Arkiv

Posts Tagged ‘Tolgfors’

”Militär alliansfrihet syftande till….” – vad?

11 december 2009 1 kommentar

Alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig var ett mantra som generationer av svenskar fram till mitten av 1990-talet fått höra; från talarstolar, i tidningsledare, under värnplikttjänstgöringens soldatundervisning och så fort någon politiker skulle uttala sig om vår säkerhetspolitik.
Som alla mer eller mindre nötta fraser kom den snabbt att reduceras och förenklas och blev i det allmänna medvetandet till att ”vi är neutrala”. Att neutralitet i dessa sammanhang är ett statsrättsligt begrepp som, helt enligt mantrat, bara har bäring på krig, var något som raskt glömdes bort eller aldrig riktigt förstods.

Mantrat har försvunnit och likaså alliansfriheten. Nu skall vi vara militärt alliansfria med optionen handlingsfrihet i händelse av krig i vår omvärld. Trots detta är det neutralitetsbegreppet i dess något luddiga folkliga tolkning som bitit sig fast hos gemene man och tyvärr också hos alltför många av våra politiker och detta trots att EU-medlemskapet begränsat alliansfriheten till endast en militär sådan och att skrivningen i försvarspropositionen inte anser neutralitet vara någon säkerhetspolitisk option. Den ensidiga solidaritetsförklaringen ovanpå detta begränsar naturligtvis ytterligare denna schimära handlingsfrihet.

Här står vi nu alltså med en säkerhetspolitisk doktrin som talar om militär alliansfrihet med möjlighet till handlingsfrihet, med en försvarsproposition och en solidaritetsförklaring som begränsar handlingsfriheten till att inte inbegripa neutralitet och med en befolkning som jag är övertygad om fortfarande tror att Sverige är ”neutralt” enligt något slags luddig och nedärvd definition. Ofta vid mediernas ”fråga-folket-på-gatan”-enkäter kommer om inte annat svaret att si eller så kan vi inte göra eftersom ”vi är neutrala”.

Denna soppa försökte Mikael Nilsson reda ut i några Brännpunktsartiklar där kontentan, som jag uppfattat den, var att oavsett vilken definition man väljer och hur man än tolkar begreppen, har vi inte den nationella försvarsförmåga som krävs för att möta upp till vare sig de reella behoven eller vad som kan krävas av en självständig stat utan några alliansförbindelser.
Han har fått svar på tal av försvarsminister Tolgfors, men som vanligt i svensk försvarsdebatt talar man förbi varandra där ministern svarar på och bemöter de frågor och påståenden som inte är ställda samtidigt som han använder sitt s.k. svar till att med den drucknes envishet propagera för den försvarspolitik allt färre insatta tror på.
Att Tolgfors senare rehabiliterar sig med ett bra tal till de hemroterade Afghanistansoldaterna är en annan sak. Att på ett bra sätt kunna motivera vårt engagemang i Afghanistan uppväger inte regeringens oförmåga att verka för en trovärdig försvars- och säkerhetspolitik för vårt nationella behov.

Östersjön, ett fredens hav

17 september 2009 2 kommentarer

Under det kalla kriget och då Sovjetunionen utgjorde det inte uttalade hotet mot Sverige, var landets, och WP, omfattande amfibiska förmåga en viktig beståndsdel av vår hotbild.
Även om denna förmåga primärt förmodligen var avsedd för de danska öarna eller för att omfatta centralfronten, var den något vi inte kunde bortse ifrån och som motiverade vår kustartilleri, attackflygets storlek och vårt då förhållandevis starka ubåtsvapen.
Efter SSSR fall och WP upplösning förföll denna förmåga så tillvida att de stora havsgående landstigningsfartygen dels tillhörde Polen och fd DDR, dels vad gäller de ryska, inte underhölls eller förnyades för att till slut, oandvändbara, ligga och rosta vid kaj.
Trots bristen på större landsigningsfartyg har förmågan till taktiska amfibiska operationer vidmakthållits vid bl a marininfanteriförbanden i Kaliningrad oblast och då med hjälp av ffa stora svävare och mindre landstigningsbåtar.
Det försvunna landstigningshotet var en av de faktorer som togs till intäkt för de omfattande neddragningarna av den svenska försvarsmakten, avvecklingen av invasionsförsvaret i allmänhet och kustförsvaret i synnerhet.
Vår nuvarande försvarsminister har följt upp detta i ett uttalande för några år sedan där han sade (citerad fritt ur minnet) att han sover lugnt om nätterna och att den sömnen eventuellt skulle störas först då han såg nya ryska landstigningsfartyg i Östersjön….

