Arkiv

Posts Tagged ‘Val 2010’

Val både här och där

18 september 2010 4 kommentarer

I morgon söndag är det valdag, en dag då vi i Sverige kan utnyttja det vi uppfattar som vår självklara rätt att välja de partier och personer vi vill ska styra landet. Vi tycker till och med att det är så självklart att många låter bli.
Att vi nu tar den allmänna rösträtten som något självklart innebär inte att den alltid varit det. Vi har fått den efter en lång och stegvis genomförd process. Olika spärrar har efterhand lyfts bort, begränsningar avvecklats och åldersgränser sänkts och det har tagit mer än hundra år för oss att komma dit vi nu är och detta trots, eller kanske tack vare, en process som kunnat genomföras i fred och utan något verkligt politiskt våld.

Samtidigt som i Sverige är det val i Afghanistan. Ett val präglat av hot om och verkligt påtagligt våld. Ett val präglat av starka motsättningar, korruption och rena ifrågasättanden av ett demokratiskt samhällssystem. Ett val som knappast kommit till stånd över huvud taget och som inte skulle kunna genomföras på söndag utan närvaron av kombinationen av utländska hjälparbetare; civila såväl som militära.

Alla i Sverige och kanske mest de som tänker prioritera sofflocket före valurnorna, de som tar demokratin för något så självklart att man inte personligen behöver delta, kan ju ägna en tanke åt de afghaner som trots risken att dödas och lemlästas, trots risken att få sina hem förstörda och flickornas skolor brända ändå går, ja bokstavligen går, kanske miltals, till valurnorna för att utnyttja sin nyvunna rätt att påverka liv och samhälle.
Samtidigt kan vi då också reflektera över det solidariska i att, för att tjäna inrikespolitiska poäng, propagera för ett snabbt tillbakadragande av den svenska ISAF-styrkan.
Rom byggdes inte på en dag, inte heller den afghanska demokratin. Vi ska vara kvar till dess åtminstone grundstenarna ligger stadigt!

SvD 1
SvD 2
DN 1
DN 2

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, ,

Six feet under

12 september 2010 1 kommentar

På Brännpunkt i söndagens SvD skriver Jesus Alcala om Valfrågan som snabbt begravdes. Innan jag såg vem som skrivit och innan jag sett bilden, fick jag en hoppfull association om att det rörde FP utspel om Försvaret och att man så här i sista minuten åter försöker väcka liv i frågan.
Naturligtvis hade jag fel.
En i och för sig viktig fråga om djurens rätt och hur vi behandlar dem aktualiseras medan medier, politiker och debattörer fortsätter att hålla försvars- och säkerhetspolitiken utanför valrörelsen.
Det enda som kommit upp är det vanliga, dvs eventuella förbandsnedläggningar och dessas påverkan på den lokala arbetsmarknaden.
Frågor om Försvarets uppgifter nationellt kontra Långtbortistan, uppgifter kontra ekonomi, förmågeglapp och pengarullning, hot och risker, avvägningar och prioriteringar, allianser eller bara solidaritet, helikoptrar nu eller om tio år, etc, etc lyser med sin frånvaro. Efter att någon enskild dagsfråga i ämnet snabbt diskas av i morgonsofforna eller i utfrågningar förpassas hela den övergripande och principiella frågeställningen till den ointressanta skräphögen.

FP försökte för några månader sedan med några utspel få igång debatten, men tyvärr. Ingen hakade på och FP insåg väl det lönlösa i att försöka vinna annat en enstaka marginalröster på en fråga som uppenbarligen är fullständigt ointressant för de flesta; väljare som politiker.
Man kan ju undra vad som ska krävas för att något som kostar skattebetalarna knappt 40 Mdr kr om året och som ju faktiskt i slutändan kan vara avgörande för vår nationella säkerhet ska lyckas tränga igenom procentdimmorna och de kortsiktiga plånboksfrågorna.

Är de av oss som anser att principerna och grunderna för vår säkerhetspolitik och hur de utformas praktiskt och konkret, är minst lika viktiga som några procent hit eller dit i vilken annan fråga som helst verkligen så få och så ointressanta att vi och frågorna kan negligeras helt?
Tydligen, för här kan man verkligen tala om en ”Valfråga som snabbt blivit begraven”.

SvD
DN

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:,

Vad vill ni egentligen???

