Arkiv

Posts Tagged ‘USA’

Evig vänskap, åtminstone tills vidare….

Så har då Reinfeldt, Tolgfors och ÖB intervjuats i intervjuhörnan i Lissabon. Omgivna av alla tänkbara NATO-insignier fick de chansen att visa att ”vi är minsann med; även om vi inte är det….”

Nu var det dock inte detta utan det symboliska handslaget mellan presidenterna Medvedev och Obama saken gällde. Inte bara Ryssland och USA utan Ryssland och NATO har nu gjort en nystart. Ingendera parten utgör något hot mot den andra och Ryssland ska minsann vara med i robotskölden mot slemma skurkar som Iran och Nordkorea; ja kanske ska man rentav i en odefinierad framtid bli medlem i NATO. ”Ingenting är omöjligt….”
Allt detta stämmer ganska väl med olika ryska uttalanden de senaste åren om att den pågående ryska militärreformen syftar till att skapa förband lämpade för småskaliga strider i gränsområdena och för att möta terrorism och separatism i unionens sydostasiatiska delar; uttalanden parade med proklamationer om att det storskaliga manöverkriget tillhör historien.

Om man nu i Kreml menar allvar med sina uttalanden och handskakningar västerut och om det ligger någon som helst långsiktighet i detta borde politikerna i Peking istället dra öronen åt sig desto mer.
För om nu NATO och USA inte längre är några potentiella fiender måste man ju fråga sig varför Ryssland gör de enorma satsningar på sin krigsmakt som man gjort, gör och aviserat att man tänker göra.
I Peking måste man ju allvarligt fundera på varför Ryssland målmedvetet bygger upp sin offensiva kapacitet med återtagen och förbättrad förmåga till storskaliga luftlandsättningar, nya fartyg för transoceana amfibieoperationer, nya stridsfordon, nya eller uppgraderade flygplan, inklusive strategiskt bombflyg, och varför man övar, inte bara antiterroroperationer utan även, storskalig manöverkrigföring på hög operativ nivå. Om nu NATO och USA inte längre är den självklara motståndaren, de som så sent som för något år sedan enligt flerstämmiga ryska uttalanden var ”styrande krigsfall”, vilka är det då som skulle motivera den pågående ryska återrustningen.
Kvar i ekvationen finns endast Kina….

Om nu en eventuell rysk hothelomvändning österut blir alltför svårsmält och om man ska ta tövädret västerut på allvar finns egentligen bara en lösning på gåtan.
Bortsett från stormaktsambitioner och nationell prestige är det kanske så att man i Kreml insett att militär förmåga är en fråga om långsiktighet och med en investeringshorisont på minst 10-20 år.
Att det rör sig om sådant som redan måste finnas på plats om och när behovet uppstår och att en trovärdig och efter respektive stats läge och ambitioner anpassad lägstanivå ständigt måste upprätthållas; oavsett för tillfället rådande politiska konjunkturer. Dessa kan skifta betydligt snabbare och oftare än vad någon kan förutse eller militärt förbereda sig för.
Det kanske inte är Kina utan just detta som man insett i Moskva på samma sätt som man gjort det i exempelvis Oslo och Helsingfors.
Om man får tro exempelvis FOI kommer den svenska lägstanivån och vår ambition kanske mera att styras av den möjliga/troliga gökungen yrkesförsvar än av geopolitiskt läge och reella behov.

SvD 1
SvD 2

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, , , ,

Frankrike irriterar USA, än en gång….

Det eventuella ryska köpet av det franska amfibieattackfartyget Mistral med medföljande know how och tekniköverföring för en fortsättning på ryska varv, har fått USA att vakna.
Även om man från amerikanskt håll hävdar att detta är en rent fransk-rysk fråga kommer man ändå att, bilateralt och inom ramen för NATO, ta upp det eventuella köpet med fransmännen där man ska diskutera hur man ”bäst stärker stabiliteten i området”. Man vill även säkerställa att ”alla olika konsekvenser blivit utredda och belysta”.

