Arkiv

Posts Tagged ‘Ukraina’

Å ena sidan, å andra sidan (den vi sover på…)

Det är konstigt vilket starkt grepp kålsuparteorin och relativiseringsglädjen har över den nymornade svenska säkerhetspolitiska debatten. Här nedan följer en snabb sammanfattning av hur snacket går bland alltför många i min omgivning. Varifrån kommer det? Från svenska medier av alla de slag, från debattörer och kulturpersonligheter. Framförallt från medier som koncentrerar allt på Krim och fullständigt ignorerar styrkeuppbyggnaden och övningsverksamheten kring O och S Ukraina.

Here we go:
Visst, Ryssland har (kanske, det är väl fortfarande lite oklart, eller…) ockuperat Krim och det är ju inte så bra. Carl Bildt tar som vanligt i och ryar om olagligt och brott mot folkrätten. Det ligger kanske något i det men det bor ju onekligen en massa ryssar där och Krim var ju en del av Ryssland förr och den där regeringen i Kiev har ju fascister i sig och kom till på ett tvivelaktigt sätt så en viss förståelse får man ju ha. Det hade ju till och med Reinfeldt i början och han om någon bör ju veta.

USA och NATO bråkar förstås, men de har väl ingen rätt att ha synpunkter? Putin gör väl inget annat än vad USA gjort i alla tider? Tänk bara på Panama, Grenada, Irak, Kosovo, Afghanistan eller för den delen Cuba eller Filipinerna om vi går tillbaka i historien! Snacka om inblandningar. Krim är ju bara blaha jämfört….

Det är ju en väldans tur att Ukraina ligger så långt bort som det gör och att det egentligen, historiskt, tillhör Ryssland. Det gör ju att det hela inte berör oss i Sverige. Jag förstår inte hökarna som direkt poppar upp och kräver ett starkare svenskt försvar. Varför det? Här bor väl inga ryssar och Sverige har väl aldrig varit en del av Ryssland? Om vi stärker försvaret eller, gud förbjude, går med i NATO, retar vi ju bara ryssen och skapar själva ett hot som inte finns. Vadå Gotland? Ryssarna har ju redan Kaliningrad, då är det väl NATO vi ska vara rädda för i så fall…
Om baltstaterna inte varit så snabba på att komma med i NATO hade de inte heller behövt oroa sig. Bättre goda förhållanden med grannen än med någon långt borta som kanske aldrig kommer. Förresten bor det väl en massa ryssar där också.

Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt! Putin är uppenbarligen en god försäljare och svenska folket gillar gröt. Den smakar kanske lite sämre om de läst Olle Wästbergs Brännpunktsartikel i dagens SvD.

 

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, , ,

Ubåtar mot insurgenter

Rysk försvarspolitik och rysk materielanskaffning upphör aldrig att förvåna och diskrepansen mellan vad man säger och vad man gör blir allt tydligare.

Enligt flera uttalanden är det begränsade konflikter främst orsakade av bl.a. militant islamism och extrema självständighetsrörelser i landets centralasiatiska delar, delvis kopplat till för Ryssland oönskade utvecklingar i den regionens forna sovjetstater, som skall vara styrande.
Samtidigt genomförs stora övningar och anskaffas materiel som mera pekar i riktningen mekaniserad manöverkrigföring mot en likvärdig eller överlägsen motståndare och då med understöd av amfibieoperationer och stora luftlandsättningar. Övningarna ZAPAD och LADOGA 2009 genomfördes med just dessa ingredienser även om de enligt ryska officiella uttalanden syftade till att öva terroristbekämpning och skydd av vital infrastruktur, exempelvis Nord Stream-ledningen.

RIA beskriver nu en 60%-ig ökning över tre år (2010-2013) av de ryska försvarsutgifterna och till denna kopplade materielanskaffningar som rimmar illa med talet om terroristbekämpning och småskaliga konflikter i centralasien.
Nya flygplan till det enda hangarfartyget (och kanske för de planerade ytterligare tre – fem?), nya ubåtar, nya fregatter, egenproducerade amfibieattackfartyg som komplement till det franska Mistral, inköp av teknisk kvalificerade delkomponenter från utlandet, mm mm.
Knappast materiel för att jaga terrorister, bekämpa uppror eller dämpa interna oroligheter.

