Arkiv

Posts Tagged ‘yrkesförsvar’

Brittisk värdegrund

06 februari 2012 3 kommentarer

En guldkommendering som roterade mellan norrlandsförbanden under 60-, 70- och 80-talen var att få åka en månad till BAOR (Brittish Army On the Rhine) för att lära dem åka skidor. I sanningens namn ska väl sägas att huvudsyftet kanske mera var kamratligt utbyte, men skidutbildning och allmän försvarsupplysning om Sverige förekom också; allt enligt regementskamrater som for iväg.
Vad som förvånade kamraterna och vad de talade mest om då de kom hem, var chefernas inställning till soldaternas liv och leverne. Hårduppfostrade i värnpliktsförsvaret och våra krav på de vpl uppträdande innanför grindarna var de synnerligen förvånade, ja rent av chockade, över det brittiska soldaternas uppträdande och chefernas kommentarer.

Här i Sverige jagade nitiska dagofficerare varje tillstymelse till alkohol på logement och i dagrum och den soldat som på kvällskröken kom tillbaka från staden alltför överförfriskad riskerade att hamna i arresten. Om, det Gud förbjude, utbröt slagsmål, kallades både vaktstyrka och civil polis till platsen.

Lätt chockade skidinstruktörer kunde konstatera att inom BAOR kunde soldaterna gå på förläggningens pub på kvällen och, om de så ville, supa sig dyngraka. Precis som på ”civila” pubar hemmavid löstes eventuella konflikter ofta med att man ”gick bakom” och löste problemet handgripligen. Inga ingripanden från något håll  så länge det höll sig inom någorlunda rimliga gränser och det enda krav som fanns uttalat var att soldaterna skulle vara tjänstbara dagen därpå.
Då lätt blåögda svenska officerare ställde sig lite frågande till detta möttes de av fiskblicken från sina kollegor. ”Vad soldaterna gör på sin fritid skulle vi aldrig drömma om att lägga oss i. Vaddå att de super oss slåss? Det har väl soldater gjort i alla tider! Vi vill inte ha några mesar utan rejäla karlar som kan ta för sig, inte tänker för mycket och som gör vad de blir tillsagda. Många av våra killar är inte Guds bästa barn men de är världens bästa soldater….”.

Varför då denna långa och tillbakablickande inledning. Jo, jag läser i bladet att en regementschef anmält en soldat (GSS/K??) till ansvarsnämnden med begäran om avsked. Vad jag kan förstå av det kortfattade tidningsreferatet har vederbörande varit i slagsmål och blivit dömd för misshandel och det är hans /regementschefens/ entydiga ställningstagande att soldaten NN brustit i sitt handlande. Detta är inte förenligt med Försvarsmaktens värdegrund. …….. vill under inga omständigheter ha anställda som figurerar i dessa sammanhang.

Kopplat även till diskussionen om krav på gymnasiekompetens, fysiska grundkrav, de anställda soldaterna boende etc; vad eller vilka är det egentligen vi vill rekrytera eller kanske snarare hålla borta? I vilka sammanhang vill vi inte att våra soldater under några omständigheter ska figurera?

Varför kunde, och kan fortfarande, engelsmännen rekrytera ”inte Guds bästa barn” och göra dem till kanske inte världens bästa men i  varje fall väldigt bra soldater? Vilken är deras värdegrund? Hur ska vi hantera situationen då vi tvingas rekrytera vad som bjuds, inte vad vi vill ha?

SvD

GSS//vpl

02 oktober 2011 1 kommentar

Ryssland gör det vi borde ha gjort i Sverige!
Man har där insett problematiken vid övergången till en, i slutändan helt professionell, krigsmakt med bara anställda GSS och kör därför än så länge med både anställda och värnpliktiga parallellt.
Man har dessutom haft så stora problem att rekrytera anställda soldater att man tvingats förlänga tjänstgöringstiden för värnpliktiga med kvalificerade befattningar för att kunna upprätthålla kompetens, beredskap och personaluppfyllnad.

