat, utan ett krig. Ett krig med mekaniserade förband, kvalificerat artilleri, luftvärn av olika typer och modernitet och nu senast luftstrider.

Vad som är säreget med detta krig är att ingendera parten vill kalla det för vad det är. Ukraina eftersom man inte vill dra in Ryssland officiellt med allt vad det innebär; från utökade energisanktioner till en öppen insats av kvalificerade delar av den ryska krigsmakten. Ryssland för att man inte vill ådra sig ännu skarpare internationella reaktioner och sanktioner och, kanske framför allt, eftersom denna förtäckta form av aggression fungerar alldeles utmärkt hittills.

Till skillnad mot en annan aktuell konflikt, den mellan Israel och Hamas där de mediala och politiska skyttegravarna och åsiktspolerna sedan länge är grävda och fastställda, har det ukrainska kriget skapat problem bland svenska medier. Om det nu inte är ett krig, fastän det är det, är då en masskadesituation efter raketartilleribeskjutning värt samma krigsrubriker som israeliska flyganfall mot Gaza? Om det nu inte är dödssäkert bevisat intill tredje led att det är rysk materiel som används av upprorsstyrkorna, vågar vi skriva att det är så?

Eftersom konflikten är ny, inga färdiga ståndpunkter finns att falla tillbaka på bland journalister, proffstyckare och kulturarbetare och eftersom den ena parten är SSSR arvtagare som USA är starkt kritiskt till har man fått det svårt. Traditionell USA-misstänksamhet mot den gamla idolens kanske klandervärda agerande…. Bäst att ligga lågt och koncentrera trycksvärtan på det säkra kortet Israel istället.

Samma läge kan man ana hos svenska politiker. En situation som inte skulle kunna inträffa, som ligger utanför traditionella åsikter eller politiska ställningstaganden och som direkt motsäger vad man påstod för bara något år sedan. Att kalla verkligheten för vad det är, nämligen krig i vårt närområde, skulle ju dessutom ställa krav på åtgärder rörande svensk försvarsförmåga som man för död och pina inte vill ta i. Gärna löften om något i en avlägsen framtid med förhoppningen att det hemska man inte vill veta av ska klinga av och lösa sig på något sätt så man inte behöver fullfölja det man lovat. Därför vill man inte kalla en spade för en spade eller ett krig för ett krig. Det skulle ju innebära krav på omedelbara åtgärder här och nu, inte något kanske sen och då.

Det är tur för både politiker och journalister att Israel, Hammas och vård-skola-omsorg finns så att man slipper reagera på, eller rent av agera mot, ett krig som är ett krig men som för guds skull inte får kallas för ett krig. Åtminstone inte i Sverige, här och nu.

Kategorier:Okategoriserade

Att vilja är att kunna, men vill man inte…

Jag satte mig ned för att författa mitt något uppgivna avskedstagande från försvarsbloggandet. (Resultat finns sparat som utkast…..) Man kan inte vara annat än uppgiven då ett krig pågår i Europa, NATO samlar sina styrkor i vårt omedelbara närområde, Putindoktrinen som alla ville tro var för invärtes bruk sätts i full verkställighet, Ryssland upprustar i övrigt  materiellt, verbalt och förmågemässigt och Sveriges statsministers kommentar är att han har förståelse för folks oro.
Då förståelsen inte sträcker sig längre än till ett fortsatt sparande på Försvaret (RB 5 mm), resulterande i att en redan anorektisk organisation slutligt kommer att svälta ihjäl innan de valtaktiska förstärkningslöftena hinner verka ut, om de nu var avsedda att någonsin komma till genomförande, kan man inte annat än sucka djupt.

Krim och Ukraina har fått försvars- och säkerhetsfrågor att segla upp på agendan inför valet till politikernas stora förtret. De vill tala jobb, vård, skola och omsorg. Inte försvar som de inte kan, inte är intresserade av och där de förutsätter att läget är detsamma i valmanskåren.
Därför är det uppenbart att de, både regeringsallians och opposition, nu bedriver fördröjningsstrid i väntan på valet och med en tyst förhoppning om att allt ska ebba ut och återgå till någon form av ordning innan de hamnar i ett läge där de måste agera där och då, inte med löften om åtgärder om två-tre mandatperioder.

Det är denna naiva och verklighetsfrämmande vänta och se-attityd och den alltför tydliga motviljan att överhuvudtaget ta tag i frågan som fick mig att drabbas av akut uppgivenhet. Våra ledande politiker visar nu att de inte kan, vill eller vågar ta tag i eller ens närma sig en akut fråga med bäring på både kort och lång sikt bara för att den ligger utanför vad de trodde var möjligt och som inte fanns ens i deras vildaste fantasier. I stället för att visa ledarskap och förmåga till situationsanpassning gömmer man sig bakom en kaskad av tomma ord och löften bortom horisonten samtidigt som man med tätt slutna skygglappar hoppas att det man inte ser heller inte finns eller åtminstone försvinner innan man verkligen, kanske av någon annan, tvingas göra något.

