Arkiv

Posts Tagged ‘takhöjd’

Den bästa av världar finns inte

I den bästa av världar fattas beslut på strikt rationella och sakliga grunder. En tydlig och väl definierad beställning på exempelvis en önskad förmåga, kompletterad med ekonomiska ramar och en tidpunkt då det ska vara klart, följs av utredningar, beredningar, anbud, utvärderingar, prov och försök, spel, omtag och till slut ett välgrundat och av de flesta accepterat beslut.
Så ska det alltså vara i den bästa av världar, en värld som vi alla vet inte existerar. Denna ideala process grumlas av en mängd faktorer. Är det ett stort projekt som tar lång tid, kan den politiska majoriteten och/eller den politiska styrningen ändras under resans gång. Tunga projektledare eller handläggare kan försvinna, styrande parametrar kan ändras, plötsliga teknikgenombrott kan kullkasta genomfört arbete etc. etc.
Till detta kommer sedan den mängd av andra irrationella störningar och påverkningar jag beskrivit i tidigare inlägg och som skapar frustration, besvikelse och frågor om ”vad är det vi håller på med egentligen…”.

Allt detta borde inte vara något problem. Det utgör faktiskt den helt normala miljön vid stora, dyra och långvariga projekt. Problemen och frustrationen uppstår då kommunikationen, åt alla håll, mellan projektets olika nivåer, led och delområden inte fungerar. Då politiker levererar ett budskap utåt mot medier och väljare och ett annat mot det högre chefsskiktet, då chefer inte lyckas, eller kanske inte ens försöker, förklara varför ett välgrundat förslag läggs åt sidan till förmån för något inte fullt lika bra, då specialister inte byter erfarenheter av prestigeskäl; listan kan göras lång.
Det största kommunikationsproblemet finns nog mellan specialisthandläggarna och beslutsfattarna där inställningen uppifrån tyvärr fortfarande verkar präglas av ”håll truten och gilla läget”.
Om höga chefer på ett prestigelöst och självklart sätt kunde förklara för den undrande och oförstående specialisten varför det blev som det blev och samtidigt gav feed back på nedlagt arbete skulle oändligt mycket vara vunnet. För chefer genom ökat förtroende inom organisationen och för handläggare och specialister genom ökad förståelse för beslutsprocessens komplexitet.
Egentligen är det ju så enkelt för en chef att kalla till sig en undrande och protesterande specialist och säga: ”Du har gjort ett jättejobb och det du och dina medarbetare föreslagit hade absolut varit den bästa lösningen ur ett strikt systemperspektiv. Nu har vi dock fått budet att, om vi i stället anskaffar systemet X, som inte är lika bra som ert förslag men som duger, kan vi från samma tillverkare till ett mycket bra pris och med omedelbar leverans få köpa även systemet Y som vi länge önskat oss. Vi bedömer att den totala effekten för Försvaret gynnas av en sådan lösning.” I den bästa av världar borde denna typ av samtal vara en naturlig del av interaktionen i organisationen, men som sagt; vi lever inte i den världen.

Tänk om, Gud förbjude, någon annan har rätt….

Som hängiven, kunnig och engagerad tjänsteman arbetar du hårt för det du, och som du uppfattar det många andra, tror på vara det bästa för Försvarsmakten och för landet. Med sakargument och med din stora kunskap och erfarenhet, argumenterar du, jobbar, lobbar och diskuterar du. Du använder alla officiella och inofficiella kanaler du har tillgång till för att få de slutliga beslutsfattarna att inse att det är din och dina meningsfränders lösning som är, kanske inte den enda, men den bästa vägen mot målet.

Trots allt hårt arbete, trots all kunskap och erfarenhet och trots alla goda argument kör du huvudet i väggen. Du upplever höga chefer som inte lyssnar, åtminstone inte på dig, och du övertygas till slut om att det är andra kriterier än dina, strikt sakliga, som fäller avgörandet.
Politiska signaler som utgår från andra urvalsfaktorer än dem som du tycker borde vara självklara, konkurrens mellan försvarsgrenar och ren och skär oportunism hos enskilda beslutsfattare resulterar, som du ser det, i beslut som inte bara väljer en annan lösning än din, utan en lösning som dessutom är fullständigt fel, kontraproduktiv, förmågeraserande och ett slöseri med skattemedel.
Trots din kamp för det enda rätta blir resultatet något som du ser som ett svek mot Försvaret och mot landet och själv riskerar du att hamna ute i kylan utan några som helst fortsatta påverkansmöjligheter.

Beskrivningen ovan är min egen sammanfattning av de stämningar och den frustration som från och till framkommer i några bloggar med koppling till Försvarsmakten, kanske främst Wisemans. Inte så ofta hos Wiseman själv som bland de, oftast anonyma, kommentarerna.

Verkligheten är väl den att många stora och avgörande beslut ofta tas utifrån också andra bevekelsegrunder än de ur ett enskilt handläggarperspektiv strikt sakliga.
Partitaktiska politiska överväganden, politisk kohandel, arbetsmarknadspolitik, medveten kortsiktig risktagning, hänsyn till utländska regeringar eller handelspartners, hemliga överenskommelser med andra länder eller med industrin, personrelaterade faktorer, avvägningar mellan olika politik- eller sakområden är bara några exempel som ligger utöver det rent sakliga vid beslut om stora materielprojekt, ominriktningar eller vad det nu kan vara. Faktorer som inte alltid är kända, och kanske inte heller ska vara det, för alla.

