Har jag gjort bort mig nu igen?
Dagens Brännpunktsartikel i SvD var en av de mest tänkvärda och träffande jag läst på länge.
Denna allt mer spridda inställning bland svenska myndigheter att det i första hand gäller att inte göra fel, att inte dra på sig kritik, snarare än att, kanske med viss risktagning, lösa uppgiften.
Artikeln fick mig att tänka på ett antal klyschor och talesätt från olika håll, sådana man ofta drar på munnen åt som självklarheter eller besserwissermentalitet men som ändå i grunden speglar en sanning som verkar ha gått förlorad i den byråkratiska djungeln.
En sådan självklarhet är att det aldrig är bra att gå ut till en match med målsättningen ”att inte förlora”. Detta har många fotbollslag bitter fått ångra då det blev just det som blev resultatet. Att ständigt mota, försvara sig, parera istället för att efter bästa förmåga spela, agera och utnyttja uppkomna lägen.
Inom Försvaret har vi alla i olika tappningar fått lära oss att ”obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger chef mera till last än felaktigheter i fråga om val av medel”. För dagens generation blir det väl något i stil med att ”det är bättre att göra fel än ingenting alls” men vilket som verkar det som om myndighetssverige tolkar det som att ”gör jag ingenting kan jag inte göra fel.”
En lärare jag hade på TSR bankade i oss att ”den som ständigt följer reglementet blir aldrig hängd men vinner å andra sidan heller inga medaljer.” Nu verkar inga försöka vinna medaljer utan istället till varje pris undvika Svarte Petter.
Det viktigaste är tydligen att i varje läge följa fastställda rutiner och det är säkert bra vid just rutinärenden. Tummen i spåret och bocka av efterhand. Problemet är att man inte insett att dramatiska händelser utanför vardagen inte täcks in av rutiner eller manualer, just därför att de inte är rutinärenden. De kräver ett aktivt och kanske risktagande ledarskap utan sidoblickar på särintressen, facebookstormar eller TV:s morgonsoffor. I sådana lägen blir rutinerna istället en belastning som hämmar ett kraftfullt och innovativt agerande eftersom man inte vågar frångå dem.
Att vilja är att kunna! men vill man inget annat än att ständigt ha ryggen fri händer inte särskilt mycket.
Lämna en kommentar
Stöd våra soldater
Sverige och världen 
Kloka tankar!
I förlängningen blir problemet än större. Att göra bedömningar och ta initiativ är förmågor som måste övas och upprätthållas. Om man är van att alltid följa fastställda rutiner och aldrig göra något som avviker från dessa, är det svårt att i rätt tid göra korrekta bedömningar när det väl blir nödvändigt. För, som du skriver, alla händelser och alla eventualiteter täcks inte in av regler och rutiner. Det finns situationer, kanske särskilt i farlig verksamhet, där det kan vara säkrare att medvetet bryta mot reglerna än att följa dem slaviskt. Då är det viktigt att aktuell chef på platsen har en välövad omdömesförmåga att falla tillbaka på, och att hon eller han vågar ta initiativ. När något träffar fläkten är det sannolikt försent att börja leta bland regler, rutinbeskrivningar och checklistor.
Att upprätthålla en god initiativ- och omdömesförmåga hos personal på alla nivåer kräver en kultur som tillåter detta, inte en kultur som bygger på att aldrig göra fel.
/ Commander
Baksidan av myntet är när en initiativrik chef efter en föredragning säger ”Bra! Kör på det där NBF!”… frågan är hur vi finner balansen mellan ”bra rutiner” och ”kvävande rutiner”.
Även i farlig verksamhet så finns oftast rutinerna där av en orsak. Initiativ får inte innebära att ständigt göra om gamla misstag.
Rutiner och regler måste vi ha men det gäller att man har en lärande kultur och där medarbetarna har en sån kompetens att dom kan göra bedömningen när dom ska bryta mot reglerna och chefer som tar ansvar för tagna beslut. Som processansvarig lär jag ut att det är helt Ok att bryta mot en regel, bara man dokumenterar beslutet så att det syns att det är ett medvetet beslut och inget misstag. Man måste sen vara beredd att redovisa grunderna för beslutet och Chefen måste sen besluta om reglerna ska ändras eller om medarbetaren måste coachas mer.
Inom FM gäller snarast -Hur påverkar detta beslut min karriär? och jag tror att man idag hittar få som vågar ta sådana beslut som överste Birger Eriksen gjorde 1940
@ krigsmakten.
Att öv Eriksen vågade ta beslutet berodde kanske på att han hade karriären bakom sig och att stridshandlingar faktiskt redan rapporterats från Oslofjordens mynning.
Men visst, du och Uppgiven har rätt, det finns bra rutiner. Rutiner som säkerställer att inget faller mellan stolarna, rutiner som skänker stadga åt beslutsprocessen, rutiner som säkerställer dokumentation och uppföljning inför framtida utvärdering.
Det är då att följa rutinerna blir ett mål i sig och rädslan för att ett avsteg, om än aldrig så välmotiverat, ska resultera i kritik, som risken är uppenbar att de blir en hämsko som hindrar verksamheten.