Arkiv

Posts Tagged ‘vinterförmåga.’

Till flydda tider återgår…

KFÖ-vinter

Vid den här tiden på året, dvs tiden för norrlandsförbandens vinterKFÖ, brukar jag komma med en nostalgisk betraktelse till glädje för dem som var med och till förundran för dem som inte var det…

Jag börjar dock i nutid och med mina kontakter inom Kungl. Flottan. Via dessa har jag de senaste åren blivit försedd med sjöstridsbyxa 90 (tror jag de heter). Ett alldeles utmärkt fritidsplagg vintertid som i och med att de är fodrade gör att man oftast slipper långkalsongerna. Det mest utmärkta med dem är dock att Flottan insett hängslenas alla fördelar och att denna viktiga utrustningsdetalj ingår i byxpaketet.

Om vi nu backar X antal år och lämnar Flottan för norrlandsinfanteriet och uniform m/58 alt m/59, hamnar saken i en helt annan dager. Inga reglementerade hängslen här inte. Om du som enskilt lärt dig uppskatta denna tilläggspersedel, var det bara att skaffa dem på eget initiativ och bekostnad. Jag tillhörde dem…
Efter ett antal vinterövningar började jag dock att starkt tvivla på hängslenas värde och användbarhet för en norrlandsinfanterist i fält och så här i efterhand har jag kommit fram till att någon på arméstabens utrustningsavdelning dragit samma slutsatser och aktivt motarbetat det som passade utmärkt hos flottörerna.

Tänk er själva. Vinter, kallt, snö, läskiga skogen och en bra bit in på övningen då det Stora Behovet pockar på omedelbar uppmärksamhet. Det som för flottören är en enkel sak i värme och relativ bekvämlighet blir för den hängselförsedde skidinfanteristen till en halvdagsförrättning.
Vi tar det moment för moment efter det att du kommit till lämplig plats:
* Ta av dig kpisten och häng den på lämplig gren.
* Gör sammalunda med stridsselen (OBS: Försiktighet, akta glastermosen i ryggväskan.)
* Häng av dig skyddsmasken men inte på samma gren, då går den av (grenen alltså…)
* Kräng av dig vindrocken (det var ju smällkallt….)
* Gör sammalunda med snöblusen
* Knäpp upp och ta av dig vapenrocken
* Dra ylletröjan över huvudet (kallt som sagt var….)
* Dra ned hängslena
* ÄNTLIGEN, dra ned byxorna och gör det du ska. (Passa dig så att byxorna inte fylls med snö eller med…..)

Så där, puh. Nu är det bara att köra allt baklänges, utom möjligtvis det allra sista i sista momentet, för att då du är klar, upptäcka att tolklaget sedan länge försvunnit och du står där ensam i skogen med dina hängslen.
Den utan hängslen hade klarat sig med det sista momentet, hunnit ta en slurk ur termosen och häktat på nästa tolklag…
(Inom parentes sagt, har jag upptäckt att byxorna i fältuniform 90 är förberedda för hängslen med isydda hällor. Det kanske följer med hängslen nu också??? Måste i så fall bero på att man inte övar vintertid, i Norrland, tillräckligt länge…)

Those were the days…

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:,

Vinter-KFÖ

14 februari 2012 7 kommentarer

Chefsingenjören kommenderade för ett tag sedan GIV AKT och öppnade därmed åter sin nostalgibox som varit stängd en tid. Nästan samtidigt rapporterade Observationsplatsen om rysk grundläggande skidutbildning någonstans långt borta i Sibirien; något som naturligtvis rörde vid minnessträngarna hos varje sann norrlandsinfanterist. Detta sammantaget fick mig att spänna på mig Vita Blixten för att ge mig ut i minnenas vita snömoln; denna gång för att landa i en KFÖ mot slutet av 1970-talet.

Vid den tiden var jag RO/Lt och ställföreträdande kompanichef för ett norrlandsskyttekompani org 69 med en gammal erfaren K-kaptensräv som chef. (Det var för övrigt vid denna KFÖ som jag för första gången kom i kontakt med vpl X som jag skrivit om vid ett tidigare nostalgianfall…).