RIA:s katalog kan naturligtvis uppfattas som en önskelista snarare än konkreta beställningar, även Ryssland har drabbats av den internationella finanskrisen och har inga outsinliga kassakistor att ösa ur, men listan visar ändå på den tydliga skillnaden mellan vad man säger och vad man uppenbarligen gör för att skaffa sig resurser och förmågor att göra.

Nu ska detta inte tals till intäkt för att Ryssland verkligen tänker utnyttja sin snabbt ökande kapacitet till några militärt offensiva eller aggressiva aktioner; men som stöd i ryggen i det politiska och ekonomiska spelet gentemot exempelvis Ukraina, Vitryssland och EU kan den komma väl till pass.
Ryssland har dessutom genom Georgienkrisen visat att man har en betydligt lägre tröskel för militära insatser som ett komplement till eller förlängning av politiken än huvuddelen av medaktörerna i Europa.

För Sveriges del gäller kanske att mera ta hänsyn till vad Ryssland i olika lägen kan göra än vad man säger sig vilja göra och framför allt, att inte låta vårt eget önsketänkande och våra egna fromma förhoppningar styra.

RIA

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, ,

Ryssland + Ukraina = sant ???

Rysslands president Medvedev är, tillsammans med en stor delegation, i Ukraina för samtal med den nyvalde presidenten Viktor Janukovitj.
Janukovitj, etnisk ryss och f.d. kommunistpamp, har sedan sin mycket knappa seger i presidentvalet i snabb takt försökt vrida den ukrainska politiken bort från sin företrädares motstånd mot Ryssland och ensidiga satsning mot väst i riktning mot, vad han säger, en mera realistisk syn på Ukrainas belägenhet, geografiskt, ekonomiskt och etniskt.
Problemen kring ryska gasleveranser har lösts ut med kohandel kring den ryska flottbasen på Krim-halvön och ett omfattande samarbetsprogram inom flera teknik- och ekonomiområden har avtalats.

Nu, under president Medvedevs besök, går samtalen vidare med en för det ukrainska parlamentet och det ukrainska folket delvis dold agenda. Oppositionen, framförallt de nationalistiska etniska ukrainarna, talar om förräderi, att Janukovitj säljer ut landet till Ryssland och att Ukrainas självständighet och naturliga koppling till ”Europa” hotas.

Frågan är vad Medvedev och framför allt Janukovitj vill. Är Janukovitj en pragmatisk politiker som för Ukrainas bästa driver den politik som är möjlig sett till landets både geografiska och ekonomiska läge eller är han i själva verket en ”sleeping agent” för ryska intressen som nu, via demokratiska val, givits en möjlighet att vakna till liv för att föra en politik som dikteras från Moskva?
Uppenbart är i vart fall att man från Kremls sida inte vilar på hanen vad gäller att få igång en omfattande dialog med Kiev och att genom en mängd förslag på olika områden, förslag sockrade med generösa energiavtal, försöker få tillstånd en tätare koppling mellan de två länderna.
Under sitt besök har president Medvedev exempelvis antytt möjligheterna till ett säkerhetspolitiskt och militärt samarbete inom ramen för den nya säkerhetspolitiska ordning för Europa han försökt sälja in även västerut men bara fått gehör för bland Kremls mest trogna supporters inom det forna SSSR.

I det politiskt och etniskt splittrade Ukraina är den nya politiken ett rött skynke för de delar av befolkningen som ser varje försök till ett närmande till Moskva som ett svek och ett förräderi medan mera moderata kretsar inser nödvändigheten av goda förbindelser med Ryssland utan att för den skull vilja lägga sig platt för signalerna från Kreml. Inom den stora ryska minoriteten (c:a 17%), i huvudsak koncentrerad till Ukrainas östra delar och Svarta Havsregionen, finns samtidigt starka krafter som ser en anslutning till Ryssland eller rent av en delning av Ukraina som den bästa lösningen.

