Arkiv

Posts Tagged ‘Ukraina’

Putin telegraferar

Vladimir Putin har kallat Sovjetunionens fall för vår tids största geopolitiska katastrof och att de nuvarande makthavarna i Kreml inte riktigt accepterat det nu längre inte särskilt nya läget är uppenbart.
På olika sätt försöker man återta Kremls inflytande över de olika utbrytarstaterna och i de asiatiska fd republikerna med namn som slutar på -stan och -ien har man varit framgångsrik.

Närmast det kremlska hjärtat ligger dock Vitryssland och Ukraina. Vad gäller Vitryssland verkade länge allt gå Kremls väg där samarbetet med ”Europas sista diktator”, Alexandr Lukasjenko, ett tag gick så långt att man öppet talade om en union mellan de två länderna. Den senaste tiden har det dock kommit grus i maskineriet där Lukasjenko börjat driva en mer självständig politik i opposition med Kreml. Någon allvarlig brytning verkar dock inte vara på gång och det militära samarbetet har fortsatt obrutet; nu senast med ett ganska omfattande vitryskt deltagande i storövningen ZAPAD 2009.

Det stora problemet för Kreml är Ukraina. En central och för den forna Sovjetunionen viktig delrepublik. Att ett så viktigt område, med 40% etniska ryssar, med Krim-halvön och med basområdet för den ryska Svarta havsflottan formellt blev självständigt kanske kunde accepteras. Att landet sedan gick vidare, genomförde den oranga revolutionen och öppet började flirta med väst om EU- och NATO-medlemskap, blev för mycket.
På olika sätt har Ryssland försökt destabilisera den sittande regimen i Kiev, man har demoniserat president Yushchenko och man har öppet uttalat en förhoppning om att han ska falla i presidentvalet i januari 2010, något som för övrigt är mycket troligt då hans och hans politiks popularitet ligger på absoluta bottennivåer.

Inför detta val har den ryska medíastormen mot Ukraina och landets politik och ledning varit stark och ökar nu i styrka. Nu aktuellt är anklagelserna, även från det officiella Ryssland, om att Ukraina inte bara materiellt stödde Georgien under Kaukasuskriget utan även aktivt deltog med ukrainska reguljära och paramilitära förband, något som naturligtvis kategoriskt avvisas av regeringen i Kiev.
På alla sätt försöker man från Moskva rycka undan fötterna för Yushchenko och bana väg för en ny, mera ryskvänlig politisk ledning i Ukraina. Huvudkandidaten är väl ledaren för det ryskvänliga partiet, Viktor Janukovitj, men även president Yushchenkos tidigare parhäst, den mot honom fronderande premiärministern Yulia Tymoshenko, är föremål för Kremls uppvaktning.
Symptomatiskt är att det var till henne och inte till presidenten, som Vladimir Putin sände det ryska gratulationstelegrammet i samband med firandet av den ukrainska självständighetsdagen. Med en direkt hänvisning till det kommande valet hoppades Putin att det skulle bidra till att ”lösa praktiska frågor om samarbete och skapa en gynnsam atmosfär för att gå vidare i alla aspekter rörande förhållandet mellan Ryssland och Ukraina.”

Det är uppenbart att Ukraina och landets politiska inriktning och vägval är avgörande för Kreml. Ett ukrainskt NATO-medlemskap uppfattas som en tickande bomb i Rysslands veka liv men även en allmän orientering västerut med ett ökat ekonomiskt oberoende från Ryssland verkar oacceptabelt. Ukraina har blivit den juvel som saknas i den ryska kronan och man verkar i Kreml vara beredd att gå långt för att den ska komma på plats igen; den ska i varje fall inte få monteras i någon annans regalier.

Vilken väg Ukraina kommer att ta efter valet i januari kommer att bli avgörande. Som opinionen nu ter sig kommer den att leda mot Moskva snarare än västerut. Om en sådan omorientering dessutom skulle resultera i en inrikespolitisk repression med en förändring av mediaklimat och politisk rörelsefrihet á la Ryssland, finns stora risker för en riskfylld utveckling i ett av Europas centrala länder.