Nåväl och till saken. Kaptensräven hade med spaningsgruppen försvunnit för att med bataljonens samlade rekognoseringsstyrka (ett hiskehärke av förstärkt kompanis storlek som troddes kunna uppträda dolt och oupptäckt i fiendens närhet….) förbereda varje sann vinter-KFÖ:s obligatoriska slutanfall mot den lede fi:s röjningstät.
Kvar vid kompaniet alltså lilla jag, som under mitt första riktigt självständiga befäl på angiven tid och längs angiven väg skulle föra fram kompaniet till den heliga delningspunkten (DP).  Nu var det dock inte bara eget kompani, utan i sin allvishet hade bataljonchefen dessutom behagat marschunderställa en granatkastarpluton och en trossomgång bandvagn, dvs ytterligare c:a tio bandvagn 202 med tolkande trupp att lägga till kompaniets egna och lika många….
Alla som fört fram ett sådant skidtolkande bandvagnståg i mörker med släckt belysning längs varierande spårkvalitéer vet vad gummibandsmarschdjup är. De vet också det tänjbara i begreppet samband där ra 130 med automatik skapade sin egen radiortystnad; oavsett vad som anbefallts.

Från start till kolonnbildningspunkten (KP) var det c:a 35 km längs ett myller av plogade och oplogade (och därmed svårupptäckta) skogsbilvägar där hälften inte ens fanns på kartan. Det var stolt som en tupp över min orientering och mina tidsberäkningar som hade jag tid att några km från KP göra halt, samla ihop gummibandet och i täten för ett militärt förband anmäla mig för brigadchefen som tagit sig tid att komma ut i skogen för att följa en liten sketen bataljons(+)-KFÖ med totalt bara c:a 1 500 – 2 000 man inblandade.
(Hur många man deltar i dagens arméns slutövning eller vad den nu kallas?)

Från KP var det enklare; här var spåret märkt och röjt så de sista milen fram mot DP gick geschwint. Det var då vi närmade oss DP som jag märkte att allt inte var riktigt som det förmodades skola vara. Udda bandvagnar och soldathopar stod vid sidan av spåret och till slut var det stopp! Av K-räven fanns inte ett spår, det enda kända ansiktet var kompaniets uppdykande spaningsgruppchef som meddelade något om ”gått åt helvete….kör in i väntläge här…utspisa varm dryck….”

Vad som inträffat var att chefen styrka B hade läst HStorm och istället för att som vanligt och planenligt låta sig slaktas mellan plogkarmarna fanns nu skyddsstyrkor långt ut i terrängen kring ”röjningstäten”. Den tänkta DP hölls av fienden och den väl planlagda och vid flera tidigare KFÖ genomförda slutstriden övergick till en synnerligen tillämpad tillställning där det ”fragmenterade stridsfältet” bara var förnamnet…

Det var vid detta tillfälle grunden las till vad jag sedan mer och mer blev övertygad om, nämlígen att våra norrlandsförband var fantastiska, särskilt efter övergången till NB 85, vad gällde att komma fram, att underhålla strid i väglöst land, att utnyttja vinter, snö och kyla till egen fördel; ja kort sagt allt som inte hade med själva striden att göra. Här var vi istället, om inte chanslösa så näst intill! Med skydd endast av vårt uniformstyg, snön och senare bandvagnsplasten, förväntades vi genomföra Finska vinterkrigets mottistrider till fots eller på skidor mot en modern, mekaniserad motståndare med samverkande stridshelikoptrar och i en allt annat än hälsosam splittermiljö.
De beräknade förlusterna var skyhöga och något det talades tyst om…

Då vi så äntligen började gå in i NB 2000, en organisation som verkligen hade möjligheten att göra det som krävdes och som vi inblandade trodde på, då var sagan slut och de särskilda norrlandsförbanden avvecklades snabbare än snön smälter i dagsmejan en solig marseftermiddag….

