Mycket saknades, men inte viljan

Vid den här tiden på året brukar jag leverera någon nostalgisk historia med koppling till norrlandsförbandens vinterövningar och vintersoldatens, oavsett grad, vedermödor i kylan och snön.
I år har Putin, Krim och Ukraina kommit emellan så tidsanpassningen kanske blir något skev; men det är som alltid, även om många blivit överraskade och förvånade: Verkligheten kör över alla planer och antaganden.

Nåväl, dagens sedelärande historia får väl ses som ett ibland nödvändigt avbrott i lägesuppföljningen. Den är inspirerad av vad signaturen Gormel01 skrev i en kommentar hos Wiseman för inte så länge sen. Han påstod att ett av FM stora problem idag var är att man håller på att förlora geisten, gnistan, viljan. Han skrev också att ett av den av honom så förkättrade värnpliktsarméns största tillkortakommanden var just bristen på geist. Tvångsinkallade värnpliktiga kunde inte förväntas visa upp någon större entusiasm för rikets försvar och sin egen, enligt honom, mer eller mindre säkra död.

Det var då jag kom att tänka på bandvagnsmekanikern i reptroppen ur lnuhkomp.
I nattens mörker, – 20 och med dåtidens platta ficklampa dinglande med läderflärpen i ett fast grepp mellan tänderna, utförde han sådana reparationer som normalt sett skulle krävt verkstad, inomhus, varmt och fullt ljus.
Var det verkligt komplicerat, som byte av topplockspackning, krävde han assistans i form av ficklampshållare och kaffekokare, men det var allt. Snacka om geist och vilja att lösa uppgiften. (Byte av topplockspackning på en B 18-motor låter kanske inte så märkvärdigt för den någorlunda händige hemmapularen. Tro, mig, i djupsnö, nattetid och kallt och med endast verkstygssats 1 fordonsmek till förfogande kräver det sin man.)

Längre fram i min karriär och i NB 85-org mötte jag samma inställning, återigen hos värnpliktig teknisk personal. Den dinglande platta ficklampan var bytt mot en modernare MagLite, betydligt enklare att rikta med munnen och nu var det inte bv 202 utan den notoriskt krånglande kupé-/hyttvärmaren på stabsvarianten av tgb 14. Den självklara viljan att, trots omständigheterna och allmän djävelskap, lösa uppgiften var dock den samma.
Att se vederbörande med bara händer i en massa minusgrader jobba mitt i natten för andras bekvämlighet och arbetsmiljö var upplyftande.
Det visade på ansvarstagande, stolthet över förmågan och just det som Gormel01 påstår saknades, geist.

(Att jag sen beundrar alla som har förmågan att arbeta barhänt med pilliga jobb då det är kallt, tillochmed smällkallt, är en annan sak…. Själv saknar jag den totalt. Efter att ha frött bägge händerna i barndomen och sedan sabbat all cirkulation genom ohämmat snusande, förvandlas mina händer vid kyla till två fummelklumpar och där hjälper tyvärr ingen geist i världen.)

Det här var bara några exempel. Min generella erfarenhet efter ett antal KFÖ och KFÖ/GKÖ (då jag räknar efter sju st i befattning och ett otal som instruktör) är att var det något man kunde hitta hos de flesta repgubbar så var det geist. Brister i utbildning och utrustning? Ja ibland. Brister i viljan att göra sitt bästa och att lösa uppgiften? Mycket sällan!

Till flydda tider återgår…

Vid den här tiden på året, dvs tiden för norrlandsförbandens vinterKFÖ, brukar jag komma med en nostalgisk betraktelse till glädje för dem som var med och till förundran för dem som inte var det…

Jag börjar dock i nutid och med mina kontakter inom Kungl. Flottan. Via dessa har jag de senaste åren blivit försedd med sjöstridsbyxa 90 (tror jag de heter). Ett alldeles utmärkt fritidsplagg vintertid som i och med att de är fodrade gör att man oftast slipper långkalsongerna. Det mest utmärkta med dem är dock att Flottan insett hängslenas alla fördelar och att denna viktiga utrustningsdetalj ingår i byxpaketet.

Om vi nu backar X antal år och lämnar Flottan för norrlandsinfanteriet och uniform m/58 alt m/59, hamnar saken i en helt annan dager. Inga reglementerade hängslen här inte. Om du som enskilt lärt dig uppskatta denna tilläggspersedel, var det bara att skaffa dem på eget initiativ och bekostnad. Jag tillhörde dem…
Efter ett antal vinterövningar började jag dock att starkt tvivla på hängslenas värde och användbarhet för en norrlandsinfanterist i fält och så här i efterhand har jag kommit fram till att någon på arméstabens utrustningsavdelning dragit samma slutsatser och aktivt motarbetat det som passade utmärkt hos flottörerna.