Det är lätt att förstå USA:s irritation då en NATO-allierad står i begrepp att sälja förutsättningarna för Ryssland att utmana USA på ett område där man tidigare haft näst intill monopol; global maktprojektion och det ligger inte lite sarkasm i kommentaren att ”Frankrike aldrig dolt sin beredvillighet att rucka på principer då det gäller att upprätthålla vinstgivande förbindelser med den som tillhandahåller stora delar av landets olja och gas”. Till detta kan man väl tillägga att Frankrike aldrig varit bäst i NATO-klassen vad gäller lyhördhet till amerikanska intressen eller önskemål. I slutändan har alltid de nationella intressena kommit främst och fransmännen tar nog ganska lätt på amerikanskt smäll på fingrarna om man samtidigt kan tjäna pengar och säkra energileveranser.

Nu utgör väl vare sig ett eller flera Mistral-fartyg något hot mot USA:s globala intressen, till det krävs kompletteringar i form av skydds- och understödsfartyg och fler än det enda hangarfartyg Ryssland har idag. De kan dock utgöra en avsevärd förmågeförstärkning lokalt och regionalt i exempelvis Svarta Havet eller Östersjön och om Ryssland har viljan och ekonomin att fullfölja sina planer på ytterligare hangarfarrtygsgrupper kan Mistral-klassen komma att skapa problem även för USA.
Det är dock främst det regionala/europeiska perspektivet som är aktuellt på medellång sikt (10-15 år?) och det är förvånande att Frankrike inte tagit med det i kalkylen. Här står man i begrepp att hjälpa Ryssland att förstärka den offensiva förmågan i just de områden som utgör flaskhalsar i den ryska energidistributionen till väst- och centraleuropa.

RIA
The Washington Post

Pravda = sanning…

Jag har ofta hävdat att vad som skrivs i ryska nätmedier i ämnen rörande försvars- och säkerhetspolitik oftast varit i säck innan det kommit i påse; dvs att dessa nätkrönikor och analyser är ett uttryck för de tankar och åsikter som inte kan framföras officiellt men som Kreml ändå vill få ut, alternativt att de används som försöksballonger för att känna av reaktioner och opinioner.
Jag har också tidigare vid olika tillfällen skrivit om Rysslands uppenbara oro för vad de uppfattar vara en pågående USA/NATO-inringning av landet och att Ryssland i sin försvarsplanläggning fortfarande, eller kanske snarare återigen, ser en konflikt med USA/NATO som ett av sina styrande krigsfall.

Om RIA Novosti och The Moscow Times står för de mera sansade, underbyggda och återhållna analyserna, svarar Pravda för ett mera explicit och ibland provocerande uttryckssätt. Oavsett vilket, ger en artikel i just Pravda, med belysande exempelcitat nedan, en något oroande bild av de tankar som det kanske är Kreml som försöker föra ut ”bakvägen”. De rimmar i så fall illa med det officiella Rysslands utåt visade strävan till förbättrade relationer med både USA och NATO.

…Det är direkt kopplat till USA:s militärdoktrin syftande till att etablera ett heltäckande övertag, dvs militär dominans på land, till sjöss, i luften och i rymden över alla andra stater i världen.
– – –
Det finns fn 700 amerikanska militärbaser utanför USA och landet driver ett omfattande projekt för att utöka NATO genom att ansluta så många som möjligt av Östeuropas forna socialiststater och stater som tidigare varit delar av Sovjetunionen.

USA strävar också att militärt ringa in både Ryssland och Kina med fartygsbaserade robotar, baser i grannländer, högteknologiska vapen i Taiwan och genom att upprusta små antiryska klientstater som Georgien. Amerikanska baser etableras också i det sydamerikanska Colombia, omedelbar granne till Venezuela, ett land som strävar mot ett socialistiskt alternativ till USA:s dominans i regionen.

De som beskrivs i artikeln vad gäller amerikansk basering och gruppering är väl i huvudsak korrekt och välkänt. Mera intressant är väl tolkningen. Vare sig de ryska farhågorna är tagna ur luften eller om artikeln ger en korrekt bild av USAmerikansk doktrin och hegemonisträvanden är det de ryska reaktionerna och framtida åtgärderna som, naturligtvis tillsammans med USA och amerikanskt agerande, kommer att avgöra om Hufvudstadsbladet hade rätt då man för ett tiotal år sedan hävdade att det kalla kriget tog aldrig slut; Det tog bara en paus under Rysslands inledande kaos.