Problemen att rekrytera beror enligt ryska media dels på att soldatyrket inte är attraktivt i Ryssland och att det saknar varje form av tradition, dels på att de förmåner man kunnat erbjuda inte på något sätt svarar mot vad som krävs för att göra jobbet attraktivt. Det blir helt enkelt för dyrt att betala vad som skulle krävas för att över tid kunna rekrytera tillräcklig kvalité i tillräckligt antal.

Hittills har man alltså löst problemet med att använda värnpliktiga i betydligt större utsträckning än vad man ursprungligen tänkt sig men två uttalanden från president Medvedev antyder att en annan tingens ordning kan vara på gång.
Vi kan inte locka till oss kontraktsanställda soldater utan att erbjuda grundläggande förhållanden för dem är kanske något man borde reflektera över även i Sverige samtidigt som Medvedevs tal inför övningsledningen för övningen Center 2011 bl a. innehöll den intressanta passusen att ….utgifter för….soldaternas löner, bra levnadsförhållanden för soldaterna….kommer att vara statens högsta prioritet antyder att medel ur den stora försvarsbudgeten kommer att styras över till rekrytering och avlöning.
Även om så blir fallet kommer det nog att dröja innan man i Ryssland helt kunnat, eller för den delen velat, lämna värnpliktssystemet.

Jag har mycket svårt för att tro på radikalt förbättrade förmåner för svenska GSS. Vi kommer att i en allt ökande grad bli beroende av idealister, MÖP-ar och äventyrslystna och den dag då vi inte kan ”locka” med någon spännande och adrenalintriggande utlandsmission kommer vi, med oförändrade förmåner, verkligen att få svårt att fylla våra kadrar.

Ryssarna var kloka, de behöll värnplikten, åtminstone tills vidare.

RIA

RIA

Var det bättre förr?

I kommentarerna till Peter Hultqvists (S) artikel på DN debatt diskuteras hos Wiseman bl a anställningsvillkor och arbetstidsbestämmelser för GSS (gruppchefer, soldater och sjömän) i den nya försvarsmakten.
Rädslan är stor att alla olika löne-, befattnings- och verksamhetstillägg totalt ska haverera en redan från början underfinansierad verksamhet.

Man kan då fråga sig om det finns andra vägar att gå; om det i ett Sverige med en Saltsjöbadsanda, avtalstraditioner och en inkomstmodell som mera bygger på tilläggen än på grundlönen finns andra lösningar.
Krasst formulerat kan man hävda att en målare har inget extra för att måla, varför ska då en soldat ha tillägg för att öva krig? Är det inte det h*n är anställd för?
OK, målaren har extra då h*n målar på kvällar, nätter och helger och då arbetet är särskilt svårt eller obekvämt;
skillnaden är att krig, det som soldaten ytterst är anställd för och som h*n i väntan på ska förbereda sig för, utkämpas dygnet runt, året runt och att olika former av obekvämlighet och hardship liksom ingår i grundkonceptet. Att man som soldat övar i regn och rusk och dygnet runt ingår så att säga i det normala.

Min far, officer 1942, hävdade alltid att en stor del av yrkets charm och fördelar försvann då den reglerade arbetstiden stegvis infördes i början på 1960-talet. Tjänstgöringslistan tog bort stora delar av spontaniteten och friheten!
Innan dess kunde man täcka upp för varandra och ta en för- eller eftermiddag ledigt, innan dess kunde man fullfölja utbildningen till målet utan rädsla för övertidstak och förbandsövningarna kunde genomföras med den befälstäthet som krävdes.

Visst, ibland var det hårt och lönen var kanske inte den högsta, men det fanns andra former av kompensation. En truppofficer gick i pension vid 50 med bibehållen full pension även om han tog en annan anställning och det fanns gott om sådant som nu skulle klassas som skattepliktiga fringisar.
Du kunde köpa baslivsmedel till självkostnadspris från Kronans livsmedelsförråd, regementsläkaren och sjukan var naturligtvis till även för de anställda, på de flesta garnisonsorter kunde du hyra bostad billigt ur förbandets gamla tjänstebostadsbestånd, efter lite köande kunde du få åka på semester med familjen i en bil från körcentralen osv, osv.