Tänk er själva. Vinter, kallt, snö, läskiga skogen och en bra bit in på övningen då det Stora Behovet pockar på omedelbar uppmärksamhet. Det som för flottören är en enkel sak i värme och relativ bekvämlighet blir för den hängselförsedde skidinfanteristen till en halvdagsförrättning.
Vi tar det moment för moment efter det att du kommit till lämplig plats:
* Ta av dig kpisten och häng den på lämplig gren.
* Gör sammalunda med stridsselen (OBS: Försiktighet, akta glastermosen i ryggväskan.)
* Häng av dig skyddsmasken men inte på samma gren, då går den av (grenen alltså…)
* Kräng av dig vindrocken (det var ju smällkallt….)
* Gör sammalunda med snöblusen
* Knäpp upp och ta av dig vapenrocken
* Dra ylletröjan över huvudet (kallt som sagt var….)
* Dra ned hängslena
* ÄNTLIGEN, dra ned byxorna och gör det du ska. (Passa dig så att byxorna inte fylls med snö eller med…..)

Så där, puh. Nu är det bara att köra allt baklänges, utom möjligtvis det allra sista i sista momentet, för att då du är klar, upptäcka att tolklaget sedan länge försvunnit och du står där ensam i skogen med dina hängslen.
Den utan hängslen hade klarat sig med det sista momentet, hunnit ta en slurk ur termosen och häktat på nästa tolklag…
(Inom parentes sagt, har jag upptäckt att byxorna i fältuniform 90 är förberedda för hängslen med isydda hällor. Det kanske följer med hängslen nu också??? Måste i så fall bero på att man inte övar vintertid, i Norrland, tillräckligt länge…)

Those were the days…

Vinter-KFÖ

Chefsingenjören kommenderade för ett tag sedan GIV AKT och öppnade därmed åter sin nostalgibox som varit stängd en tid. Nästan samtidigt rapporterade Observationsplatsen om rysk grundläggande skidutbildning någonstans långt borta i Sibirien; något som naturligtvis rörde vid minnessträngarna hos varje sann norrlandsinfanterist. Detta sammantaget fick mig att spänna på mig Vita Blixten för att ge mig ut i minnenas vita snömoln; denna gång för att landa i en KFÖ mot slutet av 1970-talet.

Vid den tiden var jag RO/Lt och ställföreträdande kompanichef för ett norrlandsskyttekompani org 69 med en gammal erfaren K-kaptensräv som chef. (Det var för övrigt vid denna KFÖ som jag för första gången kom i kontakt med vpl X som jag skrivit om vid ett tidigare nostalgianfall…).

Nåväl och till saken. Kaptensräven hade med spaningsgruppen försvunnit för att med bataljonens samlade rekognoseringsstyrka (ett hiskehärke av förstärkt kompanis storlek som troddes kunna uppträda dolt och oupptäckt i fiendens närhet….) förbereda varje sann vinter-KFÖ:s obligatoriska slutanfall mot den lede fi:s röjningstät.
Kvar vid kompaniet alltså lilla jag, som under mitt första riktigt självständiga befäl på angiven tid och längs angiven väg skulle föra fram kompaniet till den heliga delningspunkten (DP).  Nu var det dock inte bara eget kompani, utan i sin allvishet hade bataljonchefen dessutom behagat marschunderställa en granatkastarpluton och en trossomgång bandvagn, dvs ytterligare c:a tio bandvagn 202 med tolkande trupp att lägga till kompaniets egna och lika många….
Alla som fört fram ett sådant skidtolkande bandvagnståg i mörker med släckt belysning längs varierande spårkvalitéer vet vad gummibandsmarschdjup är. De vet också det tänjbara i begreppet samband där ra 130 med automatik skapade sin egen radiortystnad; oavsett vad som anbefallts.

Från start till kolonnbildningspunkten (KP) var det c:a 35 km längs ett myller av plogade och oplogade (och därmed svårupptäckta) skogsbilvägar där hälften inte ens fanns på kartan. Det var stolt som en tupp över min orientering och mina tidsberäkningar som hade jag tid att några km från KP göra halt, samla ihop gummibandet och i täten för ett militärt förband anmäla mig för brigadchefen som tagit sig tid att komma ut i skogen för att följa en liten sketen bataljons(+)-KFÖ med totalt bara c:a 1 500 – 2 000 man inblandade.
(Hur många man deltar i dagens arméns slutövning eller vad den nu kallas?)

Från KP var det enklare; här var spåret märkt och röjt så de sista milen fram mot DP gick geschwint. Det var då vi närmade oss DP som jag märkte att allt inte var riktigt som det förmodades skola vara. Udda bandvagnar och soldathopar stod vid sidan av spåret och till slut var det stopp! Av K-räven fanns inte ett spår, det enda kända ansiktet var kompaniets uppdykande spaningsgruppchef som meddelade något om ”gått åt helvete….kör in i väntläge här…utspisa varm dryck….”

