Evig vänskap, åtminstone tills vidare….

Så har då Reinfeldt, Tolgfors och ÖB intervjuats i intervjuhörnan i Lissabon. Omgivna av alla tänkbara NATO-insignier fick de chansen att visa att ”vi är minsann med; även om vi inte är det….”

Nu var det dock inte detta utan det symboliska handslaget mellan presidenterna Medvedev och Obama saken gällde. Inte bara Ryssland och USA utan Ryssland och NATO har nu gjort en nystart. Ingendera parten utgör något hot mot den andra och Ryssland ska minsann vara med i robotskölden mot slemma skurkar som Iran och Nordkorea; ja kanske ska man rentav i en odefinierad framtid bli medlem i NATO. ”Ingenting är omöjligt….”
Allt detta stämmer ganska väl med olika ryska uttalanden de senaste åren om att den pågående ryska militärreformen syftar till att skapa förband lämpade för småskaliga strider i gränsområdena och för att möta terrorism och separatism i unionens sydostasiatiska delar; uttalanden parade med proklamationer om att det storskaliga manöverkriget tillhör historien.

Om man nu i Kreml menar allvar med sina uttalanden och handskakningar västerut och om det ligger någon som helst långsiktighet i detta borde politikerna i Peking istället dra öronen åt sig desto mer.
För om nu NATO och USA inte längre är några potentiella fiender måste man ju fråga sig varför Ryssland gör de enorma satsningar på sin krigsmakt som man gjort, gör och aviserat att man tänker göra.
I Peking måste man ju allvarligt fundera på varför Ryssland målmedvetet bygger upp sin offensiva kapacitet med återtagen och förbättrad förmåga till storskaliga luftlandsättningar, nya fartyg för transoceana amfibieoperationer, nya stridsfordon, nya eller uppgraderade flygplan, inklusive strategiskt bombflyg, och varför man övar, inte bara antiterroroperationer utan även, storskalig manöverkrigföring på hög operativ nivå. Om nu NATO och USA inte längre är den självklara motståndaren, de som så sent som för något år sedan enligt flerstämmiga ryska uttalanden var ”styrande krigsfall”, vilka är det då som skulle motivera den pågående ryska återrustningen.
Kvar i ekvationen finns endast Kina….

Om nu en eventuell rysk hothelomvändning österut blir alltför svårsmält och om man ska ta tövädret västerut på allvar finns egentligen bara en lösning på gåtan.
Bortsett från stormaktsambitioner och nationell prestige är det kanske så att man i Kreml insett att militär förmåga är en fråga om långsiktighet och med en investeringshorisont på minst 10-20 år.
Att det rör sig om sådant som redan måste finnas på plats om och när behovet uppstår och att en trovärdig och efter respektive stats läge och ambitioner anpassad lägstanivå ständigt måste upprätthållas; oavsett för tillfället rådande politiska konjunkturer. Dessa kan skifta betydligt snabbare och oftare än vad någon kan förutse eller militärt förbereda sig för.
Det kanske inte är Kina utan just detta som man insett i Moskva på samma sätt som man gjort det i exempelvis Oslo och Helsingfors.
Om man får tro exempelvis FOI kommer den svenska lägstanivån och vår ambition kanske mera att styras av den möjliga/troliga gökungen yrkesförsvar än av geopolitiskt läge och reella behov.

SvD 1
SvD 2