Ukraina och Tolgfors i en salig röra…

15 augusti 2009 1 kommentar

Stöd Våra SoldaterMedan försvarsminister Tolgfors fortsätter att marknadsföra det ”Nya försvarets” yrkes- och kontraktsförband utan att tala om hur de ska finansieras eller ges tillräcklig numerär för de nationella behoven, fortsätter ord- och mediakriget mellan Ryssland och Ukraina.
I en hätsk och framförallt raljerande artikel i Pravdas nätupplaga går man till fortsatt storms mot Ukraina och ffa president Yushchenko. En politisk kommentator hävdar att Ukraine is going to declare another Nazi criminal a national hero, to intensify provocations against the Black Sea Navy, to strike a stronger blow on the Russian language and to do everything possible to make the Russians and the Ukrainians kill each other.
I sanning hårda ord grannar emellan! Att Yushchenko med stor sannolikhet tvingas bort från presidentposten efter det kommande valet och att det finns, från Kremls horisont, stora förhoppningar på radikala förändringar i Ukraina med en ny ledning är en sak. Denna typ av mellanstatligt umgänge som knappast gagnar goda och långsiktiga relationer, är en annan.

Åter till Tolgfors.
Alliansen har i olika uttalanden lovat att Försvarsmakten ska slippa förändringar i grundorganisationen ”under innevarande mandatperiod”. Vad som kommer att ske efter valet vid ett fortsatt borgerligt regeringsinnehav, talar man tyst om. Vid en, som förutskickats, oförändrad försvarsbudget kan man ju undra hur den nya personalförsörjningen ska finansieras utan stora förändringar i FM infrastuktur. Korten på bordet Tolgfors; en uppmaning som i lika, om inte större, grad även gäller den i denna fråga dödstysta Mona Sahlin.

Rösta rätt, the Medvedev style…

Stöd Våra SoldaterI sitt senaste utspel går president Medvedev inte bara till generalangrepp mot Ukraina och den sittande president Yushchenko utan också EU får en släng av den varnande sleven.

Vad gäller Ukraina tar Medvedev, dvs det officiella Ryssland, öppet ställning mot Yushchenko och ”Ukrainas öppet antiryska ställning” samtidigt som han ”är säker på att våra relationer kommer att återgå till ett strategisk partnerskap inom överskådlig framtid” och hoppas på ”att ett nytt ukrainsk ledarskap är redo för detta.”
Det är inte bara konflikten kring flottbasen i Sebastopol, Yushchenkos öppna flirt med väst och NATO, gaskrigen eller Ukrainas försök att komma ur det ryska gasberoendet som retat Kreml utan också de ukrainska vapenleveranserna till Georgien, motarbetandet av det ryska minoritetsspråket och de för Ryssland mycket känsliga ukrainska omtolkningarna av VK 2 historia och Röda Arméns roll och eventuella förbrytelser.

Sammantaget har den ryska statsledningen mycket tydligt klargjort vilken regim man inte vill ha i Kiev samtidigt som man flaggat för vad man hoppas ska bli följden av ett skifte. Vilken ersättare man vill ha talar man inte högt om. Opportunisten och premiärministern Julia Tymosjenko har den sista tiden försökt distansera sig från Yushchenko och flörtat med Kreml men där torde favoriten vara den öppet ryskvänlige tidigare premiärministern Viktor Janukovitj.

I en lätt maskerad varning till EU framförde Medvedev även Kremls missnöje med det avtal som ingåtts mellan EU och Ukraina om gasleveranser till Västeuropa. De ryska ledarena är uppenbarligen mycket missnöjda med att EU helt gått förbi Kreml i denna fråga och ingått ett avtal med Ukraina där man i Kreml anser sig vara en viktig intressent.

Att toppolitiker från starka grannar uttalar sina preferenser vad gäller grannländers politik är inget ovanligt.
Att man gör det så tydligt som nu är fallet och med namns nämnande är desto mera sällsynt. Tidigare har president Saakasjvili i Georgien mer eller mindre idiotförklarats och pekats ut som ett avgörande hinder för en lösning av Kaukasuskonflikten. Nu är det ukrainas president Yushchenko som förklaras vara ett omöjligt alternativ för Kreml.
Moskva försöker verkligen och mer och mer öppet styra i ”Det nära utlandet” och det inte politik och ekonomi klarar av kan ju alltid kompletteras med stridskrafter enligt det nya lagförslaget om försvarets utnyttjande utanför Rysslands gränser.