Det som också kan vara svårt att acceptera för många, är att ett beslut faktiskt kan vara, rent sakligt, väl övervägt och välgrundat men bygga på någon annans konkurerande men välmotiverade, underbyggda och sakligt korrekta yttrande eller förslag. Ett äpple kan vara nog så surt ibland.
Den stora skillnaden mellan att vara övertygad om att ha rätt och att få rätt kan vara svår att hantera och ett fortsatt ältande resulterar ofta i en kamp mot väderkvarnarna, en kamp som drivs i fikahörnan och nuförtiden även i bloggkommentarer.
Att argumentera utifrån grundförutsättningen att det bara finns två möjliga lösningar på ett problem, ”mitt sätt och fel sätt”, har aldrig varit särskilt framgångsrikt i längden!

Säkerhet är en sak, pinsamheter något annat

Den initierade, välformulerade och ibland synnerligen kritiske insiderbloggaren Wiseman, misstänker att h*n blivit ”säkanmäld”, dvs anmäld till Säkerhetskontoret inom MUST.
Nu behöver det nödvändigtvis inte vara frågan om en anmälan från någon uppretad potentat inom HKV, det kan ju också vara så att SÄK på eget initiativ startat en utredning; något som ligger i deras uppdrag och som görs ofta.
Det behöver heller inte vara så att SÄK eventuella arbete har som främsta syfte att få tyst på en irriterande sanningssägare, det kan också vara fråga om en menbedömning, en kontroll om den samlade informationen på bloggen, inklusive alla kommentarer, överskrider sekretesslagens bestämmelser.
Min alldeles egna bedömning är, att även om inga enskilda inlägg eller kommentarer hos Wiseman bryter mot lagen, ligger den kompilerade informationsmassan helt klart och balanserar på sekretessgränsen.

En gräns som definitivt är överskriden men som inte regleras i sekretesslagen och mig veterligen inte någon annanstans heller, är pinsamhetsgränsen. Många är de höga herrar (och damer) inom statlig förvaltning som önskat sig en personlig pinsamhetsparagraf; en paragraf som ska skydda dem eller myndigheten från för dem pinsamma skriverier eller avslöjande debatter. Lika många är försöken till gummitolkningar av de paragrafer i sekretesslagen som verkligen finns; allt för att med den röda stämpeln försöka få stopp på de pinsamma avslöjandena.

Det är just den över lång tid samlade informationen som förr eller senare skapar säkerhetsproblem för kritiska insiderbloggar inom säkerhetskänsliga områden, särskilt om bloggen är öppen för kommentarer. Ämnena är ofta, åtminstone internt, kontroversiella och ibland med en hög pinsamhetsfaktor och den ansvarskännande bloggägaren måste egentligen göra en alldeles egen menbedömning vid varje inlägg, egna så väl som andras, och då inte enbart mot det aktuella ämnet utan mot bloggens hela informationsmassa.
Risken är uppenbar att denna typ av bloggar till slut hamnar i läget att den totala mängden ”öppenheter” där vissa kanske ligger på gränsen, sammantaget skulle motivera en H-stämpel.

Oavsett vilket, innebär alla former av kontroller, hur vällovliga och/eller välmotiverade de än är, av detta fantastiska medium som internet är, något som skapar starka reaktioner. Frågan är också hur man ska skydda den eventuellt känsliga informationen; det hjälper ju inte att bloggen raderas och några fysiska handlingar att samla in och sätta i tuggen finns inte. Det möjliga menet har uppstått efterhand och är irreversibelt.

Det säkraste sättet för dessa mycket viktiga bloggar att leva vidare så att de kan fortsätta med att avslöja och debattera det som annars inte skulle komma fram, är att bloggägarna verkligen känner sitt ansvar och med fingertoppskänsla klarar av balansen på knivseggen.
Håll ut, stå fast. Ni behövs!

Högt i tak hos tveksam ÖB

Så har då ÖB, Sverker Göransson, intervjuats i SvD. Precis som jag för knappt en vecka sedan, oroar han sig för möjligheterna att rekrytera rätt personal i tillräckligt antal till det nya försvaret. Det är inte bara jag och ÖB som ställer sig undrande. Insiderbloggaren Wiseman m .fl. andra med förståelse för problematiken oroar sig också.
Enkelt kan väl mina och andras oro formuleras som att ett litet numerär kräver det bästa och mest allsidigt användbara soldatmaterialet. Det kommer ett rent yrkesförsvar aldrig att kunna attrahera i tillräcklig mängd, oavsett förmåner.

Det som var mest intressant var kanske ändå ÖB’s tankar om takhöjden i Försvarsmakten. Där sänder han, enligt min mening, lite dubbla signaler. Samtidigt som han hävdar att det ska vara högt i tak, säger han att det som påstås om motsatsen inte stämmer med hans bild och att han inte vill ha någon lågt-i-tak-miljö.
Det finns alltför många talande exempel på att medarbetare, både på Lidingövägen och ute på roten, upplevt den precisa motsatsen och att inomhusmiljön uppenbarligen skiljer sig högst avsevärt mellan generalsrummen och en- och tvåmodularna våningarna under.
ÖB framför som princip den gamla sanningen från klassiskt och traditionellt stabsarbete: Under beredning, kämpa för din sak och det du tror på. Då chefen fattat beslut, gilla läget!

Detta må vara en sund och nödvändig princip i krig, men knappast gångbar i en modern, fredstida miljö med påstått högt i tak.
Diskussion och ett sakligt åsiktsutbyte eller till och med ifrågasättanden, får inte upphöra bara för att organisationen tagit ställning. Ett ifrågasättande behöver inte med automatik betyda ett motarbetande!
Det är då man undertrycker åsikter som de dyker upp anonymt i den bloggossfär som inte fanns för tio år sedan och vilkens kraft chefsgenerationen ännu inte riktigt verkar ha tagit till sig.