En gammal sanning vid all planering har alltid varit att i situationer av en genuin osäkerhet, då man har ett oklart eller tvetydigt underrättelseunderlag eller då man inte riktigt vet vilken uppgift det i slutändan blir som ska lösas och när, ska man avdela starka reserver med tillräcklig beredskap och med flera beredduppgifter.

Detta gällde alltså militär planläggning; på den politiska sidan gäller uppenbarligen andra regler, åtminstone om man får tro de svar som partierna lämnat på bloggkollegan Wisemans säkerhetspolitiska frågor inför valet.

En övergripande fråga, som egentligen styr svaren på nästan alla de andra var:
Vilka är de dimensionerande hoten mot Sverige för ditt partis försvars- och säkerhetspolitik? Vilken säkerhetspolitisk situation och vilken typ av angrepp ska utgöra dimensionerande hot och styrande krigsfall för den svenska försvarspolitiken?

Svaren, utom från KD som enligt deras svar uppenbarligen inte vet varför och till vad vi ska ha ett försvar, är förvånansvärt samstämmiga. Inget påtagligt krigshot inom överskådlig tid. Utvecklingen i Ryssland oroande och måste följas noga. Incidenter med militära förtecken kan inte uteslutas ens i närtid. Östersjön och Barentsregionen får en allt större säkerhetspolitisk betydelse. Solidaritetsförklaringen kan komma att ställa särskilda krav. Risken för ett angrepp mot Sverige kan inte uteslutas helt men ska då ses som en del av en större konflikt. Etc, etc. T.o.m. Vänsterpartiet verkar ha accepterat att vi inte lever i den bästa av världar vid den Eviga Fredens Hav.

Så långt är kanske allt väl eller i varje fall inte katastrofalt. Det är då våra politiker ska dra slutsatserna av vad de säger som det hela inte hänger ihop.
Vad partierna beskrivit i sina svar på frågan ovan är väl inte annat än en situation av genuin osäkerhet, ett oklart eller tvetydigt underrättelseunderlag och att man inte riktigt vet vilken uppgift det i slutändan blir man ska lösa.

Inget parti utom FP talar i konkreta termer om vad vi behöver eller vilka verkliga prioriteringar som ska gälla utan vi matas med den vanliga politikerretoriken; dvs den retorik politikerna tar fram då de vill framstå som ansvarstagande och seriösa medan de i själva verket är ganska ointresserade och framförallt inte vill satsa en enda krona för att få den konkreta politiken att stämma med retoriken.

Enkelt uttryckt kan man sammanfatta svaren med att man ”avvaktar med kraft” i väntan på att se åt vilket håll det lutar och på ett säkert beslutsunderlag. Under väntetiden gör man så lite och så billigt som möjligt, ja vissa tycker t.o.m. att det går att spara ett antal miljarder.
Att det lutande planet snabbt kan tippa över ända och att då det säkra beslutsunderlaget kommer (om någonsin), det är tio år för sent att göra något, är något man väljer att blunda för och döljer i en flod av ord. I den floden verkar verkligheten ha drunknat!

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:,

Ett ställningstagande!

Jag har medvetet försökt hålla min blogg fri från, inte politik men väl partipolitik. Särskilt i valtider är det alldeles för lätt att lämna saklighet, givande diskussioner och debatter och i stället hamna i låsta floskelstrider och pajkastande.

Vad gäller säkerhetspolitik och den däri ingående försvarspolitiken är risken i bloggosfären särskilt stor. Eftersom detta bland de etablerade politikerna och åsiktsproffsen, förutom den svenska Afghanistaninsatsen, är en ickefråga, går vågorna istället desto högre bland cyberrymdens alla experter, verkliga och självutnämnda, bland systemkramare och allmänt oroliga försvarsvänner.

En genomgående tes är här att våra politiker inte begriper, att om de begriper de drar fel slutsatser, gör fel prioriteringar; att de är naiva och inte uppfattar signalerna och verklighetsförändringarna i vår omvärld, att man säger en sak och gör en annan och att man bedriver en kortsiktig röstfiskepolitik med vår nationella säkerhet som insats. Ju närmare valet vi kommit har dessutom dessa åsikter fått partipolitiska förtecken med återkommande avståndstaganden mot i stort sett hela det politiska etablissemanget och med mer och mer positiva tongångar gentemot uppstickaren SverigeDemokraterna (SD).