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, ,

Den ryska björnen……en isbjörn

08 februari 2012 1 kommentar

                    

Ryssland har fullt klart insett vad kontinental ”slut oil” skulle innebära för landets möjligheter att försörja sin befolkning och att leva upp till sina stormaktsambitioner och vilken betydelse det (sub)arktiska området kommer att få då resurserna sinar på annat håll.
Jag själv, och kanske framför allt Observationsplatsen, har flaggat för den ryska styrkeuppbyggnaden i det arktiska och subarktiska området där ny och anpassad materiel och nya förbandstyper tillförs i en accelererande takt; allt för att säkerställa kontrollen över vad man redan har och för att kunna utöva påtryckning i kampen om resurserna med bl a Norge, Kanada och Danmark/Grönland, samtliga NATO-länder.

Det är inte lite som Ryssland hävdar kan komma att ligga inom den ryska ekonomiska zonen och efterhand som isen smälter undan och oljan och gasen i övrigt tryter, kommer kapplöpningen att intensifieras.

Nu är det inte enbart den ryska krigsmakten och dess (sub)arktiska förband som ska förstärkas. Även FSB, och då kanske främst dess gränsbevakande delar, ska uppgraderas och ges modern utrustning, allt för att skydda parts of the world that are critically important for us, including the Arctic region, as well as the protection of its bio-resources.

Extra measures are needed to protect Russian interests and reinforce its borders in the Arctic, President Dmitry Medvedev told the Federal Security Service (FSB) on Tuesday.

“Additional measures should be taken to protect Russian interests in some parts of the world that are critically important for us, including the Arctic region, as well as the protection of its bio-resources,” he said.

The FSB Frontier Guard Service will be upgraded and provided with modern equipment, he said.

Russia is to deploy by 2020 a combined-arms force to protect its political and economic interests in the Arctic, including military, border and coastal guard units to guarantee Russia’s military security in diverse military and political circumstances. (RIA)

Barentsregionen med kringliggande havsområden har alltid varit en säkerhetspolitiskt hot spot, men över tiden av kanske varierande anledningar. Detta var ett känt faktum även i Sverige som förr satsade avsevärda resurser på förband och förmågor anpassade för strid i denna speciella och krävande miljö.

Det ska bli intressant att se om den fortsatta utvecklingen med en ökad militärisering av regionen och områdets dramatiskt ökande ekonomiska och försörjningsmässiga betydelse, kommer att avspegla sig i svensk planering och svenska åtgärder.

Förmågan till uppträdande och strid i subarktisk miljö upprätthålls vid förbanden  i Boden, Arvidsjaur och Luleå, men de förslår inte långt i en krissituation. Kommer vi ha råd eller ens viljan att ge övriga delar av FM åtminstone en grundläggande förmåga i vinterstrid eller planerar vi för en global uppvärmning av en omfattning som gör den förmågan onödig….
F.n. är väl förmågan till uppträdande i öken- och djungelmiljö större än FM generella skidförmåga…..

Förlorade förmågor

FM alla förlorade förmågor har varit föremål för både arga och nostalgiska inlägg i bloggosfären.
Idag upptäckte jag att även jag förlorat en tidigare alldeles nödvändig och för det svenska infanteriet utmärkande förmåga; nämligen förmågan till praktisk cykeltolkning.
Inte direkt ock konkret men bra nära. Under dagens cykelmotionering behövde jag dra upp blixtlåset i jackan och till detta krävdes bägge händerna. Till min förvåning konstaterade jag att jag inte kunde cykla med bibehållen balans och samtidigt släppa styret… Hårdhänt påmindes jag om övningens betydelse för förmågornas bibehållande.

På den tiden det begav sig kunde jag, och de flesta andra infanterister org 66R eller norrlänningar org 69, släppa tolklinan och under våldsamt trampande behålla platsen i tolklaget samtidigt som vi släppte styret, tog av oss handskarna, lade in en snus, satte på oss handskarna för att till slut fatta både styre och tolktamp. Och detta på isiga vägar och med skidor och stavar fastbundna på cykeln…

Jag undrar hur många i dagens Försvarsmakt som skulle klara det sådär rätt upp och ned….

Ett frostigt möte

I dagarna pågår ett möte i Kanada mellan just Kanada, USA, Danmark, Norge och Ryssland; alla strandägare kring Nordkalotten.
Att mötet är viktigt markeras av att USA och Ryssland låter sig representeras av sina respektive utrikesministrar Clinton och Lavrov.

