Hem > Okategoriserade > Mycket saknades, men inte viljan

Mycket saknades, men inte viljan

Vid den här tiden på året brukar jag leverera någon nostalgisk historia med koppling till norrlandsförbandens vinterövningar och vintersoldatens, oavsett grad, vedermödor i kylan och snön.
I år har Putin, Krim och Ukraina kommit emellan så tidsanpassningen kanske blir något skev; men det är som alltid, även om många blivit överraskade och förvånade: Verkligheten kör över alla planer och antaganden.

Nåväl, dagens sedelärande historia får väl ses som ett ibland nödvändigt avbrott i lägesuppföljningen. Den är inspirerad av vad signaturen Gormel01 skrev i en kommentar hos Wiseman för inte så länge sen. Han påstod att ett av FM stora problem idag var är att man håller på att förlora geisten, gnistan, viljan. Han skrev också att ett av den av honom så förkättrade värnpliktsarméns största tillkortakommanden var just bristen på geist. Tvångsinkallade värnpliktiga kunde inte förväntas visa upp någon större entusiasm för rikets försvar och sin egen, enligt honom, mer eller mindre säkra död.

Det var då jag kom att tänka på bandvagnsmekanikern i reptroppen ur lnuhkomp.
I nattens mörker, – 20 och med dåtidens platta ficklampa dinglande med läderflärpen i ett fast grepp mellan tänderna, utförde han sådana reparationer som normalt sett skulle krävt verkstad, inomhus, varmt och fullt ljus.
Var det verkligt komplicerat, som byte av topplockspackning, krävde han assistans i form av ficklampshållare och kaffekokare, men det var allt. Snacka om geist och vilja att lösa uppgiften. (Byte av topplockspackning på en B 18-motor låter kanske inte så märkvärdigt för den någorlunda händige hemmapularen. Tro, mig, i djupsnö, nattetid och kallt och med endast verkstygssats 1 fordonsmek till förfogande kräver det sin man.)

Längre fram i min karriär och i NB 85-org mötte jag samma inställning, återigen hos värnpliktig teknisk personal. Den dinglande platta ficklampan var bytt mot en modernare MagLite, betydligt enklare att rikta med munnen och nu var det inte bv 202 utan den notoriskt krånglande kupé-/hyttvärmaren på stabsvarianten av tgb 14. Den självklara viljan att, trots omständigheterna och allmän djävelskap, lösa uppgiften var dock den samma.
Att se vederbörande med bara händer i en massa minusgrader jobba mitt i natten för andras bekvämlighet och arbetsmiljö var upplyftande.
Det visade på ansvarstagande, stolthet över förmågan och just det som Gormel01 påstår saknades, geist.

(Att jag sen beundrar alla som har förmågan att arbeta barhänt med pilliga jobb då det är kallt, tillochmed smällkallt, är en annan sak…. Själv saknar jag den totalt. Efter att ha frött bägge händerna i barndomen och sedan sabbat all cirkulation genom ohämmat snusande, förvandlas mina händer vid kyla till två fummelklumpar och där hjälper tyvärr ingen geist i världen.)

Det här var bara några exempel. Min generella erfarenhet efter ett antal KFÖ och KFÖ/GKÖ (då jag räknar efter sju st i befattning och ett otal som instruktör) är att var det något man kunde hitta hos de flesta repgubbar så var det geist. Brister i utbildning och utrustning? Ja ibland. Brister i viljan att göra sitt bästa och att lösa uppgiften? Mycket sällan!

Åberg

Kategorier:Okategoriserade Taggar:, ,
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s