Ubåtar mot insurgenter

Rysk försvarspolitik och rysk materielanskaffning upphör aldrig att förvåna och diskrepansen mellan vad man säger och vad man gör blir allt tydligare.

Enligt flera uttalanden är det begränsade konflikter främst orsakade av bl.a. militant islamism och extrema självständighetsrörelser i landets centralasiatiska delar, delvis kopplat till för Ryssland oönskade utvecklingar i den regionens forna sovjetstater, som skall vara styrande.
Samtidigt genomförs stora övningar och anskaffas materiel som mera pekar i riktningen mekaniserad manöverkrigföring mot en likvärdig eller överlägsen motståndare och då med understöd av amfibieoperationer och stora luftlandsättningar. Övningarna ZAPAD och LADOGA 2009 genomfördes med just dessa ingredienser även om de enligt ryska officiella uttalanden syftade till att öva terroristbekämpning och skydd av vital infrastruktur, exempelvis Nord Stream-ledningen.

RIA beskriver nu en 60%-ig ökning över tre år (2010-2013) av de ryska försvarsutgifterna och till denna kopplade materielanskaffningar som rimmar illa med talet om terroristbekämpning och småskaliga konflikter i centralasien.
Nya flygplan till det enda hangarfartyget (och kanske för de planerade ytterligare tre – fem?), nya ubåtar, nya fregatter, egenproducerade amfibieattackfartyg som komplement till det franska Mistral, inköp av teknisk kvalificerade delkomponenter från utlandet, mm mm.
Knappast materiel för att jaga terrorister, bekämpa uppror eller dämpa interna oroligheter.

RIA:s katalog kan naturligtvis uppfattas som en önskelista snarare än konkreta beställningar, även Ryssland har drabbats av den internationella finanskrisen och har inga outsinliga kassakistor att ösa ur, men listan visar ändå på den tydliga skillnaden mellan vad man säger och vad man uppenbarligen gör för att skaffa sig resurser och förmågor att göra.

Nu ska detta inte tals till intäkt för att Ryssland verkligen tänker utnyttja sin snabbt ökande kapacitet till några militärt offensiva eller aggressiva aktioner; men som stöd i ryggen i det politiska och ekonomiska spelet gentemot exempelvis Ukraina, Vitryssland och EU kan den komma väl till pass.
Ryssland har dessutom genom Georgienkrisen visat att man har en betydligt lägre tröskel för militära insatser som ett komplement till eller förlängning av politiken än huvuddelen av medaktörerna i Europa.

För Sveriges del gäller kanske att mera ta hänsyn till vad Ryssland i olika lägen kan göra än vad man säger sig vilja göra och framför allt, att inte låta vårt eget önsketänkande och våra egna fromma förhoppningar styra.

RIA