Pravda

Vad angår oss Afghanistans affärer? Mycket!

10 februari 2010 3 kommentarer

Av förståeliga och tragiska skäl har Afghanistan och Sveriges deltagande i ISAF blivit aktuella i den svenska debatten.
Någon snabb svensk urdragning lär inte vara aktuell, därom råder bred politisk enighet, men hos (V), bland många debattörer och ledarsidor (främst AB) varierar viljan till ett fortsatt engagemang från klart sviktande till omedelbar urdragning. (Inom parentes kan man sedan fråga sig om det bara är Sverige som ska dra sig ur eller om hela världssamfundet ska lämna Afghanistan militärt. Kritiken och kraven luktar lite grann av att då det blir farligt ska vi överlåta åt andra att stå för riskerna, kostnaderna och eventuella spridningshot på hemmaplan….)

Bland de sansade förespråkarna för ett svenskt tillbakadragande framförs många goda argument och väcks flera relevanta frågor; det som får mig att förundras är istället de som kräver ett tillbakadragande av en enda orsak, nämligen att insatsen leds av NATO och att USA är inblandat.
För dessa, och de är många, är motiv, resultat, alternativ eller följder ointressanta. Motiven kanske är goda, resultaten ibland hoppingivande, alternativen oklara och följderna eventuellt oacceptabla. Detta är ändå fullkomligt ointressant så länge NATO och USA finns med i bilden. Detta faktum uppväger allt annat och är orsak nog att kalla hem den svenska kontingenten, oavsett eventuella negativa konsekvenser.

Motviljan och tveksamheten gentemot NATO har våra politiker skapat själva genom det kalla krigets neutralitetsretorik och den spänner över hela det politiska fältet, även om tyngdpunkten ligger vänsterut.
Aversionen, hos somliga rentav hatet, mot USA, är en mera ideologiskt betingad företeelse som dessutom till delar grundlagts av USA självt genom landets agerande på världsarenan.

Det rena USA-motståndet är en sak, sekteristiskt präglat och kanske av liten inrikespolitisk betydelse. NATO-motståndet är en annan. Det ligger djupare, är mera spritt och skär över partigränserna.
När ytterligare svenska förluster kommer, och särskilt om vi skulle hamna i en masskadesituation, kommer med största sannolikhet motståndet mot vårt deltagande att öka och den politiska viljan, av inrikespolitiskt taktiska skäl, att minska. Av än större inrikespolitiskt intresse är att ett ökat motstånd mot vårt ISAF-deltagande även kan komma att innebära ett ökat ifrågasättande av NATO rent generellt och, återigen av inrikespolitiskt taktiska skäl, försvåra eller än en gång skjuta upp den förutsättningslösa NATO-debatt vi så väl behöver.
Så tillvida kan alltså den svenska ISAF-insatsen, precis som våra politiker säger fast av andra skäl, få en direkt inverkan på vår nationella säkerhet och försvarsutformning.

SvD 1
SvD 2
SvD 3
AB 1
AB 2

Komplettering tnr 101755:
Ett talande exempel på ett mindre sakligt inlägg typiskt för vad man kan hitta hos dem som inte har andra argument än ”kryperi för kapitalet” hittar man här. AB 3

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, , , ,

En bra affär är då bägge är nöjda…

Efter Georgienkriget och det ryska erkännandet av utbrytarprovinserna Abchazien och Sydossetien, har förhållandet mellan NATO och Ryssland varit nedfruset. Redan innan var det klart nerkylt, bl a pga den planerade robotskölden i Polen/Tjeckien och ett ibland något irrationellt agerande av den ryska NATO-ambassadören Dmitry Rogozin.
Nu verkar en upptining vara på gång med möten på högsta militära och diplomatiska nivå. De grundläggande motsättningarna torde vara kvar; vare sig Ryssland eller NATO har väl egentligen ändrat sina uppfattningar, så man kan ju fråga sig vad som ligger bakom dessa försök till bättre förhållanden.

Svaret är väl som nästan alltid pragmatism och verklighet. Om man kopplar Brysselsamtalen till de återupptagna bilaterala samtalen mellan Ryssland och USA om begränsning av strategiska vapen blir svaret det enkla: Bägge parter tjänar på det. De grundläggande motsättningarna kvartstår med i specifika frågor där det ligger en vinst för bägge parter att komma överens kommer man också överens.