Nu är jag övertygad om att herr Tolgfors fortfarande sover gott om nätterna, trots ombaseringen av tre större landstigningsfartyg från Svarta havet till Östersjön och trots ryska trevare om att köpa ytterligare tonnage över disk i utlandet för att snabba upp anskaffningsprocessen. Om han eventuellt skulle vakna till, kan han fundera över varför Ryssland åter satsar på denna mycket specialiserade och dyra förmåga och vad den, tillsammans med andra ryska satsningar i vårt närområde, exempelvis på luftlandsättningsförbanden, innebär för Sverige och för den tidigare så omhuldade stabiliteten i Östersjöregionen.

Ryssland talar om kampen mot terrorismen och skyddet av gasledningen Nord Stream, nog så behjärtansvärda syften. Frågan är bara om man bäst bekämpar terrorister eller skyddar en gasledning på havets botten med marininfanteri eller luftlandsättningsdivisioner. Det finns säkert ett djupare syfte än så; frågan är bara vilket det är.

Medan Tolgfors tänker på detta kan han fördriva tiden med att studera dessa vackra bilder från stränderna på andra sidan Östersjön.

Snälla ministern, gör något åt det då!

05 september 2009 1 kommentar

Jag håller med försvarsminister Tolgfors då han efterlyser ett större deltagande av politiker och politiska partier i försvarsdebatten. Ibland kan man ju undra om den politiska världen överhuvud taget har några åsikter i försvarsfrågan; andra än dem som präglas av USA-hat och NATO-motstånd.
Sanningen är väl den att man inte vill ha en levande och alternativgranskande debatt. Tvärt om verkar de två lägren helt leva efter principen att sitta still i båten och att inte väcka några björnar.

(M) och (S) sitter egentligen i samma båt där bägge partierna har starka kärnväljargrupper som i grunden är försvarsvänliga och där det gäller att manövrera så att inte dessa flyttar sina röster åt ett, som de upplever det, mera försvarsvänligt håll.
Alliansen måste hantera (FP) uttalade önskan om en NATO-anslutning utan att splittras i försvarsfrågan medan Mona Sahlin måste hantera de pacifistiska eller antimilitära krafterna i sin rödgröna koalition.

Sammantaget har vi, i dessa röstmaximeringens och ”makten till varje pris”-tider en situation där försvarsfrågan ges låg prioritet. Om den tillåts komma till den politiska ytan riskerar inte bara enskilda partier att förlora röster utan även de olika blockallianserna att spricka.
Så länge inget parti vågar riskera ett regeringsinnehav på försvarsfrågan kommer vi heller inte att få någon debatt utanför bloggar och debatt- och ledarsidor. Detta faktum gör ministerns blogginlägg lite konstlat; han och hans parti har ju del i ansvaret för den situation han kritiserar.

Vad vill vi egentligen och vad kräver det?