Efter denna (för?) långa inledning ska jag nu överge min princip vad gäller partipolitik på bloggen genom att ta avstånd från SD! Jag är visserligen en övertygad motståndare till demoniseringen av SD, till försöken och löftena om att isolera partiet och att behandla det som luft eller som något katten släpat in. Det är ovärdigt en demokrati och nedvärderar och marginaliserar de väljare som röstar (-t) på SD och deras oro för de olika samhällsproblem som fått dem att göra det.
Om detta skulle bli en etablerad metod för att hantera uppstickare bland de etablerade, för att tysta det som för tillfället inte är att anse som PK, är vi ute på femton famnar. SD har rätt att bli behandlat som vilket parti som helst; det är partiets åsikter och företrädare som ska nagelfaras i öppen debatt och inte partiets som sådant rätt att delta i det politiska spelet.

Jag har i ett inlägg hos Wiseman hävdad att det vid val av parti är helheten som ska fälla avgörandet, inte ett partis eller en koalitions ställningstagande i enskilda frågor. Något ologiskt hävdar jag motsatsen vad gäller att ta avstånd från ett parti. SD har städat upp i sin medlemskader och i huvudsak lyckats att snickra ihop ett sammanhängande partiprogram som ser till helheten och som för fram en av mina hjärtefrågor, nämligen försvaret.
Deras ställningstagande i en enda, annan, fråga får mig dock att hissa varningsflagg, oavsett deras politik i övrigt och det är deras politik i invandringsfrågan. Visserligen hävdar de att de vänder sig mot och kritiserar den hittills förda invandringspolitiken, men hela deras retorik och alltför många uttalanden från partiföreträdare andas mellan raderna ett avståndstagande mot invandrare som sådana, mot individerna, mot enskilda människor.

Att ta avstånd från enskilda människor man inte ens känner för att de tillhör en annan religion, en annan kultursfär, har en annan hudfärg eller talar ett annat språk ligger så långt från mina värderingar om demokrati, medmänsklighet och en positiv människosyn man kan komma.
Att paketera människor i grupper utgående från etnicitet och religion och pådyvla dem åsikter och egenskaper de själva som individer kanske tar avstånd ifrån, är inte värdigt ett parti som vill framstå som ”ett bland andra”.
Invandringsfrågan är en viktig fråga som även den har bäring på vår nationella säkerhet. Om inte annat så kommer folkopinionen förr eller senare att kräva att alla partier tar tag i den. Detta får dock inte innebära att man som SD, vad man än säger officiellt, går ned på individnivå och stigmatiserar enskilda människor utifrån ibland synnerligen obskyra kriterier.
Där går min demokratiska gräns, oavsett vad partiet tycker i försvarsfrågan.

Våga ta risker, inte bara andras!

10 augusti 2010 1 kommentar

De som arbetar och argumenterar för att försvars- och säkerhetspolitiken ska få ett större utrymme i samhällsdebatten inför riksdagsvalet kämpar verkligen i motvind!
De etablerade politikerna visar ett ljumt intresse för frågan och ägnar sig mera åt slagordsmässiga utspel i jakten på marginalväljare än åt att ta saken på allvar och verkligen driva frågan.

Om man ska tro en undersökning från FSI, Forskningsgruppen för samhälls och informationsstudier, har våra politiker gjort alldeles rätt prioriteringar, åtminstone om det enbart är röster de är ute efter. Försvaret och säkerhetspolitiken kommer inte ens med i topp 13 av de valfrågor som valmanskåren, dvs 1650 respondenter i FSI enkätundersökning, sätter högst.

Politiker ska naturligtvis vara känsliga för opinioner, lyssna efter folkets röst och efter bästa förmåga tillfredsställa dess önskningar.
Vad våra politiker verkar ha glömt är att de också ska skapa opinion, väcka ”folket”, belysa missförhållanden och våga driva frågor som kanske inte står högst på den allmänna agendan.
Det kräver å andra sidan ett stort personligt och politiskt mod och viljan att ta risker för det man tror på.
Dagens svenska politiker verkar dock inte tro på annat än opinionsundersökningarnas %-satser och man tar hellre risker med den nationella säkerheten än med den egna politiska positionen, eller för den delen regeringsmakten.

SvD

Kategorier:Okategoriserade Etiketter:, , ,

Vad väntar runt det rödgröna hörnet?