Ryssland är oroad över den accelererande islamiseringen längs sin sydgräns och bland de forna sovjetrepublikerna i detta område. Man ser en klar risk för terrorattacker, för avfall ur intressesfären av vissa av Stan-staterna och för en politiserad religionsutövning hos de muslimska befolkningsgrupperna. Med dessa hot och risker i bakgrunden är olika former av stöd till USA:s insats i Afghanistan eller till bekämpning av terrorism och piratverksamhet ett billigt pris. Indirekt gynnar de Ryssland och krasst uttryckt låter man USA i detta avseende svara för skyddet av landets sydgräns.
Vad NATO och USA bjuder, förutom detta skydd är kanske inte lika uppenbart. Förmodligen kan vi anta att ett NATO-medlemskap för Georgien är skrivet i stjärnorna, att robotskölden kanske inte skrivs av men bara blir några Patriotbatterier, att Ukraina, oavsett valutgång hamnar i samma NATO-malpåse som Georgien.

USA kanske bjuder lite till, utanför NATO-ramen. Att man var en strategisk kärnvapenmakt var länge efter SSSR fall, Rysslands enda grund till att kunna kalla sig en stormakt och till kunna kräva plats bland de stora kring olika förhandlingsbord. Just kärnvapenförmågan var också något man upprätthöll, vidmakthöll och förbättrade oavsett läget i övrigt bland stridskrafterna. Klart är också att smakar det så kostar det och det är nog så att moderniseringen av de konventionella stridskrafterna och omstruktureringen av främst armén fått stå tillbaka för vidmakthållandet av stormaktsstatusen på kärnvapenområdet.
Framgång i de nystartade SALT-förhandlingarna och en ömsesidig fortsatt begränsning av kärnladdningar och vapenbärare skulle för Ryssland frigöra medel för den nu prioriterade konventionella förmågan samtidigt som USA skulle tjäna PR-poäng och även de pengar. Krigen i Irak och Afghanistan är ju inte precis billiga och landets ekonomi inte på topp.
Utan att behöva backa i några av de verkligt stora frågorna söker man alltså överenskommelser där man ser möjligheter att komma fram och där bägge tjänar på det. Samtidigt ska man inte bortse från att även de små stegen, om de är många, leder framåt.

RIA
RIA

NATO, en fågel eller fisk?

Wiseman tar i ett långt och intressant inlägg upp flera mycket viktiga frågor som han tycker borde ha varit med på agendan för Folk och Försvars rikskonferens. En av frågorna är den om ett svenskt NATO-medlemskap och konsekvenserna av att Sverige inte är med i denna försvarsallians.
Att frågan i grunden inte är militär utan politisk, även om den naturligtvis har avgörande militära implikationer, är viktig att understryka, men att som Wiseman förklara den svenska tveksamheten i termer av ett indoktrinerat svenskt NATO-motstånd eller att inte betala försäkringspremien är att förenkla problematiken lite väl mycket.

Svenska folkets tveksamhet gentemot NATO är nog betydligt mera komplicerad än att det skulle vara fråga om endast ett indoktrinerat motstånd. Visserligen har flera av våra politiska partier länge antingen varit rena motståndare eller vacklat i sina ställningstaganden och visserligen har mantrat ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” trummats in i generationer av svenskar, men jag tror att det är andra orsaker som utgör grunden för den fortfarande stora tveksamheten.

En är den historiska erfarenheten. I den, ofta mycket förenklade, officiella historieskrivningen har Sverige klarat sig undan två världskrig genom en, visserligen mycket pragmatisk och anpassad, neutralitet och under det kalla kriget gav vår officiellt alliansfria ställning landet en röst i världen som vida översteg vår faktiska position och betydelse. Kort sagt frågar sig fortfarande en stor del av det svenska folket varför vi ska frångå ett vinnande system. Att världen förändrats och att vår politik under det kalla kriget till delar vilade på den andra delen av mantrat som nu totalt glömts bort, nämligen ”…stött av ett efter våra förhållanden starkt försvar” har ännu inte hunnit ikapp det folkliga medvetandet, ett medvetande som dessutom förmodligen inte insett att vi idag i praktiken saknar en reell nationell försvarsförmåga.

