Arkiv

Posts Tagged ‘EU’

Vadan och varthän?

Hur Europa ska kunna hantera en säkerhetspolitisk situation där USA allt mer skiftar fokus från Europa till Asien och Stilla Havsregionen och Uncle Sam säger att ”you’r on your own now” skapar huvudbry i fler än en huvudstad.
I en tid då, trots den ambitiösa retoriken, försvarsekonomierna blir allt trängre, neddragningarna större och arsenalerna allt tommare ska ökad europeisk samordning, främst vad gäller materielutveckling och- anskaffning, men även vad gäller förmågan till insats vara lösningen, åtminstone om man får tro säkerhetspolitiske forskaren Bastian Giegerich vid International Institute for Strategic Studies och dagens ledare i SvD.

Problemet är väl att Europa aldrig lyckats samordna sig då det verkligen gäller. Skapandet av EU med alla dess olika institutioner, parlament, domstolar, kommissioner och allt vad det är, har förmedlat en bild av en samordning och värdegemenskap som inte existerar!
Då det krisat till sig har medlemsstaterna med få undantag sett till den egna nationella egennyttan än till helhetens bästa.
Frankrike och Spanien stoppar av inrikespolitiska skäl en realistisk jordbrukspolitik, i energifrågan går bl a Tyskland sin egen väg, Sverige och GB ställer sig utanför eurozonen.
Då det under Balkankrigen ställdes krav på ett ensat agerande kom en hoper historiska bindningar och nationella strävanden att omöjliggöra snabba insatser som, då de väl kom tillstånd, bromsades av diverse nationella restriktioner för de deltagande förbanden.

Att Grekland lurat skjortan av resten av Europa är bara ett exempel på att kontinenten forfarande, då det verkligen bränner till, bara är en geografisk beteckning på ett landområde.

Geografi, kultur, religion, natur, ekonomi, olika historiska erfarenheter och allt vad det nu kan vara innebär att det kommer att dröja länge innan vi kallar oss européer i stället för tyskar, svenskar eller polacker, det kommer att dröja länge innan Europa uppträder som en enhet och det kommer att dröja ännu längre innan Europa har förmågan att lägga en trovärdig och samordnad kraft bakom den politiska viljan.

Med ett USA som minskar sitt europeiska engagemang och med ett Ryssland som vill återta sin historiska position som en euroasiatisk stormakt står Europa och Europas länder inför ett antal viktiga vägval. Nationell egennytta stödd på olika bilaterala överenskommelser och allianser eller ett fortsatt arbete med att ro EU-projektet i hamn?
Jag tror att det senare är den svåraste men ändå den långsiktigt nödvändiga lösningen men för Sveriges del kan vi ju börja fundera över trovärdigheten i en solidaritetsdoktrin som bygger på en europeisk gemenskap som allt mer kommer att sakna resurser och som de facto ännu inte finns.

Europeisk solidaritet. Hur länge och till vad?

Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof
eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller
nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma
sätt om Sverige drabbas.
Så lyder den beramade solidaritetsförklaringen som oftast har citerats, kommenterats och ifrågasatts i samband med försvars- och säkerhetspolitiska inlägg, debatter och diskussioner.
Frågan har oftast varit om Sverige har kraft och resurser att svara upp mot deklarationens utfästelser eller om den, stödd på olika EU-fördrag som den påstås vara, verkligen har en sådan substans att vi kan bygga vår säkerhetspolitik på dess fromma förhoppningar om solidariskt stöd och hjälp.

I ljuset av dagens finansiella kris inom euro-zonen med hot om statsbankrutter och, i ett värstascenario, antingen EU:s sönderfall eller gradvisa transformering till en verkligt federal statsbildning med även finanspolitiken centraliserad, har solidariteten verkligen satts på prov.
Hittills verkar EU och euroländerna ha bestått provet och, förmodligen med den långsiktiga nationella egennyttan för ögonen, satsat mer än vad man egentligen har råd med för att rädda vad som räddas kan av både politiska och ekonomiska visioner.

Frågan är om solidariteten skulle vara lika stor om det istället för lånade pengar som framtiden ska betala tillbaka, rört sig om krav på militära insatser och solidaritetshandlingar som kanske skulle kräva offer av en helt annan dignitet än vad ekonomiska härdsmältor kan åstadkomma.