Efter murens fall och det Kalla krigets förmenta avslutning har Sveriges försvarsmakt inte bara omstrukturerats och på gränsen till raserats, den har också förvandlats till en organisation som desperat letat efter sitt existensberättigande, efter motiv för nedlagt arbete och pengar och efter en ny inre stadga och stabilitet.
Lösningen, för både Försvarsmakten och för våra politiker, blev internationella insatser med det insatta insatsförsvaret.
Balkan, Afghanistan, Tchad, Adenviken och NBG mera än Nordkalotten, Gotland och incidentberedskap, blev Försvarsmaktens nya raison d’être som fått styra nästan hela FM verksamhet det senaste decenniet. (Ja kanske inte för Flygvapnet. Det har funnit sin nisch i att promota Gripen-systemet internationellt.)
För arméns del finns knappast något annat än Afghanistan och vad det innebär på agendan.

Nu till dagens fråga:
En eventuell röd-grön regering kan komma att innebära en snabb urdragning ur Afghanistan, ett avbrytande av nya NBG-satsningar och rent generellt en neddragning av internationella insatser som inte är rent fredsbevarande och försedda med blå basker. Detta dessutom utan några uttalade satsningar på vår nationella förmåga och med ett sparpaket på två miljarder om året.

Vad blir det då som ska skapa motiven för både Försvarsmaktens personal och för skattebetalarna? Inga internationella insatser av rang och inga nationella satsningar i en krympande ekonomi?
Hur ska det då bli möjligt att rekrytera, satsa, utveckla och att hålla fanan högt då alla konkreta anledningar och motiv till organisationens existens och till ett personligt engagemang rycks undan?

För en vital och framsynt Försvarsmakt med en professionell inställning till verksamheten behövs inte bara pengar och politisk retorik. Det behövs något konkret som motiverar och trycker på. Det kan vara internationella insatser eller en klar nationell satsning, bägge skulle säkert fungera, men utan någotdera skulle Försvarsmakten snabbt hamna i ett odefinierat ingenmansland som skulle bli förödande för moral, rekrytering och förmåga.

Sanden är djup i debattlådan

Med drygt fem månader kvar till riksdagsvalet är allt som förväntat. Efter några korta, flämtande försök i samband med dödsskjutningarna i Afghanistan, har alla former av debatt bland politiker, på ledarsidor och i övrigt i pappersmedia om försvar och säkerhetspolitik dött ut.
Allt är åter koncentrerat kring jobben, pensionärernas skatter, RUT och ROT, allianser hit och allianser dit. Den enda allians som inte är uppe till debatt är NATO.

Med ett osäkert opinionsläge och med SD som en eventuell joker i leken försöker nu de olika konstellationerna övertrumfa varandra med olika utspel, utspel som alla kostar pengar och som måste finansieras. Det är väl inte att satsa på någon högoddsare om man tror att ett sätt att plocka fram de nödvändiga medlen är att ta dem från Försvaret.

Detta samtidigt som NATO genomför en och planerar en annan övning i vårt omedelbara närområde, samtidigt som Ryssland och NATO/USA, trots de pågående SALT-förhandlingarna är djupt oense om hur den europeiska säkerhetskartan skall utformas. Detta i en tid då Ryssland fullföljer sitt militära återtagande samtidigt som tecken på en viss politisk turbulens med osäker utgång kan skönjas i landet. Detta då Sverige övergår från ett värnpliktsförsvar till ett yrkesdito utan att finansiering, anställningsförhållanden och den konkreta utformningen är klarlagd. Detta trots att VISBY-korvetterna ännu inte är operativa eller helikopterfrågan löst. Detta trots att solidaritetsklausulen lovar mer än vad den kan hålla samtidigt som den förutsätter bistånd med det vi valt att inte klara själva. Detta trots att NBF och GLC/NOC trots mycket tydliga politiska signaler och generalsord lever vidare i lätt maskerad form.
Alla former av politisk debatt som ligger utanför plånboken eller inrikespolitiska trätor verkar vara totalt bannlysta; inte ens Bosse Pellnäs orkar längre försöka väcka intresset för dessa frågor.

Under valår blir den politiska sandlådan särskilt tydlig; vad gäller försvars- och säkerhetsfrågor använder alla parter den till att stoppa ned huvudet.