Att det skulle vara fråga om att ”inte betala försäkringspremien” ska nog snarare tolkas som att många av de presumtiva premiebetalarna helt enkelt inte gillar bolaget! All politik i en demokrati styrs i slutändan av väljarna och för många av dessa, oavsett partitillhörighet, är NATO inte längre en försvarsallians för kollektiv säkerhet, utan ett verktyg för global maktutövning och hävdandet av en något diffus västerländsk kultur- och politikhegemoni med starka USA-förtecken. Så länge dessa åsikter och stämningar finns i valmanskåren kommer våra politiker att fortsätta att tassa kring den heta NATO-gröten.
Eftersom samma politiker de senaste tio-femton åren dessutom med emfas hävdat att vi lever vid den eviga fredens hav och att risken för krig eller andra konflikter i vår del av världen är försumbar, har effekten blivit att folket, dvs väljarna, med fog kan fråga sig varför man då ska gå med i den försvarsallians man av de tidigare nämnda orsakerna redan är tveksam till.

Nej, något indoktrinerat svenskt NATO-motstånd är det inte fråga om, däremot följden av nästan ett sekels pragmatiska politik, fört av ett litet land som med tur och skicklighet klarat sig bra genom att inte ta ställning.
Det är bara att hoppas att det inte blir den hårda verkligheten som visar att vi nu lever i nya tider som kräver en ny politik. Turen kan inte hålla hur länge som helst.

Varför inte pröva ”norsk reset”??

i ljuset av av förra årets konflikt mellan Moskva och Tbilisi, ”gaskriget” mellan Ryssland och Ukraina och de senaste Ryska-Vitryska storskaliga övningarna, får NATO inte bli alltför optimistiskt vad gäller omstarten av förhållandet med Ryssland, allt enligt Estlands president Toomas Hendrik Ilves.
Samtidigt framför han ett starkt önskemål om att NATO, som ett svar på de ryska övningarna, ska genomföra motsvarande storskaliga övningar med markstridskrafter i Baltikum.
Den, mellan medlemsstaterna roterande, fyrgrupp av stridsflygplan som svarar för incidentberedskap och hävdande av luftrummet över de baltiska staterna är inte tillräcklig för att trovärdigt markera NATO:s närvaro, allt enligt Ilves.

Man kan förstå Ilves nervositet. Även han måste ha insett att de baltiska staterna i princip är konventionellt oförsvarbara mot ett ryskt angrepp och att deras medlemskap i alliansen förmodligen mera är följden av stundens politiska eufori vid frigörelsen än av en sund och realistisk analys.

Ilves motvilja mot att dra alltför stora växlar på de eventuellt upptinande förhållandena mellan Ryssland och USA/NATO är förståelig och motiverad.
Hans förslag om stora NATO-övningar är det däremot inte.
En sådan åtgärd vore definitivt ett steg mot ett nytt kallt krig och skulle dessutom skapa förhoppningar hos balterna som NATO i ett skarpt läge inte kan uppfylla.

RIA Novosti

Hur gammal heter du ifrån då….

Vi människor har ett evigt behov av att kunna identifiera oss och andra, att känna samhörighet med något eller några, allt för att kunna hitta rätt i omgivningen och bland människor och i olika miljöer.
Vi identifierar oss med och genom vårt yrke; på frågan vad sysslar du med? svarar vi jag är snickare/lärare/officer eller vad det nu är, inte jag arbetar som …. Yrket är en del av vår person och något som identifierar oss, för oss själva så väl som för andra.

Exempelvis stockholmare, kanske sedan flera generationer, anser sig i grunden vara smålänningar, skåningar eller värmlänningar; allt för att skapa sig en identitet och för att få något att hänga upp sig och livet på. De mest hängivna går med i olika landskapsföreningar för att behålla kontakten och för att stärka en identitet de anser vara viktig.
Ute i stora vida världen är de däremot alla svenskar, en lite vidare identitet men som är mera gångbar och som säger mera för omgivningen.

I USA är man texikan, från Kaliforninen, NY eller vad det nu kan vara men om det gäller att gå med i olika identitetsskapande föreningar är det religion eller etnicitet som gäller. (Jag är jude, polskamerikan, grek, sicilianare…)
Ute i stora vida världen är de dock alla amerikaner; en alldeles speciell identitet som de är stolta över.