Annars har ju Sveriges säkerhetspolitiska situation klara likheter med Greklands ekonomiska. En säkerhetspolitisk profil och chanstagning som vida överstiger våra reella tillgångar och förmågor om politiken skulle sättas på prov. Ett kortsiktigt utnyttjande av de nationella resurserna för populära och röstvinnande åtgärder istället för till långsiktiga investeringar i landets säkerhet.

Grekland verkar räddas, eller få ett andrum, av den europeiska solidariteten eller åtminstone av medlemsstaternas nationella egennytta. Sannolikheten för att de i solidaritetens namn ska komma till Sveriges undsättning vid en betydligt varmare, säkerhetspolitisk, kris är avsevärt mindre. Risken är uppenbar att solidariteten inskränker sig till vackra ord utan reellt värde och att vi står där ensamma. Att vi är bäst i klassen vad gäller statsfinanser hjälper föga om det är konkret militär hårdvara som krävs.

SvD 1
SvD 2
DN 1
DN 2

Julia ger sig inte….

14 februari 2010 2 kommentarer

Julia Tymosjenko ger sig inte. Trots att Ukrainas valkommission förklarat hennes motståndare Viktor Janukovytj som segrare i presidentvalet, trots att internationella valobservatörer förklarat valet som korrekt och rättvist och trots att EU, NATO, USA, Ryssland m. fl. gratulerat Janukovytj till segern, hävdar hon i ett känslosamt TV-tal att ”Janukovytj är inte vår president. Vad som än händer i framtiden kommer han aldrig att bli Ukrainas lagligt valde president.”
Med vad hon hävdar vara klara bevis på valfusk tänker hon föra valresultatet till domstol samtidigt som hon blockerar Janukovytj möjligheter att snabbt försöka skapa en fungerande administration genom att vägra lämna premiärministerposten och acceptera en roll som oppositionsledare.

Att Tymosjenkos agerande kanske slutligen avslöjar henne som den makthungriga populist många anser henne vara är en sak, en annan och kanske viktigare är att det kan hålla kvar Ukraina, ett centralt och i många avseenden avgörande land för Europas framtida utveckling, i politisk kaos, ekonomisk stagnation och etnisk polarisering. Janukovytj vann stort i de östra, ryskdominerade regionerna medan Tymosjenkos seger var lika stor i de etniskt ukrainska västliga. Även om detta illustrerar landets uppdelning i befolkningsgrupper är detta inte hela bilden. Ryssarna utgör c:a 17% av invånarna, ändå skilde det endast knappt en miljon röster mellan kandidaterna och det i en befolkning på 48 miljoner. Det går alltså inte att säga att Janukovytj vann endast på de ”ryska” rösterna, han fick ett omfattande stöd även bland övriga befolkningsrupper.

Valresultatet är alltså inte enbart etniskt; det visar på den stora splittringen hos ukrainarna om vilken väg landet ska gå. Janukovytj har visserligen hävdat att Ukraina ska bli ”starkt, självständigt och neutralt” men samtidigt flaggat för bättre relationer till och ett utökat samarbete med Ryssland medan Julia Tymosjenko visserligen öppet flörtat med Kreml under kampanjarbetet men ändå anses stå för en mera västinriktad politik; om hon nu står för något annat än det egna maktinnehavet.

Ett fortsatt instabilt Ukraina som slits av interna motsättningar och politisk kaos kommer att utgöra ett stort orosmoment för Europa som helhet. Det går inte att utesluta rena våldsamheter om saken ställs på sin spets; våldsamheter som kan komma att utlösa Medvedevdoktrinen och kanske i slutändan de facto dela landet; en utveckling som inte skulle ses med blida ögon i Bryssel eller Washington.
Även om det inte går så långt kommer en fortsatt instabilitet och osäkerhet att kunna påverka västeuropas energiförsörjning, EU:s partnerprojekt, NATO:s och USA:s vilja att etablera sig allt längre österut och Rysslands strävan att återetablera sig i det ”nära utlandet”.

Alla, och kanske främst det ukrainska folket, skulle vinna på att landet stabiliseras och får en fungerande och icke ifrågasatt statsledning. Julia Tymosjenkos agerande är inte bara riskfyllt för henne själv utan för hela Europa.

SvD
DN
Kyiv Post

Komplettering 2010-02-16
Claes Arvidsson tar upp de problem och de vägval Ukraina står inför och vad Julia Tymosjenko borde göra i en ledare i tisdagens SvD.

