Debatten dog med takhöjden

Med tanke på hur genommilitariserat och beredskapsinriktat hela det svenska samhället var ända in mot början av 1980-talet, är det förvånande och intressant hur snabbt, i relation till den tid det var så, försvars- och säkerhetsdebatten nästan försvunnit i svenska medier och i den svenska politiken.
I medierna lever den ett jojo-liv där olika politiska utspel pliktskyldigast kommenteras men inte debatteras; där sådana som Bo Pellnäs slänger ut en brandfackla som direkt avfärdas av det politisk korrekta för att sedan falna och dö.
Regeringens inriktningsproposition får några korta dagar i strålkastarljuset medan oppositionens partimotioner om försvaret knappast bevärdigas med ens de mest rudimentära kommentarer eller analyser.
Utvecklingen i Ryssland, Rysslands agerande och olika uttalanden av ryska politiker förbigås utan närmare kommentarer eller analyser, FOI:s senaste delrapport om den ryska utvecklingen omnämns i ett ledarstick för att sedan glömmas och grävas ned av medierna.
NATO:s och USA:s uppenbara inringningspolitik gentemot Ryssland förbigås med samma tystnad som Rysslands allt tydligare försök att skapa ett energileveransmonopol gentemot Västeuropa.
Endast då utlandsstyrkan kommer under eld, vaknar medierna, men då utan någon seriös debatt.

Detta gäller ”gammelmedierna”. I bloggossfären rasar debatten, eller åtminstone inläggen. Någon verklig debatt blir det ändå inte eftersom det är vi redan frälsta som hela tiden går runt i ring och kommenterar varandra. Seriösa debattörer blandas med MÖP:ar och ”det-var-bättre-förr”-nördar.
Vissa, exempelvis Strilaren och Wiseman, får ett visst genomslag utåt, men då inte vad gäller övergripande försvars- och säkerhetsfrågor utan mera vad gäller interna problem inom Försvarsmakten eller pengarullning till tvivelaktiga projekt eller förmågesatsningar.

Förr, och ibland också nu, pliktskyldigast, i den politiska retoriken, var försvaret av avgörande betydelse för Sveriges plats och trovärdighet på den åtminstone regionala arenan. Debatten levde i medierna, politiker och militärer publicerade sig i tidningarna och unga, framåt officerare skrev debattböcker om säkerhetspolitik och försvarets utveckling och framtid. Nu? Tystnad, konformitet och politisk korrekthet.
Ett sant uttryck är att ”där alla tänker lika blir det inte mycket tänkt”.
Frågan är om någon tänker överhuvud taget; åtminstone inte högt.
Kanske är det alldeles för lågt i tak, både inom Försvaret och bland de politiska partierna.