Arkiv

Posts Tagged ‘ZAPAD 2009’

Varför inte pröva ”norsk reset”??

i ljuset av av förra årets konflikt mellan Moskva och Tbilisi, ”gaskriget” mellan Ryssland och Ukraina och de senaste Ryska-Vitryska storskaliga övningarna, får NATO inte bli alltför optimistiskt vad gäller omstarten av förhållandet med Ryssland, allt enligt Estlands president Toomas Hendrik Ilves.
Samtidigt framför han ett starkt önskemål om att NATO, som ett svar på de ryska övningarna, ska genomföra motsvarande storskaliga övningar med markstridskrafter i Baltikum.
Den, mellan medlemsstaterna roterande, fyrgrupp av stridsflygplan som svarar för incidentberedskap och hävdande av luftrummet över de baltiska staterna är inte tillräcklig för att trovärdigt markera NATO:s närvaro, allt enligt Ilves.

Man kan förstå Ilves nervositet. Även han måste ha insett att de baltiska staterna i princip är konventionellt oförsvarbara mot ett ryskt angrepp och att deras medlemskap i alliansen förmodligen mera är följden av stundens politiska eufori vid frigörelsen än av en sund och realistisk analys.

Ilves motvilja mot att dra alltför stora växlar på de eventuellt upptinande förhållandena mellan Ryssland och USA/NATO är förståelig och motiverad.
Hans förslag om stora NATO-övningar är det däremot inte.
En sådan åtgärd vore definitivt ett steg mot ett nytt kallt krig och skulle dessutom skapa förhoppningar hos balterna som NATO i ett skarpt läge inte kan uppfylla.

RIA Novosti

Östersjön, ett fredens hav

17 september 2009 2 kommentarer

Under det kalla kriget och då Sovjetunionen utgjorde det inte uttalade hotet mot Sverige, var landets, och WP, omfattande amfibiska förmåga en viktig beståndsdel av vår hotbild.
Även om denna förmåga primärt förmodligen var avsedd för de danska öarna eller för att omfatta centralfronten, var den något vi inte kunde bortse ifrån och som motiverade vår kustartilleri, attackflygets storlek och vårt då förhållandevis starka ubåtsvapen.
Efter SSSR fall och WP upplösning förföll denna förmåga så tillvida att de stora havsgående landstigningsfartygen dels tillhörde Polen och fd DDR, dels vad gäller de ryska, inte underhölls eller förnyades för att till slut, oandvändbara, ligga och rosta vid kaj.
Trots bristen på större landsigningsfartyg har förmågan till taktiska amfibiska operationer vidmakthållits vid bl a marininfanteriförbanden i Kaliningrad oblast och då med hjälp av ffa stora svävare och mindre landstigningsbåtar.
Det försvunna landstigningshotet var en av de faktorer som togs till intäkt för de omfattande neddragningarna av den svenska försvarsmakten, avvecklingen av invasionsförsvaret i allmänhet och kustförsvaret i synnerhet.
Vår nuvarande försvarsminister har följt upp detta i ett uttalande för några år sedan där han sade (citerad fritt ur minnet) att han sover lugnt om nätterna och att den sömnen eventuellt skulle störas först då han såg nya ryska landstigningsfartyg i Östersjön….

Nu är jag övertygad om att herr Tolgfors fortfarande sover gott om nätterna, trots ombaseringen av tre större landstigningsfartyg från Svarta havet till Östersjön och trots ryska trevare om att köpa ytterligare tonnage över disk i utlandet för att snabba upp anskaffningsprocessen. Om han eventuellt skulle vakna till, kan han fundera över varför Ryssland åter satsar på denna mycket specialiserade och dyra förmåga och vad den, tillsammans med andra ryska satsningar i vårt närområde, exempelvis på luftlandsättningsförbanden, innebär för Sverige och för den tidigare så omhuldade stabiliteten i Östersjöregionen.

Ryssland talar om kampen mot terrorismen och skyddet av gasledningen Nord Stream, nog så behjärtansvärda syften. Frågan är bara om man bäst bekämpar terrorister eller skyddar en gasledning på havets botten med marininfanteri eller luftlandsättningsdivisioner. Det finns säkert ett djupare syfte än så; frågan är bara vilket det är.

Medan Tolgfors tänker på detta kan han fördriva tiden med att studera dessa vackra bilder från stränderna på andra sidan Östersjön.

LADOGA inte bara en sjö

Stöd Våra SoldaterÄr något viktigt och något man sagt sig vilja prioritera, gör man också det och då inte bara verbalt och i välformulerade debattartiklar; åtminstone i Ryssland och om det gäller militär förmåga. Trots finanskris, trots akuta behov inom andra samhällssektorer och trots omvärldens lyftade ögonbryn och frågor om ”varför och till vad” fortsätter landet i ett accelererande tempo att återupprusta sina väpnade styrkor.
Återtagandet har nått så långt att man nu under övningarna LADOGA och ZAPAD 2009 kan öva på armé- och kårnivå och dessutom samordnat mellan försvarsgrenarna, i sanning ett ”joint venture”.
Att Ryssland på nytt har förmågan att genomföra samordnade operationer visade man f.ö. redan 2008 under Georgienkriget, men då med förbandsmassor avsevärt mindre än dem som nu ska öva.

Att man verkligen satsar framgår även av den tilläggsbudget för försvaret som nu presenterats. Ovanpå den ordinarie försvarsbudgeten ska nu läggas ett särskilt anslag på 15 miljarder USD för anskaffning och materielunderhåll där kärnvapenmissiler, örlogsfartyg och stridsflyg särskilt pekas ut.

”Varför och till vad” är i sammanhanget synnerligen relevanta frågor. Har Ryssland verkligen råd med dessa satsningar bara för att återskapa nationell prestige och supermaktsstatus eller upplever man verkligen sådana externa hot att satsningen är motiverad?
Varför övar man på nivåer och med förbandssammansättningar och, oavsett vad som sägs, defacto-scenarier som för tankarna till vad som gällde under det Kalla kriget?
Som vanligt då det gäller Ryssland är frågorna många och svaren få. Ett svar är dock att man i Ryssland uppenbarligen fortfarande anser att militär styrka och beredvilligheten att använda den är ett naturligt och gångbart argument i mellanstatligt umgänge; åtminstone på den egendefinierade bakgården.

Om Finland tillhör denna bakgård är väl osagt, men ett av syftena med övning LADOGA är nog att vara ett inlägg i debatten om ett eventuellt finskt NATO-medlemskap.