Nu till den avgörande frågan: Kommer en svensk, en tysk, en engelsman eller en spanjor någonsin att på stranden i Papaya, för den nya bekanstskapen, att presentera sig som europé på samma sätt och med samma självklara stolthet som då texikanaren i motsvarande situation svarar att han är amerikan, eventuellt kompletterat med ”från Texas”?

En nationell identitet svarar mot en kulturell, historisk, politisk och språklig gemenskap; svårgripbar och grundlagd sedan generationer men ändå självklar för dem som omfattas av den.
Om vi inte inom bara någon generation lyckas skapa en sann europeisk identitet, kommer EU att vara ett dödfött projekt, en koloss på lerfötter skapat av välmenande politiker som inte varit i takt med folken, eller som av rädsla för just folken, valt att skapa organisationerna ändå och hoppas på tiden.

Det stolta och självklara svaret jag är en europé, från Tyskland lär vi få vänta på….och lika länge kommer vi att få vänta på ett EU som, vad gäller utrikes- och säkerhetspolitik, talar med en, och för omvärlden trovärdig, tunga!

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, , , ,

Don’t worry, be happy…

27 september 2009 5 kommentarer

Hufvudstadsbladet i Helsingfors har hävdat att ”det Kalla kriget aldrig tog slut, det tog bara en paus under Rysslands ekonomiska kollaps efter Sovjetsunionens fall”. Andra har talat om det Kalla kriget 2, ett nytt kallt krig, med kanske andra förtecken, som startade då ett nyvaknat och rustande Ryssland började utmana USA:s hegemoni och EU:s sammanhållning.

I en krönika i RIA Novosti hävdar Polens förre premiärminister Leszek Miller att världen inte är på väg in i ett nytt kallt krig eller att det gamla startat om. De förutsättningar och förhållanden som gradvis byggdes upp under perioden 1946-1989 föreligger helt enkelt inte längre.
Det Kalla kriget karaktäriserades av ideologiska motsättningar som inte längre är aktuella, umgänget mellan väst och öst var krigiskt i allt utom att vapnen inte talade, rustningskapplöpningen pågick hela tiden och människor levde i skräck för kärnvapenkriget. De två blocken var varandras uttalade fiender, inställda på att besegra varandra, ideologiskt, ekonomiskt eller, ytterst, militärt och bägge var övertygade om att just de skulle vinna.

Dessa förutsättningar är, enligt Miller, inte giltiga längre. Även om motsättningar finns är ingendera parten inställd på att besegra den andre; man kan ha skilda åsikter i olika frågor, men man är inte fiender.
Även om samhällssystemen är olika finns inte samma ideologiska konflikt som under det Kalla kriget och några andra konflikter med verklig potential att återstarta ett kallt krig finns inte heller.
Georgienkriget är hittills det enda tillfälle då det hettat till efter 1989, men viktigt är att USA stödde president Saakasvhili, inte av ideologiska skäl som den sista utposten mot den ryska faran, utan av strikt geopolitiska orsaker, allt enligt Miller.

Att Ryssland skulle kunna eller vilja utnyttja energivapnet för att nå avgörande fördelar tror inte Miller på. Det vore kontraproduktivt och skulle förmodligen skada Ryssland mer än Västeuropa. Ryssland är helt enkelt beroende av gas- och oljeinkomsterna för sin fortsatta modernisering och uppbyggnad. Så långt Polens förre premiärminister Leszek Miller.

Om nu det inte är fråga om ett nygammalt kallt krig och det inte finns några riskfyllda grundläggande motsättningar mellan USA, EU och NATO på den ena sidan och Ryssland på den andra, måste, åtminstone jag, ställa mig frågande till en mängd andra faktorer som skapar osäkerhet och frågetecken kring sakens verkliga läge, till Rysslands avsikter och till landets långsiktiga mål i åtminstone vårt närområde.

