Ut på havet vida ska vi glida….

Kreml och Paris verkar gå vidare med det ryska köpet av det franska amfibie-attackfartyget Mistral och Rysslands eventuella uppföljning med tre-fyra egenproduktioner.
Från flera håll, bl.a. från de baltiska staterna och Georgien, men även från svenska kommentatorer, har uttryckts oro över hur en ökad rysk amfibisk förmåga kommer att förändra hotbild och ryska möjligheter till aggression.
Detta avfärdas av ryska kommentatorer med det som även jag påpekat vad gäller hotutvecklingen i Östersjön, nämligen att vad gäller Baltikum och Georgien, som har landgräns med Ryssland, och Sverige vore det att skjuta mygg med luftvärnskanon. Även om Mistralklassen skulle vara användbar, vore det att riskera fartyg avsedda för oceanerna och för en stormakts maktprojektion bortom haven i i sammanhanget sekundära riktningar.

I en artikel i RIA ger den ryske försvarsanalytikern Ruslan Pukhov bakgrunden till Rysslands intresse för denna nya förmåga.…under de kommande 20-30 åren kommer Moskva att behöva upprätthålla en uthållig marin närvaro i kustområden och på världshaven.
I detta läge är amfibieattackfartygen att anses som en rörlig del av den militära infrastrukturen De kan snabbt tillföra erforderliga styrkor till en omtvistad region och understödja deras operationer. Förutom vid den Syd-Kuriliska ögruppen och i hela Fjärran östern, kan sådana fartyg möjliggöra en militär närvaro i andra strategiska områden, inkluderande Afrika, Sydostasien, Antarktis och andra kust- och havsområden med lokala konflikter som kan hota Rysslands nationella intressen. Så långt Pukhov i RIA.

Det ovan sagda beskriver onekligen en avsevärd rysk ambitionshöjning vad gäller landets vilja att kunna agera som en supermakt i alla avseenden och att landets nationella intressen har global räckvidd. Planerna kommer, om de fullföljs, och särskilt om de även följs upp med de planerade hangarfartygen, även att skapa en konkurrenssituation gentemot USA med vidhängande risker för konfrontatiioner som knappast skulle gagna avspänningen i världen.

För oss kring Östersjön är Mistralköpet viktigt som ett tecken på ryska globala ambitioner och rent allmänt på landets fortsatta förlitande på militära maktmedel som en avgörande faktor i det internationella umgänget.
Rent lokalt utgör nog luftlandsättningsförbanden, de traditionella landstigningsfartygen och svävarna fortfarande typhoten. De är för oss vida viktigare än Mistral. Hon är exempelvis alldeles för stor för hamnen i Slite…

RIA