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, , , ,

Putin i Paris och Mistral i St Petersburg

26 november 2009 8 kommentarer

Rysslands premiärminister Putin är på besök i Frankrike för överläggningar och diverse artighetsvisiter. Av intresse är kanske främst de överläggningar som i samband med besöket ska genomföras mellan det ryska GazProm och det franska energibolaget EdF samt det ryska eventuella köpet av det franska amphibious assault ship Mistral, fn på örlogsbesök i St Petersburg.

Energiöverläggningarna, som syftar till att leda fram till ett gemensamt memorandum, visar dels på Frankrikes allt mer ökande beroende av ryska energileveranser, dels på den fortsatta ryska strävan att runda EU-gemenskapen och gå direkt på enskilda stater och därigenom splittra EU till sin egen fördel. Gasledningen Nord Stream är ett exempel på motsvarande teknik gentemot Tyskland.

Det eventuella köpet av Mistral är intressant så till vida att fartyget är av en typ som aldrig tidigare funnits i den ryska/sovjetiska flottan och att det tillsammans med de efterföljare som planeras, skulle ge Ryssland en global förmåga till maktprojektion.
Köpet av Mistral är dock inte på något sätt oomtvistat där tunga ryska debattörer öppet går ut och ifrågasätter vad Ryssland ska med ett sådant fartyg till.

Då Putin ändå är i Paris kanske han ska skaffa sig lite nya kläder nu då han av det ryska folket utsetts till ”en riktig karl”

Ryssland på djupet….

24 november 2009 1 kommentar

Jag har vid ett flertal tillfällen kretsat kring frågan om Rysslands väg och utveckling, om ett Ryssland som till följd av sin historia, sina traditioner, sin storlek, sin ekonomi och sin nästan dogmatiska centralism kommer att förbli ett land som väljer sin egen väg, som inte kommer att inordna sig i vad vi anser vara självklarheter och som även fortsättningsvis kommer att hävda sin rätt med de metoder de finner lämpliga.

En mycket läsvärd och tankeväckande fördjupning och utveckling av dessa tankar finns att läsa i en Understreckare i dagens SvD. Den förre rysslandsdiplomaten, författaren, ekonomen, vd för Stockholm Group for Developement Studies AB mm, Krister Eduards gör här en mycket intressant analys av varför det är som det är och blev som det blev.
Insiktsfullt beskriver han hur våra förhoppningar om att Ryssland skulle inlemmas i vårt politiska system och vårt tänkesätt grusades och hur återgången till ”den egna vägen”, det traditionellt ryska, skapade stabilitet, tillväxt och förbättrade fysiska levnadsförhållanden.
Hans beskrivning av den ryska ”petrokratin”, där staten p.g.a. sin kontroll och sitt ägande får huvuddelen av sina inkomster från olje- och gasindustrin blir mer eller mindre oberoende av skatteintäkter och följaktligen även av folkets stöd, ger en trovärdig förklaringsmodell till mycket av det vi utanför systemet ställt oss frågande inför.

Eduards beskrivning av Rysslands syn på omvärldspolitiken som ett nollsummespel och om hur Ryssland blivit alltmer skicklig på att hantera EU och på att spela på nationella motsättningar inom unionen borde studeras och begrundas av mer än en politiker, vare sig vederbörande residerar i Stockholm eller Bryssel.

Ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv är kanske Eduards tankar om Kina och Centralasien som Rysslands största utmaningar mest intressanta. Trots all retorik och trots bl a Georgienkrisen, ligger de största hoten mot Ryssland i öster och sydost, medan man långsiktigt kommer att söka win – win-lösningar västerut.

Eduards ger sin förklaring till varför det blev som det blev och är som det är. Vad gäller framtiden är han mer försiktig. Riskerna med Kina, islamism och Centralasien kommer visserligen fram, men vad gäller den interna utvecklingen, demokrati i stället för petrokrati, yttrandefrihet, självständig rättsapparat och fria medier, är han mera försiktig. Där verkar han mellan raderna hävda att Ryssland är Ryssland och att landet som alltid kommer att gå sin egen väg, en väg som med korta avbrott har en lång och för staten, men kanske inte alltid för folket, lyckosam tradition.

SvD

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, , ,

Regler är till för att följas, men vilka?