Vad jag vill ha sagt är inte att det var bättre förr, bara annorlunda, men att det kanske är läge att titta på okoventionella lösningar för att lösa ut problemen med kostnader, arbetstid, tillägg och viljan att fullfölja kontraktstiden.
En väl tilltagen grundlön kopplad till olika förmåner enligt ovan, kanske skulle visa sig vara billigare och kosta avsevärt mindre i administration än dagens system som ju egentligen är hämtat från industrin.

Att vara soldat, och även en officer är en soldat, är faktiskt inget tjänstemannajobb vilket som helst. Då vi nu går in i något helt nytt med ett anställt försvar, måste kanske även avlönings- och ersättningsprinciperna bli helt nya!….eller kanske nygamla?

Vargen kommer (Uppdaterad)

17 januari 2011 1 kommentar

Jag är inte särskilt imponerad av olika konspirationsteorier, av osannolika samband och av tron på illvilliga makthavare som spelar bakom ryggen på allmänhet och medier.
Naivt och troskyldigt tror jag att saker och ting oftast är vad de synes vara och om inte, det ändå finns en rationell och acceptabel förklaring bara man skrapar lite.

Tvärt emot denna min grundövertygelse ska jag nu istället lansera den stora konspirationen; det ultimata samarbetet mellan makt, pengar och medier i syfte att föra folket bakom ljuset och att dölja tingens verkliga ordning och sakens natur.
Vad kan det vara? Jo

*****VARGKOMPLOTTEN*****

Ute i världen är det
* revolution i Tunisien; något som kan få vittgående konsekvenser i MENA-regionen och för en skör stabilitet i de oljeproducerande arabstaterna
* fortsatt och ökande repression i Vitryssland där landet uppenbarligen lämnat flörten med EU för att åter söka sig i riktning Moskva
* fortsatta kontinuerliga rapporter om den ryska återupprustningen, både materiellt och förmågemässigt.

Internationella medier och inhemska bloggar matar oss med uppgifter om
* alarmerande neddragningar i brittisk och tysk militär kapacitet, något som gör den svenska solidaritetsdoktrinen än mer skakig och önsketänkig
* ett ökat ryskt intresse för Barentsregionen, nu senast i samverkan med skandalbolaget BP; dessutom kopplat till en särskild satsning på militär förmåga i arktisk miljö
* eventuella Wikiläckor om Vladimir Putins långtgående, långvariga och intima kopplingar till rysk maffia
och,
faktisk även i gammelmedia fast med liten stil och inne i tidningen
* de första tydliga tecknen på yrkesförsvarets misslyckande
* nedläggningen av de femtioåriga opinionsundersökningarna om svenska folkets försvarsvilja och säkerhetspolitiska intresse.

Var har svenskt medialt fokus legat de senaste fjorton dagarna?
Vilken debatt har förts fram i TV, radio och tidningar som om frågan varit livsavgörande för nationens överlevnad?
Vad är det som de senaste dygnen fått minutoperativ uppföljning med kamerateam och reportrar på plats som under för dem stora umbäranden rapporterar i detalj vad som händer i skogarna?
Vad har, om inte fyllt så i varje fall till delar, dominerat våra nyhetssändningar?
Naturligtvis den nu lyckligtvis avslutade vargjakten.

Denna långsiktiga komplott där regeringen genom kontroversiella beslut som delar opinionen och går emot EU-direktiv, skapar en pseudodebatt som man hjälper till att underhålla och elda under.
En debatt som man, med hjälp av sina medlöpare på tidningsredaktionerna använt för att hålla oönskade frågor borta och som man låter kulminera under och dränka Folk och Försvar.
Man får verkligen gratulera våra makthavare till denna lyckade mediaoperation som lyckats flytta fokus från allt som kan vara av vikt och som i realiteten kan ha någon konkret och varaktig betydelse.

