Att banta en anorektiker

På väg in från brevlådan kastade jag ett getöga på SvD förstasida. Under en bild av en fotbollsspelare läste jag rubriken M-grupp ska banta försvaret. Med gårdagens matcher i färskt minne och med bilden av Sebastian Larsson på näthinnan var det kanske inte så konstigt att associationerna bar iväg och att jag under promenaden in från brevlådan undrade varför Moderaterna trodde sig kunna påverka förbundskaptenens taktik och laguttagning.

Väl inne vid kaffekoppen blev förundran ännu större då jag läst vad om det egentligen handlade, en förundran som först blev till ilska men som snabbt mer och mer gick över i resignation. Jag lade ganska snart alla planer på ett långt, uttömmande och analyserande blogginlägg på hyllan; allt är ju redan sagt, alla argument framförda, alla analyser gjorda och presenterade, alla politiska floskler vända på och avslöjade och alla orostankar och exempel från omvärlden luftade.

Jag börjar mer och mer upptäcka att vi ”försvarsbloggare” uppträder och av många uppfattas som rättshaverister. Som de som är helt övertygande om att de har rätt och att om bara beslutsfattarna får del av det rätta underlaget och korrekta fakta så kommer allt att rätta till sig och bli bra. Som de som tror på myndigheters och politikers i grunden goda vilja, rättspatos och vilja att göra det rätta utan sidoblickar. Som de som springer på den ena pumpen och den ena minan efter den andra men träget fortsätter med sina inlagor och överklaganden; för de har ju rätt! Som de som aldrig inser att att ha rätt är en sak, att få rätt något helt annat. Som de som trots allt detta fortsätter tills dess de av omvärlden uppfattas som patetiska och lite löjliga.
Som de som aldrig inser att politik är det möjligas konst, att det endast är antalet röster som håller dig kvar vid makten som räknas och att rätt eller fel i dessa sammanhang väger väldigt lätt.

Eftersom allt redan är sagt och eftersom rättshaverister inte står särskilt högt i kurs i den allmänna debatten funderar jag allvarligt på vad det är jag håller på med. (Något som dessutom kanske avspeglat sig i antalet inlägg de senaste månaderna.)
Bäst kanske är att glömma nu- och framtiden och helt övergå till att berätta nostalgiska historier om hur det var förr.
Det är ju de glada minnena man kommer ihåg och varför gå omkring och vara förbannad på nu- och framtid?

SvD 1

SvD 2