Vart Ukraina går och hur landets politik utvecklas, är av intresse inte enbart för landet självt och för Ryssland. Landets läge och potential gör det högintressant även för övriga delar av Europa och då inte enbart ur en ekonomisk synvinkel.
Säkerhetspolitiskt och rent militärt utgör Ukraina en nyckel i spelet kring de strategiska överväganden som ständigt pågår, oavsett politisk utveckling i övrigt.
En rysk militär och/eller säkerhetspolitisk dominans över Ukraina vore för västeuropa, NATO och USA en återgång till läget under det kalla kriget medan det motsatta förhållandet för Ryssland skulle uppfattas som det slutgiltiga beviset på den långsiktiga inringningspolitik man hävdar att väst ägnar sig åt.

Den fortsatta utvecklingen i Ukraina och vilken långsiktig väg president Janukovitj väljer att gå är alltså av största intresse även för resten av världen, även för Sverige som ju faktiskt är en del av denna trots att svensk säkerhetspolitik ibland antyder motsatsen.

SR
The Kyiv Post

Full gas mot full kontroll

Den politiska och ekonomiska omorienteringen i Ukraina som jag skrivit om tidigare, går vidare. Nu föreslår alltså premiärmininster Putin, vid ett möte med en rysk-ukrainsk delegation, att de två stora nationella gasbolagen, Rysslands Gazprom och Ukrainas Naftogaz, ska gå samman.
Även om det än så länge bara är ett förslag är det inte troligt att Putin skulle gått ut med detta så tydligt om inte Ukrainas nya, till delar mycket proryska, president Viktor Janukovitj, redan ställt sig bakom det.

Som väntat protesterar den ukrainska oppositionen och talar om landsförräderi och att man säljer ut landets självständighet. Även om fusionsplanerna, tillsammans med tidigare överenskommelser om marinbasen Sevastopol och eventuella nya som finns i stupröret på en mängd områden, på ett avgörande sätt kan ändra Ukrainas hittillsvarande förhållande till Ryssland och världen i övrigt, kan det nu aktuella förslaget även få mycket stor betydelse för hela Väst- och Centraleuropa.

20% av EU:s gasimport kommer via ledningar som nu kontrolleras av Ukraina via Naftogaz. Om, vid en eventuell fusion, Ryssland via Gazprom tar kontrollen även över det ukrainska ledningsnätet, kommer man tillsammans med den nya Nord Stream-ledningen under Östersjön och de andra distributionsvägar man kontrollerar, att fullständigt ta kontrollen över naturgasleveranserna till stora delar av den europeiska kontinenten.
Ett avgörande ryskt inflytande över det ukrainska ledningsnätet skulle också kunna kullkasta planerna på att styra om detta för transport av gas från centralasiatiska ”Stanstater”; planer som syftade till att minska både Ukrainas och Europas beroende av den ryska gasen.

Med en rysk kontroll över hela det landbaserade ledningsnätet och med ett avgörande inflytande över Nord Stream, skulle Kreml verkligen hamna i en guldsits. Fullständig kontroll över både produktion och distribution av en förnödenhet som stora delar av Europa gjort sig beroende av för sin energiförsörjning och där alternativa leverantörer eller distributionsvägar knappast finns.

Nu ska jag inte bara måla faan på väggen. Lika väl som Europa i dagsläget är beroende av rysk gas, lika beroende är Ryssland av de inkomster gasförsäljningen genererar. Det går dock inte att komma ifrån att man i Kreml kan komma att få möjligheten att helt diktera villkoren, och då även utanför det rena energiområdet.
Ryssland torde överleva och klara ett avbrutet valutainflöde avsevärt längre än Europa skulle klara avbrutna gasleveranser….
Ryssland har tidigare inte tvekat att använda gaskranen för att nå mål eller påverka frågor man prioriterat; då visserligen mot länder inom det ”Nära utlandet”, men nu håller Kreml på att skapa möjligheten att göra detsamma mot hela Väst- och Centraleuropa och detta utan att man där egentligen kan göra något åt det.

SvD
RIA

Äggkastning i Kiev, men var finns hönan?