9-11- konspiratörer; släng er i väggen!

Uppdatering.
Så fel jag hade, jakten är inte slut den fortsätter. Men det är å andra sidan naturligt eftersom Folk och Försvar ännu inte är slut. Att jakten fortsätter visar också tydligt på konspirationens omfattning. Även jägarna och vargarna är med i komplotten…)

SvD1
SvD2
SvD3
DN

Evig vänskap, åtminstone tills vidare….

Så har då Reinfeldt, Tolgfors och ÖB intervjuats i intervjuhörnan i Lissabon. Omgivna av alla tänkbara NATO-insignier fick de chansen att visa att ”vi är minsann med; även om vi inte är det….”

Nu var det dock inte detta utan det symboliska handslaget mellan presidenterna Medvedev och Obama saken gällde. Inte bara Ryssland och USA utan Ryssland och NATO har nu gjort en nystart. Ingendera parten utgör något hot mot den andra och Ryssland ska minsann vara med i robotskölden mot slemma skurkar som Iran och Nordkorea; ja kanske ska man rentav i en odefinierad framtid bli medlem i NATO. ”Ingenting är omöjligt….”
Allt detta stämmer ganska väl med olika ryska uttalanden de senaste åren om att den pågående ryska militärreformen syftar till att skapa förband lämpade för småskaliga strider i gränsområdena och för att möta terrorism och separatism i unionens sydostasiatiska delar; uttalanden parade med proklamationer om att det storskaliga manöverkriget tillhör historien.

Om man nu i Kreml menar allvar med sina uttalanden och handskakningar västerut och om det ligger någon som helst långsiktighet i detta borde politikerna i Peking istället dra öronen åt sig desto mer.
För om nu NATO och USA inte längre är några potentiella fiender måste man ju fråga sig varför Ryssland gör de enorma satsningar på sin krigsmakt som man gjort, gör och aviserat att man tänker göra.
I Peking måste man ju allvarligt fundera på varför Ryssland målmedvetet bygger upp sin offensiva kapacitet med återtagen och förbättrad förmåga till storskaliga luftlandsättningar, nya fartyg för transoceana amfibieoperationer, nya stridsfordon, nya eller uppgraderade flygplan, inklusive strategiskt bombflyg, och varför man övar, inte bara antiterroroperationer utan även, storskalig manöverkrigföring på hög operativ nivå. Om nu NATO och USA inte längre är den självklara motståndaren, de som så sent som för något år sedan enligt flerstämmiga ryska uttalanden var ”styrande krigsfall”, vilka är det då som skulle motivera den pågående ryska återrustningen.
Kvar i ekvationen finns endast Kina….

Om nu en eventuell rysk hothelomvändning österut blir alltför svårsmält och om man ska ta tövädret västerut på allvar finns egentligen bara en lösning på gåtan.
Bortsett från stormaktsambitioner och nationell prestige är det kanske så att man i Kreml insett att militär förmåga är en fråga om långsiktighet och med en investeringshorisont på minst 10-20 år.
Att det rör sig om sådant som redan måste finnas på plats om och när behovet uppstår och att en trovärdig och efter respektive stats läge och ambitioner anpassad lägstanivå ständigt måste upprätthållas; oavsett för tillfället rådande politiska konjunkturer. Dessa kan skifta betydligt snabbare och oftare än vad någon kan förutse eller militärt förbereda sig för.
Det kanske inte är Kina utan just detta som man insett i Moskva på samma sätt som man gjort det i exempelvis Oslo och Helsingfors.
Om man får tro exempelvis FOI kommer den svenska lägstanivån och vår ambition kanske mera att styras av den möjliga/troliga gökungen yrkesförsvar än av geopolitiskt läge och reella behov.

SvD 1
SvD 2

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, , , ,

Aktivistiska eller bara aktiva?

