RMA, åtminstone på ordfronten

Det har skett en Revolution in Military Affairs i Sverige, åtminstone vad gäller försvarsdebatten.
Försvarsbloggare som tidigare behandlades med lätt överseende som MÖP:ar och som representanter för ett särintresse med rysskräck, citeras nu av både ÖB och politiker, några har fått vara med i TV och minst en har befordrats till kvällstidningskrönikör.
Wiseman och Skipper har numera inga problem att publicera sig på det stora drakarnas debattsidor och rent generellt har försvarsdebattörer som varit förpassade till bloggosfärens bakgårdar börjat tas på allvar samtidigt som tidningarnas ledarsidor tar upp försvars- och säkerhetspolitik på ett sätt och i en omfattning som inte förekommit sedan det kalla krigets kallaste vintrar.
Till detta ska läggas en försvarsminister som deltar i debatten, säger de rätta sakerna och som får med sig självaste statsministern att tillsammans med ÖB tala allvarsord om hot och om de hemskheter som kan drabba dem som besöker oss oanmälda. I sanning en RMA alltså, och allt borde följaktligen vara frid och fröjd.

Men tyvärr. Inget konkret händer. Minister Hultqvist kan inte prata upp vår försvarsförmåga och statsministerns hårda ord balanserar inte på något sätt utrikesministerns uttalanden om det rädda Sverige och den irrationella Putin.
Hur mycket det än pratas, skrivs och debatteras hänger allt till syvende och sist på pengar; pengar som inte finns eller om de finns, inte kommer Försvaret till del. De politiska låsningarna i landet är så hårda och oupplösliga att om allt ska finansieras krona för krona genom omfördelningar är det kört för FM.
De sociala transföreringssystemen är heliga för mer än ett parti så där finns inga slantar att hämta, utlandsbiståndet med sitt 1%-mål är nästan lika heligt och skulle ändå bara ge nålpengar, osv, osv. Det är bara att fortsätta, politikområde efter politikområde. Låsningar och blockpolitik blockerar varje försök att stärka FM på bekostnad av något annat.
Att eventuellt kunna ta lite från vad invandrings- och flyktingpolitiken kostar går inte ens att diskutera eftersom alla partier här har målat in sig i ett hörn de inte kan ta sig bort från även om de skulle vilja. Rasistkortet skulle genast dras, inte bara på AB Kultur och om vi förr haft rubriker om Viggen och dagisplatser var de bara en västanfläkt mot vad som skulle komma att ställas mot Super-Gripen.

Kvar är alltså bara skattehöjningar för att finansiera den nödvändiga upprustningen men även där torde det vara kört. Låsningarna är här minst lika hårda och den politiska rädslan för ett väljaruppror som störst.
Tyvärr, det krävs något större än vad som hänt det senaste året i närområdet för att insikten om behoven ska resultera i annat än vackra ord och nålpengar. Det bara det att då är det för sent.

(Sverige började återrusta 1936 med forcerade satsningar från 1940 och nådde vad som bedömdes vara tillräcklig nivå 1948….)