17 augusti 2009 1 kommentar

Stöd Våra SoldaterDebattens vågor går höga i olika bloggar om följderna av värnpliktsförsvarets avveckling, om vad det ”Nya försvaret” förmår i ett nationellt perspektiv och vilka hot det egentligen har att möta på hemmaplan.
Då avvecklingen av invasionsförsvaret inleddes berodde det, något förenklat, på att vi plötsligt saknade ett konkret hot som tidigare både motiverat och dimensionerat våra försvarsansträngningar och vi gick från ett hot-till ett förmågestyrt försvar, där vissa basala förmågor skulle vidmakthållas eller rent av utvecklas som grund för internationella insatser och eventuell nationell tillväxt. Tanken utvecklades ytterliggare och fortsatta nedskärningar maskerades under rubriken ”insatsförsvar”. Vi skulle ha ett försvar med omedelbar insatsförmåga, nationellt och internationellt, dimensionerat för aktuell hotbild. Eftersom Sverige ensidigt proklamerat ”Den eviga freden” i sitt närområde och förklarat Ryssland som en stat stadd i fortlöpande positiv demokratiutveckling, blev de nationella hoten av förklarliga, och för finansministrar glädjande, skäl naturligtvis försumbara.

Nu har pendeln så sakteliga börjat svänga. Ryssland kanske inte är demokratins hemort på jorden och Östersjön inte längre en fredens och fridens ankdamm. Hot mot Sverige kan kanske rent utav dyka upp här hemma och vi behöver kanske även förmågor och resurser för att möta hot i vårt närområde.
Problemen är bara att man från ansvarigt håll har så svårt att, åtminstone öppet och utåt, beskriva dessa hot, att konkretisera dem, att uttrycka dem geografiskt, att klä dem i förbandstermer eller i en angripares eventuella mål eller avsikter.
Svårigheterna är förståeliga. Vi lever nu inte i det kalla krigets bipolära värld, åtminstone inte riktigt än, och vi kan inte utgår från att ett angrepp mot Sverige är en del i en större konflikt. Den politiska och militära allianskartan är mera svårtydd, konfliktorsakerna har blivit flera och mera svårdefinierade, externa stödåtgärder mera osäkra och medlen för att påtvinga oss något oönskat flera.

Om vi nu inte kan utforma vårt försvar utifrån ett konkretiserat hot, får vi väl då istället vända på kuttingen och utgå från oss själva. Om det nu har blivit svårt eller omöjligt att göra realistiska antaganden om angriparens mål och avsikter, något det egentligen alltid har varit, får vi väl istället utgå från våra egna. Vilka är våra nationella mål? Vad kan och kan vi inte acceptera eller tolerera vad gäller angrepp på vår nationella prestige, politiska handlingsfrihet, territoriella integritet, rörelsefrihet på sjö- och i lufthav? Vad kan vi tänkas rucka på eller avstå ifrån, var går den absoluta smärtgränsen, vad skulle vara en oacceptabel förlust eller eftergift?
Efter den analysen kan det vara dags att titta på vad en eventuell angripare har för förmågor och möjligheter, inte avsikter, att hota dessa grundläggande nationella mål och utforma och dimensionera våra förmågor därefter.
Kort sagt: Skit i vad vi tror att ryssen kan eller vill, satsa på vad vi vill och absolut måste och se till att vi kan det! Internationell förmåga i vissa nischer får vi då på köpet och om analysen kräver formella och inte självproklamerade allianser, får vi ta den smällen.

Ukraina och Tolgfors i en salig röra…

15 augusti 2009 1 kommentar

Stöd Våra SoldaterMedan försvarsminister Tolgfors fortsätter att marknadsföra det ”Nya försvarets” yrkes- och kontraktsförband utan att tala om hur de ska finansieras eller ges tillräcklig numerär för de nationella behoven, fortsätter ord- och mediakriget mellan Ryssland och Ukraina.
I en hätsk och framförallt raljerande artikel i Pravdas nätupplaga går man till fortsatt storms mot Ukraina och ffa president Yushchenko. En politisk kommentator hävdar att Ukraine is going to declare another Nazi criminal a national hero, to intensify provocations against the Black Sea Navy, to strike a stronger blow on the Russian language and to do everything possible to make the Russians and the Ukrainians kill each other.
I sanning hårda ord grannar emellan! Att Yushchenko med stor sannolikhet tvingas bort från presidentposten efter det kommande valet och att det finns, från Kremls horisont, stora förhoppningar på radikala förändringar i Ukraina med en ny ledning är en sak. Denna typ av mellanstatligt umgänge som knappast gagnar goda och långsiktiga relationer, är en annan.