Ett förnyat lackmustest??

07 augusti 2009 1 kommentar

Stöd Våra SoldaterVi närmar oss årsdagen av minikriget i Kaukasus då Georgiens president Saakasjvili så totalt missbedömde både Rysslands förmåga och beredskap att hävda sin intressesfär och västs vilja (och för den delen även förmåga) att komma till undsättning.
I svenska medier har det sedan kriget och dess omedelbara efterdyningar varit förvånansvärt tyst fram tills nu, medan regionen och konflikten hela tiden hållits levande i ryska nätmedier. De engelskspråkiga ryska nättidningar har fortlöpande skrivit om utvecklingen i Georgien med angränsande områden och rapporteringen de senaste veckorna gäller bl.a. ukrainska vapenleveranser, motsägelsefulla men i grunden hotfulla uttalanden av Georgiens president Saakasjvili, provokationer mot Sydossetien, ryska resurser i området, rysk beslutsamhet att även med vapenmakt skydda sina intressen och spekulationer om att ett nytt krig är nära förestående.
Det fram tills nu synbara ointresset i Sverige är förvånande eftersom just Georgienkriget ju var det lackmustest som fick den svenska försvars- och säkerhetspolitik att gira några grader, åtminstone i retoriken och på pappret.

Jag kan inte undgå att fundera över om de accelererande ryska skriverierna rentav rör sig om en samordnad INFOOP, ett välorkestrerat försök att genom opinionsbildning och mediadrev tvinga bort hatobjektet Saakasjvili för att bereda plats för mera Moskvaorienterade politiker i Tbilisi och, om detta skulle misslyckas, kratta den psykologiska opinionsmanegen för en ryskt militär intervention.
Om så skulle ske är det verkligen dags för våra politiker att kliva ut ur testlaboratioriet och låta verkligheten få genomslag.

Lech Walesa skriver brev

President Obamas besök i Moskva och vicepresident Bidens resa till Kiev och Tbilis har föranlett ett antal ryska skribenter att kommentera den USamerikanska östeuropapolitiken under den nya administrationen.

Nu senast är det Dmitry Kosyrev, politisk kommentator på RIA, som med utgångspunkt i ett öppet brev ett antal fd toppolitiker i forna sovjetstater sänt till Washington, kommenterar och analyserar situationen.
I brevet är det Lech Walesa, Vaclav Havel och Vaira Vike-Freiberga som tillsammans med ytterligare 19 politikerkollegor av varierande dignitet, oroar sig över USA:s förändrade politik och Rysslands nya attityd, samtidigt som de hävdar uppfattningen om USA särskilda uppgift och ansvar rörande det nya östeuropa.

Kosyrevs iaktagelser, gjorda med lätt färgade ryska glasögon, är intressanta och ger en inblick i hur man ser på problematiken från rysk sida.
Mest intressant är ändå kanske hans slutord, riktade till makthavarna i Kreml: And Russia, too, which has for many years been defending itself against the Bush-Cheney line, would do well by making its position clear not only on what it does not want its partners to do, but also on what it wants.

Vilket ben kommer USA att stå på?

Det är inte lätt att gå balansgång på slak lina; det vet alla som försökt. Risken är stor att just som man tror sig ha fattat hur man ska göra och stolt vandrar vidare, linan börjar svaja fram och tillbaka och duns så ligger man där på marken.
Balansgång på slag lina är vad USA nu ägnar sig åt. President Obama var i Moskva för att ge tyngd bakom nystarten i de amerikansk-ryska förbindelserna och balanserade där skickligt mellan att säga rätt saker till ryssarna men ändå klara ut vad USA ansåg om ländernas i det ”nära utlandet” rätt att välja sin egen väg.