Vi har de politiker vi förtjänar, men förtjänar vi verkligen detta?

 

Kategorier:Okategoriserade

Cecilia Widegren + Peter Hultqvist? Knappast

CW

Vid ett möte i slutet av 80-talet med garnisonen, kommunalpampar och representanter för Försvarsutskottet hade utskottets ordförande Arne Andersson (S) och en centerpartist som jag har för mig hette Gustafsson farit ut mot varandra och respektive partis politik så att stickor och strån rök. Vi stackars lantisar hukade oss i bänkarna.
Under den obligatoriska kafferasten såg jag till min förvåning hur de två satt hopkurade tillsammans med almanackorna i högsta hugg, ivrigt planerande en gemensam helg tillsammans med hustrurna i lämplig fritidsstuga.
Här hade man verkligen förmågan att skilja på sak och person, på politik och privatliv och min tro på politiker som ganska vanliga människor fick sig en puff.

Varför har jag så svårt att se Cecilia Widegren i samma situation med någon överhuvudtaget och allra minst med Peter Hultqvist? Varför har jag så svårt att se henne planera någonting tillsammans med någon annan än sig själv? Varför har jag svårt att se henne skilja på politik och person, på röstmaximerande partipropaganda och verklighet, på sagans spegel och den sanna bilden?
Hur kan det bli så att man får en sådan oresonlig avog inställning till någon man aldrig träffat bara utgående från den bild vederbörande försöker skapa av sig själv och genom sin argumentation? Är hon en politisk lycksökerska, en i döden partitrogen karriärpolitiker eller bara ett personvalt ytterskott från Skaraborg som halkat in på ett bananskal?
Vilket som, som nymoderat partimegafon förlorar hon mer och mer av den lilla trovärdighet hon eventuellt har haft och hjälper till att sprida ett löjets skimmer över inte bara nymoderat försvarspolitik utan även svensk försvarsdebatt som sådan. Tyvärr.

Är det något som Sverige behöver, särskilt just nu, är det sansade, kloka och lågmälda försvarspolitiker. Här platsar definitivt inte den personvalda från Skaraborg.

Å ena sidan, å andra sidan (den vi sover på…)

Det är konstigt vilket starkt grepp kålsuparteorin och relativiseringsglädjen har över den nymornade svenska säkerhetspolitiska debatten. Här nedan följer en snabb sammanfattning av hur snacket går bland alltför många i min omgivning. Varifrån kommer det? Från svenska medier av alla de slag, från debattörer och kulturpersonligheter. Framförallt från medier som koncentrerar allt på Krim och fullständigt ignorerar styrkeuppbyggnaden och övningsverksamheten kring O och S Ukraina.

Here we go:
Visst, Ryssland har (kanske, det är väl fortfarande lite oklart, eller…) ockuperat Krim och det är ju inte så bra. Carl Bildt tar som vanligt i och ryar om olagligt och brott mot folkrätten. Det ligger kanske något i det men det bor ju onekligen en massa ryssar där och Krim var ju en del av Ryssland förr och den där regeringen i Kiev har ju fascister i sig och kom till på ett tvivelaktigt sätt så en viss förståelse får man ju ha. Det hade ju till och med Reinfeldt i början och han om någon bör ju veta.

USA och NATO bråkar förstås, men de har väl ingen rätt att ha synpunkter? Putin gör väl inget annat än vad USA gjort i alla tider? Tänk bara på Panama, Grenada, Irak, Kosovo, Afghanistan eller för den delen Cuba eller Filipinerna om vi går tillbaka i historien! Snacka om inblandningar. Krim är ju bara blaha jämfört….

Det är ju en väldans tur att Ukraina ligger så långt bort som det gör och att det egentligen, historiskt, tillhör Ryssland. Det gör ju att det hela inte berör oss i Sverige. Jag förstår inte hökarna som direkt poppar upp och kräver ett starkare svenskt försvar. Varför det? Här bor väl inga ryssar och Sverige har väl aldrig varit en del av Ryssland? Om vi stärker försvaret eller, gud förbjude, går med i NATO, retar vi ju bara ryssen och skapar själva ett hot som inte finns. Vadå Gotland? Ryssarna har ju redan Kaliningrad, då är det väl NATO vi ska vara rädda för i så fall…
Om baltstaterna inte varit så snabba på att komma med i NATO hade de inte heller behövt oroa sig. Bättre goda förhållanden med grannen än med någon långt borta som kanske aldrig kommer. Förresten bor det väl en massa ryssar där också.

Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt! Putin är uppenbarligen en god försäljare och svenska folket gillar gröt. Den smakar kanske lite sämre om de läst Olle Wästbergs Brännpunktsartikel i dagens SvD.

 

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, , ,
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.