Arkiv

Posts Tagged ‘värnplikt’

Dra på om Afghanistan så kanske vi slipper det viktiga….

Stöd Våra SoldaterDen svenska afghanistaninsatsen är åter på tapeten. Denna gång genom Elisabet Höglunds krönika i Expressen. Att kommentera hennes argumentation överlåter jag åt andra, Wiseman gör det på ett bra sätt. Annat av intresse är kanske hur man i vissa kretsar verkar utnyttja läget i Afghanistan och den svenska ISAF-styrkans insatser till att styra bort debatten från andra, kanske mindre spektakulära och rubrikmässiga, delar av svensk säkerhets- och försvarspolitik.

Genom att fylla nyhets-, ledar-, blogg- och kolumnplats med Afghanistan, slipper eller undviker man de mera jordnära och långsiktiga frågorna om exempelvis svensk nationell förmåga, om Försvarets personalförsörjning eller om den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa och vad den kan tänkas betyda för oss.

Symptomatiskt är att inryckningen till den allra sista värnpliktskullen innan övergången till ett yrkes- och kontraktsförsvar i stort sett förbigicks med tystnad i våra medier. Här fanns ju annars en verkligt konkret inkörsport till frågor, analyser, tyckande och spekulationer.
Alla, medier såväl som politiker, verkar sky debatten om grunderna, om de nationella behoven, om de regionala riskerna, som pesten.
Allt kan väl inte bero på att man ska sitta still i båten och inte väcka sovande björnar inför valet? Allt kan väl inte bero på att (S) inte riktigt verkar veta vilket ben man ska stå på?

Är det så enkelt som att det bara är spaltmillimeter och inslagssekunder som räknas i en alltmer ytlig medievärd? I så fall förstår jag. Pågående krig, om än i Afghanistan, är definitivt mera upphetsande än hur vi långsiktigt ska försöka undvika det här hemma.

Säkerhetspolitisk pajkastning

”Alliansen har levererat” utropar försvarsminister Tolgfors glatt på SvD Brännpunkt. Frågan är bara om de levererat en önskad, beställd och användbar produkt. Nåväl, de frågorna har ältats tidigare, både här och annorstädes och så kommer det nog att fortsätta länge än.

Vad som emellertid är mest skrämmande i dagens Brännpunktsartikel, är det oförblommerade sätt på vilket försvars- och säkerhetspolitiken nu tagit plats på den politiska pajkastningsscenen.
Tidigare har det varit ett mål i sig att nå bred politisk enighet kring avgörande beslut i försvarsfrågan. Dels för att markera svensk vilja, sammanhållning och blocköverskridande ansvarstagande utåt, dels för att säkerställa långsiktighet och kontinuitet i genomförandet.
Nu har det blivit precis tvärt om, där försvarsministern använder försvarspolitiken och det senaste riksdagsbeslutet för ett generalangrepp på oppositionen; ett angrepp som luktar valrörelse och ett pinsamt försök att maskera ett eget tveksamt och av opinion, ledarskribenter, bloggare och försvarsexperter ifrågasatt beslut genom att försöka flytta fokus till oppositionens tillkortakommanden och till budgetteknisk sifferexcersis.

Ansvaret ligger kanske i lika stor grad hos (S) som i sina försök att sy ihop en egen vinnande konstellation inför nästa val, varit luddiga, osäkra och mera inriktade på kritik än på konstruktivitet och säkerhetspolitiskt ansvarstagande.

Oavsett alla varför och därför är resultatet beklämmande; både försvarspolitiken i sak och det politiska narrspeleriet kring dessa, faktiskt, för Sveriges säkerhet och trovärdighet, avgörande frågorna. Frågan är om det inte är narrspelet som, just nu, gör mig mest upprörd!

Tolgfors, en svensk hjälte…???

Sven Tolgfors är den bästa försvarsminister Sverige haft på mycket länge.
Detta, i mångas tycke smått sensationella uttalande, framför Anna Dahlberg på ledarplats i dagens Expressen.
Tolgfors utomordentliga förmåga består i att han satt Försvarsmakten under en förändringspress och att han rört om i ormboet.