Som jag förutsåg kommer Ryssland och Ukraina att söka närmare kontakter inom en rad områden och då inte bara vad gäller flottbasen Sevastopol och reducerade gaspriserna. RIA rapporterar om en mängd områden, bl a kärnenergiteknologi, flygindustri och varvsnäring där staterna förhandlar om samarbete och joint ventures.
Den politiska oppositionen i Kiev protesterar naturligtvis och hävdar att man säljer ut landet och den självständighet man vann efter SSSR upplösning.

Fortsättningen ska bli intressant. Kommer man att ta upp samarbete även inom andra områden? Kommer man att, likt förhållandet mellan Ryssland och Vitryssland, att även inleda samarbete och samverkan/samordning på den militära sidan?
Om den nye presidenten Viktor Janukovitj, med sitt förflutna i kommunistpartiet och med sina tidigare uttalade proryska planer, fortsätter på den väg han inträtt, kommer den ukrainska politiken att ytterligare polariseras tillsammans med de etniska motsättningarna i landet. Risken är uppenbar att det inte kommer att stanna vid äggkastning och slagsmål i parlamentet och om inte tidigare så vid nästa parlamentsval finns stora risker för interna oroligheter.

Även om Janukovitj säger sig vilja fortsätta med goda förbindelser västerut har han avskrivit alla planer på ett ukrainskt NATO-medlemskap och om landet, som många tror och en del fruktar, kommer att knyta säkerhetspolitiska band med Ryssland/Vitryssland, skapas en situation som definitivt kommer att oroa NATO och då främst kanske Polen och Baltstaterna.

Utvecklingen i Ukraina och den väg landet långsiktigt kommer att gå kan bli avgörande för de säkerhetspolitiska förhållandena i hela centraleuropa.

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, , ,

Julia ger sig inte….

14 februari 2010 2 kommentarer

Julia Tymosjenko ger sig inte. Trots att Ukrainas valkommission förklarat hennes motståndare Viktor Janukovytj som segrare i presidentvalet, trots att internationella valobservatörer förklarat valet som korrekt och rättvist och trots att EU, NATO, USA, Ryssland m. fl. gratulerat Janukovytj till segern, hävdar hon i ett känslosamt TV-tal att ”Janukovytj är inte vår president. Vad som än händer i framtiden kommer han aldrig att bli Ukrainas lagligt valde president.”
Med vad hon hävdar vara klara bevis på valfusk tänker hon föra valresultatet till domstol samtidigt som hon blockerar Janukovytj möjligheter att snabbt försöka skapa en fungerande administration genom att vägra lämna premiärministerposten och acceptera en roll som oppositionsledare.

Att Tymosjenkos agerande kanske slutligen avslöjar henne som den makthungriga populist många anser henne vara är en sak, en annan och kanske viktigare är att det kan hålla kvar Ukraina, ett centralt och i många avseenden avgörande land för Europas framtida utveckling, i politisk kaos, ekonomisk stagnation och etnisk polarisering. Janukovytj vann stort i de östra, ryskdominerade regionerna medan Tymosjenkos seger var lika stor i de etniskt ukrainska västliga. Även om detta illustrerar landets uppdelning i befolkningsgrupper är detta inte hela bilden. Ryssarna utgör c:a 17% av invånarna, ändå skilde det endast knappt en miljon röster mellan kandidaterna och det i en befolkning på 48 miljoner. Det går alltså inte att säga att Janukovytj vann endast på de ”ryska” rösterna, han fick ett omfattande stöd även bland övriga befolkningsrupper.

Valresultatet är alltså inte enbart etniskt; det visar på den stora splittringen hos ukrainarna om vilken väg landet ska gå. Janukovytj har visserligen hävdat att Ukraina ska bli ”starkt, självständigt och neutralt” men samtidigt flaggat för bättre relationer till och ett utökat samarbete med Ryssland medan Julia Tymosjenko visserligen öppet flörtat med Kreml under kampanjarbetet men ändå anses stå för en mera västinriktad politik; om hon nu står för något annat än det egna maktinnehavet.

