Julia ger sig inte….

Julia Tymosjenko ger sig inte. Trots att Ukrainas valkommission förklarat hennes motståndare Viktor Janukovytj som segrare i presidentvalet, trots att internationella valobservatörer förklarat valet som korrekt och rättvist och trots att EU, NATO, USA, Ryssland m. fl. gratulerat Janukovytj till segern, hävdar hon i ett känslosamt TV-tal att ”Janukovytj är inte vår president. Vad som än händer i framtiden kommer han aldrig att bli Ukrainas lagligt valde president.”
Med vad hon hävdar vara klara bevis på valfusk tänker hon föra valresultatet till domstol samtidigt som hon blockerar Janukovytj möjligheter att snabbt försöka skapa en fungerande administration genom att vägra lämna premiärministerposten och acceptera en roll som oppositionsledare.

Att Tymosjenkos agerande kanske slutligen avslöjar henne som den makthungriga populist många anser henne vara är en sak, en annan och kanske viktigare är att det kan hålla kvar Ukraina, ett centralt och i många avseenden avgörande land för Europas framtida utveckling, i politisk kaos, ekonomisk stagnation och etnisk polarisering. Janukovytj vann stort i de östra, ryskdominerade regionerna medan Tymosjenkos seger var lika stor i de etniskt ukrainska västliga. Även om detta illustrerar landets uppdelning i befolkningsgrupper är detta inte hela bilden. Ryssarna utgör c:a 17% av invånarna, ändå skilde det endast knappt en miljon röster mellan kandidaterna och det i en befolkning på 48 miljoner. Det går alltså inte att säga att Janukovytj vann endast på de ”ryska” rösterna, han fick ett omfattande stöd även bland övriga befolkningsrupper.

Valresultatet är alltså inte enbart etniskt; det visar på den stora splittringen hos ukrainarna om vilken väg landet ska gå. Janukovytj har visserligen hävdat att Ukraina ska bli ”starkt, självständigt och neutralt” men samtidigt flaggat för bättre relationer till och ett utökat samarbete med Ryssland medan Julia Tymosjenko visserligen öppet flörtat med Kreml under kampanjarbetet men ändå anses stå för en mera västinriktad politik; om hon nu står för något annat än det egna maktinnehavet.

Ett fortsatt instabilt Ukraina som slits av interna motsättningar och politisk kaos kommer att utgöra ett stort orosmoment för Europa som helhet. Det går inte att utesluta rena våldsamheter om saken ställs på sin spets; våldsamheter som kan komma att utlösa Medvedevdoktrinen och kanske i slutändan de facto dela landet; en utveckling som inte skulle ses med blida ögon i Bryssel eller Washington.
Även om det inte går så långt kommer en fortsatt instabilitet och osäkerhet att kunna påverka västeuropas energiförsörjning, EU:s partnerprojekt, NATO:s och USA:s vilja att etablera sig allt längre österut och Rysslands strävan att återetablera sig i det ”nära utlandet”.

Alla, och kanske främst det ukrainska folket, skulle vinna på att landet stabiliseras och får en fungerande och icke ifrågasatt statsledning. Julia Tymosjenkos agerande är inte bara riskfyllt för henne själv utan för hela Europa.

SvD
DN
Kyiv Post

Komplettering 2010-02-16
Claes Arvidsson tar upp de problem och de vägval Ukraina står inför och vad Julia Tymosjenko borde göra i en ledare i tisdagens SvD.