Intresset för Nordkalott-området och Barentsregionen har stadigt ökat och inte bara fisket utan i än högre grad möjligheterna till olje- och gasutvinning har skapat osämja och kontroverser mellan samtliga mötesdeltagare; men även om alla verkar ha meningsskiljaktligheter med alla andra, finns ändå en övergripande konflikt mellan Ryssland och de övriga där tonläget ibland varit ovanligt uppskruvat.
Ryssland hävdar rättigheter i regionen, bl a rätten till naturtillgångarna under i i stort sett hela den arktiska iskalotten, som övriga intressenter inte kan acceptera.

Intressekonflikten om naturtillgångarna och de eventuella omläggningarna av delar av världshandeln till Nordostpassagen har lett till en ökad militarisering av området där samtliga nu uppräknade stater exempelvis anskaffar nya, särskilt anpassade, örlogsfartyg och där Ryssland skapar en speciell allsidig styrka för uppträdande i denna mycket krävande miljö. Även NATO stärker sina positioner, bl a installerar man nya, kraftfulla, övervakningssensorer i Nordnorge.

Detta nygamla spänningsområde i vår närhet är något som borde få genomslag även i den svenska försvarsplaneringen. Vid de eventuella reduceringar av Försvarsmaktens lokaliserings- och utbildningsorter som förutskickats är det ett måste att man då tar hänsyn till en bibehållen vinterförmåga och att F 21 blir kvar på Kallaxheden.
Att överge förmågan till strid och uppträdande i subarktisk miljö och/eller att lämna den svenska delen av Barentsregionen utan ett flygförband vore den slutliga knäcken på trovärdigheten av att hela Sverige ska försvaras.
En fortsatt militär närvaro i norra Sverige är dessutom en synnerligen viktig säkerhetspolitisk markör, både utåt och inåt där det är minst lika viktigt att övertyga den egna befolkningen om vår vilja och förmåga som det är att verka trovärdig utåt. En sådan signal kan inga solidaritetsförklaringar i världen förmedla; den måste vi stå för själva.

Vintern var vår vän och bästa allierade

Den vinterkyla, som påstås hålla landet i ett järngrepp, men som egentligen, åtminstone inte där jag bor, avviker från vad som för bara några år sedan kunde kallas normalt, får mig att fundera över en av den gamla Försvarsmaktens viktigaste förmågor: Vinterförmågan.
Förmågan att rutinmässigt fullfölja verksamheten och lösa uppgiften trots ihållande sträng kyla och mycket snö; det må sen ha gällt formell utbildning eller mer realistiska övningar i Läskiga Skogen.

Denna förmåga ansågs så viktig att möjligheterna till utbildning och övning i denna klimattyp ibland var avgörande då det blev tal om förbandsnedläggningar och kunskapen om och förmågan att hantera de speciella förhållandena sades, med all rätt, vara grundläggande för att vi trovärdigt skulle kunna hävda våra möjligheter att försvara den norra halvan av landet
Väl medveten om att vinterförmågan var avgörande i en annan tid och under en annan hotbild, kan jag inte låta bli att fundera över hur det kommer att bli med den i den nya, professionella, Försvarsmakten.
Hela Sverige ska försvaras hävdar försvarsministern, men med den förbandsmassa som kommer att vara tillgänglig för denna gigantiska uppgift kommer väl också att krävas att alla förband ska kunna uppträda och strida överallt, över hela ytan och under alla tider av året?
Kommer våra olika insatsförband, oavsett försvarsgren, att rotera för miljöträning och övning i ”ÖN” med allt vad det kostar, både i pengar och socialt för soldaterna, eller kommer denna viktiga förmåga att vara förbehållet dem som är grundstationerade i Boden/Luleå?

Frågan är kanske rent akademisk och detta inlägg av mera nostalgisk natur, sprungen ur viss förundran över tidningsskriverier och TV-inslag om en situation som egentligen är högst normal och som stora delar av Försvarsmakten i en svunnen tid var väldigt duktiga på att hantera och utnyttja.

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, ,