I sin del två på Krigsvetenskapsakademiens debattforum tar Johan Wiktorin och Karlis Neretnieks upp olika konkreta aspekter på den svenska solidaritetsförklaringen, bl a olika scenarier som kan innebära svenskt aktivt uppträdande i Baltikum.

Jag ska vidga deras diskussion och koppla den till den nu genomförda övergången från ett värnpliktsförsvar till en Försvarsmakt baserad på olika former av anställd personal och med en uttalad skyldighet att tjänstgöra utom riket.
Om vi förutsätter att ominrikningen av FM ger önskat resultat kommer statsmakterna att inom en 5-10-årsperiod disponera direkt gripbara, välövade förband med förhållandevis hög materiell status. Genom olika former av internationella insatser och övningar har förbanden dessutom god interoperabilitet med andra försvarsmakter och med NATO-strukturen.

Detta innebär att Sverige och vår politiska ledning skaffat sig ett instrument för ett avsevärt mera aktivt, ja rent av aktivistiskt, säkerhetspolitiskt agerande än vad som någonsin varit möjligt med ett värnpliktsbaserat försvar. Vare sig vplförsvaret som sådant eller de lagar och förordningar som styrde utnyttjandet av medborgarna medgav några snabba insatser utanför landet och även med gynnsamma tidsförhållanden krävdes inte bara politiska beslut utan även en allmän acceptans för insatsen som sådan för att säkerställa rekryteringen till förbandet.

Den ”nya Försvarsmakten” innebär alltså helt nya möjligheter för ett aktivare agerande och även om jag finner Wiktorins/Neretnieks exempel med en deployering till Baltikum för att utgöra något slags solidarisk snubbeltråd, alternativt för att verka krisdämpande, en aning orealistisk kan man inte bortse från vare sig möjligheten att situationen kan inträffa eller att Sverige verkligen agerar enligt solidaritetsförklaringen.

Diskussionen om de praktiska möjligheterna att lokalt försvara Baltikum mot en rysk militär aggression eller risken för att en framgruppering av främmande stridskrafter skulle verka krishöjande snarare än -dämpande lämnar jag tv.
Intressant är istället statsmaktens möjligheter att riskera landets säkerhet, att dra in oss i en storkonflikt eller att rent allmänt agera på ett sätt som skulle kunna vara negativt för landet; en möjlighet som knappast fanns med ett värnpliktsförsvar annat än eventuellt med hemmabaserade flygstridskrafter.
Man kan naturligtvis vända på resonemanget och påstå att nu skapas möjligheten att snabbt släcka elden innan den blossat upp, att vi skapar trovärdighet åt solidaritetsförklaringen och att snabbt insatta, slagkraftiga förband, kan nå ett snabbt avgörande som räddar oss från något avsevärt värre, men vi kan ändå inte bortse från riskerna.

Hela detta resonemang landar till slut i frågan om Försvarets folkliga förankring och risken för att vårt nya försvar utnyttjas på ett sätt som landets befolkning inte förstår eller accepterar.
Insatser i Långtbortistan, oavsett verkliga eller officiella motiv, har för det mesta accepterats eller varit ointressanta för andra än de direkt berörda, men är Sveriges befolkning berett att gå i krig och riskera allt vad det innebär för att, enligt Wiktorins och Neretnieks exempel, skicka en snubbeltråd till Baltikum?
Jag har ingen direkt lösning på problemet. En återgång till det rena vplförsvaret är lika orealistiskt som det blev redan på 80-talet. En massa formella och byråkratiska spärrar och en långdragen beslutsordning skulle omöjliggöra den snabbhet som ibland kan vara avgörande. Viktigt är dock att frågan kommer upp, att innebörden klargörs och att alla får klart för sig vad solidaritetsförklaring och ett yrkesförsvar i kombination kan komma att innebära.

Till vad och varför?