Utan att presentera någon som helst, i alla fall inte redovisad, tanke på eller analys av vad vi ska ha Försvaret till, vilka förmågor som ska kunna presteras, vilka hot som eventuellt kan vara eller bli aktuella, vilka för- och nackdelarna är med ett yrkes- respektive ett värnpliktsförsvar, hyllar hon Tolgfors som den store förändraren som vågat ta tag i stora stygga Försvarsmakten och som vill röra om i grytan.
Tolgfors blir i Anna Dahlbergs ögon den modige kocken som rör om i grytan för omrörningens egen skull; vad som ska lagas till och efter vilket recept verkar ointressant.

Snälla Anna Dahlberg; att räkna upp allt som gått fel i omstruktureringen, alla de snedsitsar som uppstått i övergången från ett förrådsställt invasionsförsvar till ett aktivt insatsförsvar, och detta dessutom under en politiskt anbefalld ”strategisk time out”, är inte så svårt. Att hävda att Försvaret behöver reformeras och förändras är inte heller något svårt eller kontroversiellt.
Svårare blir det uppenbarligen att kräva en förändring uifrån en försvars- och säkerhetspolitisk analys, en tanke på till vad och varför vi ska ha ett försvar och hur vi ska nå dit. Så långt räckte inte tankeförmågan.

Varför så brått och varför så tyst?

Nu debatterar Riksdagen inriktningspropositionen om det framtida försvaret och beslut ska tas i närtid. Claes Arvidsson tar på ledarplats i dagens SvD upp (nästan) alla de argument som talat emot både brådskan i processen och innehållet som sådant.
Jag tänker inte traggla igenom dem här och nu en gång till; det har gjorts av mig och många andra i enstaka tidningsartiklar men kanske främst i bloggosfären.

Oavsett vad man tycker om Försvaret i allmänhet och propositionen i synnerhet, är det en viktig iakttagelse som bör uppröra envar svensk skattebetalare, nämligen avsaknaden av en seriös, öppen och omfattande debatt. En fråga som i sin yttersta konsekvens kan vara avgörande för vår nationella överlevnad, som berör Sveriges trovärdighet som självständig stat, som, vad gäller värnpliktsfrågan, kan innebära ett avgörande och oåterkalleligt systemskifte, passerar om inte obemärkt så nästan igenom beslutsmaskineriet.

Är svenska folket, tidningsredaktörer, debattörer och samhällsengagerade så totalt ointresserade av försvars- och säkerhetsfrågor som den ljumma, för att inte säga obefintliga allmäna debatten antyder? Har försvars- och säkerhetsfrågor reducerats till något för redan frälsta nördar bland bloggarna, trots att det är något som, kanske inte intresserar men i alla fall, berör alla?
Har svenska folket gått på löftet och förhoppningen om evig fred i vår del av världen?

Tänk om, Gud förbjude, någon annan har rätt….

Som hängiven, kunnig och engagerad tjänsteman arbetar du hårt för det du, och som du uppfattar det många andra, tror på vara det bästa för Försvarsmakten och för landet. Med sakargument och med din stora kunskap och erfarenhet, argumenterar du, jobbar, lobbar och diskuterar du. Du använder alla officiella och inofficiella kanaler du har tillgång till för att få de slutliga beslutsfattarna att inse att det är din och dina meningsfränders lösning som är, kanske inte den enda, men den bästa vägen mot målet.

Trots allt hårt arbete, trots all kunskap och erfarenhet och trots alla goda argument kör du huvudet i väggen. Du upplever höga chefer som inte lyssnar, åtminstone inte på dig, och du övertygas till slut om att det är andra kriterier än dina, strikt sakliga, som fäller avgörandet.
Politiska signaler som utgår från andra urvalsfaktorer än dem som du tycker borde vara självklara, konkurrens mellan försvarsgrenar och ren och skär oportunism hos enskilda beslutsfattare resulterar, som du ser det, i beslut som inte bara väljer en annan lösning än din, utan en lösning som dessutom är fullständigt fel, kontraproduktiv, förmågeraserande och ett slöseri med skattemedel.
Trots din kamp för det enda rätta blir resultatet något som du ser som ett svek mot Försvaret och mot landet och själv riskerar du att hamna ute i kylan utan några som helst fortsatta påverkansmöjligheter.