Just det senare borde ha sänt lugnande signaler till främst Kiev och Tbilisi, men uppenbart räckte det inte. Där har farhågor framförts att det bakom Obamas vackra ord i Moskva fanns en tyst, hemlig, överenskommelse mellan USA och Ryssland, där Ryssland köpt sig handlingsfrihet inom sin intressesfär mot stöd till USA:s krig i Afghanistan och i politiken gentemot Iran. Pragmatiska överenskommelser i det tysta, där stormakter gör upp över huvudet på andra stater, är i och för sig inget nytt i världspolitiken men just i detta fall förefaller det osannolikt. Oaktat detta har oron i Ukraina och Georgien varit stor och tvingat vicepresident Biden att än tydligare upprepa president Obamas uttalanden vid sitt besök i Ukraina.
Då han nu även besöker Tbilis säger han säkert samma saker men ställs inför en kanske svårare uppgift än han hade att lugna de oroliga i Kiev.
President Saakasjvili kommer, enligt vad han själv framfört i en intervju, att ställa krav på en återupprustning av den georgiska krigsmakten för att förhindra en förnyad rysk aggression mot vad som är kvar av Georgien, något som om det sker, knappast skulle uppfattas som något positivt i Kreml.

Balansakten mellan att få igång fungerande och fruktbärande relationer med Moskva efter Bush-administrationens på gränsen till nedfrysning och en bibehållen trovärdighet som förkämpe för forna sovjetstaters rättigheter att fritt välja sin väg, kompliceras dessutom av att USA:s fortsatt positiva inställning till dessa staters eventuella NATO-medlemskap inte uppskattas av flera tunga europeiska NATO-länder.

Om frågan skulle ställas på sin spets, i valet mellan goda relationer mellan Washington och Moskva eller ett uttalat stöd till länder i Rysslands ”nära utland”, kommer balansförmågan att verkligen prövas. Den nationella egennyttan kommer då förmodligen att styra och om Washington anser att goda förhållanden till Ryssland långsiktigt bäst gynnar amerikansk politik, kommer man att nöja sig med vackra ord men lite konkret handling vid eventuella ryska framstötar, av vad slag de vara må, i ”det nära utlandet”.

Gasen flödar, men åt vilket håll?

Det flera gånger dödförklarade Nabucco-projektet verkar ha fått nytt liv, något som kommenteras på både nyhets– och ledarplats i svenska media och även slås upp i ryska nättidningar.
Det (o)uttalade syftet med projektet, som blir en direkt konkurrent till Rysslands South Stream, är att göra västeuropa, om inte oberoende så i alla fall, mindre beroende, av ryska gasleveranser och av centralasiatisk gas levererad genom ryska ledningar.

Förutom de rent energipolitiska frågorna kan Nabucco innebära stora förändringar vad gäller säkerhets- och geopolitik. Om Nabucco verkligen realiseras med tillräcklig kapacitet, kommer Kreml att förlora ett av sina centrala instrument i försöken att splittra EU genom bilaterala energiöverenskommelser samtidigt som möjligheterna att rent allmänt använda gasen som påtryckningsmedel kraftigt reduceras.
För Ukraina kan Nabucco, om man ansluter sig innebära både för och nackdelar. Fördelarna är att man kommer loss från ett nästan totalt beroende rysk gas, något som radikalt skulle öka den nationella handlingsfriheten; nackdelarna, och de är inte små, är att man riskerar att gå miste om de stora inkomster man får från ryska transiteringsavgifter.

Georgienkonflikten har många bottnar men en har för Ryssland varit att säkra sina gas- och oljeledningar genom Kaukasus. Med ett operativt Nabucco minskar dessa i betydelse, något som kan ge möjligheter att desarmera åtminstone den konfliktorsaken i området. Å andra sidan kan Nabucco öka västs (USA betalar en hel del av projektet…) behov av att öka sitt inflytande och sina påverkansmöjligheter i den levererande centralasiatiska republikerna. I så fall ger man näring åt det av Ryssland upplevda inringningshotet och kommer man i konflikt med ryska intressen i ”Det nära utlandet”.

Nabucco påstås bli färdigt i sitt första steg 2014. Projektet har dock dött, återuppstått och dött igen flera gånger, främst pga bristande finansiering och att rysk gas eller gas genom ryska ledningar ställt sig billigare för köparna. Om Nabucco blir mera långlivat denna gång kommer projektet att få stor inverkan och då inte bara vad gäller energileveranser.