Frågan om Försvarsmaktens personalförsörjning debatteras med rätta men utan att debatten tar avstamp i det som borde vara grundläggande, nämligen om ska vi ha ett försvar och i så fall till och mot vad! Försvarsministerns och alliansregeringens inställning kan snabbt sammanfattas i att hela Sverige ska försvaras, att detta ska kunna ske i samverkan med andra, att vi ska kunna ta vårt internationella ansvar och att vi inte stillatigande ska låta våra grannar utsättas för hot eller aggression. Detta med samverkan och löftet till våra grannar har sammanfattats i den beramade solidaritetsdoktrinen som fått riksdagens stöd.
Detta är minsann inget litet åtagande och den avgörande frågan som bör styra dimensioneringen av Försvaret och därmed behovet av personal blir då ”mot vad”. Vilken hotbild ser man framför sig? Vilken bedöms vara angripare, vilka mål kan han ha och i vilken situation kan ett angrepp tänkas bli en realitet? I vilka situationer ska vi förväntas agera eller reagera solidairiskt till våra grannars skydd och försvar och vilka solidariska insatser till vår hjälp kan vi räkna in i vår kalkyl?

Hotet om den stora invasionen, att officiellt ensamt klara av storanfallet från öster, är lyckligtvis avskrivet, men vad är det då Försvarsmakten nationellt förväntas kunna klara? Ska den, ensam eller förhoppningsvis i samverkan med solidariska grannar, klara ett målmedvetet överraskande angrepp mot Gotland eller mot vårt nationella nav Mälardalen? Räcker det med förmåga till incidenthantering och att skydda vår territoriella integritet? Ska vi kunna visa flagg till havs och i luften för att exempelvis möta politiska och ekonomiska påtryckningar understödda av förtäckta eller öppna militära hot, eller? Svaret på dessa frågor är inte bara avgörande för dimensionering och beredskap utan även för avvägningar mellan olika försvarsgrenar, system och förmågor och inte minst för hur organisationen ska bemannas och personalförsörjas. Som det blivit nu har man börjat i fel ände, man skapar en organisation innan man har klart för sig vad den ska klara av; en organisation som dessutom inte kommer att vara fullt användbar, för vad den nu ska användas till, förrän långt in i en framtid vi inte kan överblicka!

Om vi nu bestämmer oss för att Försvarsmakten i första hand ska kunna hantera incidenter, hot med militära förtecken och geografiskt och till tiden begränsade angrepp med hög intensitet, då behöver vi ett försvar med hög beredskap som med professionalitet och under kort tid kan utveckla omedelbar och full effekt. De nationella behoven möts då bäst med en tyngdpunkt på flyg- och sjöstridskrafter medan armén mera kan dimensioneras för internationella insatser där den nationella förmågan blir en underordnad pluseffekt; en struktur som onekligen bäst gynnas av ett yrkes- och kontraktsförsvar.
Om däremot en analys kommer fram till att vi har behov av att kunna uppträda över hela vår yta och att upprätthålla beredskap och insatsförmåga med krav på uthållighet, ställs större krav på arméförband utan att kraven på flyg- och sjöstridskrafter minskar. Yttäckning kräver boots on the ground och om vi vill kunna få ut annat än en osäker initialeffekt av våra flyg- och sjöstridskrafter krävs förband för skydd och bevakning av dessas basområden. I en sådan struktur torde det nu beslutade systemet inte ge utrymme för tillräckligt med, framför allt, arméförband och detta oavsett våra hemvärnsförband.

Det beslutade personalförsörjningssystemet har alltså bundit upp oss för en inriktning och utformning av Försvaret och av dess ambitionsnivå utan, precis som försvarsministern medger, någon fullständig säkerhets- och försvarspolitisk analys och tydligen också utan någon djupare analys av Försvarets långsiktiga rekryteringsförmåga och attraktionskraft som arbetsgivare.

Det kanske rentav blir så att våra nya yrkes- och kontraktsförband kommer att få fyllda kadrar med rätt personal och att våra förband övas och materielförsörjs i tillräcklig omfattning. Frågan är bara om detta nya försvar är vad vi behöver, eller om det, för att citera gamla SoldF, blev ”fel sort och för lite” istället för ”rätt sort och lagom”.

Newsmill
Wiseman