Åter till Tolgfors.
Alliansen har i olika uttalanden lovat att Försvarsmakten ska slippa förändringar i grundorganisationen ”under innevarande mandatperiod”. Vad som kommer att ske efter valet vid ett fortsatt borgerligt regeringsinnehav, talar man tyst om. Vid en, som förutskickats, oförändrad försvarsbudget kan man ju undra hur den nya personalförsörjningen ska finansieras utan stora förändringar i FM infrastuktur. Korten på bordet Tolgfors; en uppmaning som i lika, om inte större, grad även gäller den i denna fråga dödstysta Mona Sahlin.

Ropucha x 3 åter i Östersjön

Stöd Våra SoldaterSom Spanaren påminner om, är de ryska storövningarna Zapad 2009 och Ladoga på gång. I den marina delen av övning Ladoga deltar Svarta Havsflottan med en fregatt och tre lstftg av Ropucha-klass. Uppenbart är att man avser öva landstigningar och amfibiska operationer, något som Östersjömarinen länge saknat resurser för.

Just återskapandet av rysk amfibie- och landstigningsförmåga i Östersjön är ett av de av försvarsminister Tolgfors angivna kriterierna för en ändring av den svenska nationella försvarsdoktrinen.
Intressant blir att se om de tre Ropuchorna blir kvar i Östersjön eller inte, eller om man revitaliserar några av dem som enligt uppgift ligger och rostar vid kaj i Baltiisk och andra ryska östersjöhamnar.

Nu torde väl inte tre Ropuchor tillföra någon avgörande offensiv kapacitet, men de ger i alla fall marininfanteriförbanden i Kalliningrad bättre övningsbetingelser i väntan på ytterligare fartyg och de räcker mer än väl för äventyrligheter mot Gotland om behov skulle uppstå.
Överfartstiden från ryska hamnar undertiger rejält den tid det skulle ta för Sverige att bemanna och aktivera de stridsvagnar som ännu inte finns på plats på ön…
Intressant blir att höra vad Tolgfors har att säga.

Tolgfors igen tillsammans med Agrell….

svs litenMan ska inte upprepa sig men jag gör det ändå. Återigen har jag anledning att, kanske till min egen förvåning, skriva: Bra Tolgfors!
På sin blogg tar han på ett alldeles utmärkt och klargörande sätt udden av de halvsanningar, medvetna missuppfattningar och skruvade påståenden som den senaste tiden förekommit i debatten kring den svenska Afghanistaninsatsen. Man kan undra (eller snarare inte alls) vad Helle Klein och Peter Rådberg m fl kan ha haft för syften med sina vinklingar, men försvarsministerns uttalande med de källor och UNSC- och riksdagsbeslut han redovisar borde få dem att tänka till både en och två gånger vad gäller deras argumentationsteknik. Synd bara att ministern inte givits samma möjligheter på prime time i SVT som de fått.

F.ö. har Wilhelm Agrell ett aktuellt Brännpunktsinlägg i dagens SvD rörande den svenska vapenexporten och följderna och problemen med internationaliseringen av den svenska försvarsindustrin, de minskande beställningarna från det svenska försvaret och konflikten mellan marknadskrafter och det i Sverige etiskt och politiskt korrekta.
Med minskade eller helt utelivna beställningar från Försvarsmakten och med en regering som inte längre använder försvarsbeställningar som ett arbetsmarknadspolitiskt instrument, är det väl bara att konstatera att om industrin på sikt ska överleva, krävs att de får sälja sina produkter utan alltför stora begränsningar.
Vapenproduktion och -konstruktion i vidaste bemärkelse är ofta tekniskt nyskapande och kräver spetskompetens; något som spiller över på andra områden och ger generella positiva effekter. För detta krävs dock att man får göra affärer och sälja sina produkter. Avvägningen mellan etik, politisk korrekthet och affärer, arbetstillfällen och positiva spinn offs är inte lätt och kommer säkert att leda till en fortsatt debatt.
Låt oss hoppas att den hålls på en högre nivå än den som Klein och Rådberg lagt sig på.