Beskrivningen ovan är min egen sammanfattning av de stämningar och den frustration som från och till framkommer i några bloggar med koppling till Försvarsmakten, kanske främst Wisemans. Inte så ofta hos Wiseman själv som bland de, oftast anonyma, kommentarerna.

Verkligheten är väl den att många stora och avgörande beslut ofta tas utifrån också andra bevekelsegrunder än de ur ett enskilt handläggarperspektiv strikt sakliga.
Partitaktiska politiska överväganden, politisk kohandel, arbetsmarknadspolitik, medveten kortsiktig risktagning, hänsyn till utländska regeringar eller handelspartners, hemliga överenskommelser med andra länder eller med industrin, personrelaterade faktorer, avvägningar mellan olika politik- eller sakområden är bara några exempel som ligger utöver det rent sakliga vid beslut om stora materielprojekt, ominriktningar eller vad det nu kan vara. Faktorer som inte alltid är kända, och kanske inte heller ska vara det, för alla.

Det som också kan vara svårt att acceptera för många, är att ett beslut faktiskt kan vara, rent sakligt, väl övervägt och välgrundat men bygga på någon annans konkurerande men välmotiverade, underbyggda och sakligt korrekta yttrande eller förslag. Ett äpple kan vara nog så surt ibland.
Den stora skillnaden mellan att vara övertygad om att ha rätt och att få rätt kan vara svår att hantera och ett fortsatt ältande resulterar ofta i en kamp mot väderkvarnarna, en kamp som drivs i fikahörnan och nuförtiden även i bloggkommentarer.
Att argumentera utifrån grundförutsättningen att det bara finns två möjliga lösningar på ett problem, ”mitt sätt och fel sätt”, har aldrig varit särskilt framgångsrikt i längden!

Tolgfors är frivillig och alltså ingen yrkesman

Tillgänglighet, beredskap och utbildningsnivå är avgörande för ett försvar i dagens snabba krigsförlopp.
Både kriget som sådant och dess förmodligen korta preludier ställer krav på en organisation som kan leverera effekt omgående och vad gäller dessa parametrar argumenterar försvarsminister Sven Tolgfors påläst och övertygande på Brännpunkt i dagens SvD. Att göra detta är heller inte särskilt svårt, detta är allmängiltiga sanningar som omfattas av de flesta.

Betydligt svårare har Tolgfors att på ett övertygande sätt bemöta kritiken mot det föreslagna personalförsörjningssystemet i det ”nya försvaret”. Kostnadsaspekten väljer han för säkerhets skull att helt lämna därhän, så ock de framförda tvivlen på en säker och hållbar kompetensförsörjning. I stället koncentrerar han sig på att bemöta dem som, oftast på principiella grunder, motsätter sig ett yrkesförsvar.

Genom lite sifferexercis och semantiska hårklyverier påstår Tolgfors att något yrkesförsvar är det inte alls fråga om. Nej, vad Sverige ska hålla sig med, är ett betydligt trevligare och mera lättaccepterat ”frivilligförsvar”. Jag trodde ju i min enfald att de flesta yrkesgrupper består av dem som frivilligt sökt sig dit, men jag kan ju ha missuppfattat det….

De kontraktsanställda soldaterna är inga yrkessoldater enligt Tolgfors; de har ju ett civilt yrke som grund. Jag kan inte låta bli att dra paralleller med Sveriges alla deltidsbrandmän. De har även de ett civilt yrke men har utbildat sig och övar regelbundet i sin andra profession.
Då larmet går lämnar de sina civila arbetsplatser och kliver in i sin andra yrkesroll och att påstå att de inte skulle vara yrkesmän då de står mitt i en räddningsinsats, vore att svårt nedvärdera dem.

Jag förstår Tolgfors dilemma. Yrkessoldater och ett yrkesförsvar har ingen särskilt positiv klang i Sverige. Kopplingarna till legoknektar och allt vad de står för ligger nära. Försvarets folkliga förankring, av många ansedd som avgörande, blir också svår att hävda om inte frivilligheten blir det som ska få styra människors tankebanor.

