Hem > Okategoriserade > Vinter-KFÖ

Vinter-KFÖ

Chefsingenjören kommenderade för ett tag sedan GIV AKT och öppnade därmed åter sin nostalgibox som varit stängd en tid. Nästan samtidigt rapporterade Observationsplatsen om rysk grundläggande skidutbildning någonstans långt borta i Sibirien; något som naturligtvis rörde vid minnessträngarna hos varje sann norrlandsinfanterist. Detta sammantaget fick mig att spänna på mig Vita Blixten för att ge mig ut i minnenas vita snömoln; denna gång för att landa i en KFÖ mot slutet av 1970-talet.

Vid den tiden var jag RO/Lt och ställföreträdande kompanichef för ett norrlandsskyttekompani org 69 med en gammal erfaren K-kaptensräv som chef. (Det var för övrigt vid denna KFÖ som jag för första gången kom i kontakt med vpl X som jag skrivit om vid ett tidigare nostalgianfall…).

Nåväl och till saken. Kaptensräven hade med spaningsgruppen försvunnit för att med bataljonens samlade rekognoseringsstyrka (ett hiskehärke av förstärkt kompanis storlek som troddes kunna uppträda dolt och oupptäckt i fiendens närhet….) förbereda varje sann vinter-KFÖ:s obligatoriska slutanfall mot den lede fi:s röjningstät.
Kvar vid kompaniet alltså lilla jag, som under mitt första riktigt självständiga befäl på angiven tid och längs angiven väg skulle föra fram kompaniet till den heliga delningspunkten (DP).  Nu var det dock inte bara eget kompani, utan i sin allvishet hade bataljonchefen dessutom behagat marschunderställa en granatkastarpluton och en trossomgång bandvagn, dvs ytterligare c:a tio bandvagn 202 med tolkande trupp att lägga till kompaniets egna och lika många….
Alla som fört fram ett sådant skidtolkande bandvagnståg i mörker med släckt belysning längs varierande spårkvalitéer vet vad gummibandsmarschdjup är. De vet också det tänjbara i begreppet samband där ra 130 med automatik skapade sin egen radiortystnad; oavsett vad som anbefallts.

Från start till kolonnbildningspunkten (KP) var det c:a 35 km längs ett myller av plogade och oplogade (och därmed svårupptäckta) skogsbilvägar där hälften inte ens fanns på kartan. Det var stolt som en tupp över min orientering och mina tidsberäkningar som hade jag tid att några km från KP göra halt, samla ihop gummibandet och i täten för ett militärt förband anmäla mig för brigadchefen som tagit sig tid att komma ut i skogen för att följa en liten sketen bataljons(+)-KFÖ med totalt bara c:a 1 500 – 2 000 man inblandade.
(Hur många man deltar i dagens arméns slutövning eller vad den nu kallas?)

Från KP var det enklare; här var spåret märkt och röjt så de sista milen fram mot DP gick geschwint. Det var då vi närmade oss DP som jag märkte att allt inte var riktigt som det förmodades skola vara. Udda bandvagnar och soldathopar stod vid sidan av spåret och till slut var det stopp! Av K-räven fanns inte ett spår, det enda kända ansiktet var kompaniets uppdykande spaningsgruppchef som meddelade något om ”gått åt helvete….kör in i väntläge här…utspisa varm dryck….”

Vad som inträffat var att chefen styrka B hade läst HStorm och istället för att som vanligt och planenligt låta sig slaktas mellan plogkarmarna fanns nu skyddsstyrkor långt ut i terrängen kring ”röjningstäten”. Den tänkta DP hölls av fienden och den väl planlagda och vid flera tidigare KFÖ genomförda slutstriden övergick till en synnerligen tillämpad tillställning där det ”fragmenterade stridsfältet” bara var förnamnet…

Det var vid detta tillfälle grunden las till vad jag sedan mer och mer blev övertygad om, nämlígen att våra norrlandsförband var fantastiska, särskilt efter övergången till NB 85, vad gällde att komma fram, att underhålla strid i väglöst land, att utnyttja vinter, snö och kyla till egen fördel; ja kort sagt allt som inte hade med själva striden att göra. Här var vi istället, om inte chanslösa så näst intill! Med skydd endast av vårt uniformstyg, snön och senare bandvagnsplasten, förväntades vi genomföra Finska vinterkrigets mottistrider till fots eller på skidor mot en modern, mekaniserad motståndare med samverkande stridshelikoptrar och i en allt annat än hälsosam splittermiljö.
De beräknade förlusterna var skyhöga och något det talades tyst om…

Då vi så äntligen började gå in i NB 2000, en organisation som verkligen hade möjligheten att göra det som krävdes och som vi inblandade trodde på, då var sagan slut och de särskilda norrlandsförbanden avvecklades snabbare än snön smälter i dagsmejan en solig marseftermiddag….

Annonser
  1. op
    14 februari 2012 kl. 10:38

    Minnenas kavalkad översköljer en annan när man läser texter som detta. Striden i den väglösa terrängen ställer/ställde villkor som var till nytta när norrlandsförbanden fick spliterskyddad förmåga. Det finns ett antal exempel på hur norrlandsledda strf90-förband har haft ett helt annan rörlighet i terrängen än motsvarande från södra delarna i landet.

