Hem > Okategoriserade > Vintersoldat

Vintersoldat

Nu är det Vasaloppstider men det var också en gång KFÖ-tider för Norrlandsförbanden. Mars, med oftast mycket snö, rejält kalla nätter och soliga senvinterdagar. Jag har haft förmånen att få följa samma krigsförband under tre KFÖ, 16. norrlandsskyttekompaniet (därav förledet i mitt URL). Först ställföreträre som nykläckt reservofficer, sen som chef och något mera erfaren reservare och sedan ytterligare en gång som karriärväxlad yrkesofficer.
Men nu var det inte om mig, utan om värnpliktsförsvarets folkliga förankring, sociala funktion och granatgevärssoldaten X det skulle handla. X var sjukvårdsman i grggruppen i 2. nskplut; han var dessutom, trots sina vid första tillfället unga år, svårt nersupen, gravt alkoholiserad och en fullvärdig A-lagare. Han hade utan några som helst svårigheter kunnat bli frikallad av en mängd medicinska och sociala skäl, men så icke.
Vid tre KFÖ var han först på plats vid F-skedets mobiliseringsövning, någorlunda uppstagad och nykter och han var bland de sista att ge sig av efter den avslutande vården och förrådsställningen.
X tillförde förmodligen inte särskilt mycket vad gäller plutonens pansarbekämpningsförmåga men han gjorde så mycket annat. Han tog sin uppgift som sjukvårdsman på stort allvar, han var en gudabenådad snöskottare vid förläggningsarbeten, han kunde trolla fram torr ved ur vilken surskog som helst och han var den självutnämnde och evige mathämtaren vid alla tider på dygnet. Mest av allt var han dock pulkdragare. Iförd sin standardmundering, dvs m/58-byxor, vindrocksfodret över en undertröja, kpist, sjvväska 06 och Olles brorsa som pricken över i, slet han med gruppens ena pulka i alla lägen och väder, i alla snöförhållanden och dag som natt. Svetten sprutade, andningen flämtade och spritfläsket dallrade men han gav aldrig upp, vare sig pulkan eller humöret.

Vid varje KFÖ pratade jag med X och frågade om han verkligen hade där att göra; om han inte riskerade att ta livet av sig med sitt slit samtidigt som han smygsöp dygnet runt, om han inte skulle acceptera en självklar frisedel. Icke. För honom var en KFÖ vart fjärde år något han såg fram emot. Då fick han möjlighet att känna sig både behövd och nyttig, då fick han chansen att umgås med andra än sina A-lagskompisar, då kunde han bidra med något och för några veckor lyfta sig ur fyllevardagen. Kort sagt, det var KFÖ vart fjärde år som höll honom vid liv.
Allt har dock sitt slut, X avfördes ur rullorna i och med att kompaniet omsattes och han söp följaktligen snabbt ihjäl sig. Att han var uppskattad av sina gruppkamrater framgår av att gruppchefen som bodde i samma stad och ibland såg honom på A-lagsbänken, satte in en dödsannons i lokalbladet med en sista hälsning från ”soldatkamraterna”.

Vart leder nu allt detta? Ja, ingen annanstans än till att årstiden och vädret väcker minnen och en reflektion och undran om den ”Nya Försvarsmakten” kommer att generera samma hängivna förankring, sociala funktion och personliga livlinor.

Annonser
Kategorier:Okategoriserade Taggar:
  1. Alamo
    08 mars 2010 kl. 8:58

    no way att den kommer att göra det!

  2. Husar
    18 februari 2012 kl. 18:14

    En både intressant och tragisk inblick i 1900-talets Försvarsmakt och samhälle.
    Mycket berättigad frågeställning.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s