Vänligen herr minister. Om nu din och regeringens analys kommit fram till att det är ett yrkesförsvar vi behöver, övertyga då svenska folket om det med trovärdiga argument och kalla sakerna vid deras rätta namn.
I stället för att bränna krut på semantiska dimridåer, kan du istället försöka klara ut problematiken kring finansiering, kompetensförsörjning, folkförankring och numerär.
Kanske allra viktigast, åtminstone för de Försvarsmaktsanställda, är också att tala om vad som händer efter 2011 då regeringens moratorium går ut och kalaset ska betalas.

”Både och” och ”varken eller”. Vem ska stå för kontraktet?

Wilhelm Agrell tar under Brännpunkt i dagens SvD upp frågan om personalförsörjningen i den ”nya Försvarsmakten”. Kommer den föreslagna ”frivilligheten”, dvs yrkes- och kontraktssoldater, att klara att långsiktigt fylla kadrarna med tillräcklig kompetens eller med personal villig att binda sig för upprepade och odefinierade utlandsmissioner?
Kommer de fyra föreslagna reservbataljonerna att kunna bemannas med avkastningen från yrkes- och kontraktsförbanden eller blir de bara alltmer skrynkliga papperstigrar efterhand som utbildad personal från värnpliktssystemet inte längre finns tillgänglig?
Underförstått och mellan raderna i Agrells text ligger också slutsatsen att inriktningspropositionens dubbla satsning på både nationell förmåga och internationella insatser; dvs det typiskt svenska ”både och”, kommer att resultera i det lika typiskt svensa ”varken eller”.

(Så här några dagar efter att jag skrev inlägget, kan jag konstatera att även Claes Arvidsson på SvD ledarsida ställer sig tvivlande till yrkesförsvaret och frågande till den fortsatta totallåsningen vid de internationella insatserna)

Lika viktiga som olika teknikaliterer rörande rekrytering, kompetensförsörjning, kontraktstider och vad det nu kan vara, är dock två andra frågor. Den ena tystades ned i femtio år, den andra talades det högljutt om minst lika länge för att nu vara den som är nedtystad och ointressant.
Den första rör Försvarets förmåga att upprätthålla striden tills hjälp anländer. En nog så viktig parameter som var en outtalad huvuduppgift för vissa militärområden under det kalla kriget men samtidigt var något det inte talades om, inte ens internt inom Försvarsmakten på nivåerna under operationsledningarna i utpekade milostaber.
Nu talas det om det som en av ”det nya försvarets” huvuduppgifter. Hur denna uppgift, som kräver tillgång till förband över ytan och på förband bundna av just denna uppgift, ska kunna lösas med en förbandstillgång som kräver att alla tillgängliga resurser kraftsamlas mot angriparens huvudkrafter, är svårt att se.
Ett är dock säkert, enbart höga målsättningar och fagra ord håller inga flygplatser och transportvägar öppna.

Den andra frågan rör Försvarets folkliga förankring. Förr, och inte alltför länge sedan, ett axiom, ett kungsord och en förutsättning för svenska folkets accepterande av uppoffringar, skattekronor, värnplikt och ibland svårförståeliga regelverk.
Tanken att försvaret av landet och vårt samhälle var hela folkets angelägenhet må låta högtravande i dagens samhällsklimat, men den var en realitet bara för tjugo år sedan; den var en spegling av det samhällskontrakt som sade att vi alla har ett gemensamt ansvar för varandra och för det samhälle och det system vi lever i.
Att med ett yrkes- och kontraktsbemannat försvar försöka upprätthålla denna samhällsanda och detta samhällskontrakt, kommer att bli svårt. Att kräva uppoffringar av en befolkning som lejt bort sitt försvar till någon annan, kommer att bli än svårare. Den tidigare så tydliga kopplingen mellan folk och försvar kommer att lösas upp och att motivera ett stort antal skattekronor för ett folk som inte kommer att vara direkt delaktigt blir en svår pedagogiskt nöt att knäcka.