    Insikten om plastpansarbandvagnens ofullkomlighet i striden fick genomslag i slutet av NB85:s sista år då man mer och mer frångick stridsuppgiften TA och det blev mer att FÖRDRÖJA för förbanden.

    Väl skrivet för övrigt!

  2. 14 februari 2012 kl. 10:58

    Rätt. För en väl förberedd fördröjningsstrid med stöd av fältarbeten lämpade sig NB 85, om inte utmärkt så i varje fall, väl. Detta avspeglade sig också i den senare krigsplanläggningen…..

    Någon gång måste dock den fördröjda fienden slås och i de tider vi nu talar om, var det inga främmande solidaritetsförband som skulle komma och göra jobbet. Det var kanske därför som vi, trots de kända begränsningarna, övade mer anfall än fördröjning…. (som ju faktiskt kunde lösas genom anfall…..)

  3. 14 februari 2012 kl. 16:25

    I samband med att jag var med och gjorde en utställning ”Om kriget kommer – Övre Norrland 1985” på min arbetsplats Försvarsmuseum Boden frågade jag runt lite om uthålligheten på nb-orgen. Fick inga raka svar men kunde urtyda att det handlande om dagar och inte veckor. Och ersättningsförband med samma förmågor som nb85-förbanden fanns inte att tillgå.

  4. Morksuggan
    21 februari 2012 kl. 9:48

    Det fanns visst främmande solidaritetsförband, skulle Sovjet välla in över gränsen så var tanken att NATO förband skulla ta hand om den norra flanken.
    Svensken är så enormt naiv och blåögd, det förekom inofficiellaa kontakter ända från 40 talet.

    Jämför med idag, då är NB85´s motsvarighet en HV bataljon med AK4 och KSP 58 där plastbandvagn ses som väldigt krigsfäigt i jmf. med folkabuss.

    Visst saknar man artilleri, lv, pv, minor,fältarbetsförband. planering och fältsjukhus mm, men vad gör det när vi har en moderat försvarsminister.

  5. 21 februari 2012 kl. 20:03

    Morksuggan av Verner Molin eller???

  6. 21 januari 2014 kl. 4:15

    Som ”inkallad flygande repgubbe” paa 1980 – talet, p.g.a ett ”raakallt politiskt krig”, ubaatar och ett ”nyvaket” svenskt foersvar samt inte minst kronisk brist av flygande personal i krigsorganisationen, saa deltog jag i ett antal FMO. Den ”Laetta attacken” hade till uppgift att stoetta brigaderna, framfoerallt i Norrlandsterraeng, som naagon form av ”laangskjutande artilleri”, ”stridsvagnsdoedare” och ”helikopterdoedare”.
    Till skillnad fraan artikeln ovan, saa hade Vi gott om materiel (flygplan och ammo) och flygtid.
    Paa ”hoegre nivaa” saa var mycket skeptisk till hur den svenska LA – organisationen skulle klara av en modern och teknisk stridsmiljoe. Det visade sig att LA fungerade alldeles utmaerkt i en avancerad teknisk stridssituation. Genom oevningar som ”Focus” daer laser anvaendes av eldroersluftvaern och robot 70 foer att registrera traeffresultat paa flygplanen och senare via datorer, inom FOA, koera anfallsprofiler och resultat mot ryskt modernt radarriktat eldroersluftvaern, och ryska robotsystem, mark – luft, saa bevisades detta.. Fartprestanda visade sig ha mindre betydelse utan det var den extrema laaghoejdstaktiken, med snabb anfallsprofil, som visade att eldroerssystemen kom till skott med en moejlig traeffbild naagon enstaka gaang och robotsystemen hade ”noll” i traeffbild. JA 37 – systemet hittade oss inte oeverhuvudtaget, saa naagon utvaerdering av sovjetiskt flyg via FOA kunde inte goeras.
    Med min bakgrund fraan den ”medeltunga attacken” saa blev LA en mycket positiv oeverraskning.
    Det var ingen tvekan om, att LA tillsammans med NB 85 effektivt laaste upp de sovjetiska anfallstaeterna och hoell rent fraan helikoptrar i vaegfattig svensk terraeng.
    En vael fungerande samverkansgrupp i brigadstaberna och LA foerbandens moejlighet till egen fotospaning, samt jaegarfoerbandens spaningsrapporter, gav blixtsnabba analyser till upprepade flygfoeretag. LA – systemet bestod foerst av fem divisioner och senare fyra divisioner med utgaangsgruppering i Norrland.
    Medeltung svensk attack fick fick loesa tyngre uppgifter och svensk jakt fick ta sig an sovjetiskt attackflyg.

  7. 21 januari 2014 kl. 8:30

    LA, en fantastisk upplevelse…. Som norrlandsinfanterist hade jag förmånen att få gå kursen ”samverkan lätt attack”. Fjorton dagar på F 21/Urban Gul med en stor del flygning på lägsta över ett sommarfagert Norrbotten. Jag fick fullt förtroende för LA möjlighet att komma till verkan under dåtidens hotbild även om ledtiderna, om man inte körde DAA, kunde bli lite väl långa.
    Att sedan LA inte kunde starta med full last från en av sina viktigaste baser under heta sommardagar för att banan var fört kort eller motorn för svag är en annan sak….

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s