19 november 2009 3 kommentarer

I huvudledaren i dagens SvD listar skribenten ett antal av de frågor rörande rysk politik och ryskt agerande det senaste årtiondet som givit upphov till frågor, tveksamheter, oro och ifrågasättanden.
En passus förtjänar särskilt att kommenteras, nämligen …grundas det ryska tänkandet i nationalstatens suveränitet med ett maktspel som hör hemma i förfluten tid.

Här ligger det stora problemet med svensk, EU-europeisk och till delar USAmerikansk syn på och agerande gentemot Ryssland och olika ryska utspel. Man har inte insett eller accepterat att det traditionella och månghundraåriga maktspelet mellan stater och allianser om inflytande, handel, råvaror och vad det nu kan vara, i Kreml inte alls tillhör en förfluten tid utan tvärt om fortfarande är en naturlig del av planeringen och politiken med användande av hela den tillgängliga arsenalen.

Om nu någon skulle tro motsatsen, deltar både EU och USA och de flesta andra i detta spel, men kanske inte lika tydligt och och utan att visa den knutna näven…. Man påstår sig istället agera efter en ny regelbok som ska styra det eviga spelet.

För att dessa nya regler, nya tänkesätt och nya former för konflikthantering ska fungera, krävs att de accepteras och används av alla parter. Det håller inte att den ena sidan hävdar att de gamla reglerna tillhör en förfluten tid om motspelaren fortsätter att använda dem.
Risken är då stor att man vinner sympatier men förlorar matchen.

SvD

Att välja bort verkligheten är att göra det alltför enkelt!

06 november 2009 26 kommentarer

Så har då det väntade beslutet kommit, Sverige säger ja till Nord Stream. Vad jag tycker om projektet och dess säkerhetspolitiska implikationer framgår tydligt av flera tidigare inlägg; i dag är frågan mera om jag ska skratta eller gråta efter att ha läst och hört miljöminister Carlgrens argumentation och bevekelsegrunder för beslutet.
Här har vi fått möjlighet att beskåda en uppvisning i den högre politiska skolan i konsten att sila mygg och svälja kameler samtidigt som man stoppar huvudet maximalt djupt i den politiska sanden.
Genom att göra beslutet till en ren miljöfråga kommer regeringen inte bara undan risken av en oönskad konfrontation med både Ryssland och tunga EU-stater, man slipper också att dra nationella försvarspolitiska konsekvenser som skulle förorsaka kostnader alternativt omprioriteringar bort från Långtbortistan.

Om ministern är rätt citerad är det skrämmande på det sätt regeringen väljer att blunda för realiteterna i vårt närområde.
Man har, enligt Carlgren, inte fört några säkerhetspolitiska resonemang; nej man ser inga problem med en ökad rysk militär närvaro i Östersjön; ja, Sverige har tillräckliga ekonomiska resurser för övervakningen och nej, några ytterligare anslag för detta ändamål är inte aktuella.

Jag tror inte att denna blindhet främst är motiverad av rädsla för utrikespolitiska konsekvenser i Östersjöområdet. Nej, den är snarare motiverad av inrikespolitisk röstmaximeringssträvan och av Långtbortistandoktrinen. Hade man tagit en tillräcklig säkerhetspolitisk hänsyn hade man tvingats till kostsamma åtgärder på försvarssidan som reducerat möjligheterna till populära röstköpsåtgärder. Man hade även kanske tvingats minska Sveriges internationella åtaganden och därigenom riskerat att hamna utanför samvaron med de stora.

Att man överhuvud taget inte tänkt en tanke på folken i Ukraina och Vitryssland eller andra delar av Rysslands ”nära utland” är uppenbart. Då ledningen väl kommit på plats och gasen strömmar, är det fritt fram för Ryssland att hota med gaskranen mot både Minsk och Kiev utan att det kommer att påverka vare sig Berlin- eller Parisborna.

Att lyfta blicken och inse att gasledningen inte enbart är en fråga om rysk ekonomi och energiförsörjning till väst- och centraleuropa verkar inte ha varit aktuellt.
Att inse att ledningen dessutom är en del av ett storpolitiskt maktspel om regioner, inflytande och traditionella makt- och intressesfärer hade varit för svårt och stört den inrikespolitiska ankdammen.

Den enda som förmodligen är glad är Mona Sahlin. Nu försvann denna heta potatis från en eventuell rödgrön regering och deras protester nu är nog mera en formsak.

SvD
SvD
DN
DN