För småstater i ytterkanten av västs tyngdpunktsområde är Medvedev- och Putindoktrinerna en realitet. Den ryska militära upprustningen lika så, där för Östersjöstaterna de återskapade landstignings- och luftlandsättningsförmågorna är särskilt oroande.
Stora övningar i gränsområdena och till havs med styrkesammansättningar och genomföranden som rimmar illa med de officiella syftena att bekämpa terrorister utan mera liknar de förutsättningar som gällde under just det Kalla kriget, hårda ord till och direkt inblandning i grannstater, envist hävdande av rätten till det ”Nära utlandet”, stingsligt skyddande av den egna tolkningen av historien är bara delar av verkligheten omkring oss, listan kan göras lång.

Det är mycket möjligt, kanske rentav troligt, att de förutsättningar som skapade ”det gamla” Kalla kriget inte finns längre, det är mycket möjligt, till och med troligt, att USA och Ryssland inte är varandras uttalade fiender längre. Detta är dock inte till stor hjälp för Sverige eller andra småstater i Rysslands närhet som ser hur Rysslands militära förmåga bara ökar och hur den politiska självmedvetenheten tar sig uttryck i diverse doktrinära uttalanden av hotfull karaktär; detta utan att kunna säkert avgöra vilka de långsiktiga avsikterna är. Det faktum att världen inte längre är lika polariserad med två maktblock stående mot varandra gör också att Sveriges mellanställning blivit än mer tydlig. Det tidigare underförstådda och självklara stödet från USA/NATO är inte lika självklart längre. Vi kan inte längre räkna med att ”min fiendes fiende är min vän” eftersom de forna fienderna inte är det längre.

Sveriges reaktion, åtminstone vad gäller försvarspolitiken, har hittills varit att stoppa huvudet i sanden, att titta åt andra hållet och att desperat söka förklaringsmodeller som tonar ner alla risker och bromsar kraven på påtagliga nationella åtgärder. Detta är en riskfylld chanstagning som det bara är att hoppas aldrig blir synad.

RIA Novosti

Redigering
Jag kan så här i efterhand inte låta bli att länka till en artikel som illustrerar vartåt det ryska samhället är på väg, eller i vart fall visar hur svårt det är att greppa för oss som inte lever i det.

Gärna en Afghanistandebatt, som en del av något större….

Stöd Våra Soldater”Ta hem våra förband från Afghanistan, de gör ingen nytta och om de gör det är det som ett instrument för den amerikanska neokolonialismen! Om vi överhuvudtaget ska ha ett försvar, ska det vara hemma för att kunna släcka skogsbränder och leta efter vilsegångna åldringar!”
”Det finns inga militära hot mot Sverige, därför ska vi anpassa och utnyttja våra resurser till insatser som skyddar oss mot asymmetriska hot och som samtidigt ger humanitära effekter i insatsområdet!”

Där har vi, lätt raljerande och i komprimerad form, de åsikter som står mot varandra vad gäller både afghanistanmissionen speciellt och den svenska försvars- och säkerhetsdoktrinen i allmänhet.

Själv har jag alltid hävdad Sverige först – Långtbortistan sedan, dvs att eventuella resurskrävande utlandsmissioner ska komma i fråga först då vi har en trovärdig nationell förmåga på hemmaplan.
Visserligen är de asymmetriska hoten som motiverat Afghanistaninsatsen reella och högst påtagliga och visserligen är de militära hoten mot Sverige i dagsläget mycket små, men de negativa konsekvenserna av en felbedömning av dessa hot är, ställda i relation till de asymmetriska, fullständigt oacceptabla; därav mitt ställningstagande.

Det innebär inte att jag sällar mig till dem som kräver ett omedelbart svenskt uttåg ur Afghanistan. Nu är vi där, vi har tagit på oss ett ansvar och gjort ett åtagande gentemot både det afghanska folket och mot FN m.fl. Ett uttåg skulle dessutom allvarlig skada vår trovärdighet som säkerhetspolitisk partner.
Så länge som insatsen gynnar både Afghanistan och Sverige ska vi vara kvar.

Claes Arvidsson skriver i SvD att våra politiker och opinionsbildare stoppat huvudena i sanden. Regeringen vad avser de nationella hoten och oppositionen och proffstyckare rörande Långtbortistan. Alla bör de dra upp skallarna och komma fram till ”hemma först, borta sen”. Då vi nått dit kan vi börja fundera på ”både och”, annars blir det med säkerhet ”varken eller”.