Vad som inträffat var att chefen styrka B hade läst HStorm och istället för att som vanligt och planenligt låta sig slaktas mellan plogkarmarna fanns nu skyddsstyrkor långt ut i terrängen kring ”röjningstäten”. Den tänkta DP hölls av fienden och den väl planlagda och vid flera tidigare KFÖ genomförda slutstriden övergick till en synnerligen tillämpad tillställning där det ”fragmenterade stridsfältet” bara var förnamnet…

Det var vid detta tillfälle grunden las till vad jag sedan mer och mer blev övertygad om, nämlígen att våra norrlandsförband var fantastiska, särskilt efter övergången till NB 85, vad gällde att komma fram, att underhålla strid i väglöst land, att utnyttja vinter, snö och kyla till egen fördel; ja kort sagt allt som inte hade med själva striden att göra. Här var vi istället, om inte chanslösa så näst intill! Med skydd endast av vårt uniformstyg, snön och senare bandvagnsplasten, förväntades vi genomföra Finska vinterkrigets mottistrider till fots eller på skidor mot en modern, mekaniserad motståndare med samverkande stridshelikoptrar och i en allt annat än hälsosam splittermiljö.
De beräknade förlusterna var skyhöga och något det talades tyst om…

Då vi så äntligen började gå in i NB 2000, en organisation som verkligen hade möjligheten att göra det som krävdes och som vi inblandade trodde på, då var sagan slut och de särskilda norrlandsförbanden avvecklades snabbare än snön smälter i dagsmejan en solig marseftermiddag….

Vintersoldat

Nu är det Vasaloppstider men det var också en gång KFÖ-tider för Norrlandsförbanden. Mars, med oftast mycket snö, rejält kalla nätter och soliga senvinterdagar. Jag har haft förmånen att få följa samma krigsförband under tre KFÖ, 16. norrlandsskyttekompaniet (därav förledet i mitt URL). Först ställföreträre som nykläckt reservofficer, sen som chef och något mera erfaren reservare och sedan ytterligare en gång som karriärväxlad yrkesofficer.
Men nu var det inte om mig, utan om värnpliktsförsvarets folkliga förankring, sociala funktion och granatgevärssoldaten X det skulle handla. X var sjukvårdsman i grggruppen i 2. nskplut; han var dessutom, trots sina vid första tillfället unga år, svårt nersupen, gravt alkoholiserad och en fullvärdig A-lagare. Han hade utan några som helst svårigheter kunnat bli frikallad av en mängd medicinska och sociala skäl, men så icke.
Vid tre KFÖ var han först på plats vid F-skedets mobiliseringsövning, någorlunda uppstagad och nykter och han var bland de sista att ge sig av efter den avslutande vården och förrådsställningen.
X tillförde förmodligen inte särskilt mycket vad gäller plutonens pansarbekämpningsförmåga men han gjorde så mycket annat. Han tog sin uppgift som sjukvårdsman på stort allvar, han var en gudabenådad snöskottare vid förläggningsarbeten, han kunde trolla fram torr ved ur vilken surskog som helst och han var den självutnämnde och evige mathämtaren vid alla tider på dygnet. Mest av allt var han dock pulkdragare. Iförd sin standardmundering, dvs m/58-byxor, vindrocksfodret över en undertröja, kpist, sjvväska 06 och Olles brorsa som pricken över i, slet han med gruppens ena pulka i alla lägen och väder, i alla snöförhållanden och dag som natt. Svetten sprutade, andningen flämtade och spritfläsket dallrade men han gav aldrig upp, vare sig pulkan eller humöret.

Vid varje KFÖ pratade jag med X och frågade om han verkligen hade där att göra; om han inte riskerade att ta livet av sig med sitt slit samtidigt som han smygsöp dygnet runt, om han inte skulle acceptera en självklar frisedel. Icke. För honom var en KFÖ vart fjärde år något han såg fram emot. Då fick han möjlighet att känna sig både behövd och nyttig, då fick han chansen att umgås med andra än sina A-lagskompisar, då kunde han bidra med något och för några veckor lyfta sig ur fyllevardagen. Kort sagt, det var KFÖ vart fjärde år som höll honom vid liv.
Allt har dock sitt slut, X avfördes ur rullorna i och med att kompaniet omsattes och han söp följaktligen snabbt ihjäl sig. Att han var uppskattad av sina gruppkamrater framgår av att gruppchefen som bodde i samma stad och ibland såg honom på A-lagsbänken, satte in en dödsannons i lokalbladet med en sista hälsning från ”soldatkamraterna”.

Vart leder nu allt detta? Ja, ingen annanstans än till att årstiden och vädret väcker minnen och en reflektion och undran om den ”Nya Försvarsmakten” kommer att generera samma hängivna förankring, sociala funktion och personliga livlinor.