Ett fortsatt instabilt Ukraina som slits av interna motsättningar och politisk kaos kommer att utgöra ett stort orosmoment för Europa som helhet. Det går inte att utesluta rena våldsamheter om saken ställs på sin spets; våldsamheter som kan komma att utlösa Medvedevdoktrinen och kanske i slutändan de facto dela landet; en utveckling som inte skulle ses med blida ögon i Bryssel eller Washington.
Även om det inte går så långt kommer en fortsatt instabilitet och osäkerhet att kunna påverka västeuropas energiförsörjning, EU:s partnerprojekt, NATO:s och USA:s vilja att etablera sig allt längre österut och Rysslands strävan att återetablera sig i det ”nära utlandet”.

Alla, och kanske främst det ukrainska folket, skulle vinna på att landet stabiliseras och får en fungerande och icke ifrågasatt statsledning. Julia Tymosjenkos agerande är inte bara riskfyllt för henne själv utan för hela Europa.

SvD
DN
Kyiv Post

Komplettering 2010-02-16
Claes Arvidsson tar upp de problem och de vägval Ukraina står inför och vad Julia Tymosjenko borde göra i en ledare i tisdagens SvD.

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, , , ,

Att välja bort verkligheten är att göra det alltför enkelt!

06 november 2009 26 kommentarer

Så har då det väntade beslutet kommit, Sverige säger ja till Nord Stream. Vad jag tycker om projektet och dess säkerhetspolitiska implikationer framgår tydligt av flera tidigare inlägg; i dag är frågan mera om jag ska skratta eller gråta efter att ha läst och hört miljöminister Carlgrens argumentation och bevekelsegrunder för beslutet.
Här har vi fått möjlighet att beskåda en uppvisning i den högre politiska skolan i konsten att sila mygg och svälja kameler samtidigt som man stoppar huvudet maximalt djupt i den politiska sanden.
Genom att göra beslutet till en ren miljöfråga kommer regeringen inte bara undan risken av en oönskad konfrontation med både Ryssland och tunga EU-stater, man slipper också att dra nationella försvarspolitiska konsekvenser som skulle förorsaka kostnader alternativt omprioriteringar bort från Långtbortistan.

Om ministern är rätt citerad är det skrämmande på det sätt regeringen väljer att blunda för realiteterna i vårt närområde.
Man har, enligt Carlgren, inte fört några säkerhetspolitiska resonemang; nej man ser inga problem med en ökad rysk militär närvaro i Östersjön; ja, Sverige har tillräckliga ekonomiska resurser för övervakningen och nej, några ytterligare anslag för detta ändamål är inte aktuella.

Jag tror inte att denna blindhet främst är motiverad av rädsla för utrikespolitiska konsekvenser i Östersjöområdet. Nej, den är snarare motiverad av inrikespolitisk röstmaximeringssträvan och av Långtbortistandoktrinen. Hade man tagit en tillräcklig säkerhetspolitisk hänsyn hade man tvingats till kostsamma åtgärder på försvarssidan som reducerat möjligheterna till populära röstköpsåtgärder. Man hade även kanske tvingats minska Sveriges internationella åtaganden och därigenom riskerat att hamna utanför samvaron med de stora.

Att man överhuvud taget inte tänkt en tanke på folken i Ukraina och Vitryssland eller andra delar av Rysslands ”nära utland” är uppenbart. Då ledningen väl kommit på plats och gasen strömmar, är det fritt fram för Ryssland att hota med gaskranen mot både Minsk och Kiev utan att det kommer att påverka vare sig Berlin- eller Parisborna.

Att lyfta blicken och inse att gasledningen inte enbart är en fråga om rysk ekonomi och energiförsörjning till väst- och centraleuropa verkar inte ha varit aktuellt.
Att inse att ledningen dessutom är en del av ett storpolitiskt maktspel om regioner, inflytande och traditionella makt- och intressesfärer hade varit för svårt och stört den inrikespolitiska ankdammen.

Den enda som förmodligen är glad är Mona Sahlin. Nu försvann denna heta potatis från en eventuell rödgrön regering och deras protester nu är nog mera en formsak.

SvD
SvD
DN
DN